Tre insläppta mål mot Nigeria och plötsligt känns vägen mot åttondelsfinal väldigt tuff. Sverige har mycket att bevisa mot USA på fredag – annars blir VM-äventyret kort.

Jag hade hoppats på att få skriva mitt första hyllningsinlägg på bloggen – men det får vänta. Det går nämligen inte att hylla efter gårdagens poäng. Jag hade varit väldigt nöjd om det hade varit USA som stod för motståndet – men nu var det Nigeria. Ett Nigeria som satte fart från första minut och stod upp och kom tillbaka trots underläge två gånger. Jag är imponerad över deras direkta, snabba anfallsspel som ställde till stora problem för den svenska backlinjen matchen igenom.

Backlinjen, som har ifrågasatts under hela 2015, skapade ännu mer oro efter igår. Lina Nilsson var sämst på plan i första halvlek och hade inte en chans mot Asisat Oshoala. Även snabba Elin Rubensson hade problem mot Nigerias blixtrande anfall. Nilla Fischer då? Hon som ska leda det svenska försvaret. Allt gick rätt i första halvlek med ett stabilt mittbackspel och inblandning i båda målen. Men vad hände i andra? Två förlorade dueller = 2-2. Och sen kom krampen… som även drabbade Emma Berglund, Kosovare Asllani och några till.

Att det svenska försvaret kunde darra visste vi ju sedan tidigare. Men att Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin skulle vara totalt osynliga mot Nigeria i en VM-premiär. Det anade man inte. Och precis det har en stor del i att det bara blev en poäng och inte tre. När inte nyckelspelarna presterar och skapar på egen hand så har Sverige problem eftersom bänken inte håller VM-nivå. Vi kan tyvärr inte göra som USA gjorde igår – byta in Alex Morgan…

Sen går det sällan att blunda för statistik. Nigeria hade mest bollinnehav (51 procent) och skapade dubbelt så många chanser (7-14). Dessutom hanterade afrikanskorna både värme och konstgräs på ett bättre sätt. Sverige krampade och gick på knäna medan Nigeria spelade med samma elva matchen igenom. Afrikanskorna var värda en seger igår – inte Sverige.

En poäng är en poäng och det är bättre än noll. Inför fredagens nattmatch mot USA hoppas jag att spelarna har en rejäl revanschlusta. Sen kan de även plocka fram minnesbilder från den senaste VM-matchen mot amerikanskorna (2011). Den gången vann Sverige med 2-1 och säkrade gruppsegern.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Kan inte lastas för målen och står för en godkänd match.
***
Elin Rubensson 3
Sett över hela matchen var VM-debutanten bäst i den svenska backlinjen.
Nilla Fischer 2
Bra i första, sämre i andra. Vi kräver mer av Fischer.
Emma Berglund 2
Gör en okej match tills hon tvingas utgå på grund av kramp.
Lina Nilsson 1
Spelade visserligen upp sig i andra och var inblandad i 3-2-målet, men första halvlek var väldigt jobbig…
***
Kosovare Asllani 1
Syntes knappt under den halvlek hon spelade. Krampkänning efter 10 minuter.
Caroline Seger 1
Osynlig på det svenska mittfältet. Tyvärr kapten Seger – det håller inte.
Lisa Dahlkvist 2
Visade mycket vilja och var stark i duellspelet.
Therese Sjögran 2
Fin precision vid båda hörnmålen, men i övrigt ganska blek.
***
Lotta Schelin 1
Sällan man har sett Schelin så blek som igår. Hon måste höja sig rejält.
Sofia Jakobsson 3
En av Sveriges bästa i premiären. Var den som löpte allra mest.
***
Olivia Schough (in 45) 2
Bidrar alltid med energi och vilja – men skapade inget.
Linda Sembrant (in 57) 2
Gör ett stabilt inhopp både som mittfältare och mittback. Stärkte sina aktier.
Amanda Ilestedt (in 73) 2
Varken bu eller bä. Stabil den kvart hon spelade.

/Maja Johansson

I dag har 100 sidor historia hittat ut i butikerna. Jag syftar på Sportbladets VM-bibel som ger dig all information du vill ha och behöver inför mästerskapen i Kanada.

Den som klagar över att det skrivs för lite om damfotboll i svenska medier ska genast hoppa i skorna och rusa till närmaste kiosk eller butik för att införskaffa den kompletta VM-guiden.

Plusbetyg på samtliga spelare, arenaguide, krönikor, intervjuer och reportage fyller det rosa magasinet från pärm till pärm.

Bättre, större, matigare och mer genomarbetat än så här blir det helt enkelt inte.

Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.

Pia Sundhage har bestämt sig, Kosovare Asllani blir mittfältare i VM.
I nattens VM-genrep mot Holland mönstrar Sverige bästa tänkbara elva, men Sofia Jakobsson på topp tillsammans med Lotta Schelin.

Det är tio minuter kvar till avspark i Toronto. Det är tio minuter kvar till förbundskapten Pia Sundhage hoppas få besked om det svenska försvarsspelet sitter, om Emma Berglund är rätt spelare intill till självskrivna Nilla Fischer i mittlåset och om Lisa Dahlkvist kan hitta sin roll igen efter ett år på avbytarbänken.

Frågan är om hon får ett positivt svar från Kosovare Asllani också? PSG-spelaren har placerats till höger på mittfältet – istället för i anfallet. Asllani själv är knappast helt belåten med beslutet, men jag tror faktiskt att Sundhage fattat rätt beslut.

Även om ”Kosse” inte är överförtjust i rollen som yttermittfältare så är hon ett riktigt bra alternativ just där. Som jag ser det ska hon antingen spela i en nummer 10-roll eller på en kant, inte längst fram.

Som forward löper hon ofta ut mot kanterna, bort från de centrala ytorna där det spelet är lite tuffare och hårdare. Och hon har heller inte samma målfacit som Sofia Jakobsson under säsongen.

Om ett par timmar vet vi om Sundhage gjort rätt val, om Asllani accepterat sin mittfältsroll och om jag fått vatten på min kvarn.

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson

I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger. Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin. Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Förbundskapten Pia Sundhage fick ett tydligt besked när Sverige förlorade mot Schweiz med 3–1: det svenska försvarsspelet håller inte. Med två månader kvar till VM har blågult ett svårt jobb framför sig.

Pia Sundhage hade förhoppningen att det svenska försvarsspelet skulle sätta sig i kvällens match mot Schweiz och den mot Danmark i nästa vecka. Det tog Ramona Bachmann & Co 36 minuter att skjuta den förhoppningen i sank.

Då hade Sverige släppt in två mål, Charlotte Rohlin spelat bort sig från VM-elvan och förbundskapten Sundhage fått beskedet hon inte ville ha: det svenska försvarsspelet håller inte.

Och egentligen var det inga nyheter. Det såg mest ut som det har gjort de senaste ett och ett halvt åren med en bristande organisation, för många individuella misstag och ett samarbete mellan försvarsspelarna som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är knappast någon slump att Sverige förlorade fler landskamper under 2014 än man gjort något år tidigare – någonsin. Inte heller överraskar det att blågult släppt in två mål eller fler i sex av sina tio senaste matcher.

Förklaringen stavas: för svagt försvarsspel – kollektivt och individuellt.

I mötet med Schweiz blev svagheterna uppenbara och missarna kostsamma:

0-1 (23) Bollen lyftes in i straffområdet där den nickades ner till Ramona Bachmann som kunde ge sitt lag ledningen. Innan Bachmann satte bollen i nät hade Sverige radat upp misstag. Nilla Fischer missade bollen, Caroline Seger förlorade en luftduell och Elin Rubensson tappade markeringen på Bachmann barnsligt enkelt.

0-2 (37) En enkel bollförlust blev starten på en schweizisk spelvändning. Ett instick mellan Fischer och Rohlin satte Sverige på pottan. Fabienne Humm löpte in i ytan, höll undan för Rohlin (som agerade alldeles för mesigt) och rullade in bollen bakom en fullkomligt felplacerad Hedvig Lindahl.

1–3 (81) Återigen resulterade svenska misstag i mål för Schweiz. Inhopparen Linda Sembrant drällde med bollen som hamnade hos Vanessa Bernauer. Schweiziska löpte ifrån Rohlin och skickade upp bollen, förbi Hedvig Lindahl, i första hörnet.

Att Lotta Schelin reducerade till 2–1 med ett kyligt och högklassigt avslut gladde, men bara temporärt. Hanna Folkessons fina mittfältsgnuggande var positivt, men överskuggades av alla svenska misstag och de stora försvarsproblemen.

Mest illavarslande är att försvarsspelet inte fungerar, men att den som ska hålla ihop och styra backlinjen, Nilla Fischer, i dagsläget inte känns speciellt säker oroar nästan lika mycket. Att Pia Sundhage inte heller bestämt vem som ska bilda mittlås med Fischer är även det väldigt långt ifrån optimalt.

För mig är det i alla fall väldigt tydligt att det höga försvarsspelet som Sverige begagnar sig av i dag inte fungerar. Man utsätter sig för onödigt stora risker – särskilt som varken Fischer, Sembrant eller Lina Nilsson är några raketer.

Det är också uppenbart att spelarna inte vet hur de ska agera i givna situationer. De tvekar, tar tokiga beslut och håller inte ihop backlinjen som de borde göra.

Dessutom har laget stora problem när man sätts under press. Det visade sig med all oönskvärd tydlighet under de första 45 minuterna i kvällens match där schweiziskorna satte hög press, stängde passningsvägarna till eller markerade bort Caroline Seger, vilket resulterade i att de kunde erövra boll högt upp i banan gång efter annan.

Inför mötet med Danmark måste Pia Sundhage ta en rejäl funderare på hur hon vill att det svenska laget ska försvara sig. Därefter behöver organisation och försvarsspel gnuggas – rejält.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att tiden är för knapp för att Sundhage & Co ska hinna sätta ett försvarspel före VM. Man har ju inte ens varit nära att lyckas på de ett och ett halvt år som passerat sedan EM på hemmaplan.

Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Linköping gick på knock och säkrade avancemang direkt.
Rosengård kunde gjort likadant, men efter många missade möjligheter får Malmölaget en tuffare resa till en Champions League-kvartsfinal.

Oj, vilken totalkross som Linköping bjöd på. Det behövdes inte ens 40 minuter för att döda allt vad spänning och dramatik heter i hemmamötet med ryska Zvezda. 4–0 i paus blev 5–0 innan matchen var över och Linköping är därmed redan klart för kvartsfinal.

Och faktum är att Rosengård hade kunnat gå samma väg. Malmölagets första 30 minuter mot Fortuna Hjörring var bra och borde resulterat i ett betydligt större försprång än Anja Mittags 1–0-mål.

Men när effektiviteten lämnade en del övrigt att önska kunde Sofie Pedersen visa danskorna en väg tillbaka i fajten i början av andra halvlek.
Just där och då var det fördel Fortuna.

Katrin Schmidt löste upp knutarna. Med sitt 2–1-mål satte hon Rosengård i förarsätet inför returen på blöt dansk höstmark.

Förutsättningarna kunde, och borde, vara bättre för Malmölaget.
Men nu är det som det är och Rosengård kommer att gå vidare till Champions League-kvartsfinal, det är jag bombsäker på.

***

Det var inte bara Rosengårdspelare som gick av planen med en känsla av missmod i går. Lotta Schelin & Co i Lyon kryssade (1–1) mot Caroline Seger och Kosovare Asllanis PSG. Helt klart en missräkning för Lyonspelarna.

***

Jag kan inte sätta punkt för bloggandet den här gången utan att kommentera Martas utspel. Brassestjärnan kan komma att lämna Rosengård när hennes kontrakt med klubben går ut efter returmötet med Fortuna Hjörring.

Parterna diskuterar en förlängning, men står enligt uppgifter väldigt långt ifrån varandra i dagsläget.

– I bland kan man inte göra vad hjärtat vill utan man måste göra vad som behövs. Det är klart att jag vill spela i Champions League, men jag måste också överleva på det jag tjänar och jag har många som behöver mitt stöd, säger Marta bland annat till Kvällsposten.

Ett jävligt provocerande uttalande, tycker jag.
Om någon har tjänat pengar på att spela fotboll i Damallsvenskan så är det Marta Viera da Silva. I Umeå tjänade hon mellan 80 000-100 000 kronor i månaden och i Tyresö nästan det dubbla.

Pengar som borde räckt jävligt långt – både för egen del och till försörjning av släkt och vänner.

Med tanke på att ingen tjänat sådana enormt stora pengar i Damallsvenskan som Brassestjärnan faktiskt gjort tycker jag att hennes uttalande är pinsamt och direkt hånfullt mot alla de damallsvenska spelare som lever sina drömmar med några futtiga tusenlappar i fickan varje månad.