Rosengård är på jakt efter en målvakt. Eskilstuna likaså. Och kanske även Linköping. Intressant nog är de toppklubbarna ute efter samma spelare – Kanadas landslagsmålvakt Erin McLeod.

Kathrin Längert har fått lämna mästarklubben Rosengård. Emelie Almesjö har sagt adjö till serietvåan Eskilstuna. Nu är båda klubbarna ute efter att stärka upp sina respektive trupper med en första- eller andrekeeper.

Mycket, till och med väldigt mycket, talar för att båda lagen fajtas om att få Erin McLeods namnteckning på ett nyprintat avtal. Som av en händelse framkommer det i en intervju med Vancouver Sun att den kanadensiska VM-målvakten drömmer om att spela i antingen Rosengård eller Eskilstuna.

Om Linköping är med i samma race låter jag var osagt. Klubben står just nu med två målvakter, men ingen av dem är naturliga förstaval i damallsvenskan.

Erin McLeod är bra. Riktigt bra. Men hon kostar en rejäl slant också. Samtidigt finns det målvakter på hemmaplan som är lika eller åtminstone nästan lika bra – och betydligt mycket billigare.

Personligen så anser jag att svenska klubbar generellt sett är lite för bra på att gå över ån efter vatten. Jag säger inte att så är fallet i kampen om Erin McLeod, utan över huvud taget.

Det finns många svenska spelare med stor potential, med möjligheter att ta jättestora utvecklingskliv – bara de hamnar i rätt miljö. Två färska exempel är Pauline Hammarlunds utväxling i  och Olivia Schoughs dito i Eskilstuna. Två spelare som tidigare fört en tynande och långt ifrån imponerande tillvaro i andra klubbar har kommit till klubbar där de fått möjlighet att blomma ut, att växa och ta fantastiska steg.

Hur kommer det sig då att så många klubbar missar de guldkorn som faktiskt finns på nära håll och värvar mycket avsevärt dyrare spelare från utlandet istället? Det enkla och krassa svaret är att många klubbar har för dålig koll.

Istället för att åka regionen eller kanske till och med landet runt och se många matcher låter de sig vara i händerna på agenter. För somliga klubbar kan det vara en ekonomisk fråga, att man faktiskt inte har ekonomiska möjligheter att ge sig ut i landet för att se och scouta spelare, för andra handlar det om bekvämlighet.

Naturligtvis är det enklare att få en lista på spelare från en agent än att köra eller åka några hundra mil för att se halvtaskiga matcher i förhoppning om att hitta en framtida stjärna. Men det är också dyrare, i långa loppet.

Nu kan jag låta som en bitter och klagande gubbe, och det är jag också från tid till annan. Men när det handlar om spelarrekrytering vet jag sannerligen vad jag pratar om, där har jag snustorrt på fötterna. Det har jag ju nämligen själv ägnat mig åt i ett antal år.

Så vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Jo, att majoriteten av de damallsvenska klubbarna skulle kunna spara tiotusentals, kanske till och med hundratusentals, kronor varje år om de jobbade mer som Piteå gör, eller Gefle i herrarnas allsvenska – istället för att rekrytera från spelarlistor de får på mejl från agenter.

Så fort silly season startade på riktigt presenterade Linköping höstens hetaste värvning: U23-landslagsspelaren Alexandra Lindberg. 

Först kom tränaren Viktor Eriksson överens om en fortsättning i klubben och därefter kritade viktiga mittbacken Vaila Barsley på för ytterligare en säsong. 

I dag föll nästa pusselbit på plats när Annica Svensson skrev på för två nya säsonger i Eskilstuna. 

Jag skulle inte bli överraskad om fler Eskilstunaspelare, som Olivia Schough och Malin Diaz, förlänger sina kontrakt inom de närmaste dagarna. 

Men succélaget får ursäkta, Linköping har levererat höstens hetaste och mest intressanta värvning hittills. 

Det är förra Hammarbybacken Alexandra Lindberg jag syftar på. Lindberg har en riktigt stark säsong bakom sig, i ett långt ifrån framgångsrikt Hammarby. 

Snabb, tuff och enormt bolltrygg är tre egenskaper som kännetecknar den nyblivna U23-landslagsspelaren, som jag tror kommer ta nya, stora kliv i sin nya, bättre omgivning. 

Någon egentlig ersättare till Charlotte Rohlin, som somliga valde att benämna henne, är hon dock inte. Lindbergs spelstil är vitt skilt från Rohlins, men en tillgång kommer hon att bli.

Alexandra Lindberg har goda förutsättningar att bli landslagsspelare redan under nästa år – antingen för Sverige eller Finland. 

Även Kopparbergs/Göteborg har gjort klart med ännu en spelare. Målvakten Jennifer Falk har bestämt sig för spel i klubben. 

***

Jag hann inte mer än publicera inlägget innan Felicia Karlssons övergång från Eskilstuna till Piteå blev offentlig. 

Där finns potential till utveckling och succé. Bra jobbat Piteå!

Tre matcher, tre vinster. Sverige har fått en riktigt smakstart på EM-kvalet.
Kvällens match mot Danmark gav tre nya poäng och mer hopp inför OS-kvalet.

Men, det är ändå på tok för tidigt att hylla spelet och höja laget till skyarna. Nog för att Sverige var bättre, skapade fler och vassare chanser – men mot ett Danmark som inte lyckades kvalificera sig till VM tidigare i somras.

I OS-kvalet väntar än tuffare motstånd för Pia Sundhages landslag. Som tur är finns det tid att justera och finslipa detaljer tills dess.

Tillbaka till matchen på Gamla Ullevi som spelades inför storpublik, 11 244 åskådare. Någon klang och jubelföreställning var det inte fråga om. Snarare en jämn, under långa stunder tempofattig, match där det svenska försvaret inte ställdes på särskilt många svåra prov eftersom Danmark konsekvent vägrade att hota i djupled.

Så frågorna om Sundhage hittat rätt i backlinjen och i försvarsspelet blev obesvarade.

De svar som gavs var dock positiva. Caroline Seger gjorde sin bästa landskamp på länge. PSG-spelaren var aktiv, delaktig och inblandad i det mesta Sverige skapade i offensiv riktning.

Hon satte dessutom dit segermålet efter en timmes spel.

Även Lisa Dahlkvist såg pigg ut, låt vara mot ett danskt mittfält som inte var det snabbaste som klivit in på Gamla Ullevis hösttunga gräs. I anfallet visade Olivia Schough fart, fantasi och fortsatt fin form.

Eskilstunaanfallaren var pigg matchen igenom och svarade för ett riktigt fint förarbete till Segers 1–0-mål. Sofia Jakobsson var löpvillig och rapp i vanlig ordning, dessvärre gjorde Lotta Schelin ännu en i raden av bleka insatser.

Lyonspelaren har inte målat i blågult sen i maj, om man ser till spelmål. Oroväckande? Ja, absolut. Men Schelin har sina bästa år bakom sig och jag tror inte att ”den gamla Lotta” kommer tillbaka igen.

Sådan är fotbollen, sådant är livet.

Desto mer glädjande då att Stina Blackstenius fick göra landslagsdebut. Tolv minuter fick hon på sig, Linköpingsforwarden – och betydligt fler kommer det att bli.

Blackstenius inhopp var tillsammans med Segers mittfältsspel och tre nya poäng de största glädjeämnena i Göteborg i kväll, på planen. Vid sidan av var rekordpubliken den största höjdaren.

***

Jag önskar att Sundhage hade modet att lyfta ut en blek Lotta Schelin och ge plats till säsongens hetaste anfallare, Pauline Hammarlund. Form är färskvara och Piteåspelaren har varit i ruskigt bra slag länge, till skillnad mot Schelin.

***

Ytterbackarna Jessica Samuelsson och Elin Rubensson klarade sig ganska bra i mötet med Danmark. Fysiskt sett är båda två en tillgång, spelmässigt inte lika mycket så.

Ett par dussin felpassningar räcker som motivering.

***

Årets sista tävlingsmatch slutade med seger. Ett skönt sätt att sätta punkt för ett svajigt och långtifrån lysande svenskt landslagsår.

När landslaget spelar tävlingsmatch nästa gång är det en OS-biljett i potten. Då måste spelet vara ett, kanske två snäpp bättre än det var i kväll. Men tills dess kan Sundhage & Co glädja sig åt en höst som givit tre raka vinster i EM-kvalet.

Oj, vad tätt det är i toppen. Och tänk att striden kring nedflyttningsstrecket fortfarande lever. Damallsvenskan får en minst sagt högdramatisk avslutning – tacka Gaelle Enganamouit och Pernille Harder för det. 

Jag kan inte minnas när det var så tätt och så ovisst i toppen av tabellen med två ynka omgångar kvar att spela.

Damallsvenskan lever, både i toppen och i botten. Var guldet hamnar kommer knappas att avgöras förrän långt in i den sista omgången, och kampen om nytt kontrakt lever åtminstone en vecka till.

Eskilstuna besegrade Mallbacken med 2–0 samtidigt som Linköping bortaslog Kristianstad med 3–0. Två programenliga segrar kan tyckas, men att vinna när man måste, när ett SM-guld ligger i potten, är aldrig enkelt.

Eskilstunas seger innebar tre saker: att laget återtog serieledningen, att Gaelle Enganamouit med sitt 1–0-mål klev förbi Pauline Hammarlund i skytteligan och att Hammarby fortfarande har chansen att greja nytt kontrakt.

Linköpings trepoängare innebar två saker: att laget vägrar släppa taget om gulddrömmen, att Pernille Harder nu toppar damallsvenskans skytteliga. Harder gjorde nämligen två av målen i segermatchen.

Lita på att säsongsavslutningen blir helt sanslöst dramatisk. Lita på att det kommer att bli en strid på kniven in i det sista. Frågan är väl bara vilket lag som står där som segrare när allt väl är över?

Jag tror att Linköping tar hem det, att Eskilstuna slutar tvåa och att Rosengård blir trea. Harder & Co sitter i en riktigt spännande sits i och med att man möter både Eskilstuna och Rosengård.

Kan Linköping vinna båda sina återstående matcher blir man mästare, om inte lär guldet hamna hos det lag som tar poäng av Östgötalaget.

Bottenstriden då? Där talar det mesta för Mallbacken, något som kanske kan tala för Hammarby. Lagens möte nästa helg blir helt blir avgörande. Oddsen är på Mallbackens sida.

***

Pernille Harder fick inte fart på målskyttet direkt i säsongsinledningen, men vad gör väl det nu. Danskan har dundrat in 17 bollar och står därmed på samma antal mål som Eskilstunas Enganamouit och ett bättre än Piteås Hammarlund.

***

Jag har varit hård mot Olivia Schough många gånger, både i klubb- och landslagssammanhang. Den här säsongen har hon överträffat alla förväntningar och producerat fler poäng än hon någonsin gjort tidigare.

Att flytten till Eskilstuna gjort gott är det inget snack om. Schough har visat att hon kan prestera och leverera, vilket hon ska hyllas för. Det betyder dock inte att hon ska ha en fast plats i en landslagstrupp, inte i min bok i alla fall.

***

Linköping tog in ett mål på båda sina guldkonkurrenter.

***

Mallbackens målskillnad försämrades, vilket förbättrade Hammarbys chanser något lite.

***

Långt ifrån Eskilstuna, Kristianstad och Mallbacken blev Hedvig Lindahl och Marija Banusic ligamästare med Chelsea.

Ibland behövs inga djupare analyser. Ibland räcker tre väntade premiärpoäng minst lika bra. Sverige reste till Moldavien för att ta sina tre första poäng i EM-kvalet och gjorde precis vad man föresatt sig att göra.

Sverige skulle bara vinna kvalmatchen mot Moldavien. Allt annat var otänkbart, till och med helt uteslutet. Och visst vann Sverige. Inte stort, men klart och fullt tillräckligt. Man passade dessutom på att slå ett rekord och låta en spelare debutera i landslaget.

Spelsystem hit, taktiska analyser dit …

Jag skulle kunna analysera det svenska spelet, argumentera för eller emot det faktum att förbundskapten Pia Sundhage hade chansen att ge fler oerfarna landslagsspelare chansen och betygsätta spelarnas insatser.

Men mot nationer som Moldavien fyller det ingen större funktion. Sverige skulle vinna och ta tre poäng och det gjorde man. Olivia Schough dödade matchen när hon gjorde 1–0-mål redan efter 16 sekunders spel (det snabbaste målet i damlandslaget någonsin), Lotta Schelin drygade ut ledningen till 2–0 på straff före halvtidsvilan och debutanten Pauline Hammarlund fastställde slutresultatet med sitt 3–0-mål i slutet.

Det räckte gott.

Sverige fick den start på EM-kvalet man skulle få och förväntade sig. I nästa match, den mot Polen, ställs det svenska laget och spelet på något lite större prov – men det skulle överraska mig väldigt om Sundhage & Co inte tar full pott även då.

***

Det var inte bara Olivia Schough som blev historisk i matchen mot Moldavien. Hedvig Lindahl spelade sin 113:e landskamp och tog därmed över landskampsrekordet på målvaktssidan från Elisabeth Leidinge.

***

En tråkigare nyhet är att Eskilstunas Elena Sadiku missar resten av säsongen. Sadiku som kom tillbaka med buller och bång från en svår knäskada tidigare under säsongen har återigen drabbats av en korsbandsskada.

”Vissa spelare är inte så erfarna”, sa Pia Sundhage efter 3–3 mot Nigeria. Orden syftade till att förklara varför det svenska landslaget inte lyckades hålla försvaret kompakt och undvika en mot en-situationer.

Frågan är vilka av spelarna hon tänkte på? Av de 14 spelare som fanns på planen mot Nigeria saknade bara två, Elin Rubensson och Amanda Ilestedt, erfarenhet från tidigare mästerskap.

Övriga tolv har deltagit i mästerskapsslutspel tidigare – och de flesta har spelat såväl EM, VM som OS. Jag har förståelse för att allt inte blir helt rätt i snabba svar till journalister efter matcher, särskilt när matcherna gestaltat sig som Sveriges i går. Men jag köper inte att förbundskaptener tar till faktiska osanningar.

Sant är dock att två 22-åringar med relativt få landskamper på sina samveten kastades in i hetluften i går – och svarade båda två för godkända insatser.

De övriga tolv kan knappast räknas som oerfarna eller jätteunga.

Sveriges spelare i matchen mot Nigeria:

Hedvig Lindahl, 32 år, 111 landskamper

***

Elin Rubensson, 22 år, 22 landskamper

Nilla Fischer, 30 år, 134 landskamper

Emma Berglund, 26 år, 39 landskamper

Lina Nilsson, 27 år, 68 landskamper

***

Kosovare Asllani, 25 år, 80 landskamper

Lisa Dahlkvist, 28 år, 99 landskamper

Caroline Seger, 30 år, 141 landskamper

Therese Sjögran, 38 år, 213 landskamper

***

Lotta Schelin, 31 år, 153 landskamper

Sofia Jakobsson, 25 år, 60 landskamper

***

Olivia Schough, 24, 26 landskamper

Linda Sembrant, 28 år, 60 landskamper

Amanda Ilestedt, 22 år, 10 landskamper

Tre insläppta mål mot Nigeria och plötsligt känns vägen mot åttondelsfinal väldigt tuff. Sverige har mycket att bevisa mot USA på fredag – annars blir VM-äventyret kort.

Jag hade hoppats på att få skriva mitt första hyllningsinlägg på bloggen – men det får vänta. Det går nämligen inte att hylla efter gårdagens poäng. Jag hade varit väldigt nöjd om det hade varit USA som stod för motståndet – men nu var det Nigeria. Ett Nigeria som satte fart från första minut och stod upp och kom tillbaka trots underläge två gånger. Jag är imponerad över deras direkta, snabba anfallsspel som ställde till stora problem för den svenska backlinjen matchen igenom.

Backlinjen, som har ifrågasatts under hela 2015, skapade ännu mer oro efter igår. Lina Nilsson var sämst på plan i första halvlek och hade inte en chans mot Asisat Oshoala. Även snabba Elin Rubensson hade problem mot Nigerias blixtrande anfall. Nilla Fischer då? Hon som ska leda det svenska försvaret. Allt gick rätt i första halvlek med ett stabilt mittbackspel och inblandning i båda målen. Men vad hände i andra? Två förlorade dueller = 2-2. Och sen kom krampen… som även drabbade Emma Berglund, Kosovare Asllani och några till.

Att det svenska försvaret kunde darra visste vi ju sedan tidigare. Men att Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin skulle vara totalt osynliga mot Nigeria i en VM-premiär. Det anade man inte. Och precis det har en stor del i att det bara blev en poäng och inte tre. När inte nyckelspelarna presterar och skapar på egen hand så har Sverige problem eftersom bänken inte håller VM-nivå. Vi kan tyvärr inte göra som USA gjorde igår – byta in Alex Morgan…

Sen går det sällan att blunda för statistik. Nigeria hade mest bollinnehav (51 procent) och skapade dubbelt så många chanser (7-14). Dessutom hanterade afrikanskorna både värme och konstgräs på ett bättre sätt. Sverige krampade och gick på knäna medan Nigeria spelade med samma elva matchen igenom. Afrikanskorna var värda en seger igår – inte Sverige.

En poäng är en poäng och det är bättre än noll. Inför fredagens nattmatch mot USA hoppas jag att spelarna har en rejäl revanschlusta. Sen kan de även plocka fram minnesbilder från den senaste VM-matchen mot amerikanskorna (2011). Den gången vann Sverige med 2-1 och säkrade gruppsegern.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Kan inte lastas för målen och står för en godkänd match.
***
Elin Rubensson 3
Sett över hela matchen var VM-debutanten bäst i den svenska backlinjen.
Nilla Fischer 2
Bra i första, sämre i andra. Vi kräver mer av Fischer.
Emma Berglund 2
Gör en okej match tills hon tvingas utgå på grund av kramp.
Lina Nilsson 1
Spelade visserligen upp sig i andra och var inblandad i 3-2-målet, men första halvlek var väldigt jobbig…
***
Kosovare Asllani 1
Syntes knappt under den halvlek hon spelade. Krampkänning efter 10 minuter.
Caroline Seger 1
Osynlig på det svenska mittfältet. Tyvärr kapten Seger – det håller inte.
Lisa Dahlkvist 2
Visade mycket vilja och var stark i duellspelet.
Therese Sjögran 2
Fin precision vid båda hörnmålen, men i övrigt ganska blek.
***
Lotta Schelin 1
Sällan man har sett Schelin så blek som igår. Hon måste höja sig rejält.
Sofia Jakobsson 3
En av Sveriges bästa i premiären. Var den som löpte allra mest.
***
Olivia Schough (in 45) 2
Bidrar alltid med energi och vilja – men skapade inget.
Linda Sembrant (in 57) 2
Gör ett stabilt inhopp både som mittfältare och mittback. Stärkte sina aktier.
Amanda Ilestedt (in 73) 2
Varken bu eller bä. Stabil den kvart hon spelade.

/Maja Johansson

Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.

Sverige skulle ta guld i Kanada. Det var så det lät för ett par år sedan. Därefter har målsättningen sänkts, först till att ta medalj och nu till att nå en kvartsfinalplats.
Varför så försiktig Pia? Den enda förändringen är ju att Hanna Folkesson försvunnit.

Pia Sundhage har hyllats, rosats och applåderats gång efter annan sedan hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget.
Men under det senaste halvåret har pendeln svängt en aning. Allt fler kritiska röster har höjts mot spelaruttagningar och resultat.

Det är ingen hemlighet att jag är en av skeptikerna.

Sundhages fulla rätt
Man kan säga vad man vill om landslagsuttagningarna. Det spelar knappast någon roll att jag, i likhet med många andra, blir överraskad varje gång Olivia Schough, Hilda Carlén, Emma Lundh, Emilia Appelqvist eller Maria Banusic kommer med i blågult.

Det är Pia Sundhages rätt att välja precis vilka spelare hon vill. Det är hon som är förbundskapten. Inte jag. Inte någon annan.

Kanske är det i sammanhanget viktigt att tydliggöra att jag absolut inte har något emot dessa spelare. Alla har sina kvalitetet och förtjänster. Jag tycker dock inte att färdigheterna är tillräckligt stora för att spelarna ska vara med och tillföra något på högsta internationella nivå. That´s it.

Men det är Pias jobb att välja spelare, inte mitt.

Sanningen ljuger inte
Att Sverige under fjolåret förlorade fler landskamper än någonsin tidigare är ett faktum som är betydlig svårare att prata bort. Nio vinster, ett kryss och sex svidande förluster blev facit 2014.

Och försvarspelet inte fungerat har knappast undgått någon. Före genrepen mot Schweiz och Danmark hade landslaget släppt in två mål eller fler i sex av de tio sista landskamperna.

Matcherna i Eskilstuna och Stockholm resulterade i en poäng och ytterligare sex insläppta mål.

Det var i den vevan som Sundhage valde att överge 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsytts för Caroline Seger, och återgå till trygga 4-4-2.

”Spelarnas val”
Valet att byta spelsystem 59 dagar innan VM ifrågasattes – med all rätt. Landslagsledningen lät meddela att spelarna tagit beslutet.

Jag minns att jag reagerade där och då på att Sundhage puttade över ansvaret på spelarna. Oavsett om det faktiskt var spelarna som tog beslutet, om det togs i samråd eller om beslutet var landslagsledningens så är min uppfattningen att Pia Sundhage, i sin roll som förbundskapten, ska ta ansvar för ändringen och stå bakom skiftet.

När hon i går fick frågan om Sveriges målsättning i VM, sänkte Sundhage ribban från medalj till kvartsfinal.

Frågan är varför?

Den enda, faktiska skillnaden nu jämfört med för två år sedan är att Hanna Folkesson, som bara varit bofast i landslaget senaste året, försvunnit ur bilden. I övrigt är det svenska landslaget intakt.

Lisa Dahlkvist och Charlotte Rohlin har dragits med skador under våren, men båda är nu i full träning.

Därför undrar jag om den skyhöga, initiala målsättningen, bara var ett spel för galleriet eller om det nu kraftigt devalverade målet endast är ett sätt för Pia Sundhage att skydda sig själv om VM resulterar i ett misslyckande?

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson