Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.

Pia Sundhage har bestämt sig, Kosovare Asllani blir mittfältare i VM.
I nattens VM-genrep mot Holland mönstrar Sverige bästa tänkbara elva, men Sofia Jakobsson på topp tillsammans med Lotta Schelin.

Det är tio minuter kvar till avspark i Toronto. Det är tio minuter kvar till förbundskapten Pia Sundhage hoppas få besked om det svenska försvarsspelet sitter, om Emma Berglund är rätt spelare intill till självskrivna Nilla Fischer i mittlåset och om Lisa Dahlkvist kan hitta sin roll igen efter ett år på avbytarbänken.

Frågan är om hon får ett positivt svar från Kosovare Asllani också? PSG-spelaren har placerats till höger på mittfältet – istället för i anfallet. Asllani själv är knappast helt belåten med beslutet, men jag tror faktiskt att Sundhage fattat rätt beslut.

Även om ”Kosse” inte är överförtjust i rollen som yttermittfältare så är hon ett riktigt bra alternativ just där. Som jag ser det ska hon antingen spela i en nummer 10-roll eller på en kant, inte längst fram.

Som forward löper hon ofta ut mot kanterna, bort från de centrala ytorna där det spelet är lite tuffare och hårdare. Och hon har heller inte samma målfacit som Sofia Jakobsson under säsongen.

Om ett par timmar vet vi om Sundhage gjort rätt val, om Asllani accepterat sin mittfältsroll och om jag fått vatten på min kvarn.

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Sverige skulle ta guld i Kanada. Det var så det lät för ett par år sedan. Därefter har målsättningen sänkts, först till att ta medalj och nu till att nå en kvartsfinalplats.
Varför så försiktig Pia? Den enda förändringen är ju att Hanna Folkesson försvunnit.

Pia Sundhage har hyllats, rosats och applåderats gång efter annan sedan hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget.
Men under det senaste halvåret har pendeln svängt en aning. Allt fler kritiska röster har höjts mot spelaruttagningar och resultat.

Det är ingen hemlighet att jag är en av skeptikerna.

Sundhages fulla rätt
Man kan säga vad man vill om landslagsuttagningarna. Det spelar knappast någon roll att jag, i likhet med många andra, blir överraskad varje gång Olivia Schough, Hilda Carlén, Emma Lundh, Emilia Appelqvist eller Maria Banusic kommer med i blågult.

Det är Pia Sundhages rätt att välja precis vilka spelare hon vill. Det är hon som är förbundskapten. Inte jag. Inte någon annan.

Kanske är det i sammanhanget viktigt att tydliggöra att jag absolut inte har något emot dessa spelare. Alla har sina kvalitetet och förtjänster. Jag tycker dock inte att färdigheterna är tillräckligt stora för att spelarna ska vara med och tillföra något på högsta internationella nivå. That´s it.

Men det är Pias jobb att välja spelare, inte mitt.

Sanningen ljuger inte
Att Sverige under fjolåret förlorade fler landskamper än någonsin tidigare är ett faktum som är betydlig svårare att prata bort. Nio vinster, ett kryss och sex svidande förluster blev facit 2014.

Och försvarspelet inte fungerat har knappast undgått någon. Före genrepen mot Schweiz och Danmark hade landslaget släppt in två mål eller fler i sex av de tio sista landskamperna.

Matcherna i Eskilstuna och Stockholm resulterade i en poäng och ytterligare sex insläppta mål.

Det var i den vevan som Sundhage valde att överge 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsytts för Caroline Seger, och återgå till trygga 4-4-2.

”Spelarnas val”
Valet att byta spelsystem 59 dagar innan VM ifrågasattes – med all rätt. Landslagsledningen lät meddela att spelarna tagit beslutet.

Jag minns att jag reagerade där och då på att Sundhage puttade över ansvaret på spelarna. Oavsett om det faktiskt var spelarna som tog beslutet, om det togs i samråd eller om beslutet var landslagsledningens så är min uppfattningen att Pia Sundhage, i sin roll som förbundskapten, ska ta ansvar för ändringen och stå bakom skiftet.

När hon i går fick frågan om Sveriges målsättning i VM, sänkte Sundhage ribban från medalj till kvartsfinal.

Frågan är varför?

Den enda, faktiska skillnaden nu jämfört med för två år sedan är att Hanna Folkesson, som bara varit bofast i landslaget senaste året, försvunnit ur bilden. I övrigt är det svenska landslaget intakt.

Lisa Dahlkvist och Charlotte Rohlin har dragits med skador under våren, men båda är nu i full träning.

Därför undrar jag om den skyhöga, initiala målsättningen, bara var ett spel för galleriet eller om det nu kraftigt devalverade målet endast är ett sätt för Pia Sundhage att skydda sig själv om VM resulterar i ett misslyckande?

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson

I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger. Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin. Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Förra säsongen överraskade Kif Örebro positivt. Laget slutade tvåa i tabellen och säkrade en Champions League-plats.

Ny är läget ett annat. Efter fem spelade matcher har laget bara tagit sex poäng – som kunde varit fem.

I kvällens match mot Hammarby släppte Carola Söberg in ett mål i slutet, men Örebro räddades av att målet dömdes bort. Ett väldigt tveksamt domslut.

Visst stod en Hammarbyspelare framför Söberg, men landslagsmålvakten hoppade snarare in i motspelaren än blev attackerad.

Värst var nog ändå att beslutet att ogiltigförklara målet togs av den assisterande domaren – som stod 35-40 meter ifrån situationen. 

Nu slutade matchen på Zinkendamms IP 0-0, vilket Kif Örebro ska vara gladast för. Nykomlingen var det något starkare laget och utan sina skadade landslagsmittfältare, Lisa Dahlkvist och Hanna Folkesson, är fjolårstvåan inte bättre än en mittenplacering. 

***

Hammarby har fortsatt svårt att hitta målet. Tre mål på fem matcher skrämmer inte. I mötet med Örebro fanns chansen till nya mål, men det enda som gjordes dömdes bort.

***

Förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson var på plats på Zinkendamm, sannolikt för att titta lite extra på Hammarbys målvakt Sofia Lundgren.

Om kvällens insats och nolla räckte för att Sundhage ska ta med Lundgren till VM återstår att se, men i mitt tycke är veteranens spel i årets damallsvenska gott nog för en biljett till Kanada.

Förr blev damfotbollsspelare kallade manhaftiga och tjocka. Idag väger halva landslaget för lite. Det är klart att man kan skylla på att ideal förändras. Men ärligt talat – handlar det inte om att bli bäst?

Jag har själv varit mitt uppe i det där. Att träna stenhårt, bygga muskler och blir så bra i fotboll som man kan – samtidigt som man vill se snygg ut. När jag var 17 år så brydde jag mig inte särskilt mycket om det senare. Jag hade precis skrivit på för Mallbackens IF och laddade för min debutsäsong i damallsvenskan. Under hösten insåg jag att om jag ville få speltid så var jag tvungen att bli mycket starkare. Jag tränade extra på gym och gick ganska snabbt upp fem-sex kilo. I Mallbacken fanns inte någon hets om vikt och mat. Man åt mycket och ofta och som fotbollsspelare var man muskulös. Punkt.

Någonstans på vägen och under några år i olika klubbar så förändrades även min syn på det här. Det var jämförelser, matförbud och ideal. Man påverkas, så enkelt är det. Allt beror på i vilken miljö man befinner sig i och vilka ”riktlinjer” miljön har satt upp för vad som är det rätta. Särskilt som ung spelare så påverkas man väldigt mycket av hur de äldre lever och hur ”snacket går”. Blir normen att det är fult att unna sig pizza ibland och att godis är förbjudet så är det precis det man vill följa. För att man tror att det krävs för att bli bäst.

Idag har det gått ännu längre – för nu är landslaget smalare än någonsin. Jämför man med många andra nationer i världstoppen så ser de svenska tjejerna generellt tunnare ut. Både när det gäller muskelmassa och fettprocent. Att någon på landslagsnivå skulle ha för hög fettprocent är löjligt, det kan vi nog alla vara överens om. Egentligen spelar det ingen roll vad du äter när du tränar så hårt och så mycket. Så att dessa spelare väljer sallad framför pasta och hoppar efterrätt är inte riktigt okej. Skillnaden mellan några få kilon i ett mästerskap kan betyda ganska mycket. Det är många matcher på få dagar och kroppen behöver alla reserver den kan få.

Ämnet har varit omdiskuterat en längre tid. Pia Sundhage började prata om det här redan inför hemma-EM 2013. Och så sent som i januari i år berörde landslagets fysiolog Helena Andersson ämnet. Det är oroande. Dels så sänder det fel signaler till unga tjejer som vill bli bra på fotboll och dels så kan det komma att påverka landslagets prestationer i mästerskap.

När man läser intervjun med Helena Andersson så reagerar jag på att hon på frågan ”Om spelarna nu skulle tjäna på ett par kilo muskler till, så varför går de bara inte upp?” svarar ”Bra fråga, men jag har inget svar. Jag har jobbat på det här sedan 2010 och antingen försöker de utan att det funkar, eller så tycker de själva inte att det är viktigt”.

Det kanske inte är helt rättvist att dra paralleller med handbollen, men jag gör det ändå. Förr kunde jag tycka att spelare på landslagsnivå var lite ”plufsiga” och att det var konstigt att man inte såg mer vältränad ut på den nivån. Det har förändrats. I takt med att handbollen professionaliserats och tagit stora kliv framåt så har också fysiken hos spelarna blivit betydligt bättre. Ingen i dagens damlandslag är plufsig. Det är vältränade och muskulösa tjejer. En som förbättrat sin fysik och med hjälp av det tagit sista steget mot att bli en världsspelare är Isabelle Gulldén. I en intervju med SVT Sport i december 2012 berättade hon att hon gått ned fem kilo i vikt och lagt om sin kost. Mer än de fem kilona var dock aldrig aktuellt att gå ned. Så här sa hon då: ”Jag vet att jag är stor och jag kommer alltid vara stor så länge jag spelar handboll. Det handlar om att vara bäst eller att se ut som en supermodell, då väljer jag hellre att vara bra i handboll de åren jag kan”.

Jag hade offrat allt för att bli en landslagsspelare och spela ett VM. I dagens landslag finns det spelare som väger för lite och som fått klara besked om att de måste gå upp i vikt – men inget har hänt. Fine om det helt enkelt inte går, vissa människor har problem att gå upp i vikt. Men handlar det istället om ovilja, då är det skrämmande. De har alla förutsättningar för att nå sina drömmar om att bli bäst i världen. Om skillnaden mellan att bli det och att inte bli det är några kilon… då tycker i alla fall jag att både spelarna själva och ledningen måste tänka om.

/Maja Johansson

Damallsvenskan sparkade igång på bästa tänkbara sätt. En mäktig inramning gjorde premiären mellan nykomlingarna till en härlig propagandatillställning –och gav två tydliga besked: Hammarby hänger kvar medan Mallbacken åker ur.

Säsongspremiären på Tele2 Arena blev en fest. Nykomlingarna Hammarby och Mallbacken satte färg på damallsvenskan från första start.

Och det tog hemmalaget bara åtta minuter att göra årets första mål. Elina Johansson 1–0 slog an tonen och visade publiken att Hammarby är tillbaka för att stanna. Missförstå mig nu inte. Nykomlingen har en rejäl utmaning framför sig, men visade i går att man har kvalitet och kompetens som kan räcka en bra bit, inte minst till nytt kontrakt.

Mallbacken däremot visade upp ett ganska naivt spel som inte kommer att inbringa många poäng, i synnerhet inte på bortaplan. Mer cynism och ett betydligt tuffare försvarsspel måste till om gänget från Värmland inte ska bli avsågat tidigt.

***

Mest glädjande var, bortsett från att säsongen äntligen drog igång, att se Sofia Lundgren tillbaka mellan stolparna. Veteranen kommer att bli väldigt viktig för Hammarby under året – och kan mycket väl bli ett välkommet tillskott i Pia Sundhages numer skadeskjutna VM-trupp.

***

Elitettan började med en smäll även den. Medialt fick serien rejält med utrymme, mycket tack vare Mia Jalkerud som gjorde samtliga sex mål – i andra halvlek – när hon sköt seriefavoriten Djurgården till seger mot nykomlingen Lidköping.

Den andra nykomlingen, IFK Kalmar, fick en bättre början på tävlingssäsongen när man kryssade mot Sirius (0–0).

***

I dag spelas en hel drös matcher i landets två högsta serier. Och för dig som inte redan känner till nyheten så sänder TV 4 samtliga matcher från damallsvenskan. Fantastiskt, eller hur.

60 dagar innan VM gör Pia Sundhage ett lappkast.
Landslaget överger ”sitt” spelsystem för gamla trygga 4-4-2. Kommer förändringen för sent och räcker den till för att lappa ihop försvarsspelet som läcker värre än någonsin tidigare?

Hon togs emot som en frälsare när hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget. Det var inget snack om att USA:s förra guldcoach, Pia Sundhage, var den som skulle ta Sverige tillbaka till världstoppen.

Två och ett halvt år senare är det lite annat ljud i skällan. Sundhage börjar ifrågasättas och bara två månader innan VM i Kanada överger blågult 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsyddes för att få ut så mycket som möjligt av Caroline Seger, för invanda 4-4-2.

Officiellt blev förlusten mot Schweiz droppen som fick bägaren att rinna över, men faktum är att bristerna i försvarsspelet funnits där hela tiden, ända sedan Sundhage & Co sjösatte sitt specialanpassade spelsystem.

Jag var på plats i Algarve när Seger fick en nyckelroll på det svenska mittfältet och kantspelarna kröp inåt i banan. Det fungerade stundtals – offensivt. Defensivt var det alls inte lika välsmort och laget räddades många gånger av individuella prestationer och enskilda spelares skicklighet.

Det räcker egentligen med att titta på fakta för att se svart på vitt att 4-1-3-2-systemet inte fungerat. Det svenska landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man någonsin gjort tidigare – och släppt in två mål eller fler i sex av de tio senaste matcherna.

59 dagar på sig
I kvällens match mot Danmark vill och behöver landslagsledningen få flera viktiga svar. Är en återgång till 4-4-2 rätt melodi för att få stopp på läckaget bakåt? Kan det spelsystem som alla spelare är uppvuxna med ge den trygghet och stadga som saknats det senaste året?

För egen del funderar jag på varför Sundhage, som tidigare deklarerat att hon inte är intresserad av försvarsspel, och Lilie Persson, som har fullt fokus på det offensiva spelet, inte tagit in en assisterande förbundskapten med kvalificerade försvarskunskaper?

Som Birger Jacobsson, men annorlunda. Det var ju trots allt genom att omge sig av kunniga instruktörer och coacher som Pia Sundhage grundlade sin framgång i USA.

Nu är läget som det är och frågan är om tiden räcker till för att få bättre fason på det svenska försvarsspelet som läckt som aldrig tidigare?

Ett ledarskapsproblem
Som jag ser det har Pia Sundhage och Lilie Persson stora förtjänster, men också tillkortakommanden – precis som alla tränare och förbundskaptener. Men att de inte gjort den här analysen och förändringen tidigare tycker jag visar på allvarliga brister.

För mig är är det uppenbart att förbundskaptenerna inte utvärderat spelsystemet tillräcklig eller korrekt under det dryga år som det använts, men också evidens för att de inte varit tydliga nog och inte heller har tillräcklig kompetens för att sätta ett tryggt och säkert försvarsspel.

Den som sett landslagets matcher de senaste ett och ett halvt åren vet vad jag menar. Det höga försvarsspelet i kombination med flera temposvaga spelare har gjort Sverige sårbart. Att då stå fast vid att stå högt med backlinjen, trots att det kostar i mål och förluster, är inte bara naivt – det är ganska dumt.

Förhoppningsvis kan återgången till 4-4-2 ge den trygghet som det svenska landslaget letat efter sedan Algarve Cup förra året. Om inte kan VM i Kanada bli en jobbig turnering.