Jag har inte hunnit med att blogga så mycket som jag skulle önska nu i OS-tider. Jobbet med våra rosa tv-sändningar har sitt pris, kan man väl säga. Men jag tänkte kasta ur mig några reflektioner och nyheter i korthet i alla fall.

Landslagsspelaren Johanna Almgren missade EM och stora delar av fjolårssäsongen till följd av en knäskada. Efter att ha slitit för att ta sig tillbaka till planen igen tvingas hon nu genomgå en operation av sitt i sitt redan hårt prövade knä – den sjätte i ordningen.Almgrens sargade knä kommer därmed att hålla henne borta från planen ytterligare en tid, vilket naturligtvis innebär ett stort avbräck för Kopparbergs/Göteborg

Jag lider verkligen med Almgren som fått så många säsonger spolierade till följd av skador och som jag vet har slitit  hårt för att ta sig tillbaka från den senaste. Hoppas verkligen att hon kan och orkar komma tillbaka ännu en gång, för Johanna Almgren behövs i Göteborgslaget och i Damallsvenskan.

…………………………….

Sunnanås målvakt Susanne Nilsson har gjort landslagsdebut – för Serbien.
Nilsson vaktade målet när Serbien besegrade Malta med 3–0 i VM-kvalmötet tidigare i dag.

Därmed är Kristianstadstjejen förlorad för det svenska landslaget.

…………………………….

Apropå landslaget så presenterades ju truppen till Algarve Cup i går.
Assisterande förbundskapten Lilie Persson bjöd inte på några direkta jätteskrällar vid presskonferensen, men hon släppte ändå ett par överraskningar.

Jag hade till exempel inte trott att Piteås Emilia Appelqvist  skulle komma med i truppen och jag hade definitivt räknat in Umeås Lina Hurtig i densamma.

Den förstnämnda fanns med, precis som i mötet med Frankrike förra helgen, medan Hurtig saknades. Nu förklarade Persson på förbundets hemsida att man, efter dialog med F19-förbundskaptenen Calle Barrling, valt att låta Umeåforwarden spela med F19-landslaget i La Manga istället för att ge henne rikligt med speltid inför lagets kommande EM-kvalmatcher.

Jag kan säga att jag förstår Persson och Barrlings resonemang, men därmed inte sagt att jag håller med helt och fullt.

Lina Hurtig är en stor talang som kan gå en riktigt fin framtid till mötes. Men det är viktigt att komma ihåg att hon fortfarande har flera kliv kvar att ta innan hon är en fullfjädrad seniorspelare på  internationell nivå.

Men hade inte Algarve Cup varit ett perfekt tillfälle för Pia Sundhage och kollegan Persson att ge UIK-spelaren chansen, att börja slussa in henne i damlandslaget och se vad hon faktiskt håller för?

Om man har planer att använda sig av Hurtig i nästa års VM-slutspel så hade jag gärna sett att man tagit ut henne till turneringen i Portugal redan nu, men så blir det alltså inte.

Kanske visar det sig vara ett klokt beslut som landslagsledningen tagit, men jag är verkligen inte säker på den saken.

En som fick plats i truppen var Sofia Jakobsson. Tysklandsproffset som har stått utanför truppen vid de två senaste landslagssamlingarna, får nu chansen igen och jag gissar att hon är sugen att visa att hon är värd den.

Några av spelarna, en knapp handfull, i den svenska truppen till Algarve Cup ställer jag mig lite frågande till. Är de verkligen landslagsmässiga?
Men innan jag kommenterar de uttagningarna vidare vill jag ge spelarna ifråga chansen att visa vad de går för mot riktigt bra motstånd i Portugal i mars. Fortsättning följer med andra ord …

………………………..

Vid gårdagens presskonferens kom det också fram att Josefine Öqvist slutar i landslaget.
Ett trist besked, tycker jag. Öqvist har gjort bra ifrån sig i franska ligan, hon har en speed som är bristvara i det svenska landslaget och hon kan avgöra matcher på egen hand.

Öqvists beslut påverkar dessutom det svenska landslaget negativt. Den offensiva slagstyrkan devalveras helt klart och det finns tyvärr ingen spelare som helt, eller ens delvis, kan fylla den lucka som ”Jossan” lämnar efter sig.

……………………..

Det var några nyheter och tankar på uppstuds. Kanske kommer det något inlägg ytterligare under OS, om inte annat blir det mer av den varan efter spelen då tiden räcker till bättre – både för djupare analyser och rejäla reflektioner.

Det har gått några dagar sedan Sverige fick sig en rejäl käftsmäll av Frankrike i Amiens, men intrycken från matchen kvarstår.
Sveriges insats var inte bra, den var till och med riktigt långt ifrån bra – och avsaknaden av en tydlig spelidé lyste igenom.

Jag har legat lågt efter Sveriges förlust mot Frankrike i lördags. Inte för att jag inte haft tankar om matchen, utan för att jag jobbat enormt mycket med Sportbladets mastiga OS-sändningar.

Men nu, under en någorlunda ledig dag, vill jag ändå dela några av mina tankar från förlustfajten.

Att förlora mot Frankrike är i sig ingen katastrof, det ska man komma ihåg. Men det svenska spelet var riktigt svagt, (för svagt), matchplanen ihålig och de individuella prestationerna bleka.

Och även om man bortser från undanflykter som att några betydande spelare saknades och att de svenska spelarna är mitt inne i en hård uppbyggnadsperiod medan fransyskorna är halvvägs in i sin säsong så kan man faktiskt ställa högre krav på den blågula insatsen.

Den som såg matchen kunde inte undgå att se att den blågula elvan blev utspelad, utmanövrerad och stundtals totalt överkörd.

Efter att ha sett matchen i efterhand tycker jag att det står klart att landslaget famlar lite i mörker och faktiskt saknar en tydlig spelidé – och att man har ett Herkulesjobb kvar att göra för att sätta en stark försvarsorganisation.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört förbundskapten Pia Sundhage prata om anfallsspel, glädje och engagemang, men jag har ännu inte hört ett enda ord om ett solitt och ramstarkt försvarsspel, vilket skrämmer mig.

För oavsett hur fantastiskt anfallsspel ett lag har så behövs en riktigt bra försvarsorganisation och ett riktigt bra försvarsspel för att ge stadga och grundtrygghet – i synnerhet om det ska bli framgångar i VM nästa sommar.
Men den försvarsorganisation jag pratar om finns inte i det svenska landslaget i dag.

Den som missade matchen kan se de franska målen, och därefter göra sin egen analys av de svenska försvarsinsatserna.

För egen del tycker jag att det, för att uttrycka mig milt, lämnade ett rejält stort utrymme för förbättring. Enkelt sammanfattat kan man väl säga att det inte går att åka till Frankrike och bjuda upp till dans när man själv dansar dåligt. 

Man måste, som jag ser det, spela mycket mer cyniskt och återhållsamt om man ska klara av att slå lag som är bättre och högre rankade.

Jag hoppas att landslagsledningen drar lärdomar av förlusten i Amiens. Att man drar upp tydliga riktlinjer för de fortsatta förberedelserna för VM nästa sommar, bestämmer sig för en spelidé som är rimlig för det spelarmaterial man har att följa och dessutom präntar in ett fungerande försvarsspel.

Därtill måste man bestämma sig för vilka spelare man vill satsa på, vilka positioner de bärande spelarna ska spela på, vilka roller de ska ha – och få dem att förstå vad som förväntas av dem.

Det går helt enkelt inte att åka till Kanada och köra på känsla, engagemang och glädje för då blir VM sannolikt riktigt långt ifrån lyckat.

I dag blev det klart att den förra Malmöspelaren Emma Wilhelmsson spelar i England kommande säsong. Hennes nya hemvist blir Chelsea.

Wilhelmssons provspel med Chelsea under inofficiella klubblags-VM i Japan tidigare i vinter föll visst väl ut. I dag skrev den förra 27-åringen nämligen på för Londonklubben.
Man får väl säga att Wilhemsson, som för bara lite mer än ett år sedan lämnade dåvarande LdB FC Malmö för Jitex, byter upp sig.

I och med att kontraktet är påskrivet blir Wilhelmsson den fjärde svenska spelaren i Women´s Super League sedan ligan kom till. De övriga tre som spelat i England är; Maria Karlsson (Doncaster Rovers), Sofia Jakobsson (Chelsea) och Louise Fors (Liverpool).

……………………………

Pia Sundhage får en ny kollega. Rebecca Hedin, som det senaste tillskottet i landslagets ledarstab heter, blir ny mediaansvarig från och med 1 februari.

Hedin kommer närmast från EM-organisationen där hon var assisterande presschef på Gamla Ullevi.

Fyra debutanter fick plats i Pia Sundhages trupp till matchen mot Frankrike.
Landslagsåret inleds med ett tufft möte och en oundviklig generationsväxling.

Det blev en senare start på det blågula året än vad landslagsledningen hade hoppats på. Men den 8 februari är det dags, när Sverige ställs mot Frankrike i Amiens.

I dag presenterade assisterande förbundskapten Lilie Persson en 21 spelare stark svensk trupp där fyra debutanter fanns med: Stéphanie Öhrström, Magdalena Ericsson, Lina Hurtig och Emma Lundh.

Saknas gör därmed bland andra; Sofia Jakobsson, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Jenny Hjohlman och Malin Reuterwall.

Nilsson och Hjohlman är skadade medan Samuelsson spelar i Australien i vinter. Varför de övriga två inte kom med vet jag inte, men jag har mina aningar …

Saknas i truppen gör också Emma Berglund (Umeå) och Linda Sembrant (Tyresö).

I Berglunds fall tror jag att hennes långa tid borta från planen (efter korsbandsskadan förra året) har varit avförande. Nu är UIK-backen tillbaka i full träning och snart lär hon nog vara tillbaka i blågult igen.

Varför Sembrant inte är uttagen vet jag inte. Kanske får hon chansen senare i år eller så är hon bara inte den mittbackstyp som Sundhage vill se tillsammans med Nilla Fischer.

Av det lilla som jag såg Sembrant i höstas så tyckte jag att hon hade problem med tempot när det gick undan, vilket skulle kunna vara en anledning till att hon inte finns med.

Tillbaka till de som faktiskt är uttagna.

Något gammalt, något nytt
Merparten av spelarna är de gamla vanliga, stommen i den elva som Pia Sundhage brukar ställa på planen, sen finns det några nya och några nygamla.

Tyresös Carola Söberg tillhör den senare kategorin. Efter att ha stått utanför ett bra tag och dessutom tackat nej när hon varit uttagen, är Söberg nu tillbaka.
Med tanke på att Kristin Hammarström slutat och att Sofia Lundgren är långtidsskadad är Söberg ett naturligt val – även om hon i mitt har haft svårt att övertyga på allra högsta nivå.

Stéphanie Öhrström är en av debutanterna i truppen. Veronamålvakten var med på lägret på Bosön i slutet av förra året och får nu en ny möjlighet.
Öhrström är välskolad, duktig och har tjänat ihop till den här chansen. Och med den konkurrensminskning som Hammarström och Lundgrens frånfälle medför är Öhrström en spelare som mycket väl kan finnas med i kommande landslagstrupper också.

Nya ytterbackar
Backsidan innehåller en landslagsdebutant och en spelare som inte varit uttagen som försvarsspelare tidigare.
Linköpings Magdalena Ericsson är rookien i sammanhanget. För den som inte känner till henne är hon utrustad med en finfin vänsterdoja och ett bra spelsinne, men hon har också vissa brister.

Jag gillar Ericssons spelstil, men undrar verkligen om hennes positionsspel och fart räcker till på europeisk toppnivå. Svaret kanske kommer just mot Frankrike i Amiens.

Elin Rubensson har ju varit med tidigare, men aldrig som back. Det är hon nu. Rosengårdspelaren imponerade på mig, och sannolikt också på landslagsledningen, när hon lirade högerback i Champions League i höstas.
Här har Sundhage & Co en oslipad diamant i sina händer. Jag tror nämligen att Rubensson kan bli en högklassig ytterback.

Offensiva talanger
De två sista debutanterna är offensiva spelare båda två. Den ena är Umeås Lina Hurtig, som många ville se i landslaget redan förra året, den andra är AIK:s Emma Lundh.

Att Hurtig finns med är inte svårt att förstå. Umeåspelaren gjorde en klart godkänd fjolårssäsong och har kvaliteter som det råder brist på i det svenska landslaget.
Men man ska samtidigt komma ihåg att hon är grön i sammanhanget och behöver få tid på sig för att växa in i rollen som seniorlandslagsspelare.
En roll som hon kommer att ikläda sig i många år framöver.

Sist, men inte minst, den uttagning som överraskade mig mest – Emma Lundh.
Visst har Lundh kvaliteter, men hon har inte tagit det där sista klivet. Steget från stor talang till viktig seniorspelare.
Lilie Persson sa till förbundets sajt att AIK-spelaren hade gjort avtryck på det senaste landslagslägret, så kanske är Lundh på väg att ta det där klivet trots allt – även om jag tvivlar en aning.

En ny tid är här
Ett nytt landslagsår är här och med det ett delvis nytt landslag – och ytterligare en uppgift: att inleda en generationsväxling.

Några spelare borde kanske redan ha slussats in, men jag har förståelse för att landslagsledningen inte ville påbörja den processen innan fjolårets EM-slutspel.
Nu finns det tid, gott om tid, att påbörja det arbetet. Därför känns det helt rätt att fyra debutanter finns med i truppen mot Frankrike, även om jag hade kunnat tänka mig någon eller några förändringar.

Personligen hade jag ju gärna sett Linköpings Stina Blackstenius i den här truppen. LFC-forwarden var ett riktigt utropstecken i Damallsvenskan förra säsongen och kunde helt klart ha belönats med en landslagsplats.

Nu lär Blackstenius chans komma, mer sannolikt förr än senare, för en helt oundviklig och klart nödvändig generationsväxling har inletts.
Sundhage & Co har en intressant och minst sagt delikat uppgift framför sig.

Så blev det till sist som jag kunde avslöja dagen före julafton – landslagets januariläger ställs in.
Och vad kan landslagsledningen med Marika Domanski Lyfors i spetsen annars göra?
Med spelare från tio damallsvenska klubbar borta från samlingen är beslutet att ställa in det enda rätta.

Att det finns en spricka mellan klubbarna i Damallsvenskan och landslagsledningen blir allt mer tydligt. Redan innan jul kunde jag skriva om att det planerade januarilägret skulle ställas in. Information som visserligen fick revideras i går när uppgifter om att förbundskapten Pia Sundhage kallat spelare till ett läger 12-16 januari nådde mig – men till detta kom också nya uppgifter.

I samma inlägg kunde jag nämligen berätta att tio av Damallsvenskans tolv klubbar skulle välja att bojkotta lägret. De skulle helt enkelt inte skicka sina spelare till samlingen – vilket de heller inte har skyldighet att göra eftersom det inte ska spelas någon landskamp.
Och det är just den bojkotten som ligger till grund för landslagsledningens beslut att ställa in det tänkta januarilägret.

Det finns många olika sätt att se på den uppkomna situationen, men jag tänkte försöka förhålla mig ganska neutral till den i det här blogginlägget.

Men oavsett vilken sida man väljer att stå på så är det lätt att se att det råder en rejäl intressekonflikt mellan klubbarna och landslaget , vilket inte är positivt för svensk fotboll.
Därför är det viktigt att den uppkomna situationen inte leder till en ännu sämre att relationen mellan parterna, utan att den istället förbättras – och det helst omgående

Det blir ett januariläger för Pia Sundhages landslag trots allt.
Frågan är bara vilka spelare som kommer att delta?
I dagsläget ämnar nämligen varken FC Rosengård, Linköpings FC eller Umeå IK att släppa i väg sina landslagsspelare till samlingen.
– Vår ambition är att följa regelverket och bara släppa i väg våra spelare på de av FIFA fastställda speldatumen, säger FC Rosengårds klubbdirektör Niclas Carlnén.

Dagen före julafton kunde Sportbladet avslöja att det råder en intressekonflikt mellan merparten av klubbarna i Damallsvenskan och landslagsledningen.
Medan förbundskapten Pia Sundhage vill samla sina spelare i 65 dagar under 2014, vill klubbarna att antalet dagar med landslaget reduceras.

Uppgifter till Sportbladet gjorde gällande att landslagslägret 12-16 januari skulle ställas in. Så blir det inte. Lägret blir av som planerat.
Däremot är det oklart vilka spelare som kommer att delta.
Varken Rosengård, Linköping eller Umeå IK tänker släppa i väg sina landslagsspelare till lägret.

– Vi har ambitionen att vara lojala till den skrivelse* som skickats till landslagschefen Marika Domanski Lyfors, säger Umeå IK:s sportchef Torbjörn Nordström.

Nordström får uppbackning av FC Rosengårds klubbdirektör Niclas Carlnén:

– Vår ambition är att följa regelverket och bara släppa i väg våra spelare på de av FIFA fastställda speldatumen. Det handlar inte om att vi vill hindra landslaget, men det måste finnas en balans. Vi behöver minska belastningen på våra spelare eftersom den är för hög under vissa perioder och då är det här den snabbaste vägen att gå.

Carlnén vidareutvecklar sitt resonemang:

– Tar man Tyresö som exempel så kan de mycket väl ta sig till final i Champions League i vår, vilket skulle innebära ett väldigt tufft spelprogram för dem. De får i så fall spela minst två matcher i veckan under mars, april och maj (om man räknar in matcherna i Damallsvenskan, Svenska cupen och landslaget. Red. anm). Ska svenska lag spela så många matcher måste vi ha större trupper och det fungerar inte eftersom många av spelarna i så fall skulle få sin matchning  i F19-serierna, vilka i dagsläget inte erbjuder en tillräckligt bra utvecklingsmiljö.

Även Linköping har för avsikt att följa samma linje som Rosengård och Umeå.

– Vi följer FIFA-reglerna, bekräftar klubbchefen Anders Mäki.

Det kan alltså bli ett januariläger där flera, eller rent av många, av landets bästa spelare lyser med sin frånvaro. För om Rosengård, Linköping och Umeå väljer att gå på den inslagna vägen följer sannolikt fler klubbar i samma fotspår.

……………………………………….

Jag har sökt landslagschefen Marika Domanski Lyfors för att få höra hur hon ser på den uppkomna situationen, men utan att lyckas.

……………………………………….

*I ett brev till landslagschefen Marika Domanski Lyfors har tio av tolv klubbar i Damallsvenskan framfört att man har för avsikt att bara släppa i väg sina landslagsspelare till de av UEFA och FIFA fastställda speldatumen.

I år har landslaget varit samlat i över tre månader totalt.
Nästa år hade man tänkt samla spelarna under cirka 65 dagar, men så blir det inte.
Anledningen är att klubbarna sätter stopp.
– Ibland kan man behöva markera, säger Per Darnell, ordförande i Elitfotboll Dam.

Förra hösten meddelade förbundskapten Pia Sundhage att hon ville lägga beslag på landslagsspelarna i över 100 dagar inför EM på hemmaplan. Önskemålet väckte stark kritik från flera damallsvenska klubbar.

– Våra spelare är mer och mer medarbetare och skulle medarbetare i ett företag vara borta i tre och en halv månader per år så får de tjänstledigt eller avdrag på lönen, sa till exempel Kopparbergs/Göteborgs sportchef Lasse Svensson till Svenska Dagbladet då.

Landslagsledningen fick emellertid sin vilja igenom och Sundhage gavs goda möjligheter att spela ihop sitt blågula lag inför EM-slutspelet.

Så blir det inte nästa år. Klubbarna har nämligen fått nog.

I ett brev till landslagschefen Marika Domanski Lyfors har tio av tolv klubbar damallsvenskan klubbar framfört att man har för avsikt att bara släppa i väg sina landslagsspelare till de av UEFA och FIFA fastställda speldatumen.

– Vi vill minska antalet dagar då spelarna är borta med landslaget, säger en klubbledare som vill vara anonym.

EFD:s Per Darnell bekräftar att klubbarna har framfört sin ståndpunkt, men ser ingen fara för att klubbarnas ”krav” ska leda till att relationen mellan klubbarna och landslagsledningen försämras.

– Nej, det här kommer vi att lösa.

Men brevet till Marika Domanski Lyfors tycks ha fått effekt. Enligt uppgifter till Sportbladet kommer det tänkta landslagslägret i januari att ställas in.

…………………………………………………

Jag har försökt få tag i Marika Domanski Lyfors för en kommentar, men utan resultat.

…………………………………………………

Missnöjet mot många och långa landslagssamlingar är egentligen inget nytt. Kritiken har funnits länge och blommat upp från tid till annan. Dock har de kritiska rösterna blivit fler och mer högljudda under året och det kan jag ha förståelse för – precis som jag kan förstå landslagsledningens önskemål.

Självklart vill klubbarna, arbetsgivarna, förfoga över sina spelare – särskilt under försäsongen. Det är ju under den tiden som grunden till en bra säsong ska läggas. Och under försäsongen 2013 var det klubbar som bara hade hela trupperna samlade under en tidsrymd av fyra-fem veckor.

I grund och botten står jag på klubbarnas sida. De är trots allt de som betalar spelarnas löner och som varje dag jobbar med att utveckla, förädla och förbättra sina investeringar. Och som jag ser det är det klubbarna som ska ansvara för skolning, utbildning och utveckling – inte landslaget.

Men  jag har samtidigt förståelse för att landslagsledningen vill få tid tillsammans med spelarna i början på ett nytt år, ge spelare som knackar på dörren till blågult chansen och göra ett riktigt avstamp inför landslagsåret. Ett landslagsläger i januari passar dessutom klubbarna väldigt mycket bättre än vad t ex Algarve Cup gör, så det här är ingen enkel fråga.

Klart är att det finns en spricka mellan landslaget och klubbarna i Damallsvenskan, vilken inte är gynnsam för någon av parterna.

2013 blev ett fantastiskt år för svensk damfotboll – inte minst publikt och medialt.
Sportsligt nådde man dock inte riktigt samma höjder.

Det är en vecka sedan FIFA presenterade sin världsranking med Sverige som sexa – damlandslagets sämsta placering någonsin.

Noterbart är att Sverige dalat på rankingen samma år som landslaget haft större ekonomiska resurser än tidigare och varit samlat under långt mycket längre tid än förut (närmare tre månader totalt).

Tillbakagången på världsfotbollsscenen har skett under ett 2013 där damfotbollen i allmänhet, och landslaget i synnerhet, fått ett aldrig tidigare skådat medialt utrymme – mycket tack vare Pia Sundhages personlighet och lyskraft.

Under det år (lite drygt) som Pia Sundhage har varit förbundskapten har hon gjort mer för att marknadsföra och positionera svensk damfotboll än vad hennes företrädare gjorde under alla sina närmare åtta år på posten.

En annan faktor till att damfotbollen fått ta större plats än tidigare är så klart sommarens EM-slutspel. Turneringen blev inget annat än en gigantisk succé – sportsligt, organisatioriskt och publikt. Publikrekord slogs på löpande band och semesterfirande svenskar fick bada i en blågul fotbollseufori.

Att Sverige spände bågen högt och siktade mot final var så klart lika rätt som temperaturhöjande, även om laget till slut fick se sig besegrat av blivande mästarna Tyskland i EM-semifinalen.

Svensk fotboll fick emellertid lite plåster på såren när Tyresö under hösten glädjande nog gick fram till kvartsfinal i Women´s Champions League, men trots det och allt annat positivt kastar tillbakagången på världsrankingen ändå en trist liten skugga över svensk damfotboll 2013.

Jakten på en ny assisterande förbundskapten efter Birger Jacobsson är över. Men det blir inget ”rakt byte”.
Matti Demegård, som tar plats i landslagets tränarteam, får rollen som tränare med inriktning på analys.

Landslagets tränarteam är återigen fulltaligt. Matti Demegård, som bland annat varit assisterande tränare till Erik Hamrén i Örgryte och till Magnus Pehrsson i GAIS, fullbordar trojkan.

Men Demegård får inte samma arbetsuppgifter som företrädaren Birger Jacobsson. Istället ska han ta ansvar för analysbiten och därtill fungera som en tränarresurs till förbundskapten Pia Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson.

Kanske är Demegård, med sina specialkunskaper och sina kvaliteter, det perfekta komplementet till tränarteamet – men jag hade definitivt inte haft något emot om landslagsledningen hade anställt en assisterande tränare som fått ansvar för försvarsspelet. Tvärtom.

Pia Sundhage har en oerhört offensiv syn på fotboll och Lilie Persson är också hon ganska offensivt orienterad i sin fotbollsfilosofi. Med det i bakhuvudet, och med uppfattningen om att det svenska försvarsspelet till viss del kändes omodernt och inte alls var högklassigt rakt igenom sommarens EM, är min mening att en defensivt skicklig tränare hade varit det bästa alternativet och gett tränarteamet en bättre balans.

Men så blir det nu inte.

Istället är det trion Sundhage, Persson och Demegård som tillsammans ska utveckla landslagets spel vidare, både offensivt och defensivt.
Och kanske blir den lösningen alldeles lysande.

……………………………………..

Vittsjös lagbygge fortsätter. I förrgår blev Kirsty Yallop, Johanna Andersson och Emma Sjödahl klara för en fortsättning i klubben och i kväll meddelades att också Ifeoma Dieke och Jane Ross stannar kvar över nästa år.

Nu på kvällen meddelade klubben att både Jane Ross och Ifeoma Dieke spelar kvar också 2014.

Pia Sundhages trupp till VM-kvalmatcherna mot Bosnien-Hercegovina och Färöarna var helt befriad från skrällar. Precis som väntat, med andra ord.

Lina Hurtig fanns inte med, inte Maria Banusic heller. Nej, Pia Sundhage bjöd inte på några som helst överraskningar när hon presenterade sin trupp till årets två avslutande tävlingsmatcher. Det närmaste hon kom något oväntat var att plocka med Malmös Elin Rubensson – och att inte nämna försvarsspelet i detaljer som måste förbättras inför VM 2015.

Men bortsett från att diskussionen om det defensiva spelet uteblev, tycker jag att mycket känns ganska bra.

Sundhage väljer att köra vidare med de spelare som har varit med tidigare och de som hon har valt att satsa på under merparten av året. Kontinuitet, med andra ord.

Att hon väljer att ställa Umeås Lina Hurtig, som är i riktigt bra slag, utanför truppen kan jag köpa. Hurtigs tid kommer, men ju förr desto bättre. När det gäller Kristianstads Maria Banusic så tycker jag att det känns rätt att hon inte är med.

Banusic har fantastiska förutsättningar att bli en klasspelare, men hon är inte där ännu – och har fortfarande en ganska lång bit kvar innan hon är en forward för det svenska landslaget.

Och oavsett hur landslagstruppen ser ut i årets två sista matcher så gör det knappast någon större skillnad. Sverige ska, och kommer, att vinna båda matcherna utan större problem.