I dag blev det officiellt, precis som jag kunde avslöja i Sportbladet i går, att Kirsten van de Ven lämnar Tyresö för Malmö.
Holländskan har skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över de två kommande säsongerna.

Övergången kanske överraskar en och annan, men van de Ven har inte varit helt nöjd med sin situation i Stockholmsklubben under hösten där hon pendlat mellan startelvan och avbytarbänken.

För LdB FC Malmö, eller FC Rosengård som man kanske heter senare i kväll, fyller (som jag ser det) holländskan den lucka som Manon Melis lämnade efter sig när hon gick till Kopparbergs/Göteborg.

Kirsten van de Ven är visserligen en helt annan typ än Melis, men hon är (i likhet med Melis) en notorisk poängspelare – och hon har kvaliteter som kan ge Skånelagets offensiva spel ytterligare en dimension.

……………………………………….

Nykomlingen Eskilstuna presenterade i dag ännu ett nyförvärv. Det senaste tillskottet i spelartruppen är den kamerunska forwarden Gaelle Enganamouit.

Tyresö fick en härlig start på Champions League-äventyret när hårdsatsande Paris Saint-Germain slogs tillbaka med 2–1 inför fulla läktare.

16-delsfinalen i Champions League fick verkligen den inramning den förtjänade. Inför ögonen på 3 327 åskådare tog Tyresö sina första steg mot sin högt ställda målsättning – att bli bäst i Europa.

Och resan började som sagt bra, mycket tack vare Christen Press.

Det här var nämligen kvällen där det mesta av värde kretsade kring amerikanskan som både inledde och avslutade målskyttet i matchen – och däremellan hann med att sätta in en klumpig tackling på Kosovare Asllani med PSG-straff och kvittering som följd.

”Hon bryr sig inte om hon bränner ett avslut, hon bryr sig inte om hon tappar boll ibland. Nästa gång hon får ett avslut sätter hon dit den”, lovordade Tyresös tränare Tony Gustavsson efteråt och tillade:

”Att hon sen gör tre mål i kväll är en annan sak”.

Christen Press var inte bäst på planen, inte näst bäst heller. Hon överglänstes klart av Marta, Veronica Boquete och några andra spelare på planen, men det var hon som gjorde det viktigaste – målen.

En klart okej match
Matchen som sådan var spelmässigt ganska jämn och länge helt oviss. Känslan av att den kunde sluta hur som helst fanns faktiskt med från början till slut.

Jag delar alltså inte Tony Gustavssons åsikt om att, som han sa på presskonferensen efter slutvisslan, det var en riktigt, riktigt bra fotbollsmatch.

Däremot var det en tuff kamp mellan två hårdsatsande lag som på många vis påminner om varandra. En kamp som under långa stunder höll riktigt bra klass och som Tyresö vann efter att återigen ha visat prov på ett blixtrande snabbt omställningsspel, men också med viss tveksamhet i egen sista tredjedel.

I och med segern slipper laget känna kniven mot strupen inför returen i Paris om två veckor. 2–1 är ett resultat som kan räcka långt, men som kräver en ny stark prestation om Champions League-resan ska gå vidare.

Båda lagen siktar på att bli bäst i Europa, men deras vägar dit ser olika ut.
Malmö väljer en väg, Tyresö en helt annan.

Svensk damfotbolls två flaggskepp den här säsongen ser ut att bli det också nästa år – åtminstone inledningsvis. Malmö har förlängt kontrakten med spelare som Anja Mittag, Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann medan Tyresö har säkrat upp Caroline Seger, Veronica Boquete och Marta.

Medan Malmö skrivit tvåårskontrakt med Mittag och Bachmann har Tyresö förlängt avtalen med Seger, Boquete och Marta med sex månader. 

Strategin förbryllar
Jag förstår Malmös strategi, men är lite mer förbryllad över hur Tyresö tänker.

Längre avtal säkrar värdefull kontinuitet, ger möjlighet att bygga vidare från en redan god nivå och bidrar så klart till en lägre spelaromsättning.

Korttidskontrakt saknar precis alla de fördelar som de längre avtalen ger – och riskerar dessutom att sätta klubben i fråga i en riktigt jobbig situation.

Det sistnämnda borde ju Tyresö känna till, de förlorade sannolikt SM-guldet just på grund av den spelarcirkus som följde efter sommarens EM. Trots det väljer man alltså att skriva nya korttidskontrakt – och riskerar därmed att hamna i en precis likadan situation nästa sommar.

Bakomliggande tanke
Nu ska jag inte såga Tyresös val att förlänga kontrakten med sina absolut viktigaste spelare med ett halvår. Jag vet ju inte hur klubbens strategi ser ut och har inte en aning om det faktiskt finns en medveten tanke bakom de kortare avtalen.

Men rent spontant känns Stockholmsklubbens korttidslösningar för osäkra för att mynna ut i stora framgångar – och jag tror inte att det är rätt väg att gå om man, som Tyresö har, siktar på att bli bäst i Europa.

Sedan återstår frågan om det är klubben eller spelarna själva som sett till att kontraktslängden fastställts till sex månader.

Tyresö har balanserat på slak lina från gång till annan sedan i somras. I söndags tvingades man göra det igen – bara för att uppfylla förbundets krav på hemmafostrade spelare.

Tabelltvåan Tyresö kom till söndagens match mot Mallbacken med en 18-spelare stark trupp där tio av spelarna hade, och alltjämt har, utländska pass.

Nu uppfylldes ändå Svenska Fotbollförbundets krav på att lagen i Damallsvenskan måste anmäla matchtrupper som till åtminstone till hälften består av hemmafostrade spelare (läs mer om innebörden här) eftersom Marta räknas som en sådan.

Det är så det har sett ut i Tyresö under hösten och i LdB FC Malmö från tid till annan under säsongen. Frågan är till vilken nytta?

Även om förbundet helt säkert haft ett ädelt syfte med bestämmelsen om hemmafostrade spelare, som att fler unga, svenska talanger ska få chansen i Damallsvenskan, är den krassa verkligheten att regeln är lika värde- som verkningslös.

Det är egentligen inte svårare att uppfylla förbundets krav än att låta en handfull spelare, egenfostrade så klart, ta plats på bänken. Om spelarna sedan är tolv, 15 eller 47 år gamla är helt ovidkommande, huvudsaken är ju att lagen inte anmäler en trupp där fler än hälften av spelarna inte är hemmafostrade.

Min åsikt är att det behövs helt andra incitament för att locka och pusha landets bästa klubbar att släppa fram än fler unga talanger – men också att fler unga talanger måste inse vad som krävs för att faktiskt konkurrera med redan etablerade spelare om startplatser i sina lag.

Det finns ett antal olika vägar att gå för att få fram fler högklassiga spelare i Sverige, men regeln om hemmafostrade spelare har inget med dessa att göra och kan därför slopas.

Hon är en av världens bästa mittfältare. Hon spelar i Damallsvenskan nästa säsong – också.

Tyresö meddelade så sent som i dag att Spaniens bästa spelare, Veronica Boquete, blir kvar i klubben över 2014.

Jag vet inte om förlängningen av Boquetes kontakt var viktigast för Tyresö eller för Damallsvenskan, men båda två kommer att dra stor nytta av mittfältsstjärnan.

Damallsvenskan bjuder på två matcher i dag, en enkel och en viktig.
Den ena av matcherna är helt betydelselös, den andra det rakt motsatta.

I Västerbotten spelas ett derby som för några år sedan var hett, häftigt och fyllt av prestige. Eftermiddagens möte mellan Umeå och Sunnanå lär däremot inte bli något av detta.

Umeå är två klasser bättre – minst, och kommer att vinna mot slagpåsen från landskapets norra domäner.

Matchen på Valhallas konstgräs är av en helt annan kaliber. Kopparbergs/Göteborg har den viktiga tredjeplatsen i serien att spela för (laget ligger fyra poäng bakom Linköping) medan Vittsjö har chansen att klättra i tabellen och lägga ytterligare mark mellan sig själva och nedflyttningsstrecket.

Framtiden är här
Många av Damallsvenskans lag jobbar hårt med sina lagbyggen inför nästa säsong.

Tabellettan Malmö är av de klubbar som har kommit riktigt långt i nästa års lagbygge och i veckan förlängde man kontraktet med ytterligare en spelare från den befintliga truppen, Katrin Schmidt.

Men det jobbas hårt även på andra håll.

Umeå IK fortsätter sin satsning på att knyta upp unga talanger med lokal eller regional förankring. Den senaste i raden av talangfulla norrländskor som uppvaktats av UIK är Östersunds 16-åriga mittfältare Emma Danielsson.

Om jättelöftet från Jämtland flyttar efter säsongen återstår väl att se. Oavsett vilket så gillar jag Umeås modell som känns lika sund för ekonomin som för svensk talangutveckling.

Projekt för utveckling
Appropå talangutveckling så har Malmö sjösatt ett intressant projekt där 18 spelare från den egna klubben och LB07 ingår. Projektet som pågår under syftar dels till att ge spelarna riktigt goda möjligheter att ta stora utvecklingssteg, men också till att, som klubben skriver, fylla de luckor som finns kring kvinnlig talangutveckling.

Just nyss nämnda Umeå har redan ett liknande projekt där man genom ett nära samarbete med Umeå Universitet jobbar för att optimera utvecklingen av sina talanger.

Systematiska tester skapar kapacitetsprofiler som är tänkt att identifiera styrkor och brister hos spelarna som ingår i projektet. Dessa profiler används sedan för att skräddarsy individuella träningsupplägg.

Båda klubbarnas projekt känns riktigt intressanta och har, som jag ser det, potential att ge goda resultat – för de inblandade spelarna, klubbarna och för svensk talangutveckling i stort.

Jag är helt emot utländska spelare i Damallsvenskan. Det påstår i alla fall Boråsaren Johan Rydén i sin blogg. Men faktum är att Rydéns sanning haltar duktigt.

Att få mothugg eller åka på en verbal snyting på grund av något man skrivit hör till vardagen. Det är helt okej. Jag gör ju precis samma sak när jag reagerar på olika saker som sägs eller skrivs.

Men jag vill att rätt ska vara rätt.

Den som tror eller påstår att jag inte vill ha utländska spelare i Damallsvenskan är fel ute. Visst vill jag ha det. Sanningen är ju den att jag faktiskt en gång i tiden bidrog till att ett antal stjärnor från andra nationer kom till och spelade i vår högstaliga.

Att några av världens bästa spelare finns i Damallsvenskan är ju fantastiskt – och bidrar till att spelet blir bättre, att svenska spelare utvecklas och att intresset för damfotboll stärks.

Om värvningen av en stjärnspelare medför att en ung svensk talang får sitta på bänken så är det ett problem som går att lösa. Framtidslöftet får byta miljö eller helt sonika ge sig fan på att ta sig in i startelvan och göra allt i sin makt för att det ska bli verklighet.

Utländska spelare är ett måste för att Damallsvenskan ska leva, utvecklas och intressera – men det ska vara rätt utländska spelare.

Jag är väldigt positivt inställd till att spelare som Marta, Veronica Boquete, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder och Faith Ikidi, för att nämna några, spelar i Damallsvenskan.

Däremot är jag inte lika positivt medelmåttiga eller direkt dåliga utländska spelare värvas.

Tyvärr är antalet spelare som faller under den kategorin inte helt liten i dag och det är den siffran jag vill minska.

Om en sådan minskning leder fram till att ännu fler utländska kvalitetsspelare kommer till Sverige eller om svenska spelare befolkar platserna i lagen bryr jag mig inte alls lika mycket om.

Redan för flera veckor sedan bloggade jag om

Supercupfinalen utgör starten på tävlingssäsongen och ger fjolårets bästa lag en chans att vinna en ny titel. Men för min del är det helt andra aspekter än fajten om en styvmoderligt behandlad pokal som kittlar när Tyresö tar emot Kopparbergs/Göteborg på Tyresö IP.

Tyresö imponerade stort när jag såg dem senast. Det spel som laget visade upp i första halvlek mot Linköping på Bosön var inget annat än ruskigt bra.

Med en hög och aggressiv press, precisa spelvändningar och rent blixtrande omställningar fick man ett något skadeskjutet LFC att se ganska visset ut.

Kopparbergs/Göteborg kom tvärtemot inte upp i den nivå jag hade förväntat mig i de två matcherna mot Juvisy Champions League.

Låt vara att motståndet var tuffare än Tyresös dito på Bosön, men ändå.

Uppspelen fungerade inte, farten fanns inte heller riktigt där och det offensiva spelet klickade definitivt inte för det 4-2-3-1-spelande västkustlaget.

Så det är med funderingar på om Torbjörn Nilsson har fått fart ordning på lagets upp- och anfallsspel som jag åker till Tyresövallen i morgon eftermiddag – och med stora förväntningar på det krig som mycket troligt kommer att utspela sig på mittfältet.

Kampen mellan Tyresös centrala spelare (Caroline Seger, Lisa Dahlkvist och Veronica Boquete) och Göteborgs nav (Anita Asante, Yael Averbuch och Marie Hammarström) kommer att bli högintressant och kanske rent av matchavgörande.

Kan Kopparbergs/Göteborg vinna kampen på mitten så kan man också spela hem säsongens första titel.

Förra säsongen blandade man högt och lågt. I dagens träningsmatch mot Tyresö visade Umeå IK att man har tagit stora kliv under vintern och kommer att utmana topplagen i Damallsvenskan igen.

Det skiljde 29 poäng mellan Tyresö och Umeå när Damallsvenskan summerades sent i höstas. Det räckte med att se lagens två möten (som Tyresö vann med 5–1 och 6–0) för att få en förklaring till det enorma poängavståndet.

Men det Umeå som stundtals uppträdde aningen naivt och många gånger alldeles för ungdomligt är ett

minne blott. Det visade laget med eftertryck i dagens träningsmatch mot Tyresö som slutade 1–1 (målen inprickade av Emmelie Konradsson och Lisa Dahlkvist).

Umeå var nämligen väl så bra som Tyresö, kanske till och med bättre – och var klart närmare ett segermål än vad mästarna var.

Jag tog bussen till Tyresö för att se om det unga Umeålaget hade växt till sig och utvecklats under vintern. Svaret blev ett rungande ja. Talangerna har blivit bättre och värvningen av Hanna Folkesson har gjort lagets centrala mittfält till ett av landets allra tuffaste.

Med ett hav av tid kvar innan säsongen 2013 ska summeras sticker jag ut hakan och lanserar Umeå IK som en riktig utmanare. Inte till seriesegern, men väl om en plats just bakom topptrion.

Trögt i Tyresö
Tyresö är en bra bit från guldformen. Mästarlaget fick aldrig någon riktigt fart på sitt spel och skapade ganska få målchanser.

Nu ska det sägas att Stockholmslaget saknade en handfull riktigt högklassiga spelare i mötet med Umeå. Christen Press, Kirsten van de Ven, Carola Söberg och Linda Sembrant följde matchen från läktarplats medan Johanna Frisk och Meghan Klingenberg (anländer inom kort) inte var på plats.

På plats och på planen var däremot norskan Caroline Graham Hansen. Den 18-åriga skyttedrottningen glimtade till några gånger under de 45 minuter hon spelade ute till höger, men var på det hela taget ganska osynlig.

Jag hade nog förväntat mig att jättelöftet, som förra säsongen blev Norges bästa spelare, skulle spela centralt, men så blev inte fallet. Graham Hansen påverkades sannolikt av att spela i en ny miljö med nya spelare, men också av att Tyresö spelade med ett ganska lågt bolltempo och bara sporadiskt visade prov på den offensiva kvalitet som laget besitter.

Efter paus ersattes Graham Hansen av Pauline Hammarlund som faktiskt överglänste norskan.

Frågorna blev besvarade
Som jag bloggade om i går hoppades jag få svar på två frågor:

1) Kommer Umeå spela ett rakare spel och dra än mer nytta av sina speediga spelare än vad man gjorde förra säsongen?
Svar: Ja. Laget varierade sitt spel mer nu än vad jag upplevde att man gjorde förra säsongen och skapade ett antal målmöjligheter just tack vara sina snabba spelare.

2) Hur försvarsstarkt är Tyresö nu när man dras med skadeproblem på backsidan?
Svar: Så där. Karin Lissel (som byttes ut i halvtid) hade väldiga problem med Umeås snabba forwards och Emilia Appelqvist hann inte visa upp så mycket av sitt spel innan hon tvingades lämna planen på grund av skada. Klart är att Tyresö saknar Megan Klingenberg, Johanna Frisk och Linda Sembrant.

***

Pia Sundhage fanns på plats på Tyresövallen för att se en drös landslagsspelare i aktion. Hon fick bland annat se Hanna Folkesson svara för en grymt stark insats på mittfältet och ångrar knappast att hon tog med UIK-mittfältaren till Algarve Cup.