Inte för att jourläkaren är likgiltig. Men han vet inte vilka frågor som borde ha ställts till mannen. Och inte hur farliga varningssignalerna kan vara.

Jag vill att händelsen i Lerum 5 februari blir ett fruktansvärt exempel på hur och varför det brister i vården som ställs inför våld i nära relation.
Och det brister i flera led.

Polisernas magkänsla när de möter 59-åringen är att något är galet, att han kan vara farlig, ett vårdintyg kan behövas.
Står de på sig, säger de så till läkaren? Oklart. För övrigt har ärendet bollats nedåt i vårdapparaten, från psykakuten i Borås, till vuxenpsykiatrin i Lerum, till vårdcentralen och sedan till ytterligare en mindre vårdcentral.

Läkaren som tar emot där är jourläkare, erfaren, men gör sällan psykiatriska bedömningar. Det han får veta är att mannen har sömnproblem och äter antidepressiv medicin, att det finns problem i äktenskapet.

Han ringer även hustrun som berättar att maken försökt putta henne nedför en trappa. Att han är svartsjuk, personlighetsförändrad, men inte hotat eller slagit henne tidigare.
Exempel på frågor som inte ställs: Är det ett stegrat förlopp? Vad menar hon med ”förändrad”? Är hon rädd? Hur är relationen?

Läkaren stämmer av på telefon med vuxenpsykiatrin, inte heller där tycker man det kan bli aktuellt att lägga in mannen, som inte verkar psykotisk.
Ytterligare en gång ringer läkaren till hustrun. Först då säger kvinnan att hon är rädd och kanske inte vågar bo hemma. Läkaren är brydd. Vad kan han göra åt det?

Han säger i senare polisförhör:” Jag förstår att det här är jättesvårt, sa jag, men jag har nog inget bra råd.”

De pratar lite löst om kvinnojouren. Mer händer inte. Mannen åker hem och slår ihjäl sin hustru med hammare.

Jo, jag vet att det är lätt att vara efterklok.
Farlighetsbedömningar är svåra saker – men poliserna blir allt bättre på att göra dem. Bristerna är tydligast i vården.
Länge har det varit så. Socialstyrelsen sa nyligen ifrån ordentligt: vården måste bli bättre på att se och bedöma våld i nära relation.
Men vad görs?

Jag vet att Niklas Långström, professor i psykiatri och brottsforskare, nekats att forska på varningssignaler. Han ville intervjua män som nyligen häktats för sexualbrott och våld i nära relation.

Politiska mål har formulerats, forskare finns, frågorna formulerats.
Så vad väntar vi på?

Fiasko. Nu kom den första haverikommissionsrapporten, Socialstyrelsens genomgång av fallen då kvinnor dödats av sin man eller exman.
Efter två år har man granskat – fyra mord.

Därtill är tre granskningar påbörjade. Ytterligare tre väntar på hög.
Det bidde en tumme. Många år har det talats om ”haveriutredningar”, varje gång en kvinna dödas av sin man skulle katastrofen analyseras, samhällsbrister avslöjas.

Nu ser vi vad det blev: illa tänkt, dåligt förberett, för lite, för långsamt.

Polis och åklagare blev skyldiga enligt lag att rapportera in morden och dråpen. Det fungerade inte. Utredarna tvingades ta hjälp av Aftonbladets ständiga granskning för att jaga fram fall.
Tio fall säger de sig ha hittat, där myndigheter haft insyn i den dödade kvinnans liv. Bara tio? Det har jag svårt att förstå.

Verkligheten är att 28 kvinnor dödades av sin man eller ex-man under 2012 och 2013, alla utom de två senaste finns i vår databas.

Minst 17 hade kontakt med myndigheter, vård och skola. I ännu fler fall hade gärningsmännen sökt hjälp i vården för psykiska problem.

Men det är inte utredarna jag klandrar. Jag ringde Marlene Karlsson Vargas, som berättar om missarna i regeringens proposition. Inga rutiner togs fram, polis och åklagare vet inte att de bryter lagen när de inte rapporterar.

En allvarlig miss är att utredarna inte kan begära ut gärningsmännens journalen. Nio av tio har psykiska problem. Vilka misstag begås i vården?

Utredarna får inte peka ut enskilda offer. Skriver de en fallbeskrivning måste storyn vara påhittad.
Inte heller kan de peka ut enskilda myndighetsbeslut som kan ha medfört att en kvinna dödats. Och vad är då meningen, om ingen avkrävs ansvar?
Undrar jag.

Modigt är att utredarna trots allt och på det magra underlaget – bara sju fall – vågar dra några slutsatser. Det är socialtjänsten som får kritiken.
•I fem av sju kände socialtjänsten till att den dödade kvinnan var våldsutsatt.
•I flera fall hade man ändå inte utrett utan varit mer intresserad av hur kvinnan fungerar som mamma.
•Socialtjänsten har inte de motiverande samtalen alla vet är nödvändiga för att en våldsutsatt kvinna ska orka stå kvar vid sin anmälan och bo kvar i skyddat boende,

Allvarlig kritik. När får vi hela bilden?
Det är bra att Socialstyrelsen läser Aftonbladet, men hjälp den för Guds skull att göra sitt jobb.

Tolv år har gått sedan Melissa Nordell i Stockholm torterades med elpistol, kvävdes och sänktes i havet invirad i hönsnät och kätting.
Förre pojkvännen Torbjörn Mårtensson dömdes till livstids fängelse – men om två år kan han vara fri.

Torbjörn Mårtensson var svartsjuk, vägrade acceptera att Melissa Nordell gjort slut. Gärningen var ”… ett planerat och brutalt mord”, enligt hovrättsdomen.
Han erkände att han dödat henne.

Nu har Örebro tingsrätt omvandlat straffet till 21 års fängelse. Det innebär att han kan bli fri när två tredjedelar – 14 år – avtjänats. Närmare bestämt i början av år 2016.

Kriminalvården rapporterar att Torbjörn Mårtensson skött sitt arbete med jordbruk och djurskötsel på anstalten Rödjan, han går en industriteknisk utbildning och har börjat ta körkort. På sina permissioner umgås han med sina syskon och med nya vänner i den frikyrka han numera tillhör. Han har även en relation med en kvinna och de planerar att förlova sig.

Risken för att han återfaller i brottslighet bedöms som låg av Rättsmedicinalverket. Hans ”antisociala karakktär” förefaller ha dämpats, han har inget missbruk.
Ur utlåtandet:
”Han kan resonera om det mord han begått och framhåller då sitt ansvar och förefaller uppleva ånger. På ett till synes trovärdigt sätt tar han tydligt avstånd från våld mot kvinnor.”

Åklagare Eva Morén kommer inte att överklaga beslutet, fast hon först ansåg att frågan om straffomvandling var för tidigt väckt.
– Men tingsrätten har att bedöma vissa kriterier och som skötsamhet och riskbedömning. Och jag känner inte att det finns något som argumenterar mot en omvandling till 21 års fängelse, säger hon.

Melissa Nordells mamma har efter mordet startat en minnesfond och driver skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. Hon är besviken.
– Skandal. Visst, han har skött sig men det är helt skilda saker. 14 är ju ingenting för ett mord.

Torbjörn Mårtenssom har numera ett annat efternamn.

Ingen kan säga att det daltas med svenska mördare. Inte i meningen att de blir tyckta synd om och därför sjukförklarade.
Tvärtom blir kvinnomördare allt kryare, åtminstone på pappret.
Domen mot 22-årige Kristoffer Johansson – som fick 14 års fängelse för att ha mördat Vatchareeya Bangsuan – är det senaste exemplet. Man har dock tagit viss hänsyn till hans psykiska funktionshinder.

Längre straff fick en 52-årig man i Lund i tisdags – 16 år, för att under stor förvirring ha knivdödat sin hustru och så när även sig själv. Han hade uppsökt psykakut och vårdcentral, berättat om livsleda och skickats hem med diverse piller.
Han greps vid liv, försökte då slå sönder sitt huvud mot fönstret varvid han lades in för sluten psykiatrisk vård. Men frisk är han numera, åtminstone i laglig mening, och ska därför sitta i fängelse.

Detta hade inte hänt på 70-talet, vågar jag påstå.
Då dömdes sju av tio mördare till rättspsykiatrisk vård. Sedan blev de sjukförklarade färre och färre.
För femton år sedan – omkring var fjärde.
Och nu – bara 14 av 100.

Sådan blev den politiska trenden. Domstolarna ska se allt strängare på dödligt våld. Ribban att sjukförklaras har satts högt.
Om det får jag bryderier.
För vi ser i vår granskning hur hustrumördarna sedan år 2000 med hjälp av lagändringar snabbt blivit allt friskare. Av 218 gärningsmän har 30 dömts till rättspsykiatrisk vård.

Och färre blir de.
•De första tre åren (2000-2002) fick tolv män rättspsykiatrisk vård.
•De senaste tre åren har en – en enda – bedömts sjuk.
I lagens mening är de inte sjuka – men friska är de inte heller. De har personlighetsstörningar, diagnoser, depressioner och neurologiska funktionshinder.

I några fall har vi hela sjukdomsbilden.
Ta Jon Abbas, som suttit i nio år för att ha dödats sin 15-åriga före detta flickvän. Och som kidnappades som barn och som resultat har en grav psykisk störning, i utredningen står: ”empatistörd, adhd, borderline och paranoida drag.”
Vad gör han i fängelse?

Í fängelse kan de vägra vård. Joel Kabagambe, som i somras dömdes till 18 års fängelse för att ha dödat förra sambon Eva-Marree har diagnos: ”antisocial personlighetsstörning med psykopatiska, narcissistiska och paranoida drag.”
Vilken pappa möter hans barn om tio år? Är detta så enkelt som politikerna sa när de drev hårdare tag?

Den 28-årige mannen i Borås skrev i sin dator att han vill dö, men inte om förra flickvännen lever. De skulle kunna ”få en ny chans med varandra i ett eventuellt liv efter detta”.
Nu åtalas han för att ha mördat henne med 27 knivhugg.

Det var en impuls, har 28-åringen sagt. i polisförhör. Han tänkte inte på att döda när han natten till 10 augusti sökte upp sin 23-åriga före detta flickvän som var hundvakt i vänners hus i Oxie, Malmö.
Men kammaråklagare Mikael Pihl anser att brottet var planerat och åtalar för mord. Dagen före inhandlade 28-åringen vapnet, en kniv, på Clas Ohlsson i Borås.

Som bevisning finns även en lång välskriven text om hur han tänkte. Först ville han döda sin rival, den nye pojkvännen. Men i döden skulle denne inte känna smärta, funderar 28-åringen, därför måste han ändra sina planer.
Ur brevet:
”Min överlevnad är inget alternativ, jag måste dö för att jag dödat henne; öga för öga…”
Under en tid var 28-åringen sambo med flickvännen. Men hon gjorde slut, och tog hjälp av sina föräldrar för att få honom att flytta. Han tog bussen hem till Borås.
Den 23-åriga kvinnan inledde en relation med en annan ung man, de planerade för ett liv tillsammans, de skulle båda börja studera till hösten.

I texten beskriver 28-åringen sin bitterhet över att ha kastats ut och behöva lämna sitt liv i Malmö. Han har självmordstankar och skriver: ”Dessutom har mitt psykiska illamående verkat smitta av sig på mina föräldrar. När jag kom hem var de först arga och besvikna. Numera är de bara ledsna.”
Texten innehåller ett förlåt riktat till familjen,
”Finns möjligheten att bli ett spöke eller någon annan varelse, så kommer jag och hälsar på… ni lär känna igen mig.”
Texten är daterad 13 juli 2013.
Han anlände till Malmö sent 9 augusti, utan den förra flickvännens vetskap. Där tog han sig in i huset och skar henne med kniv. Därefter högg han sig själv i magen och larmade polisen.

BREVET I SIN HELHET
Mina tankar har alltid handlat om att ha ihjäl ”den andre killen”, han som haft del i detta triangeldrama och som har utlöst så många av våra bråk.
Men att sitta 10-20 år i fängelse för det, samtidigt som man vet att han i döden troligtvis inte kan känna någon sorg; och vetskapen om att flickan som jag älskar för evigt kommer att vara utom räckhåll efter detta, gör att jag ändrar mina planer.
Jag dödar henne istället och sen mig själv. Jag kommer att använda mig av poliserna för att begå självmord, ”Sucide by cops”.
Jag kommer att rusa mot dem med höjd kniv (densamma som jag använde för att döda henne), ignorera deras rop och attackera fysiskt om nödvändigt. Förhoppningsvis skjuter de mig.
Om inte annat, tar jag livet av mig i fängelse genom t. ex svält.
Min överlevnad är inget alternativ, jag måste dö för att jag dödat henne; öga för öga …
Hade vår separation skötts på ett bättre sätt, så hade dessa vansinniga känslor icke framträtt.
Detta är jag helt säker på.
Jag blev utkastad. Hon ringde dessutom dit sina föräldrar. Jag fick hastigt rafsa ihop alla mina saker i ett hörn på golvet och endast ta med mig det nödvändigaste, varpå jag placerades på en buss hem.
30 mil fick jag åka i djupaste sorg, hem till staden jag ogillar och utan hem att återvända till.
Jag har bott hos vänner, i mina föräldrars stuga (där jag för övrigt mådde piss eftersom jag och ”hon” hade varit där nyligen). Nu bor jag hos min morbror. Min ekonomi är i botten, minus t.o.m.
Jag hade för bövelen skaffat optiker i den nya staden, bytt vårdcentral, skaffat ett dyrt busskort som skulle gälla hela sommaren.
Allt detta har fått livet att kännas mer jävligt än vanligt. Det har rört till det något oerhört för mig och självmordstankarna är konstanta. Dessutom har mitt psykiska illamående verkat smitta av sig på mina föräldrar. När jag kom hem var de först arga och besvikna. Numera är de bara ledsna.
Det var min svartsjuka som fick mig att leta upp den andra killens nummer och skriva: ”du vet väl att hon håller på med oss båda”, viket för övrigt var sant.
Ja, jag kan inse att det var hennes sak att berätta, men tro mig … hon hade haft gott om t id.
Det finns ingen återvändo nu.
Jag vill inte fortsätta att leva, men jag vill heller inte dö om hon fortfarande lever. Kanske att vi kan få en ny chans med varandra i ett eventuellt liv efter detta, men då måste vi ju båda vara där.
Finns det inget liv efter detta eller om vi inte skulle ses mer, så får jag i alla fall hämnd på honom, hennes föräldrar och uppfyller min egen dröm om ett avslut.
Synd bara på mina föräldrar. Min bortgång lär vålla dem stor smärta, men om ni någonsin läser detta, så skall ni veta att det aldrig var meningen att jag skulle leva. Mitt bortlämnande som liten och de många separationer som skulle följa under mina två första levnadsår, la grunden för en ostabil individ.
Men ni skall ha tack att ni tog hand om mig, de fina stunder vi haft ihop och förlåt för att det blev såhär. Förlåt även till min syster och morbror.
Finns möjligheten att bli ett spöke eller någon annan varelse, så kommer jag och hälsar på … ni lär känna igen mig.
Avslutningsvis vill jag tacka jordklotet för att det hyst mig, solen för att den gjort mitt liv möjligt och det mystiska kosmos som alltid hållit mig tankemässigt syselsatt
Alla mina dikter, den ofärdiga fantasy-boken och mina många låtar inspelade på band, de lär aldrig bli offentliga. Det är synd, jag hade så gärna velat lämna att fingeravtryck i denna värld, men, men.

Ytterligare sju dödade kvinnor. Fem av gärningsmannen hade haft kontakt med psykiatrin, flera missbrukade.
Det är dags att ställa krav på vården som missar varningssignalerna.
Var femte man som dödar sin kvinna hade varit i kontakt med psykiatrin, avslöjar vår snart femåriga granskning av dödade kvinnor. Vi har kunskap om alla minst 219 fall under 2000-talet.
•42 män som dödade vet vi hade haft kontakt med psykiatrin.
•Ännu fler – 27 procent – hade andra vårdkontakter, ofta för missbruk.
•25 män – mer än var tionde – hade en pågående kontakt med psykiatrin och sökte hjälp veckorna före mordet.

Senaste exemplet, juli månad:
En 52-årig man i Lund känner livsleda och söker hjälp gång på gång. Han uppsöker psykakuten på St Lars sjukhus men skickas hem med Zopiklon Pilum mot sömnbesvär.
Han går även till vårdcentralen, sista gången den 16 augusti. ”Vi kan inte göra något för alla som säger att de ska ta sitt liv” säger läkaren (uppger 52-åringen för polisen).
Han får Sertralin Aktivit mot depression.
Åtta dagar senare sticker han sig själv med kniv, och även hustrun, som försöker hjälpa honom. Hon har berättat för släkt och vänner om sin oro.
När mannen kommer till sans på sjukhuset försöker han slå sönder sitt huvud mot fönstret och läggs in för sluten psykiatrisk vård.

Fler exempel finns. Tidigare i juli:
Eva-Marree Smith Kullander i Västerås har sedan flera år en vårdnadstvist med sin 31-årige exsambo. Sedan flera år medicinerar han hårt mot ångest. Den 11 juli attackerar han henne bakifrån med kniv, dödar henne med 31 hugg.
När han grips finns hasch i hans kropp, och spår av sju mediciner, tre av dem benzodiazepiner. Den rättspsykiatriska undersökningen visar att han har en antisocial personlighetsstörning med psykopatiska, narcissistiska och paranoida drag.
Vilket ansvar tog hans läkare för en störd, sjuk och missbrukande patient i svår konflikt med sina barns mamma?
Kunde någon av de 219 kvinnorna ha räddats?
Facit finns inte. Men nio av tio män som dödar har psykiska problem. Samtidigt som de är ”friskare” än andra mördare.
De dyker snarare upp i öppenvården med sina psykiska problem och missbruksproblem. Men där görs inte riskbedömningarna.

Jag vet: det är svårt att förutsäga vilka sjuka och deprimerade män som kan bli farliga Metoderna för riskbedömningar är osäkra. I vart fjärde fall blir det fel, visar forskning.
Men gång på gång under 2000-talet har vården anmälts och även fått kritik för att ha missat varningssignaler från en man som dödat.

Det är dags att se över rutiner i hela vårdapparaten.

Den måste bli bättre, kunnigare, mer vaksam. Kunskapen måste in om hur en man med psykiska problem och relationsproblem kan tänkas reagera.
52-åringen i Lund säger till polisen dagen efter gärningen att det enda han säkert minns är att han ville dö. Han tillägger: ”Men jag tror att jag stack min fru också”.

Eva-Lott Karlsson, 56
För sina nära och kära var hon “Pyret”, en envis och utåtriktad kvinna. Hon tyckte om att pyssla i trädgården, sy och måla, och hade god kontakt med de fyra vuxna barnen som gärna kom och åt hennes goda mat. Sommaren 2009 hade hon en kortare relation med en yngre man, som upphörde sedan han dömts för att ha misshandlat henne.
Till döttrarna sa hon att hon var rädd för honom.
En januarikväll gick de på en pizzeria. Följande dag hittade två av Pyrets barn och deras moster sin mamma död i sängen. Han dömdes mot sitt nekande för att ha klämt om hennes hals och försökt sluta hennes andningsvägar med lim.
Dödad 31 januari
Gärningsmannens vårdkontakt: Dömd för våldsbrott till sluten rättspsykiatrisk vård. Vårdades senare inom öppenvården men slutade gå dit.

Kvinna, 68
Hon var en duktig och uppskattad revisor som sedan många år försökte bli av sin sex år yngre sambo.  2008 dömdes han till samhällstjänst efter att ha tagit struptag på henne och samtidigt frågat hur hon ville dö.
En vinterdag lämnade han hemmet och var borta sex veckor. Hon bokade då tid hos en advokat.
När han kom tillbaka grälade de om att hon inte ville ge honom nycklar till huset.
Hon ringde deras 25-åriga dotter som hörde sin mamma skrika på hjälp och sin pappa säga “nu är du död”. När polisen kom fram hittade de en livlös kvinna i köket med 13 knivstick varav tre i halsen.
Dödad 25 april
Gärningsmannens vårdkontakt: Har vårdats för alkoholproblem.
Vatchareeya Bangsuan, 20
Vid elva års ålder flyttade hon till Sverige och sin svenska styvpappa i Boden. För sin mamma var hon allt, för kompisarna var hon en tyslåten och ordentlig tjej som tränade karate och arbetade hårt med sina studier till civilingenjör. De kallade henne “Ploy”.
Den 4 maj försvann hon. Efter drygt två veckor hittades hennes kroppsdelar runt ett övergivet militärt övningsområde och en 22-årig tidigare pojkvän greps misstänkt för mord. Han hävdade att Vatchareeya visserligen varit hemma hos honom och pluggat, men gått därifrån på kvällen.
Tingsrätten fann bevisningen mot honom övertygande, då man bland annat funnit blod i hans bil.
Dödad 4 maj
Gärningsmannens vårdkontakt: Har utretts av psykiatrin och fått diagnosen asperger och add.

Kvinna, 29
Hon visste tidigt att hon skulle till Afrika och i Senegal började hon bygga ett hus. Under hösten skulle hon flytta in. Tills vidare arbetade hon i Södertälje på ett boende för autistiska barn.
Familjen beundrade hennes självständighet, goda hjärta och modet att gå sin egen väg i livet. De visste att hon hade problem att komma ur förhållandet med en pojkvän hon mött i Spanien fem år tidigare och som varit hotfull och våldsam. Han använde cannabis.  “Jag skulle behöva livvakt”, sa hon flera gånger till sin mamma.
Relationen var slut, men hon ville hjälpa honom, de umgicks och hon gav honom pengar.
Under försommaren hade hon lärt känna en annan man som hon chattade med.
Hon låg till sängs när ex-pojkvännen började hugga henne med kniv. Själv förnekar han mord, och påstår att det var självförsvar. Kvällen före hade han sökt uppgifter på Internet om vad straffet är i Sverige för att döda sin fru.
Dödad 12 juni
Gärningsmannens vårdkontakt: Inte känt men han hade ett missbruk.

Eva-Marre Kullander Smith, ett år före mordet 11 juli 2013

Eva-Marree Smith Kullander, 27
Hon hade två små barn, var livlig, levnadsglad och samhällsengagerad.
Den 31-årige ex-sambon förhindrade umgänget med barnen, trots domstolsbeslut. Nu skulle hon med hjälp av familjebehandlare återknyta till barnen.
För vänner, släktingar och socialtjänsten berättade hon om sin rädsla för ex-sambon. Ju närmare hon kom barnen desto farligare blev det, sa hon.
På förmiddagen 11 juli väntade hon sittande på en yttertrappa på att få möta sin lille son.
Han attackerade bakifrån med kniv, stack henne 31 gånger.
Dödad 11 juli
Gärningsmannens vårdkontakt: Han medicinerade mot ångest, använde cannabis och har en antisocial personlighetsstörning med psykopatiska, narcissistiska och paranoida drag.

Kvinna, 23
Hon hade träffat en ny pojkvän under sommaren, de planerade för en framtid. Under sommaren hade hon arbetat inom vården och hoppades bli tandhygienist.
Hennes före detta sambo, en 27-årig man från Borås, ville inte lämna henne i fred, han skickade sms och ringde.
I augusti skulle hon vara hundvakt och passa goda vänners hus. Han tog sig in i huset och skar henne med kniv. Därefter högg han sig själv i magen och larmade polisen. Den unga kvinnan sörjs av föräldrar, fyra syskon, pojkvän, släkt och vänner.
Dödad 10 augusti
Gärningsmannens vårdkontakt: haft långvariga psykiska problem och köade förgäves i nästan ett år för att få plats på gruppterapi i Borås innan han flyttade till Malmö.

Kvinna, 45
Hon var sjuksköterska i Iran, en stark och livfull kvinna. när hon träffade en man som flydde till Sverige redan 1980. Båda var över 40 år och ville bilda familj.
De gifte sig 2011, hon flyttade till Sverige och studerade. Men familjelivet blev allt mer påfrestande. De sörjde barnlösheten. Hon upplevde sin man som osjälvständig och pressad av sin familjs krav.
Veckorna före sin död berättade hon för sin syster att hennes make hade psykiska problem och att hon var orolig för honom.
Den 24 augusti satt hon i sängen när han kom in från köket med en kniv.  Han högg henne och sedan även sig själv i hals och bröst.
Dödad 24 augusti
Gärningsmannens vårdkontakt: Sökte hjälp på vårdcentral och psykakuten men skickats hem med mediciner.

Nej. Det som hänt i Södertälje på måndagseftermiddagen är inte ”en tragisk historia”. Det är mord på två kvinnor som levt med en våldsam man.

Då och då slinter tungan på poliser. Om gärningsmannen varit i livet är det mindre troligt att polisen som nu talar om ”tragisk historia” eller – ännu vanligare – ”familjetragedi”.
Det är fel. Jag tänker fortsätta tjata om det. Att säga så är att förminska brotten. Inför tragedier förväntas vi backa i respekt, inte rota i detaljer och orsaker.

Och samtidigt är det exakt vad som måste göra. Mord i nära relation ska utredas, av polis och av Socialstyrelsens särskilda dödsfallsutredare.

Vad var bakgrunden? Vilka var varningssignalerna? Vilken myndighet och vilka i omgivningen hade vilken information? Och så vidare.

Ord är viktiga. Det är med orden vi skapar en samsyn. Hur vi ser på mord inom familjen, till exempel.

Under århundraden har mäns våld mot kvinnor inte ens varit kriminellt, därefter straffbart men ursäktat och betraktat som ”privat”.
Nu har vi kommit längre än så.

Lägg märke till hur Södertäljepolisen i dag uttrycker sig i passiv form: ”…en tragisk historia som avslutats…”
Så kan man tala om naturkatastrofer.
Men det var ingen oundviklig olycka. Det var mord. Två små barn förlorade mamma och mormor och även pappa.

De har rätt till en seriös genomlysning om hur, varför och vilka misslyckanden som låg till grund för en skottlossning en måndagseftermiddag veckan före jul.

Rättegång har inletts mot 37-åringen som misstänkt ha mördat en småbarnsmamma i Trollhättan i somras.

På de flesta sätt skiljer han sig från de 211 männen som under 2000-talet dödade sin fru, ex-fru eller flickvän.
Det säger dock ingenting om hans oskuld, kanske bara om hans person.

Fallet följer inte mönstret vi sett i vår granskning, utom på en punkt, att den unga tvåbarnsmamman dödas hemma, i sitt eget kök närmare bestämt.

Men här finns ingen förhistoria.
Det finns ingen uppslitande separation, ingen vårdnadstvist.
Ingen svartsjuk man som inte accepterar att bli lämnad.
Inga larm från en kvinna som börjat berätta om sin fruktan för en kontrollerande man.

Inte heller varningssignaler från en sjuk eller deprimerad man – och dessa är långt från ovanliga, vår fyraåriga granskning avslöjar att var femte gärningsman haft kontakt med psykiatrin.

Här finns inte ens en kärlekshistoria med någon skärpa i konturerna.

Det åklagaren har är en ung kvinna som under våren verkar må bättre, tycker hennes mamma. Är gladare. Har tagit bort sina piercingar och färgat de långa svarta hårgardinerna röda. Hon tillbringar den sista helgen i juni med en ny man.
Denne nu mordmisstänkte man säger i polisförhör om kvinnan att han ”… såg henne som en yngre vän, snäll och godhjärtad och trevlig.”

Han beskriver en lördagseftermiddag i lekparken med kvinnans drygt ettårige son, de handlar mat, han köper kakor till sin gamla mamma. De äter tapas och han lagar en köttfärsrätt, hon talar i telefon med sin ex-pojkvän varvid han – efter vad han säger – stillsamt beslutar sig för att gå därifrån – för att undvika svartsjukebråk.
Han deklarerar: ”Jag tog ett vuxet beslut för en gångs skull i mitt trettiosexåriga liv.”

Det är i så fall en enastående mognadsprocess hos en nazist med 22 domar i sitt brottsregister, den senaste för att ha misshandlat fyra kvinnor samt för att ha hotat skjuta ihjäl en polis.

Han stämmer inte in i mönstret. Mord på kvinnor är vanligen lättutredda, en man grips på plats, ringer efter hjälp eller går gråtande in på närmsta polisstation.
Sällan har han försökt undanröja kroppen, i bara något enstaka fall har de tagit hjälp av kompisar.

Mest avvikande och unikt är det faktum att när polisen kommer femton timmar senare ser de en blodig barnvagn. I en spjälsäng bakom stängd dörr finns en liten rädd och uttorkad pojke. Lämnad.
Hur är den person funtad som gör så?
Det är bortom all förståelse.
Fotnot: Granskningen omfattar 212 dödade kvinnor, och 211 gärningsmän. En man dödade två kvinnor han haft en relation med.

Drygt fyra års grävarbete om dödade svenska kvinnor digitaliserades till en sökbar databas – som nu belönats med ett nyinstiftat journalistikpris: Nordic data journalism awards.

Hedrande för oss – Kerstin Weigl, Kristina Edblom, utvecklaren Magnus Ljadas, ad:n Martin Hedström – men även ett erkännande av ett samhällsproblem som behöver granskas, analyseras. diskuteras.

Vi fortsätter med det, med att räkna och granska varje enskilt fall.

Varför 31-åringen dödar Eva-Marree Kullander Smith i Västerås den 11 juli får vi sannolikt aldrig veta säkert.
Han säger sig ha vaga minnesbilder.
Att han ”tydligen” attackerar.
Att han själv var rädd.

Först lutar han sig mot mikrofonen framför honom i Västerås tingsrätt, harklar sig, säger med tunn röst i riktning mot familjen:
– Först och främst vill jag säga förlåt. Det var inte bra.

Han vill inte, eller kan inte minnas. Möjligen orkar han inte. I ett första polisförhör morddagens kväll är han talför, berättar att han varit hotad, att hon sagt att han ska ”klippas”, han var rädd, måste skydda sina barn. Därför högg han.
En snurrig utsaga. Nu är även han oförstående. Har han verkligen sagt så?

Det han vill prata om är att de blir osams på vägen, han och Eva-Marree. De åker samma buss till en behandlingsenhet där hon med stöd ska återknyta till sina barn. Vårdnadstvisten har pågått sedan 2009, han har vägrat lämna ut barnen för umgänge, trots domstolsorder.

Men från det att den lille sonen lämnats över är det blankt, säger 31-åringen. ”Tydligen” har han hämtat brödkniven med 20 centimeters blad och ”tydligen” har han attackerat.

När han grips finns hasch i hans kropp, och spår av sju mediciner, tre av dem benzodiazepiner.
Han gör inga gester, har ingen mimik. En 31-årig man, ensam vårdnadshavare till en liten flicka och pojke, nästan färdig med en teknisk högskoleutbildning. Och som en varm sommardag dödar mamman till dessa barn inför en större publik: terapeuter, grannar, vägarbetare.

Övervåldet är groteskt. Ett hugg går in genom hennes näsa och ut i halsen.

Det är som en inkapslad vrede släppts ut, en kraft han länge vakat över.
Det är så Eva-Marree Kullander Smith själv såg honom.

Hon berättade för flera släktingar att ju närmare hon kom barnen desto farligare var det. Hoten var vaga. Hon ville inte gå till polis, det skulle trappa upp fientligheten mellan dem.
Den kvinnliga behandlingsassistenten som förgäves försökte ingripa, som själv fick ett knivhugg i halsen, plågas varje dag av minnesbilder.

Flera gånger säger hon gråtande i rätten: ”Det känns så jävla meningslöst.”

I en privat mejlväxling med sin mamma beskriver Eva-Marree Kullander Smith hur hon tror att ex-sambon kommer att döda henne.
”Men folk tror att jag överdriver”, skriver hon.

Det är den 9 februari, hon har fem månader kvar att leva. Läget mellan henne och ex-sambon, pappa till hennes två barn, är spänt. Den senaste rättegången i vårdnadstvisten har just avslutats.

Eva-Marres mamma luftar på Facebook sin oro, den 31-årige pappan till hennes två barnbarn verkar ”inte stabil för fem öre”.

Dotterns svarsmejl andas uppgivenhet:
”Jag lever på och händer det så händer det.”

Hon berättar vidare att socialtjänsten är informerad om att ex-sambon är oberäknelig, farlig, särskilt nu när hans värld är i gungning; hans senaste relation har spruckit. Hon skriver:

”Han är inte typen som hotar innan. Han har haft vapen både hemma och undangömt på andra platser förut. Och när han inte längre har sin tjej, inga barn, misslyckats med skolan. Han har en sårad stolthet och ingenting att förlora.”

Vid denna tid har Eva-Marree Kullander Smith begärt enskild vårdnad utifrån att deras pappa vägrar samarbeta, På ett år har hon inte träffat barnen, trots att domstolsbeslut finns. Vidare skriver hon:

”Om folk är så naiva att de tror att han kommer bara lämna det här tyst utan protester så jaja… jag har i alla fall berättat för min omgivning, och så kan ni ju få säga sen ”ja hon sa ju det i och för sig… hon var ju rädd… men vi såg inga tecken på/trodde aldrig han skulle…” Blablabla.”

Hennes mamma blir orolig, vill resa för att stötta sin dotter, men Eva-Marree svarar:

”Det går faktiskt inte att göra något åt. Jag har accepterat det nu. Händer det så händer det. Ingen lyssnar och kan skydda mig. Jag vet i alla fall att kommer det något så gör han det utan varning.”

Och så blir det. Förmiddagen 11 juli sitter Eva-Marree Kullander Smith på trappan till huset på Tråddragargatan i Västerås där hon med hjälp av familjeterapeuter ska återknyta till sin snart fyraårige sin.

Han har hämtat en kökskniv, kommer bakifrån. Sticker henne med 31 hugg.

Rättegång har nu inletts mot 31-åringen för mord och mordförsök på en behandlingsassistent som försökte avvärja attacken. Han säger sig inte minnas, och hans advokat Martin Beskow menar att han felmedicinerats, fått maxdoser av tre ångestdämpande mediciner, såkallade benzodiasepiner.

Under knappt två sommarmånader dödades ytterligare fyra kvinnor, och den misstänkte gärningsmannen är en man hon hade eller hade haft ett förhållande med.

• 30 juni försvann en småbarnsmamma i Trollhättan som senare hittades mördad. En 36-årig man är häktad.
• 11 juli dödades Eva-Marree Kullander Smith när hon skulle träffa sin son, i en socialarbetares närvaro. Hennes 31-årige ex-pojkvän, barnets pappa, häktades.
• 23 maj dödades en 23-prig kvinna i Oxie, Malmö, av sin ex-pojkvän. Hon var rädd för honom.
• 24 augusti hittades en 45-årig kvinna död i en lägenhet i Lund. Hennes 52-årige make hade även han skador, och är misstänkt.

Två tingsrättsdomar kom dessutom under sommaren, två män fick påföljden 18 respektive 15 års fängelse för att under våren 2013 ha dödat kvinnan de tidigare levt med.
http://www.dagensjuridik.se/2013/08/bjarredsmord-ger-18-ars-fangelse-garningsmannen-minns-ingenting
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17190795.

Ytterligare sex kvinnor, minst. Vilka var varningssignalerna? Vilket stöd fick dessa kvinnorna, vilka brister kan ha funnits – och vad händer med kvinnornas barn?

Vi återkommer till det. Och vi fortsätter räkna.

”Det är synd att media ska behöva göra den här granskningen”, sa riksdagskvinnan Carina Ohlsson (S), under en debatt i Almedalen om barn som upplevt våld.

Hon menar då ”synd”, i betydelsen att det borde vara ett samhällsansvar. Jag och Kristina berättade om våra avslöjande från januari, av hur det gick för barnen som blev kvar när pappa dödat mamma.

De artiklarna ledde till att filmproducenten Mirijam Johansson fick ohyggligt mycket att göra. Efter att ha läst om Lisa – som jag valt att kalla henne – startade hon en namninsamling, som nu har mer än 12 000 namn.

 

Kampanjen ”Låt Lisa få komma hem” har vuxit, börjar likna folkrörelse.

Namninsamlingen har fördubblats på några dagar, på onsdagseftermiddagen hade 12 302 hade skrivit på. Flera har anmält Botkyrka kommuns agerande till Socialstyrelsen.

Starten på hennes engagemang var Aftonbladetartikeln i januari om Lisa, som elva månader gammal såg sin mamma Clara mördas med 40 knivhugg. Efter tre år hos mormor Gabrielle och morfar Fredrik flyttades hon till ett annat familjehem och blev kvar, trots flera psykologers protester.
Flickan – som Aftonbladet valt att kalla Lisa – är nu fem år. Fyra år efter mordet är pappa enligt folkbokföringen fortfarande vårdnadshavare. Trots att Socialstyrelsen anser att vårdnadsfrågan ska tas till domstol, när en förälder dödat den andra.

I fredags överlämnade Mirijam Johansson namninsamlingen till socialnämndens ordförande Mats Einarsson (V). Han ville då varken bekräfta eller dementera att ärendet Lisa existerar.

Ser man på. Nu säger rikspolichef Bengt Svensson samma saker vi tjatat om sedan 2009. Att varje dödad kvinna är samhällets misslyckande, att polisen ska granska sitt arbete för att lära av misstagen, att strukturerade riskbedömningar måste göras.

Här ett pressmeddelande från Almedalen: http://www.polisen.se/Aktuellt/Nyheter/Gemensam/juli-sept/Nationell-granskning-av-vald-i-nara-relationer/