Under våren 2021 tillbringade jag timmar med att prata  med samtliga levande svenska F1-förare. Det var oerhört intressant. Serien publicerades sedan i Sportbladets papperstidning. Jag har förstått att det var flera av er som missade den. Nu får du chansen att läsa .

En tragisk dödsolycka gav Reine Wisell möjligheten att köra Formel 1. Han tog den.
Medveten om att varje lopp kunde vara hans sista.
– Döden var en del av sporten, förarna dog som flugor runt omkring mig, berättar Reine Wisell.

1970 är ett år F1-sporten aldrig kommer att glömma, det året då VM-titeln för första – och hittills enda gången delat ut en VM-titel postumt. Lotus Jochen Rindt vann fem av de inledande sju loppen men när fyra lopp återstod kraschade han illa under ett träningspass på Monza i Italien.
Österrikaren var den tredje föraren, efter Bruce McLaren och Piers Courage, som omkom inom lite mindre än tre månader. Kollegan John Mills valde att tvärt avsluta sin karriär och teamet hade ingen förare Kanadas GP. Till USA:s GP var teamet tillbaka, med Emerson Fittipaldi och svensken Reine Wisell.
– Colin Chapman ringde och frågade om jag inte kunde komma till Watkins Glen, så jag gjorde som han sa och packade väskan, berättar Reine Wisell som då tävlade i Formel 2 och Formel 3.
– Det var inget märkvärdigt och även om bilen inte var inkörd gick det bra.

Svenska F1-förare om smärtan och oron

Han slutade på en tredjeplats i premiären, vilket var bäst av de tre svenska förare som deltog. Ronnie Peterson, March, slutade elva och Joakim Bonnier, McLaren, bröt. Wisells tredjeplats gav eko och även följande år fick han chansen att tävla för det klassiska Lotusteamet och deras välkände konstruktör Colin Chapman.
– Jag tog ett par bra placeringar, men Lotusen var väldigt ömtålig. Det var nästan så att den rasade ihop när man nådde målflagg. Det skulle inte vara något bränsle kvar, det var Colins filosofi. Det var väldigt mycket i den bilen som gick sönder, saker som aldrig visades.

Det var en tid när många F1-förare miste livet, hur hanterade du den verkligheten?

– Det gick inte att tänka så, jag tänkte det händer inte mig. Jag var medveten om det. En gång gick jag och en journalist igenom alla förare som dog under min karriär och vi fick ihop nästan 50 namn. Det var en naturlig del av sporten, det var osäkra banor och osäkra bilar. Hjulen kunde trilla av, fjädringen gå sönder och när jag körde hade jag hela tiden en tanke i bakhuvudet på hur jag skulle göra om jag kraschade. Jag visste att jag behövde ha hjulen i en viss vinkel för att ha bäst chans när jag kraschade, då skulle det inte smälla så hårt, säger Reine Wisell.

– Det var lag på säkerhetsbälte i bilen, den kom 1967, men det användes inte rätt. Jochen Rindt ville exempelvis inte ha midjebältet och när han kraschade gled han ur bältet och slog huvudet i rattstången. I efterhand har jag insett att det var en svår tid, men så tänkte jag inte då. Jag analyserade alla olyckor och studerade händelseförloppet noga för att veta vad jag skulle görs som jag hamnade i en liknande situation. Jag tänkte att då sitter det i ryggmärgen. Det var en annan värld än Formel 1 i dag.

Kan du berätta?

– 1971 stod jag på startlinjen och kände att bromsen var lite mjuk. Jag sa till, men fick besked att jag skulle åka ändå. Det var bara att pumpa upp den och det höll i ett varv, kanske ett och ett halvt sedan hamnade jag långt till vänster och fick köra in i staketet för att få stopp på bilen. Farten var hög och det gällde att få till rätt vinkel för att klara smällen.

Tajta vänskapsband gjorde för ont

Han avslutade sin karriär i Formel 1 1974 och för att fortsätta med det som han tyckte var riktigt kul, att utveckla bilar och tävla i sportvagn. I dag lever han som pensionär i Thailand, följer sporten så gott han kan, ser gärna F1 på plats i Singapore och har fortfarande kontakt med den legendariske föraren Jackie Stewart.
Det är en av få vänner från tiden i Formel 1 som överlevt sin egen karriär.

– Jag minns loppet på Brands Hatch 1971 när Jo Siffert omkom. Jag hade kolliderat med Henri Pescarloro, hans bil flög över huvudet på mig och tog med vindrutan och backspegeln. Det var ren tur att jag fastnade i en jordvall. På väg till depån såg jag hur Jo Siffert kraschade och brann upp där på banan, det var tungt, minns Reine Wisell.
– Det var tuffa ögonblick, det var därför man inte ville knyta för tajta vänskapsband. Det gjorde bara för ont. Samtidigt är jag glad för den tiden jag fick i Formel 1, racingen har varit mitt liv.

Reine Wisell avled i februari 2022, inte ens ett år efter det att vi pratades vid.

Svenska F1-förare – fler delar kommer

Här på bloggen kommer du att kunna läsa tre av fem delar om svenska F1-förare. De andra två, där Stefan Johansson berättar öppet och vackert om hur han bearbetar sorgen genom sin konst kan du läsa här.

Här kan du också läsa Marcus Ericssons ärliga ord om hur det är att bli vuxen i ramljuset och vad Formel 1 betyder för honom.

Här kan du läsa om Torsten Palms karriär, och här om hans sorg efter Ronnie Peterson samt Joakim Bonnier, den första svenska F1-föraren i historien.

Anledningen till att jobben är PLUS är helt enkelt att de är exklusiva och tidskrävande. Det är något extra, utöver den vanliga bevakningen.

Vi har också gjort ett hyllningsprogram om Ronnie Peterson i vår F1-podd, Plattan i Mattan där vi träffade Fredrik af Petersens, som jobbar på Sveriges Radio och var god vän med Ronnie och även refererade live från olyckan på Monza.