Jag tjuvstartar festivalsommaren i ett tyskt betonglandskap. Med risk för att låta som Kissie: Gah! Gah! Gaaaaah! Peppen är enoooorm!

RIP Gil Scott-Heron.

Min favorit:

Hur många gånger har jag och Nina sett Glasvegas nu? Tre miljarders triljarder gånger. Roskilde, Way Out West, Debban, Kägelbanan…

De är ju alltid bra. Men ikväll på ocharmiga Annexet…? Nja. James Allan var lite ofokuserad, tappade text, röst och tog av sig solglasögonen ganska tidigt (vilket enligt erfarenhet tyder på visst alkoholintag?).

Samtidigt lyste den vanliga intensiteten till ibland. När James ironiskt svarade på kritiken – ”vissa påstår att vi inte är ett arbetarklassband längre…” När det spelade nya livefavoriten ”Euphoria, Take my hand”. Och när James förklarade sin stolthet över att ha skrivit ”Lots sometimes”.

Jag förstår honom. ”Lots sometimes” räddade kvällen för mig. Så hjärtskärande.

Vad jag gjorde i onsdags?

Jo, hängde med synthluggar, hängslen och medieprofiler på Debaser Medis när Nitzer Ebb joinade Die Krupps för lite Mittwoche-mys.

Tyskland – England: 0-1.

Die Krupps var inte min kopp te, trots stenansiktet och kamreren (jo, på riktigt) Ralf Dörper vid synthen. Nitzer Ebb levererade dock hits och kanske världens coolaste trummis.

Även folk med bättre synthkoll än jag verkar inne på samma linje.

Den här fantastiska kvinnan har börjat twittra. Under senare år har Nancy Sinatra (oh ja, Franks dotter) haft en speciell relation till Morrissey, de har bott grannar i Los Angeles, blivit goda vänner och hon har spelat in hans låt ”Let me kiss you”.

När jag berättade att Nancy börjat följa mig på Twitter (hon har som strategi att följa typ alla som följer henne) utbrast min kollega och vän Martin ”jag slutade med Twitter redan 2007” Söderström: ”Det här är ju HUR STORT SOM HELST!!!”

Eftersom Martin är ett av världens största Morrissey-fans ville han att jag skulle fråga Nancy om hennes uttalande om att Moz är ”a great hugger”. Jag frågade alltså när hon senast kramat Morrissey. Några timmar senare kom svaret.

Nu sitter jag här med ett lyckligt stalker-leende på munnen.

Kan bara jämföra känslan med när jag fick ett Direct Message från Slash.

Så var det åter dags att se Håkan Hellström live, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men tvåsiffrigt är ingen överdrift. Den här gången körde han på Cirkus – en favorit i Stockholm – det blir alltid tätt och bra. Inget förband, rakt på och inledningen andades arenarock. Enormt vältajmat, välrepat och roliga arrangemang. Ju längre kvällen led visade Håkan på sin bredd, dels genom att spela låtar han inte brukar, dels genom att höja och sänka tempo utan att det blir ryckigt. Kvällens favorit för mig var Precis som Romeo, låten ovan och naturligtivs Tro och tvivel. Enda nackdelen med giget är att saxofonen har en tendens att ta över i lite väl många låtar. Låt den vila lite, tack.

Övrig reflektion 1: Under Känn ingen sorg för mig Göteborg projicerades en film som speglade Håkans karriär. Fantastiska bilder som dock skapade ett vemod. Det har gått några år och mycket har hänt till tonerna av Hellström. Minnen, bra och dåliga. Tiden går…

Övrig reflektion 2: Om man brukar säga att publiken är den 12 spelare i ett fotbollslag så får man ju lätt säga att publiken är den 8 medlemmen i Håkans band. Herrejävlar vilket ös. En söndag. Imponerande.

Övrig reflektion 3: Det är ovanligt med ett band där varenda medlem tar plats och skapar glädje trots att det är Håkan som är ”namnet”. Hela gänget visar sånt enormt spelsug och har sån publikkontakt att man njuter hela vägen. Bra team.

Övrig reflektion 4: Vad är det med den där porriga tröjan Håkan?

Under Hurricane Gilbert visade man bilder på just Daniel Hurricane Gilbert. Älskar den där vänskapen. Vackert.

Första kvarten var vi konfunderade. Vad var det som var fel? Varför är det så stelt? Varför blir James Allan så andfådd och varför står han mest vänd bort från publiken? Då slår det en. Jag har aldrig sett Glasvegas live med en nykter Allan på scen. Efter överdoser och rehab och en vana att stå på scen med diverse substanser i kroppen så är det kanske inte så konstigt att han saknar en hel del av den kaxiga Joe Strummer-karisma som han blivit känd för. Plötsligt är han naken framför oss (bildligt talat). Ensam. Men så händer något. James och hans bror Rab sluter upp i en hjärtskärande cover av Moonriver och plötsligt är allt som vanligt igen. Förutom den där nakna ärligheten.

I extranumret kommer James in, utan solglajjor mind you (också första gången), och tittar rakt ut mot sin publik, jag står 5 meter ifrån, han är svettig, utpumpad, överväldigad. Han säger med sin överjordiskt skotska dialekt:

”You know…sometimes it’s rrrrreally hard to find worrrrds to descrrribe how you feel about things, all I can say is thank you and..I love you, that’s all I can give you rrright now, but I hope you know that I rrrreally mean it”

Och, ja, det gjorde han nog fan.

Ni som har biljetter till Glasvegas spelning i Annexet senare i år lär nog få smaka på fler nya spår än vad vi fick. 3 nya låtar blev det, lite fattigt kanske, men jag klagar inte.

Ps: jag är både besviken och euforisk över Rabs och James val att göra om min favoritlåt Flowers and Football Tops till en svidande ballad. Jag vill ju ha den som den är på platta. Men å andra sidan – hur sorglig, tärande och fantastiskt vacker är inte Allans röst i dessa versioner? Kan man inte få båda?

Hur snygg är inte basisten Paul Donoghues skinnpaj. Han svettades sönder i den, men vad gör man inte för looken?

Är väl egentligen inte rätt människa att uttala mig om hur White Lies var igår kväll när de spelade på Cirkus i Sthlm. Jag var, om vi säger så, något sömning efter att ha varit vaken några timmar för mycket på grund av Oscars. Men, inte klaga, det var självförvållat. I alla fall, det var en markant skillnad på gårdagens spelning och den jag såg för ett år sen på Berns. Vi märkte det direkt, innan pojkarna från London ens äntrat scen. Det var något som var väldigt annorlunda. Vi fattade först inte exakt vad, men när Harry McVeigh visade sitt söta ansikte fattade vi direkt. Han har gått och blivit en flickfavorit. Jäklar vad tjejskriken ljöd över Cirkus. Även Harry var tydligt överraskad – jag har aldrig sett honom le så stort förr. Konserten var över i ett nafs och vi fick alla de låtar vi ville få (utom Price of Love) – och det är rätt tydligt att det är debutalbumet som står för de starkaste livelåtarna. Även senaste skivan är packad av bra grejjer men inget som direkt lyfte taket igår. Kanske kommer det. En sak är i alla fall säker, Harrys röst är overklig. Ekar fortfarande i hela kroppen.

Vi bråkade dock lite om ljudet – vissa tyckte det var perfekt – vissa tyckte det var för lågt. Åsikter på det?

Ehm, eftersom jag var något trött igår så lyckades jag bara skriva ut min biljett på A3. Inga konstigheter.

Det här bandet förtjänar MYCKET mer än vad de får. Som de sliter, som de kör, som de rockar, som de ger, ger, ger. Vad gör vi? Jo, vi (ja, jag också) står och stampar takten lite vintertrött i våra vinterkängor och funderar lite på hur många extranummer de kommer köra för det vore ju ändå skönt att komma hem i vettig tid. Nej, inte värdigt Sveriges (sen Hellacopters lade av) bästa rocknrollband.

Efter en halvseg trevande inledning så kickade Mattias (tillsammans med Ians skägg och Ebbots svamlande mellansnack) igång den här scenshowen med några av sina absolut snyggaste karatesparkar och v-hopp. Sen var det bara smack, smack, smack och en helepisk Big time hela vägen. Idag, när jag är pigg och glad, hatar jag mitt gårdagshumör å det grövsta. Skämmes!

Alla ni som var där igår. Grattis.

Sista låten, bandet tar upp alla som vill på sen, varpå Ebbot tycker det blir för trångt…

..och ger sig ner till oss.

I afton konsert! Kvällen kommer spenderas genom att dansa till Ebbot och hans mannar i the Soundtrack of our lives. Ibland, hörrni, är livet för jäkla fint.