Boxningshistorien kunde ha sett väldigt annorlunda ut om det inte vore för rutinerade ringdomaren Joe Cortez.

Året var 2004 när en ung Manny Pacquiao golvade Juan Manuel Marquez tre gånger i den första ronden. Många hade stoppat fajten redan där. Freddie Roach har sagt: ”Efter den första nedslagningen trodde jag att det var över, efter den andra trodde jag att det var över, och efter den tredje var jag säker på att det var över”.

Men Cortez granskade Marquez noggrant och lät matchen fortsätta.

Mexikanen vädrade stormen och tog sig till den andra ronden. Sakta men säkert jobbade han sig in i matchen, fann sin egen rytm och skakade Pacquiao med sin tunga höger.

Det blev oavgjort den gången. Och i två löjligt jämna returmöten har Pacquiao dömts som segrare.

Ärligt talat går det att argumentera för att Marquez har vunnit alla tre. Eller att Pacquiao har gjort det.

Efter en timme och 48 minuter går det fortfarande inte att skilja dem åt. Alltså lika lång tid som det tar att se ”Hamilton – I nationens intresse”. Så jämna är de.

Tänk att Marquez kom så nära att bara vara ännu ett offer, ännu en liten fläck på filippinierns imponerande facit. I stället har de blivit ärkerivaler.

Jag tror att Pacquiao kommer att vara den mer upptagna, aggressiva boxaren i ringen. Jag tror att Marquez kommer att förlita sig på sin tajming, tunga högerhand och blixtrande kontringar.

Men vem som vinner? Det låter jag vara osagt.

Om det mot förmodan blir ännu ett kontroversiellt domslut? Ja, då kan man alltid komma ihåg att Sugar Ray Robinson och Jake LaMotta möttes sex gånger.

Cortez? Han visste förstås inte att draget att låta den första matchen fortsätta skulle få så stor betydelse. ”Men det var förmodligen det bästa beslutet jag har tagit i karriären”.

/Petter Öhrling