Ja, jag vet. Den här bloggen har sedan jag gick på julledighet ekat av oskrivna inlägg. Under tiden jag dock (tillsammans med killarna från Kimura.se) arbetat fram nya MMA-Panelen vars andra avsnitt kom ut i tisdags. Det har varit många möten, mycket planerande och än är vi inte riktigt där men vi närmar oss, Jyckens analyshörna i senaste avsnittet är en form ni kommer få se mer av.
Med det sagt så finns det förstås en hel del som borde givit några rader här i bloggen under de senaste veckorna, bland annat har sjuttonde säsongen av The Ultimate Fighter med Tor Troeng dragit igång. Själv är jag ganska trött på formatet men att följa Tor är förstås grymt spännande. Vi fick dessutom se en galen knock av kickboxaren Uriah Hall (se nedan). Halls korta och något aviga snurrspark levererar en av de brutalaste knockarna jag sett i hela mitt liv. Fick mig direkt att tänkta på Badr Haris snurr mot Stefan Leko från 2005 (se nedan här också). Men egentligen är Halls teknik ännu mer imponerande. Den kommer på ett kortare avstånd vilket gör att han träffar med krokigt ben. Det hade ju förstås varit en nackdel om inte höftrotationen varit så blixtsnabb att den stackars Adam Cella inte ens hinner reagera innan rullgardinen dras ner. Imponerande och nästan lite läskigt även om Cella klarade sig utan men.
http://youtu.be/XqZLbDcQ3mQ
***
Och på tal om den gode (nä) Badr Hari. Åtalet om dråpförsök på en affärsman på en nattklubb (som jag skrev om i somras) i Amsterdam står fortfarande för dörren men han är åtminstone släppt ur häktet. Ryktet säger att han ska ha tappat över 20 kilo i vikt och att han i perioder varit djupt deprimerad. Hur som helst möttes han upp av sin flickvän Estelle Cruyff-Gullit (Ja DEN Cruyff, brorsdotter, och ja DEN Gullit, ex. fru). Estelle förväntas dessutom vittna i domstol eftersom hon befann sig på plats vid misshandeln. Enligt holländska tidningar var anledningen till misshandeln att affärsmannen betett sig olämpligt mot just Estelle. Något en nyförälskad Badr givetvis inte riktigt kunde hantera.
***
Kul nyheter också om satsningen Royal Arena i Danmark där Assan Njie, Ilir Latifi och Sirwan Kakai finns med. Men samtidigt är det ju de tre svenska fighters som borde ligga närmast ett UFC-kontrakt inför UFC Stockholm 2013 (så heter det enligt UFC). Royal Arena går av stapeln 9 mars vilket ju innebär att ingen av dessa tre kommer finnas med i Globen.
Enligt uppgifter som bekräftats från flera medier är det klart. UFC ställer till med ny fest i Globen. Bara att krita in den 6 april i kalendern och ställa sig i biljettkön. För om biljetterna tog slut snabbt förra gången, vad kommer de då inte göra nu? MMA och inte minst UFC är hetare än någonsin och vi har något vi inte hade då, vi har en riktig stjärna.
Stjärna är förstås ett ord som ganska ofta överanvänds, inte minst av oss i kvällspressen. Men efter den övertygande segern mot ”Shogun” är det precis vad han är. Den stora skillnaden är förstås att han blivit ett namn även utanför MMA-kretsen. Det kommer göra att trycket på biljetter (som ju va helt enorm förra gången) om möjligt kommer vara ännu större.
Då är nästa fråga. Vem ska han möta då? Enligt SVT:s Bernt Lagergren ligger Gegard Mousasi närmast till hands och personer jag pratat med bekräftar den uppgiften. Det är förstås ett par snäpp ner från ”Shogun” men samtidigt måste vi vara realistiska. Internationellt sett smäller en gala i Globen inte särskilt högt och bland topp fem finns ingen det rent logistiskt passar för.
Dessutom hoppas vi förstås få se ”Akira” Corasani och Reza Madadi mot bättre motstånd än tidigare, någon av dem kanske rent av får plats på huvudkortet. Givetvis hoppas vi att alla UFC-kontrakterade svenska ska finnas med, men det vore också spännande att ge en eller två ”nya” chansen. Vad sägs om till exempel Sirwan Kakai? Det lär den närmaste framtiden utvisa, det är trots allt mindre än tre månader kvar.
Hur som helst kommer det bli en fest Stockholm sent ska glömma.
Håll utkik efter fler nyheter hjär i bloggen den närmsta tiden och missa inte premiären av NYA MMA-Panelen här på sportbladet.se nu på tisdag.
Då var semester över och äntligen (!) var man tillbaka bakom tangentbordet igen. Ser fram emot ett fantastiskt fightingår och börjar tungt.
Det går snabbt i hockey brukar man ju säga. Men det är ingenting mot MMA. 2012 var året då det fanns folk (faktiskt!) som ville ge Roy Nelson en titelchans. Skador, avstängningar och pensioneringar gjorde således det gångna året till ett av de svagaste någonsin i UFCs tungviktshistoria. Eller rättare sagt det var det fram tills den 29 december då Cain Velasquez gjorde allting rätt mot Junior Dos Santos, tog tillbaks titeln. Vips så var tungvikten lite hetare igen.
Ponera att JDS knockat Cain i första ronden igen, vad hade hänt med viktklassen då?
Nu avfyrar vi nästa raket på tungviktshimlen när holländska muskelberget Alistair Overeem återigen givits tillstånd att tävla efter sin dopningsavstängning. Minns vad han gjorde mot Brock Lesnar senast han beträdde oktagonen, han kommer utmana ordentligt.
Helt plötsligt är tungvikten riktigt riktigt het igen och 2013 kan bli året då vi får flera stekheta matcher än på länge i det som faktiskt är den mest prestigefyllda viktklassen av alla.
Lägg därtill en obesegrad Daniel Cormier som kliver in från insomnande Strikeforce och som också vill blanda sig i leken. Tror dessutom att Stefan Struve har en nivå till i sig. Han är fortfarande bara 24 år ung och utvecklas fortfarande, det såg vi mot Stipe Miocic, och borde matchas mot topp-fem om han besegrar Mark Hunt i mars.
Det finns förstås fler att nämna men jag stannar här och ser fram emot ett rafflande tungviktsår.
Det blev två års avstängning för Milad Ashnas. Maxstraff. Det var både väntat och befogat men ett dråpslag för en av de främsta taekwondo-utövarna i Sverige.
Det är givetvis inte första gången det brinner till i huvudet på en idrottare under match. Incidenter med allt från slagsmål till grova förolämpningar förekommer i de flesta elitidrottsliga sammanhang men resulterar nästan aldrig i så här långa straff. Men det finns en skillnad. Den här gången handlade det inte om ett råkurr i en spelargång eller ett verbalt påhopp på en presskonferens, det handlade om en spark som mycket väl kunde skadat Flemming Nielsen för livet.
Milad Ashnas är en av Sveriges absolut främsta taekwondo-utövare med såväl nationella som internationella meriter. Vilken spark som helst mot ryggen är alltid farlig, en spark från Ashnas är förstås ännu farligare. Som kampsportare har man alltid ett ansvar. Därav markeringen.
Det som hände kan aldrig beskyllas på bristande rutin eller missförstånd. Ashnas är på tok för rutinerad för det. Det var ett överfall. Varför vet jag inte, jag har själv inte pratat med varken Ashnas eller Nielsen om vad motivet till sparken kan ha varit. Kanske var det bara ett totalt hjärnsläpp. Det är egentligen inte relevant.
Det som är relevant är att när man besitter kunskaper som på allvar kan skada en annan människa så medföljer det ett ansvar. Därför blir straffet så långt, därför är det också helt motiverat. Starkt av förbundet att våga stänga av en av sina stjärnor, men i ärlighetens namn hade man inte mycket val. Videon på incidenten har spridits som en löpeld bland annat här på Aftonbladet och även om taekwondon är en av de minst kontroversiella kampsporterna så finns alltid fördomarna mot kampsporten närvarande. Här tar förbundet sitt ansvar, bra.
Det finns mycket att säga om fightingåret 2012 men för oss svenskar var det här förstås året UFC kom till Sverige och vi fick en svensk världsstjärna i Alexander Gustafsson.
Men det var så mycket mer, personligen tar jag med mig Sanny Dahlbecks genombrott i GLORY World Series där han knockade självaste Sato i kvartfinalen och gjorde det mycket bra mot världstvåan Robin van Roosmalen. Paquiao åkte inte bara på en utan TVÅ förluster i år, detta trots att han faktiskt sett mycket bra ut.
Debaclet kring den inställda UFC 150 är förstås också någonting vi tar med oss som ett varningstecken till UFC att inte bli för giriga, sätta upp för många galor och vattna ur sitt eget varumärke.
Två riktiga snackismöten hade vi ju i Jon Jones vs Rashad Evans och ANderson Silva vs Chael Sonnen. Den senare lyckades ju förolämpa ett helt land vilket är begåvat på sitt eget sätt.
I tungviktsboxningen har Haye och Chisora skapat rubriker samtidigt som bröderna Klitjko fortsätte vara sjukt överlägsna och nästan lika okarismatiska.
Men om vi (Petter och Patrik) här på fighterbloggen får välja vilka vi tycker har varit årets 20 bästa fighters så kommer vår lista här. Och skriv gärna era egna listor bland kommentarerna, skulle bli förvånad om det finns två som tycker likadant.
Plats 1 – 10
1 Anderson ”The Spider” Silva, 37 – MMA. (mellanvikt)
Den odiskutable MMA-kungen befäste sin position på UFC-tronen genom att köra över både Chael Sonnen (Mellanvikt) och Stephan Bonnar (Lätt tungvikt) och utökade sin förlustfria svit till 16 raka segrar. Nu hoppas många på en supermatch mot welterviktens titelhållare George St-Pierre.
En highlight med bland annat segern över Chael Sonnen i somras
2 Giorgio ”The Doctor” Petrosyan, 26, K-1 (mellanvikt)
Har i vanlig ordning inte förlorat en enda match och är nu uppe i sanslösa 39 raka förlustfria matcher. Han har dessutom besegrat båda sina värsta konkurrenter Robin van Roosmalen och Artur Kyshenko i överlägsen stil. Tog hem årets största titel i GLORY World Series.
Petrosyan mot van Roosmalen i finalen av GLORY world series
3 Benson ”Smooth” Henderson, 29, MMA (lättvikt)
Har etablerat sig som en av världens bästa fajters kilo-för-kilo efter överkörningen av Nate Diaz förra helgen samt dubbla segrar mot förre titelhållaren Frankie Edgar. Alltid spektakulär att titta på.
Överkörningen av Nate Diaz
http://www.youtube.com/watch?v=mS-RH7gTjHM
4 Adrien ”The Problem” Broner, 23, USA, boxning (lättvikt)
Den snabbast växande stjärnan på boxningshimlen. Spås av många ta över tronen efter Floyd Mayweather Jr. Har inte gett oss några anledningar till att tvivla på det hittills. Tre matcher i år och lika många segrar på knock.
En lite annorlunda highlight
http://www.youtube.com/watch?v=zakvNjHIXR8
5 Andre ”Son of God” Ward, 28, USA, boxning (super mellanvikt) Boxningen blir ibland kritiserad för att de bästa inte ställs mot de bästa (Lex Mayweather-Pacquiao). Men i september klev Andre Ward och Chad Dawson – bäst i respektive viktklass – in i ringen mot varandra. Tyvärr blev det aldrig särskilt spännande eftersom Ward utklassade Dawson, golvade honom tre gånger och vann på TKO i tionde ronden.
Hela matchen mot Dawson! Titta och njut
http://youtu.be/B-lQccxZRTE
6 Ronda Rousey, 25, MMA (bantamvikt)
Den före detta OS-medaljören i judo har på ett spektakulärt sätt satt kvinnlig MMA på tapeten när hon blev den första kvinna att signas av UFC. Hennes sanslösa armlås och hennes frispråkiga attityd har gjort henne till en världsstjärna. Att hon dessutom framstått som helt oslagbar gör ju heller ingen skada.
Årets mest omtalade armbar. Aj aj aj
http://www.youtube.com/watch?v=JtsJ3glgRgc
7 Jon ”Bones” Jones, 24, MMA (lätt tungvikt)
Vinsten över före detta bästisen Rashad Evans cementerade Jones som den bästa lätta tungviktaren i världen. Men framgången har under året kantats av skandaler (inte minst kring den inställda galan UFC 150) och trots segern mot Vitor Belfort i september hade ”Bones” tappat en hel del fans. Många hoppas på ett möte med svenske Alexander Gustafsson under 2013.
En highlight-reel med lite bilder från Jones vs Evans på slutet
8. Vladimir ”Dr. Steelhammer” Klitjko, 36, Ukraina, boxning (tungvikt)
Fortsätter att regera tungviktsboxningen. I år har jätteukrainaren vunnit tre matcher, två på knock, utan att vara riktigt hotad. Oavsett divisionens tillstånd kan man inte blunda för att Klitjko besegrar de utmanare som finns på löpande band.
Senaste Klitjko
9 Demetrious ”Mighty Mouse” Johnson, 26, MMA (flugvikt)
Efter att ha tagit sig hela vägen till titelmatch i bantamvikt (61,2 kg.) blev han UFCs första titelhållare i flugvikt (57 kg.) efter fantastiska matcher mot Ian McCall och Joseph Benavidez.
Best of ”Mighty Mouse”
http://youtu.be/KYmmHbnXT-8
10. Alexander ”The Mauler” Gustafsson, 25, Sverige, MMA (lätt tungvikt)
Har matchats mot allt svårare motstånd och visat att han är en stjärna. Stod pall för trycket inför ett fullsatt Globen i april när han besegrade Thiago Silva. Förra helgen slog Gustafsson sin klart svåraste motståndare i superstjärnan Mauricio ”Shogun” Rua. Är nära en titelfajt
Highlights från segern över ”Shogun” Rua
http://youtu.be/ptQo0bu7aVI
Världens just nu svåraste fråga är: vad sysslar K-1 med?
När varumärket såldes från en japansk fastighetsmäklare till en koreansk investerare förra vintern väntade en kapprustning. I Europa hade nämligen Golden Glory allierat sig med en fet brittisk plånbok och skapat GLORY World Series. De båda började ösa pengar på kickboxnings-eliten. Ett tag såg det till och med ut som K-1 hade vunnit investeringskriget när man med en prissumma på 1 miljon kalla dollar lockade bland annat Badr Hari tillbaka från en fruktlös boxningssatsning och CroCop från en floppad UFC-tillvaro.
Men GLORY kontrade med att jaga liv i Semmy Schildt och Remy Bonjasky och de två var sida vid sida när de båda skulle sparka igång sina mellanviktturneringar i maj. K-1 med Artur Kyshenko och Andy Souwer och GLORY med GiorgioPetrosyan och Robinvan Roosmalen. I ärlighetens namn hade GLORY den starkaste startuppställningen av de två här men hur som helst. För att spetsa till det hela la man eventen samma helg, GLORY i Stockholm på fredagen och K-1 i Madrid på lördagen. Plötsligt var det liv och rörelse i den stående fightingen igen. Alla de bästa (utom Buakaw) var med!
Sagt och gjort, galorna blev av, fightingen var bitvis förstklassig och alla såg vi fram emot en spännade höst och vinter med finaler och inte minst TUNGVIKTSTURNERINGARNA. För GLORYs del gick det mesta som väntat. Last 8 gick av stapeln i Rom i början av november med Petrosyan som segrare på domslut mot van Roosmalen i finalen. Lågoddsare på den.
Men vad hände egentligen med K-1? Förutom en blåbärstillställning i Los Angeles i september var det helt tyst. När skulle tungviktsturneringen dra igång? Hur blev det med mellanviktsturneringen?
Så kom ett pressmeddelande i oktober. Mellanviktsturneringen skulle avgöras den 15 december i Aten. Slut på meddelandet. Inga matchningar. Inga superfights. Ingenting. På officiella hemsidan gjordes det fortfarande reklam för den redan avklarade utflykten till LA och bland nyheterna låg resultaten från Madrid och skvalpade.
I november kom ett nytt pressutskick med matchningar. Gott så. Men fortfarande ingen marknadsföring, och hemsidan fortfarande hopplöst inaktuell. I potten på mellanviktsturneringen låg 300 000 dollar och väntade. Tydligen ville inte K-1 ha tillbaks dom. Fortfarande var varken superfights eller sändningsrättigheter publicerade.
14 december 2012. Dvs dagen före galan, kommer så ett nytt pressmeddelande. Galan skulle tydligen sändas på TV trots allt, hör och häpna. Fast bara på Spike TV i USA (som bryr sig lika mycket om K-1 som en svensk bryr sig om fribrottning). Resten av världen (där de intresserade befinner sig) fick streama.
Och superfights? Nu saxar jag från pressutskicket:
K-1 pumps up the action once again with the further addition of a Superfight match between Erkan Varol and Enrico Gogokhiia.
Ursäkta, vem?
Så inför en handfull åskådare på plats i Aten och inför ungefär lika många TV-tittare så gick då årets näst tyngsta mellanviktsturnering av stapeln. Misshandlat bortom igenkänning.
Hur gick det då? Jo en hårdbantad Murthel Groenhart (med kontrakt hos GLORY och normalt sett en medioker fighter i 77 kg.) körde fullständigt över allt och alla. Han vann sina tre matcher på TKO (Kido), corner stoppage (Zambidis) och KO (Kyshenko) på ett fantastiskt sätt. Han var på något vis en storlek större än sina motståndare. Titta bara på semifialen här nedan mellan lille Zambidis och Groenhart. Samma viktklass? Tydligen.
http://www.youtube.com/watch?v=nTvaX5TZU7s
Men vänta nu, tungviktsturneringen då? Ja Badr Hari skakar galler för dråpförsök och har enligt uppgift tappat 23 kilo bakom lås och bom. CroCop ska möta Ray Sefo i sin femtielfte avskedsmatch i mars och det är väl ungefär där vi står. Den klassiska K-1 WGP, som ju var själva kärnan i varumärket lyser med sin frånvaro. Å andra sidan levererar ju Dream och GLORY en nyårsgala som inte går av för hackor. Mer om den inom kort.
Vi har upplevt pingisundret, tennisundret och friidrottsunderet. Mina damer och herrar bered nu plats för kampsportsundret!
För 2012 har verkligen varit kampsportens år i Sverige. UFC intog huvudstaden, Alexander Gustafsson gör succé, Sanny Dahlbeck får internationellt genombrott, Alex Harris både tar och försvarar WMC-bältet, Erik Skoglund slår en 63 547 knockar (typ) och då har vi bara skrapat på ytan och inte ens nämnt de massiva framgångarna i alla amatörmästerskap, inte minst på damsidan där Sverige faktiskt är världsledande.
Och om bara några timmar kan vi ha en svensk WKN-mästare i Maria Elin ”Odjuret” Olsson. En av branchens hårdast arbetande tjejer som nu ska få ett rejält genombrott även på den professionella scenen.
Maria Olsson tränar på Södermalms Shaolin Kung Fu i Stockholm och det är i kung fun hon har sina rötter. Efter sina otroliga tre VM-medaljer under 2011 (Sanshou, thaiboxning och kickboxning, det är hon ensam om att ha klarat) belönades hon med priset för årets genombrott på kampsportsgalan i våras. Nu kan hon som sagt få ett ytterligare genombrott om hon lyckas besegra den tuffa turkiskan Seda Daygu Aygun ikväll. Turkiskan har ett VM-silver i taekwondo och trippla proffstitlar i kickboxning. Bli en hård nöt att knäcka, men om någon kan så är det ”Odjuret”.
Matchen sänds direkt på Eurosport på galan Bigger’s Better. Galan börjar 21:00.
Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.
Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.
Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.
Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.
På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.
När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.
Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!
Det är ju inte så förvånande egentligen. Att UFC nu backar från sitt löfte att ge segraren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua första tjing på titeln. Det kändes nog bra att säga så just då, på presskonferensen alltså, för Dana White. Hypen inför den här matchen gick verkligen att ta på och när UFC-presidenten fick frågan är jag övertygad om att det kändes helt rätt att säga som han faktiskt sa. Att segraren här skulle få titelmatchen.
Det är ju så han funkar den gode White, han säger det som känns bäst för stunden. Ganska ofta får han backa eller erkänna att det han hasplat ur sig var lite överilat. Nu la ha ju dessutom in en liten brasklapp redan i sitt första anförande; ”Segraren får titelmatchen förutsatt att inte någon galen skit händer som förhindrar det, vilket det ju alltid gör”. Ok då Dana, vi fattar. I USA brukar man ju prata om sådana här uttalanden som ”hot air”. Det vill säga ord som egentligen inte betyder någonting, det kan man väl säga att detta är ett typexempel på.
Det senaste beskedet är att UFC ska lämna ett nytt besked i slutet på veckan. Men faktum kvarstår att den regerande titelhållaren Jon Jones har match bokad i slutet på april. Det innebär att en titelchans för Alex som snabbast kan komma om en sådär sex till sju månader. Så länge kommer inte Alex vilja gå inaktiv, så länge kommer inte UFC vilja att Alex ska vara inaktiv. Så mycket för den varma luften Dana!
Så vad händer nu? Alex må ha besegrat en legend och en topp-5 i den lätta tungvikten. Det betyder inte att han är den enda som aspirerar på tronen. Lyoto Machida, Dan Henderson och Rashad Evans ligger att där och lurar. Lyoto och Evans har båda två under de senaste tolv månaderna blivit överkörda av Jones och Dan Henderson (som skulle mött Jones i augusti) är för tillfället knäskadad.
Henderson och Machida är bokade till UFC 157 den 23 februari men frågan är om ”Hendo” är frisk till dess annars borde det ligga när till hands för ett möte mellan Gustafsson och Machida – en match som för övrigt vore otroligt häftig med två så skickliga stående fighters.
Vi inväntar besked från UFC men kommer i vanlig ordning ta även detta besked men en lite nypa salt.
****
För att återgå till helgens gala så har jag faktiskt inte ens nämnt det två övriga supermatchern som gick av stapeln och tänkte ta tillfället i akt nu.
Rory McDonald mot BJ Penn blev nästan precis så som jag hade förväntat mig. För det första så är BJ för liten för 170 ponds (weltervikt) hade inte ens chans mot en fysiskt så mycket starkare motståndare som Rory McDonald. 23-åringen imponerade stort men fick ändå utstå en del spott och spe för att han inte tog chansen att gå på avslut när tillfälle gavs, inte minst i tredje ronden. En kritik som faktiskt också Alex fick efter sin match. Men se det så här, du är trött, du kontrollerar matchen mot en av de största namnen, någon som vid flera tillfällen kommit tillbaka från just den typen av underlägen. Varför hoppa in och pressa fram ett avslut när du har kontrollen? Vissa kallar det feghet, det kallar jag dumhet. Vi kan dra en parallell till fotboll: du leder med två noll mot Real Madrid med en kvart kvar att spela. Då tar du knappast ut en mittback och sätter in en striker bara för att döda matchen, eller hur?
Benson Henderson mot Nate Diaz kan man istället säga gick precis tvärt emot vad jag trodde. Herregud vilkedt monster han är Bendo! Nate hade inte en chans att hänga med i det tempot och med den kraften som ”Smooth” fightades i. Diaz fina boxning såg jag som nyckeln till seger, den neutraliserade Benson fullständigt med sitt otroliga fotarbete och stenhårda sparkar, inte minste då låga. När de två hamnade på golvet syntes också tydligt hur stark ”Bendo” är. Fantastiskt, den mest imponerande insatsen på hela galan.
Det var egentligen inget snack. Alex var helt enkelt bättre än ”Shogun” och besegrade honom efter den främsta insatsen en svensk någonsin presterat i en MMA-match.
Upper-cuten, nedtagningarna, knäna. Det blev för mycket för legenden som i slutet av matchen mest försökte hålla sig på benen efter att han blivit successivt nermald.
Nu är det inget snack längre. Alex är så bra som vi alla trodde att vi visste att han var. Sanningen är att ingen av oss visste. Inte han själv heller. Att vara imponerande på träning är en sak. Att dominera ett krig mot en av sportens främsta krigare är en helt annan.
För en mer detaljerad redogörelse av matchen kan ni läsa min text på sportbladet.se
Återkommer med analys av resten av galan lite senare idag.