Jag slänger en snabb titt på kalender och inser att en sommar passerat. Det är över två månader sedan jag skrev i bloggen. Nu drar vi igång igen och kan bara konstatera att på de två månader som passerat har det hänt en hel massa. Här är några snabba tankar om det som präglat sommaren.

Alexander Gustafsson har turnerat världen runt som en av UFCs största attraktioner inför hösten. Titelmatchen mellan Jon Jones och Alex är big business. Realy fucking big. Om 16 dagar möts de två i vad jag tror blir den bästa matchen i viktklassen sedan Dan Hederson och ”Shogun” Rua bankade vettet ur varandra för knappt två år sedan.

Reza Madadi har blivit av med sitt UFC-kontrakt och stängts av från MMA-förbundet efter att ha dömt till fängelse för grov stöld. En dom som ska överklagas. En sorglig historia ur alla perspektiv.

Golden Ring-galan får värsta tänkbara utgång när Frida Wallberg får hjärnblödning och hamna i koma. Efter några dramatiska dygn slutade det ju dock lyckligt men många frågetecken finns fortfarande kring arrangemanget. Enligt mig visar det med all tydlighet på behovet av ökad professionalitet kring galorna. De tidigare mycket hårda reglerna mot bland annat boxning gör att vi ligger efter och orutinen skiner ibland igenom. På utövarnas bekostnad.

Papy Abedi, Jycken och Tor Troeng har alla gått UFC-matcher medan Akira Corassani tvingades dra sig ur sitt möte med Mike Brown på grund av skada.

Papy gjorde det bra i två ronder innan Dylan Andrews knockade honom i den tredje. Det var den fjärde och sista matchen på Papys UFC-kontrakt och med tre förluster så ser det inte så ljust ut för ”Makambo”.

Mangus ”Jycken” Cedenblad gjorde i helgen efterlängtad come back i oktagonen efter att ha brottats med bland annat starr. Och han gjorde på bästa möjliga sätt. 52 sekunder in i första ronden satt en giljotin som Jared Hamman inte kunde slinka ur. Därefter utmanade han Dylan Andrews för att ”hämnas” Papy. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Tor stod natten till idag för en fantastisk insats när han visade prov på äkta västerbottnisk jiujitsu av högsta snitt. Tyvärr räckte det inte till seger mot duktige Refael Natal men en fight of the night och en hel massa nya fans.

Anderson Silva har blivit knockad. Och fick skylla sig själv för det. Räkna med en annan matchbild i returen.

Benson Henderson har åkt på en armbar. Och Pettis visar att styles make fights. Herrejävlar vilka fina sparkar han har den grabben.

Har jag glömt något? Ja en hel massa förstås. Men det är historia nu. Nu börjar vi uppladdningen efter det största svensk kampsport upplevt på ett halv sekel. Hela världen kommer titta och det finns faktiskt en chans, om än liten, att vi står där tidigt på söndagsmorgonen den 22 september med en svensk UFC-mästere i lätt tungvikt. Allt som står mellan Alex och bältet är världens just nu bäste MMA-fighter. Eller? Jag ryser av bara tanken.

//Syk

Vinner Frida Wallberg sin nästa fajt vill jag se en supermatch mot norskan Cecilia Braekhus.

Australiensiskan Diana Prazak, 33, blir en rejäl värdemätare för östgötskan. Hon är rutinerad, stenhård, aggressiv och har vunnit sju matcher på knock.

Dessutom är hon världsmästare.

Det är alltså tre bälten som står på spel den 14 juni. Wallbergs WBC-, Prazaks WIBA- och det vakanta WBNA-bältet.

Kort och gott, Prazak är the real deal och är ingen man ska se förbi. Men vinner Frida så drömmer jag om en supermatch.

Braekhus stod för en imponerande uppvisning för två veckor sedan och gjorde processen kort med Mia St John. Tre ronder var allt som behövdes.

Det är ingen hemlighet att Wallberg vill möta norskan. Det har hon sagt tidigare och det sa hennes tränare till mig efter presskonferensen i dag.

Det enda problemet är viktskillnaden. Den 31-åriga superstjärnan håller fyra titelbälten i weltervikt (63-66 kilo). Frida håller till i super fjädervikt (57-59 kilo).

Wallberg mot Braekhus. Obesegrad mot obesegrad. Sverige mot Norge.

Det skulle kunna bli hur stort som helst.

/Petter Öhrling