Sommaren är slut och vi vänder blad till september i almanackan. Vilken månad vi har framför oss, hörni! Här är fyra godbitar ni inte får missa:

12 september: Badou Jack–Marco Antonio Periban (Las Vegas)
Sveriges just nu mest framgångsrike proffsboxare har 15 vinster varav tio på knock. Nu på torsdag slåss Jack om det nordamerikanska NABF-bältet i super mellanvikt mot 28-årige mexikanen Periban som bara har förlorat en av sina 21 matcher, och det mot världsmästaren Sakio Bika. En vinst här skulle öppna många dörrar för svensken som står på tröskeln till att bli en riktig stjärna i USA.

14 september: Floyd Mayweather Jr–Saul ”Canelo” Alvarez (Las Vegas)
Världens bäste boxare går upp i ringen igen för andra gången på bara fyra månader. Det är den något inaktive Mayweathers kortaste uppehåll mellan två matcher på över tio år. Dessutom gör han det mot en av de tuffast tänkbara motståndarna i ett 23-årigt obesegrat underbarn, som dessutom är fysiskt större än honom själv. Det här blir Mayweathers tuffaste match sedan De La Hoya 2007. Dessutom har vi en hyfsad aptitretare på underkortet i form av Danny Garcia mot Lucas Matthysse.

21 september: Alexander Gustafsson–Jon Jones (Toronto)
Månadens andra svenska titelmatch. Vad ska man säga om den här fajten som inte redan har sagts? Det största som har hänt svensk kampsport sedan ”Ingo” blev tungviktsmästare 1959. Punkt.

28 september: David Haye–Tyson Fury (Manchester)
En av mina personliga favoritboxare, uppkäftige britten Haye, möter en om möjligt ännu uppkäftigare landsman. Lita på stora rubriker och en knockad Fury, som fortfarande inte är på veteranens nivå.

/Petter Öhrling

Jag slänger en snabb titt på kalender och inser att en sommar passerat. Det är över två månader sedan jag skrev i bloggen. Nu drar vi igång igen och kan bara konstatera att på de två månader som passerat har det hänt en hel massa. Här är några snabba tankar om det som präglat sommaren.

Alexander Gustafsson har turnerat världen runt som en av UFCs största attraktioner inför hösten. Titelmatchen mellan Jon Jones och Alex är big business. Realy fucking big. Om 16 dagar möts de två i vad jag tror blir den bästa matchen i viktklassen sedan Dan Hederson och ”Shogun” Rua bankade vettet ur varandra för knappt två år sedan.

Reza Madadi har blivit av med sitt UFC-kontrakt och stängts av från MMA-förbundet efter att ha dömt till fängelse för grov stöld. En dom som ska överklagas. En sorglig historia ur alla perspektiv.

Golden Ring-galan får värsta tänkbara utgång när Frida Wallberg får hjärnblödning och hamna i koma. Efter några dramatiska dygn slutade det ju dock lyckligt men många frågetecken finns fortfarande kring arrangemanget. Enligt mig visar det med all tydlighet på behovet av ökad professionalitet kring galorna. De tidigare mycket hårda reglerna mot bland annat boxning gör att vi ligger efter och orutinen skiner ibland igenom. På utövarnas bekostnad.

Papy Abedi, Jycken och Tor Troeng har alla gått UFC-matcher medan Akira Corassani tvingades dra sig ur sitt möte med Mike Brown på grund av skada.

Papy gjorde det bra i två ronder innan Dylan Andrews knockade honom i den tredje. Det var den fjärde och sista matchen på Papys UFC-kontrakt och med tre förluster så ser det inte så ljust ut för ”Makambo”.

Mangus ”Jycken” Cedenblad gjorde i helgen efterlängtad come back i oktagonen efter att ha brottats med bland annat starr. Och han gjorde på bästa möjliga sätt. 52 sekunder in i första ronden satt en giljotin som Jared Hamman inte kunde slinka ur. Därefter utmanade han Dylan Andrews för att ”hämnas” Papy. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Tor stod natten till idag för en fantastisk insats när han visade prov på äkta västerbottnisk jiujitsu av högsta snitt. Tyvärr räckte det inte till seger mot duktige Refael Natal men en fight of the night och en hel massa nya fans.

Anderson Silva har blivit knockad. Och fick skylla sig själv för det. Räkna med en annan matchbild i returen.

Benson Henderson har åkt på en armbar. Och Pettis visar att styles make fights. Herrejävlar vilka fina sparkar han har den grabben.

Har jag glömt något? Ja en hel massa förstås. Men det är historia nu. Nu börjar vi uppladdningen efter det största svensk kampsport upplevt på ett halv sekel. Hela världen kommer titta och det finns faktiskt en chans, om än liten, att vi står där tidigt på söndagsmorgonen den 22 september med en svensk UFC-mästere i lätt tungvikt. Allt som står mellan Alex och bältet är världens just nu bäste MMA-fighter. Eller? Jag ryser av bara tanken.

//Syk

Ordkriget har börjat mellan David Haye och Tyson Fury.

Och som jag ser fram emot den här drabbningen. Förhandssnacket, uppladdningen och de verbala duellerna kommer vara minst lika bra som själva matchen.

Räkna förresten med att någon kommer att bli knockad i Manchester den 28 september. Jag tror att det blir Fury.

Haye har redan ritningen på hur man slår en jättelik best. Han var mästerlig i matchen mot Nikolaj Valujev när han vann WBA-bältet 2009. Ryssen mäter förresten 213 centimeter och vägde 133 kilo i matchen mot Haye, medan Fury ”bara” är 206 centimeter och vägde 115 kilo i sin senast match.

Även om Fury imponerade på mig mot slipade Steve Cunningham – då han golvades i andra ronden men reste sig och vann – är han en tekniskt sämre boxare än Haye. Veteranen har en gedigen amatörkarriär bakom sig och ett VM-silver från 2001. Dessutom har han mött världsboxare under många år medan Fury är tämligen oprövad på den här nivån. Det räcker inte att bara vara stor.

Två av boxningsvärldens största pratkvarnar gör snart upp i ringen.

Till dess pågår en fajt utanför den.

/Petter Öhrling

Vinner Frida Wallberg sin nästa fajt vill jag se en supermatch mot norskan Cecilia Braekhus.

Australiensiskan Diana Prazak, 33, blir en rejäl värdemätare för östgötskan. Hon är rutinerad, stenhård, aggressiv och har vunnit sju matcher på knock.

Dessutom är hon världsmästare.

Det är alltså tre bälten som står på spel den 14 juni. Wallbergs WBC-, Prazaks WIBA- och det vakanta WBNA-bältet.

Kort och gott, Prazak är the real deal och är ingen man ska se förbi. Men vinner Frida så drömmer jag om en supermatch.

Braekhus stod för en imponerande uppvisning för två veckor sedan och gjorde processen kort med Mia St John. Tre ronder var allt som behövdes.

Det är ingen hemlighet att Wallberg vill möta norskan. Det har hon sagt tidigare och det sa hennes tränare till mig efter presskonferensen i dag.

Det enda problemet är viktskillnaden. Den 31-åriga superstjärnan håller fyra titelbälten i weltervikt (63-66 kilo). Frida håller till i super fjädervikt (57-59 kilo).

Wallberg mot Braekhus. Obesegrad mot obesegrad. Sverige mot Norge.

Det skulle kunna bli hur stort som helst.

/Petter Öhrling

Många har säkert blivit förvirrade när de läst att Erik Skoglund närmat sig en titelmatch, blivit klar för en titelmatch, vunnit en titelmatch.

Och det ska sägas att det inte är något av de fyra stora världsmästarbältena WBC, WBO, WBA eller IBF. Dit är det fortfarande en lång bit kvar.

Vad Skoglund har vunnit är en ungdomstitel i lätt tungvikt för boxare under 24 år. Dessutom måste man uppfylla vissa krav vad gäller antal matcher och segrar.

Men.

Det här är stort för svensk boxning – tro ingenting annat

Vi har för fasiken en svensk världsmästare på herrsidan igen. För att hitta en sån måste man backa bandet tio år. Eller ett riksdagsval, två kokböcker och tre Robinson-säsonger. För att räkna i Paolo Roberto-enheter.

Vad det här betyder för framtiden? Det sammanfattade Erik rätt bra när jag snackade med honom inför matchen. ”Det är en stor titel att börja med och ett steg i rätt riktning. En seger skulle sätta mitt namn på kartan och rankingen ordentligt”, sa han.

När man väl tar steget upp och slåss om bälten är det svårt att vända om.Nu kommer vi att få se Skoglund matchas mot successivt bättre motstånd. Då kommer vi verkligen att få se vad 21-åringen från Nyköping är gjord av.

Avslutningsvis måste det sägas att det här mycket väl kan vara en gyllene generation för svensk boxning. Förutom Skoglund finns, framför allt, obesegrade super mellanviktaren Badou Jack som tränar med Floyd Mayweather Jr.

Ett par svenska boxare som länge har setts som två framtidsnamn.

Hörni, snart är framtiden här.

/Petter Öhrling

Egentligen har han ju allt som en stjärna ska ha.

Man kan tycka att fansen skulle älska en obesegrad amerikansk mästare som är topptränad, artig, vältalig och professionell. En familjeman som sysslar med välgörenhet och rankas som en av världens bästa boxare kilo-för-kilo.

Amerikanen som fällde den store Manny Pacquiao trots två skadade fötter.

Men 29-årige Tim Bradley från Kalifornien har haft svårt att vinna publikens hjärtan.

Han är en oförtjänt mästare sägs det – segern mot ”Pac-Man” var ju det största rånet i boxningshistorien. Han är en tråkig boxare med bara en knockout på sex år. Han är en oschysst boxare som borrar ner huvudet och vårdslöst kastar sig in i situationer. Han är en fegis som tackar nej till svåra matcher mot Amir Khan eller ett returmöte med Lamont Peterson.

Vad Tim Bradley än gör tycks allt bara bli fel.

Nu ställs han alltså mot Manny Pacquiaos sparringpartner Ruslan Provodnikov. En hårding från Sibirien som enligt sin manager aldrig har blivit nedslagen.

Bradleys konditionsstyrka och slagserier mot Provodnikovs vilja och fysik. Den aggressive ryssen är van vid att pressa sina motståndare men kommer inte att klara det mot någon av Bradleys kaliber utan att ta mycket stryk.

Nej, Provodnikov är en boxare på B-nivå som är utvald för att Bradley ska vinna och se bra ut.

Förlust? Då kommer en hel boxningsvärld att skratta åt honom. Seger? Då har han bara valt en för enkel motståndare.

It ain’t easy being Tim Bradley.

/Petter Öhrling

I september 2001 gick en 36-årig Bernard Hopkins in som stor underdog i mötet med åtta år yngre Felix Trinidad. Kritikerna menade att ”B-Hop” var för gammal och att hans karriär var över. Det slutade med att Trinidad blev utklassad och utslagen.

Över ett decennium har passerat sedan dess, och det 48-årige fenomenet Bernard Hopkins fortsätter att tänja på gränserna för vad som är möjligt.

Natten mot söndag ställs han mot Tavoris Cloud. Ännu en boxare som är yngre, starkare och snabbare än vad Hopkins själv är. Men det har man sagt om de flesta veteranen har mött de senaste åren.

Jag kan inte komma på någon annan idrottare som har varit lika bra i samma ålder.

Chris Chelios vann visserligen Stanley Cup som 46-åring – men då var han en skugga av storbacken som öste in 70 poäng på en säsong. Martina Navratilova var 49 när hon vann mixade dubbeln i US Open – men hon var inte ensam. Jack Nicklaus vann sin sista major som 46-åring – men han hade ingen hälften så gammal motståndare som försökte slå skiten ur honom.

Hopkins är ju inte bara aktiv efter 40 – vilket är en bedrift i sig – han har också stått för några av sina främsta prestationer. Matchen mot Jean Pascal 2011 var en av hans bästa och mest underhållande.

Nej, Hopkins är ett unikum i idrottsvärlden. Mike Tyson, som faktiskt är ett år yngre, slutade till exempel att vara ett reelt hot när han knockades av Lennox Lewis 2002.

Till viss del kan ”B-Hop” tacka sina goda gener för att han har orkat hålla på så länge. Men en annan viktig anledning är hans extrema disciplin. Han röker inte, dricker inte och äter rätt.

Boxningsmässigt är han en slug taktiker, tekniskt fulländad och har ett mästerligt försvar. Under sina 25 år i branschen har han dessutom lärt sig alla knep som finns att kunna.

Tavoris Cloud då? Ja, han är en bättre, mer hänsynslös version av Pascal. En publikvänlig slugger med förödande kraft. Och en seger över ett aktat namn som Hopkins skulle katapultera IBF-mästarens karriär och garantera ännu större matcher.

Jag skulle inte bli förvånad om bödeln från Philadelphia överraskar alla den här gången också. Han trivs mot aggressiva boxare som kommer till honom i stället för att han ska behöva jaga dem runt ringen.

Tänk att Hopkins en gång lovade att han skulle dra sig tillbaka på sin 40-årsdag.

Tur att folk kan ändra sig.

/Petter Öhrling

Säga vad man vill om cirkus Floyd Mayweather, men han är en av få som håller boxningen intressant för den breda massan.

Behöver han mer pengar? Nej, självklart inte. Han har tjänat nästan 600 miljoner kronor på sina senaste två matcher och bara de pengarna gör att hans barnbarns barnbarn är ekonomiskt oberoende.

Däremot säger rekordavtalet mycket om vilket dragningskraft Mayweather har.

Vid 35 års ålder – och med bara fyra matcher sedan december 2007 – finns det de som menar att amerikanen snart har gjort sitt. Att tiden hinner ikapp oss alla.

Själv vill han cementera sitt arv som världens bäste boxare genom tiderna innan han väl hänger upp handskarna. Därför gör superstjärnan helt rätt som skriver på för sex matcher inom två och ett halvt år.

Skulle Mayweather vinna dessa har han ett fläckfritt record på 49 vinster. Och då kanske det kan inkludera motståndare som Saul Alvarez, Timothy Bradley, Sergio Martinez – och störste rivalen Manny Pacquiao.

Han tycker redan själv att han är tidernas bäste. Nu kanske han kan övertyga oss andra också.

Det är ju oftast den invändningen folk har när Floyd nämns bland de allra största. Att han tar enkla fajter i stället för att söka svåra utmaningar mot andra boxare i sin prime. Att han kommer att bli ihågkommen för vilka han i n t e mötte.

Det nya avtalet befäster bara Mayweathers status som den mäktigaste boxaren någonsin.

Möjligheten finns att det också gör honom till den bäste.

/Petter Öhrling

Dags för lite smått och gott som jag har fastnat för den här veckan. Först ut: Adrien Broner.

Den 23-årige supertalangen hade inga problem med att besegra Gavin Rees och vann på TKO i rond fem. Walesaren visade stort hjärta – kanske för mycket för sitt eget bästa – men Broner opererade på en helt annan nivå. Det var klasskillnad.

Amerikanen ser ut att gå upp i ringen igen den 4:e maj på underkortet till Cinco De Mayweather. Vilken löjligt bra gala det kan bli med Floyd, Broner och ”Canelo” under ett och samma tak.

***

Var det någon av er som såg ESPN:s ”Friday Night Fights”? Då såg ni en enorm mismatch när Delvin Rodriguez, före detta titelutmanare i lätt mellanvikt, fullkomligt pulvriserade tidigare obesegrade George Tahdooahnippah. Man får nu ifrågasätta motståndet på indianens fina record (31-1-1).

***

Nästa helg är fullsmockad av boxningsgodis. Under fredagen gör Lamont Peterson comeback efter sin dopningsavstängning. 14 månader har passerat sedan hans kontroversiella seger över Amir Khan. Motståndare är Kendall Holt.

Dagen efter ställs lovande tungviktaren David Price inför sitt svåraste test hittills i rutinerade Tony Thompson. Den 41-årige amerikanen har bara förlorat tre av sina 39 matcher – två av dem mot Wladimir Klitschko.

Ur svensk synvinkel måste vi hålla ögonen på galan i Detroit på lördag. Då går nämligen obesegrade super mellanviktaren Badou Jack sin 13:e proffsmatch. Någon motståndare har ännu inte utsetts.

***

Slutligen, veckans tweet från Floyd Mayweather.

Ja, som ni ser kommer Floyd Junior lite otippat att tränas av Floyd Senior inför sin nästkommande fajt. De har ju haft sina duster genom åren de här två.

Superstjärnan sparkade sin pappa i mars 2000 för att tränas av farbror Roger i stället. Ni som följer HBO:s dokumentärserie ”24/7” minns säkert jättebråket inför mötet med Victor Ortiz 2011.

Anledningen till tränarbytet ska vara att Roger, själv tvåfaldig världsmästare, har hälsoproblem till följd av sin diabetes.

/Petter Öhrling

Efter många år i huvudstaden är det dags för ännu en utflykt för jättegalan Rumble of the kings. Den här gången till Linköping. Sedan tidigare har man hållit galor i Luleå, Norrköping och Malmö men då har det rört sig om kvalificeringsrundor inför en stor final i Stockholm. Nu rör det sig alltså om själva huvudgalan som flyttar cirka 20 mil söderut. Visserligen i en något nerbantad kostym.

Intressant blir den i alla fall. Dragplåster för det lokala klientelet (och för övriga också förstås) blir Frida Wallberg som ska gå en av matcherna. Det ska också hållas WMC-titelmatch mellan Alex Harris och thailändaren Pidsanu Kunchat ”Mardsua”. Alex som är regerande mästare får något ordentligt att bita i här, riktigt hög klass på Mardsua som bland annat vunnit muaythai-dokusåpan The Challenger.

Också MMA kommer finnas med på programmet.
 
För er som inte känner till Mardsua. Här är finalen av ”The Challenger” från 2011. Kolla den klockrena armbågen 12:55 in i klippet. Titelmatchen mellan Harris och Mardsua kommer även den att vara med armbågar, något för Alex att se upp för.

http://www.youtube.com/watch?v=WUHStgux13I
 

Rumble of the kings kommer hållas den 16 november på Cloetta Center i Linköping.

//Syk