Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.

Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.

Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.

Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.

På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.

När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.

Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!

Först av allt vill jag bara erkänna att jag hade fel. I samtliga förutspåelser inför helgen. Fanken också. Men även solen har sina fläckar brukar man ju säga. Ehum, ja vidare till verkligheten…

Jag har i flera blogginlägg hyllat Frankie Edgar som en av de bästa pound for pound i världen. Det var han inte i lördags och det kostade honom ett bälte. Men som vanligt när en match i UFC går till domslut så går åsikterna i sär. Enligt många så träffade Edgar med fler slag och hade fler nedtagningar. Men det var ingen tvekan om vem av de två som var mest skakad efter de fem explosiva ronderna. Enligt mig var det Benson Henderson som bjöd på de hårdaste och renaste teknikerna, UFC:s statistikverktyg fightmetric (som man dock inte ska luta sig på i för hög utsträckning) hade dessutom fler träffar för ”Bendo”.

Benson Henderson gjorde som jag ser det allt rätt. Fightades i högt tempo med kraft och mod mot den aviga och intelligente Edgar. Uppåtsparken i slutet av andra ronden var dessutom en spektakulär höjdpunkt. Edgar uttryckte sin besvikelse under den efterföljande presskonferensen och tyckte att han borde vunnit matchen, frågan är om vi får en rematch mellan dessa två. Blir det fallet så har Edgar mött tre olika motståndare på sina sex senaste matcher, galet. Själv hoppas jag Anthony Pettis får chansen mot Henderson. Senast de två möttes var i WEC och då bjöd Pettis på den redan legendariska ”bursparken” (se nedan). I lördags sänkte han Joe Lauzon med en kraftfull spark i första ronden.

Några korta reflektioner i övrigt.

– Ryan Bader var grym. Rampage Jackson såg ut som om skadan som stört uppladdningen påverkade mer än han ville erkänna. Han har drömt om att få fightas i Japan igen, jag gissar att han ignorerade skada och sviktande form för den drömmen.

– Mark Hunt var grym. Också en gigant i de japanska fightlägren. Går från klarhet till klarhet. Vi som var slavar under K-1 eran vet att de där nävarna kan fälla vem/vad som helst.

 
//Syk

You did what you did to me
Now it’s history I see
Here’s my comeback on the road again
Things will happen while they can
I will wait here for my man tonight
It’s easy when you’re big in Japan

Rampage Jackson vet hur det känns. Att vara stor i Japan det vill säga. En av den legendariska Pride-organisationens posterboys är tillbaka där det en gång hände och bara det är häftigt. Som om det inte vore nog så ska duktige lättviktaren Frankie Edgar försvara sin titel mot förre WEC-mästaren Benson Henderson. Dessutom en hel rad spännande fighter ytterligare på ett av årets bästa kort.

Frankie Edgar vs. Benson Henderson – Lättvikt
Frankie Edgar hamnar med all rätt bland de bästa pound for pound i världen. En komplett MMA-fighter med stort hjärta och minst lika stora lungor som mellan fighter inte gör mycket väsen av sig utan låter fightingen tala för sig själv. Kommer från den moderna klassikern, dubbelmötet mot Gray Maynard, och är favorit att försvara sitt bälte ännu en gång. Mot sig har han Benson Henderson som senast besegrade Clay Guida i UFC on Fox i höstas. Henderson är ett yrväder i ringen och har visat sig mycket svår att strypa ut eller låsa trots att han ofta hamnat i just sådana situationer. Tror dock Edgar blir för svår och mästaren försvarar sitt bälte på enhälligt domslut efter fem underhållande ronder.

Quinton ”Rampage” jackson vs. Ryan Bader – Lätt tungvikt
Edgar vs. Hederson i all ära. Störst jubel kommer den fore Pride-mästaren Rampage Jackson få av de fanatiska japanska fansen. I UFC-sammanhang är han stor, i japan är han en legend. En stenhård knock out-specialist som alltid levererar underhållning av högsta kvalitét. Har flera gången hyllat sina japanska fans och sagt att han längtat efter att få fightas där igen. Nu går den drömmen i uppfyllelse (efter lite tjat på Dana White) och japanerna lär välkomna honom med öppna armar. Ryan Baders styrka är brottningen och kommer göra allt för att krympa avståndet till Rampages hårda nypor. Jag tror inte det kommer hjälpa, Rampage vinner på KO i andra roden.

Yoshihiro Akiyama vs Jake Shields – Weltervikt
På tal om stor i Japan. Judo är en japansk nationalsport och få har lyckats omvandla världsklass-judo till världsklass-MMA lika väl som Akiyama. Var redan före MMA-karriären en mycket berömd idrottsman i Japan och kommer ha ett massivt stöd från hemmapubliken. Mot sig har han rutinerade Jake Shields. Shields grappling är en av divisionens bästa men kan få svårt att plocka ner japanen. Akiyama har nämligne ALDRIG blivit nedtagen i någon av sina 19 matcher. Styles make fights. Akiyama viner på TKO i tredje ronden.

Chieck Kongo vs. Mark Hunt – Tungvikt
Också Mark Hunt har en hel drös med hänivna supportrar i Japan. Inte minst för sina år inom K-1. Mot Kongo får han dock tufft och jag tror på poängseger för Kongo.

Övriga matcher:

Yushin Okami vs. Tim Boetsch – Mellanvikt

hatsu Hioki vs. Bart Palaszewski – Fjädervikt

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon – Lättvikt

http://www.youtube.com/watch?v=c98qdFQF7sw

//Syk

En vecka har gått utan inlägg på fighterbloggen. Anledningen stavas vinterkräksjukan. Dotter+fru+underteckad, på ett led. Nu, tre kilo lättare, är jag dock igång igen och vi tar igen oss med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. K-1s tungviktsdivision.

Det har nu gått ett drygt år sedan den senaste (sista?) K-1 World Grand Prix gick av stapeln i den japanska huvudstaden. Galan var då en skugga av sitt forma jag och 2011 fick alltså aldrig se någon WGP. Det som en gång varit den överlägset största kampsportsorganisationen (på flera sätt till och med större än UFC idag) fick se sig besegrad av finanskriser, ägarbyten och slutligen en tsunami som sköljde bort det sista hoppet om en ny guldålder. Pengarna var slut. Stjärnorna hade falnat. MMA var det folket ville ha och runtom i världen reste en före detta amerikansk fotbollsspelare och skämde ut sig för pengar. Inte någon superbra reklampelare för sporten K-1 och dess arv direkt.

Faktum kvarstår dock. Tungvikt och K-1 är bland det mest spektakulära kampsportsvärlden har att erbjuda och trots den senaste tidens avhopp (Badr Hari blir boxare och Peter Aerts lägger snart av) är divisionen är långt ifrån död. Det är saker i görningen lite var stans för att på nytt lyfta tungviktsdivisionen till global nivå och det finns fighters redo att axla rollen som framtidens tungviktsstjärnor. Här är några av dem.

Errol Zimmerman, Holland, 25.
Otroligt rutinerad trots sin relativt unga ålder. Vann i imponerande stil över Rico Verhoeven på senaste Its Showtime och byggde därmed på en sex matcher lång winning streak. Möter legenden Jerome LeBanner i en gala i mars i Moskva. Kan bli hur häftigt som helst.

Daniel Ghita, Rumänien, 30.
Knep Its Showtimes tungvikttitel genom att knocka Hesdy Gerges i januari i år efter en imponerande uppvisning i knappt tre minuter. Möter Sergei Lascenko härnäst i en mycket spännande drabbning i Kroatien i mars.

Singh Jaideep, Indien, 24.
Har visserligen bara gått en enda match utanför Japan/Korea men har gott om WGP-fighter och är vid 24 års ålder en rutinerad och farlig fighter. Tog RISE-titeln i november. Ett spännande framtidsnamn.

Gökhan Saki, Holland, 28.
Trots att han blev ordentligt knockad av Badr Hari i dennes avskedsmatch häromveckan så står sig Saki ändå som en av de bästa tungviktarna i världen och kommer nog vara där i många år till.

Sergei Lascenko, Ukraina, 24.
Fightas för Mikes gym i Amsterdam och har förhoppningsvis tagit en hel del lärdom (men förhoppningsvis inte influerats för mycket) av Badr Hari. Möter Daniel Ghita i mars.

Rico Verhoeven, Holland, 22.
Har vid 22 års ålder gått häpnadsväckande 43 proffsmatcher och mött flera av de bästa i världen. Fick stryk av Errrol Zimmerman i januari men är ett av de mest lovande namnen sporten har.

Till sist vill jag bara skicka en liten hälsning till Nick Diaz. Lyssna noga nu.

//Syk

Sådär, nu skakar vi ruset av oss och blickar tillbaks på en nyårshelg med några riktiga fightingraketer! Jag rankar helgen enligt följande:

1 UFC till Stockholm. Nyheten som får det att kittla i magen på alla oss MMA-älskare i Sverige. Globen kommer bjuda på en av de häftigaste fightingshowerna Europa har upplevt och jag är övertygad om att den stora, och inte minst kunniga, MMA-publiken kommer imponera på Dana White med anhang.

2 The Maulers seger. The Janitor sprang rakt in i en av de hårdaste jabbarna den lätta tungvikten har att erbjuda. Alexander ser kanske inte ut som något kraftpaket men när knappt 100 kilo Matyushenko kom farande satte han upp vänstern och då var det tvärstopp. Många hade säkert hoppats få se mer än dryga två minuter av Alexander men segern var det som räknades, den största hittills i karriären.

3 Nils Widlund på Dream. Fick visserligen stryk (TKO i tredje ronden) mot K-1 mästaren Yuta Kabo men att han bara var där är ett jättesteg för svensk kickboxning. Nils imponerade dessutom på japanerna så pass att ett längre kontrakt med Dream kom på tal direkt efter matchen. En nyårsraket som sköt upp Nils till en av Sveriges största fightingstjärnor.

4 Overeems leverspark. Eller kanske smäller Brock Lesnars pensionsplaner högre? Hur som helst visade Alistair precis hur farlig han är stående. Brutala knän och en spark som satt där den skulle var nog för att avsluta en kort men ändå på sitt sätt legendarisk MMA-karriär. Nu väntar titelmatch för ”The Reem” mot Junior Dos Santos, kan bli riktigt riktigt bra.

5 Fedor Emilianenkos seger. För många är kanske judo-killen Satoshi Ishii en doldis. Men är man olympisk tungviktsmästare i judo är man ingen duvunge. Fedor ägnade inte det speciellt många tankar utan gick ut och visade precis hur bra han faktiskt är. Med en stenhård höger sänkte han Ishii efter bara ett par minuter och frågan är nu vem (utanför UFC) som ska kunna matcha den förre Pride-ikonen när nu storformen börjar återvända.

//Syk