Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

”Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

Ja, jag vet. Den här bloggen har sedan jag gick på julledighet ekat av oskrivna inlägg. Under tiden jag dock (tillsammans med killarna från Kimura.se) arbetat fram nya MMA-Panelen vars andra avsnitt kom ut i tisdags. Det har varit många möten, mycket planerande och än är vi inte riktigt där men vi närmar oss, Jyckens analyshörna i senaste avsnittet är en form ni kommer få se mer av.

Senaste avsnittet hittar ni här

Med det sagt så finns det förstås en hel del som borde givit några rader här i bloggen under de senaste veckorna, bland annat har sjuttonde säsongen av The Ultimate Fighter med Tor Troeng dragit igång. Själv är jag ganska trött på formatet men att följa Tor är förstås grymt spännande. Vi fick dessutom se en galen knock av kickboxaren Uriah Hall (se nedan). Halls korta och något aviga snurrspark levererar en av de brutalaste knockarna jag sett i hela mitt liv. Fick mig direkt att tänkta på Badr Haris snurr mot Stefan Leko från 2005 (se nedan här också). Men egentligen är Halls teknik ännu mer imponerande. Den kommer på ett kortare avstånd vilket gör att han träffar med krokigt ben. Det hade ju förstås varit en nackdel om inte höftrotationen varit så blixtsnabb att den stackars Adam Cella inte ens hinner reagera innan rullgardinen dras ner. Imponerande och nästan lite läskigt även om Cella klarade sig utan men.

http://youtu.be/XqZLbDcQ3mQ

***

Och på tal om den gode (nä) Badr Hari. Åtalet om dråpförsök på en affärsman på en nattklubb (som jag skrev om i somras) i Amsterdam står fortfarande för dörren men han är åtminstone släppt ur häktet. Ryktet säger att han ska ha tappat över 20 kilo i vikt och att han i perioder varit djupt deprimerad. Hur som helst möttes han upp av sin flickvän Estelle Cruyff-Gullit (Ja DEN Cruyff, brorsdotter, och ja DEN Gullit, ex. fru). Estelle förväntas dessutom vittna i domstol eftersom hon befann sig på plats vid misshandeln. Enligt holländska tidningar var anledningen till misshandeln att affärsmannen betett sig olämpligt mot just Estelle. Något en nyförälskad Badr givetvis inte riktigt kunde hantera.

***

Kul nyheter också om satsningen Royal Arena i Danmark där Assan Njie, Ilir Latifi och Sirwan Kakai finns med. Men samtidigt är det ju de tre svenska fighters som borde ligga närmast ett UFC-kontrakt inför UFC Stockholm 2013 (så heter det enligt UFC). Royal Arena går av stapeln 9 mars vilket ju innebär att ingen av dessa tre kommer finnas med i Globen.

//Syk

Världens just nu svåraste fråga är: vad sysslar K-1 med?

När varumärket såldes från en japansk fastighetsmäklare till en koreansk investerare förra vintern väntade en kapprustning. I Europa hade nämligen Golden Glory allierat sig med en fet brittisk plånbok och skapat GLORY World Series. De båda började ösa pengar på kickboxnings-eliten. Ett tag såg det till och med ut som K-1 hade vunnit investeringskriget när man med en prissumma på 1 miljon kalla dollar lockade bland annat Badr Hari tillbaka från en fruktlös boxningssatsning och CroCop från en floppad UFC-tillvaro.

Men GLORY kontrade med att jaga liv i Semmy Schildt och Remy Bonjasky och de två var sida vid sida när de båda skulle sparka igång sina mellanviktturneringar i maj. K-1 med Artur Kyshenko och Andy Souwer och GLORY med Giorgio Petrosyan och Robin van Roosmalen. I ärlighetens namn hade GLORY den starkaste startuppställningen av de två här men hur som helst. För att spetsa till det hela la man eventen samma helg, GLORY i Stockholm på fredagen och K-1 i Madrid på lördagen. Plötsligt var det liv och rörelse i den stående fightingen igen. Alla de bästa (utom Buakaw) var med!

Sagt och gjort, galorna blev av, fightingen var bitvis förstklassig och alla såg vi fram emot en spännade höst och vinter med finaler och inte minst TUNGVIKTSTURNERINGARNA. För GLORYs del gick det mesta som väntat. Last 8 gick av stapeln i Rom i början av november med Petrosyan som segrare på domslut mot van Roosmalen i finalen. Lågoddsare på den.

Men vad hände egentligen med K-1? Förutom en blåbärstillställning i Los Angeles i september var det helt tyst. När skulle tungviktsturneringen dra igång? Hur blev det med mellanviktsturneringen?

Så kom ett pressmeddelande i oktober. Mellanviktsturneringen skulle avgöras den 15 december i Aten. Slut på meddelandet. Inga matchningar. Inga superfights. Ingenting. På officiella hemsidan gjordes det fortfarande reklam för den redan avklarade utflykten till LA och bland nyheterna låg resultaten från Madrid och skvalpade.

I november kom ett nytt pressutskick med matchningar. Gott så. Men fortfarande ingen marknadsföring, och hemsidan fortfarande hopplöst inaktuell. I potten på mellanviktsturneringen låg 300 000 dollar och väntade. Tydligen ville inte K-1 ha tillbaks dom. Fortfarande var varken superfights eller sändningsrättigheter publicerade.

14 december 2012. Dvs dagen före galan, kommer så ett nytt pressmeddelande. Galan skulle tydligen sändas på TV trots allt, hör och häpna. Fast bara på Spike TV i USA (som bryr sig lika mycket om K-1 som en svensk bryr sig om fribrottning). Resten av världen (där de intresserade befinner sig) fick streama.

Och superfights? Nu saxar jag från pressutskicket:

K-1 pumps up the action once again with the further addition of a Superfight match between Erkan Varol and Enrico Gogokhiia.

Ursäkta, vem?

Så inför en handfull åskådare på plats i Aten och inför ungefär lika många TV-tittare så gick då årets näst tyngsta mellanviktsturnering av stapeln. Misshandlat bortom igenkänning.

Hur gick det då? Jo en hårdbantad Murthel Groenhart (med kontrakt hos GLORY och normalt sett en medioker fighter i 77 kg.) körde fullständigt över allt och alla. Han vann sina tre matcher på TKO (Kido), corner stoppage (Zambidis) och KO (Kyshenko) på ett fantastiskt sätt. Han var på något vis en storlek större än sina motståndare. Titta bara på semifialen här nedan mellan lille Zambidis och Groenhart. Samma viktklass? Tydligen.

http://www.youtube.com/watch?v=nTvaX5TZU7s

Men vänta nu, tungviktsturneringen då? Ja Badr Hari skakar galler för dråpförsök och har enligt uppgift tappat 23 kilo bakom lås och bom. CroCop ska möta Ray Sefo i sin femtielfte avskedsmatch i mars och det är väl ungefär där vi står. Den klassiska K-1 WGP, som ju var själva kärnan i varumärket lyser med sin frånvaro. Å andra sidan levererar ju Dream och GLORY en nyårsgala som inte går av för hackor. Mer om den inom kort.

//Syk

Vi har upplevt pingisundret, tennisundret och friidrottsunderet. Mina damer och herrar bered nu plats för kampsportsundret!

För 2012 har verkligen varit kampsportens år i Sverige. UFC intog huvudstaden, Alexander Gustafsson gör succé, Sanny Dahlbeck får internationellt genombrott, Alex Harris både tar och försvarar WMC-bältet, Erik Skoglund slår en 63 547 knockar (typ) och då har vi bara skrapat på ytan och inte ens nämnt de massiva framgångarna i alla amatörmästerskap, inte minst på damsidan där Sverige faktiskt är världsledande.

Och om bara några timmar kan vi ha en svensk WKN-mästare i Maria Elin ”Odjuret” Olsson. En av branchens hårdast arbetande tjejer som nu ska få ett rejält genombrott även på den professionella scenen.

Maria Olsson tränar på Södermalms Shaolin Kung Fu i Stockholm och det är i kung fun hon har sina rötter. Efter sina otroliga tre VM-medaljer under 2011 (Sanshou, thaiboxning och kickboxning, det är hon ensam om att ha klarat) belönades hon med priset för årets genombrott på kampsportsgalan i våras. Nu kan hon som sagt få ett ytterligare genombrott om hon lyckas besegra den tuffa turkiskan Seda Daygu Aygun ikväll. Turkiskan har ett VM-silver i taekwondo och trippla proffstitlar i kickboxning. Bli en hård nöt att knäcka, men om någon kan så är det ”Odjuret”.

Matchen sänds direkt på Eurosport på galan Bigger’s Better. Galan börjar 21:00.

//Syk

Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.

Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.

Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.

Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.

På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.

När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.

Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!

Sanny Dahlbeck. Det är namnet på svensk fightings nya världsstjärna. Segern mot Yoshihiro Sato var den största framgången en svensk stående fighter haft på mycket länge.

Sanny är en av världens största talanger, vi har ännu inte sett hans fulla potential. Det var det enda argumentet jag såg inför mötet med rutinerade Yoshihiro Sato. Efter att det tilltänkta motståndet Albert Kraus insjuknat och holländaren ersatts med en annan av sportens giganter (Sato) såg det i min mening riktigt mörkt ut för Sanny. Den långa japanen med den hårda hakan och farliga knäna var något helt annat än Sanny någonsin mött tidigare. En ny nivå. En annan liga. Saker som hit men inte längre och kul att få vara med, se och lära osv. var tankar som for genom huvudet.

Jag hade tokfel. Det här är Sannys nivå.

Sato gjorde som väntat och satte press på Sanny direkt i matchen. Gick framåt, vred upp tempot och skickade långa svepande skenben både högt och lågt. Säkert hade han räknat med att det skulle räcka. Men han hade räknat fel. Han hade glömt lägga till en av världens bästa vänsterhänder i ekvationen.

Rak vänster. Vänsterkrok. Vänster uppercut. T. K. O.

Med bländande timing och den där pricksäkertheten vi sett förut var Sanny den klart bättre av de två. Det var ingen lucky punch som avgjorde. Sanny Dahlbeck var helt enkelt för bra för Sato. Det är helt sjukt. Med teknisk fina sparkar hittade han sitt tempo och med sin dödliga vänster avgjorde han. Otroligt imponerande.

Sato har nu gått 67 matcher. De flesta i den absoluta världstoppen. Före helgen hade han knockats två gånger. Senast 2006. Då hette motståndaren Buakaw. Nu har Sato knockats tre gånger, tacka Sannys vänster för det.

Efter triumfen mot Sato ställdes Sanny mot en ny rekordhöjd. Robin van Roosmalen, rankad tvåa i världen och en de hårdast slående killarna i viktklassen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan hur en match mellan dessa två skulle sluta hade jag satt bil, hus och samtliga besparingar på knock i första ronden. Nu dröjde det till den tredje innan Sanny fick se sig besegrad. Men det var aldrig tal om någon överkörning, faktum är att han skakade van Roosmalen (med en stenhård vänster för stås) i den andra ronden innan han lite orutinerat tappade garden i tredje och gick på pumpen efter att ha blivit träffat av ett stenhårt kroppsslag.

Men all heder åt Sanny. Jag är enormt imponerad och vi har utan tvekan en ny svensk världsstjärna.

Vem vann då? Ja vem tror ni…

När uppställningen till galan presenterades skrev jag här på bloggen att Giorgio Petrosyan förmodligen redan satt och bläddrade i Porsche-katalogen och funderade på vad han skulle göra med de 300 000 dollar de givmilda herrarna på Glory ville skänka bort.

Han gjorde heller varken mig eller bilindustrin besviken och boxade hem 2012:s finaste kickboxningstitel och största prischeck efter överlägsna segrar mot i Ky Hollenbeck, Davit Kiria och Robin van Roosmalen. I januari blir det sex år sedan han förlorade en match, vilket ger 38 (!) raka segrar. Och då har han mött precis alla de bästa i världen. I december fyller han 27 och vi kan gissa att han kommer dominera de närmsta sex åren också.

Finns det någon som kan mäta sig med den dominansen i någon sport? Jag kommer inte på någon just nu.

//Syk

Då har han gjort det igen då. Snackat sig till en titelmatch. Den här gången mer oförtjänt än någonsin och han gör det på bekostnad av vår egen Alexander Gustafsson.

Succéformatet The Ultimate Fighter (TUF) har varit en av Zuffas främsta kassakossor de senaste 10 åren. De senaste säsongerna har dock inte varit formatets främsta och i ett försök att få upp intresset igen så har man tagit in två av sportens verkliga superstjärnor att träna de deltagande UFC-aspiranterna. Snackpåsen Chael Sonnen och titelhållaren Jon Jones.

Spektakel. Chael Sonnen har inte gått en enda match i lätt tungvikt på sju år. Nu har han snackat till sig en titelmatch på bekostnad av de som faktisk fötjänar den. Högst upp i den listan hittar jag Alexander Gustafsson. UFC får passa sig. Fansen vill inte ha spektakel, de vill ha tävling och konkurrens. Fråga K-1s grundare mr. Ishii.

Själv tycker jag det är förjävligt och stinker av populism från UFCs sida. Kanske läge att ge Bob Sapp eller Hong Man Choi en titelchans i tungvikten också?

Jag överdriver förstås. Men det är banne mig inte vackert. Och jag beskyller inte Sonnen för det här, han ser om sitt eget hus och gör det han är bäst på, snacka. Det här är helt och hållet cirkus UFC som (igen) leker side-show istället för att syssla med idrott.

Och är det något Jon Jones borde tackat nej till så är det den här. Jag anser inte att han behövde ta den senaste på kort varsel, jag anser däremot att han har en skyldighet att kräva bästa möjliga motstånd. Det förtjänar publiken.

***

Det finns dock en svensk med ögonen på en titel. Sanny Dahlbeck kvalificerade sig i våras för världens just nu största turnering i stående fighting. GLORY World Series last 8. Han gjorde det genom att besegra rutinerade Sydafrikanen Warren Stevelmans.

Nu väntar dock något helt annat.

Sannys motståndare i kvartsfinalen är ingen mindre än Albert Kraus. Med ett record på 66-16 och två K-1 World Max finaler varav en titel är det en av kickboxningen verkliga giganter Sanny har att göra med. Kraus är dessutom en av få som besegrat Buakaw, bara det borde skrämma skiten ur vem som helst.

Det blir förstås en väldigt svår uppgift för Sanny som aldrig mött någon på den här nivån tidigare. Han har tekniken, men har han fysiken? Även om Kraus kanske har sina bästa år bakom sig så lär det krävas något av ett mirakel, och större disciplin i gymmet än någonsin, för att Sanny ska kvalificera sig för semifinalen. Men mirakel är skett förut och en haka är fortfarande en haka.

GLORY final 8 går i Rom 3 november.

För er som undrar, här är en youtube-highlight på Kraus.

Vi står på tröskeln till en fantastisk fightinghelg med UFC 153 med Reza Madadis andra UFC-framträdande och Anderson Silva på hemmaplan. Dessutom vankas det bra kickboxning i Berns salonger i Stockholm. Brilliant!

Men first things first.

Anderson Silva är bra. Mycket bra. Kanske bäst. Framförallt är han bra på en sak, vinna MMA-matcher. Det spelar liksom ingen roll och dom är korta, långa, tjocka, smala, snabba, starka, brottare, boxare osv. Han vinner ändå. Inte alltid dominant, men han vinner. Jag tror han vinner mot Stephan Bonnar också.

Bonnar (lätt tungvikt) är förstås stor för Anderson (normalt mellanvikt). Storleken i kombination med det breda kunnandet (tre svarta bälten) och rutinen borde skrämma livet ur de flesta. Men tar vi en titt på Anderson Silvas motstånd de senaste åren så hittar vi idel stora pojkar som gått på pumpen. Vitor Belfort, Forrest Griffin, Dan Henderson etc.. Är det något man dock måste ge ”The american psycho” Bonnar är att han alltid levererar underhållning.

Kommer Silva vinna? JAA! Kommer det bli en underhållande fight? Räkna med det!

Då till vår egen Reza Madadi. Efter triumfen i Globen ställs nu ”Mad dog” inför sin tuffaste match i karriären. 34-åriga Cristiano Marcello är som många brassar BJJ-specialist och en submission-konstnär, och det på en nivå Reza aldrig tidigare ställts inför. Nu går jag dock på statistik, för det jag själv sett av Marcello så tycker jag det finns en chans för Reza.

För er som missade det så var Marcello en av deltagarna i senaste TUF. Resultatet blev; knockad i första matchen. Han gavs ändå ett kontrakt och fick möta tidigare TUF-kollegan Sam Sicilia i finalprogrammet. Knockad igen.

Om vi säger såhär. Stå upp Reza! Bjud på en show, ställ dig i mitten av ringen och slå tills han faller så har du det här! För en gångs skull så tror jag Reza ska undvika att brottas. Det är på fötterna den här matchen ska vinnas.

Marcello har dessutom låtit otroligt självsäker i intervjuer inför matchen, pekat på att Reza aldrig fightats utanför Sverige och att 17 000 brasilianare på läktaren kommer göra honom nervös. Han känner inte Reza.

Mitt tips – Reza vinner på TKO i andra ronden.

Och som om inte detta var nog så har kickboxnings organisationen Supremacy League gala på Berns i Stockholm med bland andra Sadibou Sy och Nils Widlund på kortet. Ett måste för oss som älskar stående fighting!

Trevlig helg!

//Syk

Jörgen Kruth är Sveriges största professionella kampsportare genom tiderna (boxning undantaget). Framgångarna inom K-1 och WMC-titlarna är enligt mig de tyngsta, även om Jörgen själv rankar thaiboxnings-guldet i amatör-VM som sin största bedrift. Nu lägger han, 38 år gammal, välförtjänt handskarna på hyllan.

”Alexander Gustafsson då?!” Sitter du kanske hemma i soffan och skriker just nu. Med all rätt, Alexander är den största just nu och jag är säker på att vi kommer kalla honom den störste genom tiderna när vi summerar hans karriär. Men en karriär med totalt 15 MMA-matcher och noll titlar kan faktiskt inte mäta sig med totalt 93 professionella matcher i thai/kick, boxning och MMA. Lägg där till två världsmästartitlar och vinnare av K-1 Grand Prix Europe. Den senaste kom dessutom mitt i en tid på K-1 fullständigt dominerade fightingen i världen. Än idag är det ingen som haft ett liknande publikintresse som det japanerna lyckades åstadkomma kring millennieskiftet, att slå sig in där är större än vad folk här hemma förstår, tror jag.

Det var en gyllene generation fighters med Jörgen Kruth och Martin Holm i spetsen som gick i bräschen för det stora fightingintresse som finns i Sverige idag. När Holm gick bort har Kruth haft rollen som Sveriges enda riktiga kampsportstjärna (boxning undantaget), en roll han spelat sig väl. Det är först under det senaste året som Alexander Gustafsson avlastat honom på den punkten.

Jag unnar verkligen Jörgen en lugn stund nu. Revbensskadan som stoppade honom från att göra UFC-debut i Globen i april tog hårt. Inte fysiskt men mentalt. Det som skulle bli den stora finalen på en lång och hård karriär blev till ingenting. Antagligen ville han lägga av redan då. Visst ryktas det om en ny gala i Sverige 2013 och visst hade möjligheten funnits att få sitt storstilade avslut på hemmaplan. Men det vore en chansning, om kroppen sedan inte känns som den ska finns bara en sak kvar att göra. Bespara sig smärtan och risken att få karriären avslutad av skador snarare än någonting annat. Lägga handskarna på hyllan, helt enkelt.

För alla svenskar som planerat en resa till Nottingham den 29 september för att följa Kruths UFC-debut på plats är det förstås en extra tråkig nyhet. Kvar finns ju visserligen Hamid ”Akira” Corassani (också det en spännande svensk debut) även om stjärnglansen inte blir den samma.

Tack underhållning Jörgen!

//Syk

Badr Hari är sannerligen en av fightingvärldens verkliga rubrikmakare. Är det inte för prestationer i ringen så är det skandaler utanför. Nu är den karismatiske holländaren misstänkt för att ha misshandlat en man på en dansfestival på Amsterdam Arena. Misshandels ska ha skett i Haris Vip-loge där han ska ha festat med sin kändis-flickvän Estelle Cruyff.

Den misshandlade mannen, en känd holländsk multimiljonär vid namn Koen Everink, fick ansiktet och ena benet ordentligt sargat och fruktar i sin anmälan att han aldrig kommer kunna gå ordentligt igen.

Så här beskriver ett ögonvittne händelsen på crimesite.nl (obs via google translate och egen översättning)
”Plötsligt kom det en massa oväsen från VIP-logen där Badr satt, glas krossades etc. Dörren öppnades och en man kastades ut. Hela huvudet, näsa och ögon var blodiga. Det var mycket blod men det mest bisarra var att hans fot hängde löst. Benet stack ut genom foten och den hängde bakåt. Mannen visste inte vad som hänt honom och han var chockad. Någon sa att två gäster hade klivit in i logen och att en kille hade dykt upp från ingenstans, gjort det här och sedan stuckit. Badr Hari stod kvar där och såg enligt mig skyldig ut med en min som sa  ’vad har jag gjort’. det var så jag tolkade det i alla fall. Han hade blod på hakan och en handduk virad om armen”

Oklart hur tillförlitlig den vittnessuppgiften är.

Hari själv nekar till all inblandning till det inträffade. Han har inte blivit kontaktad av polisen ännu och ska enligt uppgift vara mycket upprörd över lögnerna som sprids om honom. Enligt Haris advokat kommer K-1 stjärnan komma med ett vittnesmål under dagen.

Men det är inte första gången han varit misstänkt för misshandel. Bland annat missade han 2010 års K-1 WGP på grund av misshandelsmisstankar. Skulle han fällas kan det handla om ett längre fängelsestraff.