Sådär, nu skakar vi ruset av oss och blickar tillbaks på en nyårshelg med några riktiga fightingraketer! Jag rankar helgen enligt följande:

1 UFC till Stockholm. Nyheten som får det att kittla i magen på alla oss MMA-älskare i Sverige. Globen kommer bjuda på en av de häftigaste fightingshowerna Europa har upplevt och jag är övertygad om att den stora, och inte minst kunniga, MMA-publiken kommer imponera på Dana White med anhang.

2 The Maulers seger. The Janitor sprang rakt in i en av de hårdaste jabbarna den lätta tungvikten har att erbjuda. Alexander ser kanske inte ut som något kraftpaket men när knappt 100 kilo Matyushenko kom farande satte han upp vänstern och då var det tvärstopp. Många hade säkert hoppats få se mer än dryga två minuter av Alexander men segern var det som räknades, den största hittills i karriären.

3 Nils Widlund på Dream. Fick visserligen stryk (TKO i tredje ronden) mot K-1 mästaren Yuta Kabo men att han bara var där är ett jättesteg för svensk kickboxning. Nils imponerade dessutom på japanerna så pass att ett längre kontrakt med Dream kom på tal direkt efter matchen. En nyårsraket som sköt upp Nils till en av Sveriges största fightingstjärnor.

4 Overeems leverspark. Eller kanske smäller Brock Lesnars pensionsplaner högre? Hur som helst visade Alistair precis hur farlig han är stående. Brutala knän och en spark som satt där den skulle var nog för att avsluta en kort men ändå på sitt sätt legendarisk MMA-karriär. Nu väntar titelmatch för ”The Reem” mot Junior Dos Santos, kan bli riktigt riktigt bra.

5 Fedor Emilianenkos seger. För många är kanske judo-killen Satoshi Ishii en doldis. Men är man olympisk tungviktsmästare i judo är man ingen duvunge. Fedor ägnade inte det speciellt många tankar utan gick ut och visade precis hur bra han faktiskt är. Med en stenhård höger sänkte han Ishii efter bara ett par minuter och frågan är nu vem (utanför UFC) som ska kunna matcha den förre Pride-ikonen när nu storformen börjar återvända.

//Syk

Nu hoppas jag att skinkan och sillen satt som ett knä i levern och att vi så sakteliga kan återgå till någon sorts vardag med idrott av högsta kvalité (själv tänker jag ägna mig åt idrott av absolut lägsta kvalité tills julgodisångesten givit vika).

Nog om detta.

På fredag smäller det rejält i oktagonen i Las Vegas när UFC snickrat ihop en monstermöte värdigt en riktigt galen K-1 show från Tokyo. Brock Lesnar mot Alistair Overeem. Två av de bergigaste muskelbergen mma-sporten har att erbjuda ska alltså banka på varandra efter förmåga och det kommer naturligtvis bli en väldigt underhållande tillställning. Däremot blir den inte särskilt jämn, Brock har visat att han lätt blir lite skärrad när han möter skickliga boxare som träffar honom. Overeem kommer träffa och han slår väldigt väldigt hårt. Kanske är det min faiblesse för den gamla K-1 tungviktstiden men jag tror det blir en riktigt jobbig kväll för Brock som dessutom tampats med sjukdom under lång tid. Han ska förstås va helt återställd men under hans konvalescens passade Overeem på att ladda upp så intensivt att han knappt fick vara med över huvud taget. Mitt tips, Overeem vinner på knock i första ronden.

Men det är inte därför vi är här.

På samma maincard finns ju förstås vårt svenska hopp Alexander Gustafsson som ställs mot veteranen Vladimir Matyushenko. Gustafssons viktigaste match i karriären och en seger här borde ge en match mot någon i det absoluta toppskiktet för The Mauler. Men det är inte bara den viktigaste utan förstås också den svåraste matchen hittills. Matyushenko har hur mycket erfarenhet som helst och är kanske den bästa brottare som Alexander någonsin mött. En svår match som jag tror har en svensk segrar i slutändan. Gustafssons långa armar och livsfarliga händer kommer stoppa en visserligen stryktålig men lite till åren kommen vaktmästare (för er som inte vet det så är Matyshenkos smeknamn The Janitor). Mitt tips, Gustafsson vinner på TKO (GNP) i tredje ronden.

Det får räcka med tips för nu. I stället kan ni ta en titt på den här minst sagt spektakulära knocken från helgen som gick. Enjoy!

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/VKu-urmeJl8″ frameborder=”0″ allowfullscreen]

//Syk

195 år. Det är de totala åldern på kvällens tre huvudmatcher. Vore det inte för en detalj hade jag inte varit speciellt peppad alls ska jag erkänna.

Jon ”Bones” Jones. Mma-sportens motsvarighet till Michael Phelps eller Usain Bolt. En naturbegåvning olik någon som sporten tidigare sett och än har vi inte sett riktigt hur bra han kan bli. Riktigt häftigt! Titelhållare i UFCs lätta tungvikt bara tre år efter proffsdebuten, av 15 matcher har endast två (!) gått hela vägen och enda förlusten är en lite kostig diskvalifikation i en match han var överlägsen i. Ingen har varit ens nära att besegra honom, jag tror inte Lyoto Machida kommer vara det heller.

Visst att Machidas karate är på en nivå som Jones inte mött tidigare men jag tror inte det kommer räcka. Med sin enorma räckvidd har ”Bones” kontrollerat matcher stående förut på ett föredömligt sätt för att på sitt eget sätt explodera i prickfria nedtagningar och oväntade tekniker. Det kan låta konstigt med vore jag Machida skulle jag vara försiktig med sparkarna, åtminstånde inledningsvis. För i en golvkamp är Jones flera klasser bättre.

Mitt tips; Jones vinner på TKO i tredje ronden.

Resten av maincardet är ju förstås fullt av stora namn och extremt kompetenta fighters men med undantag av Frank Mir så har de övriga i min mening tappat mycket av sin attraktionskraft. Tito Ortiz är en av de största UFC har i sina rullor men skadorna har börjat ta ut sin rätt och ”Little Nog” Nogueiro har aldrig riktigt imponerat på mig. Bra BJJ förstås men lite oinspirerad och inte så särskilt spektakulär. Tito tar det om hälsan är i ordning.

Frank Mir är trots all sin erfarenhet ”bara” 32 år och kommer finnas med i diskussionen ett tag till, får han ordnig på grejerna tror jag att han har en titelfight kvar i framtiden. Först ska han dock upprepa det han gjorde mot ”Big Nog” Nogueira i UFC 92 för drygt två år sedan dvs vinna på TKO.

Övriga två matcher på maincardet:

Claude Patrick vs. Brian Ebersole: Vinnare Ebersole

Mark Hominick vs. Chan Sung Jung: Vinnare Hominick

Vad tror ni?

//SYK

Igår kom den tragiska nyheten att den ryske boxaren Roman Simakov avled i sviterna efter att ha blivit knockad i en titelmatch (Asiatiska WBA) mot landsmannen Sergei Kovalev. Simakov knockades i den sjunde ronden och bars ut ur ringen, senare på sjukhuset gjordes en akut hjäroperation som ledde till koma och igår dog han alltså. Han blev bara 27 år gammal. Boxningsvärlden sörjer och lider med Simakovs familj och vänner. Det är en tragedi, precis som det alltid är när en ung människa dör

Ur ett mer allmänt, sportsligt perspektiv kan vi bara konstatera att det här antagligen kommer elda på de som redan har en avog inställning till boxning och kampsport. De som letar en färsk incident att luta sig mot i diskussionen om kampsport är farligt eller ej kommer förstås ta upp fallet Simakov. Det är förstås helt galet. Vi vet faktiskt ännu inte vad han dog av. Vi vet inte om han hade medfödda skador eller om alla säkerhetsåtgärder vidtagits på ett korrekt sätt. Men faktum kvarstår, han dog i samband med en boxningsmatch och han är inte den första som gjort det.

Det är ett problem, förstås, men det är ett problem som handlar om boxning snarare än om kampsport. Inom mma finns endast två kända dödsfall i samband med professionell match sedan sporten slog igenom under tidigt 90-tal. Inom UFC är siffran noll. Sett till antalet allvarliga skador finns många sporter som orsakar fler skador och dödsfall än mma (ridsport, motorsport etc.) men det intressanta i diskussionen är förstås att i ingen sport är just säkerhet och hälsa så central som inom mma. Att en hockeyspelare spelar med hjärnskakning är nog ingen ovanlighet och hur ofta får man inte höra om fotbollspelare som ”spelar på sprutor”. Ämnet tog upp under presskonferensen inör UFC 140 som hölls i natt. Dana White, Tito Ortiz mfl. hade en hel del att säga.

//Syk

Diego Brandao har mött fyra olika fighters i realityserien The Ultimate Fighter (TUF). Ingen av dom klarade sig till den andra ronden. Natten till söndagen gick finalen av stapeln, Brandao ställdes mot Dennis Bermudez som i semifinalen strypt ut vår svenske deltagare Hamid ”Akira” Carassani. För första gången i serien såg Brandao skakad ut, Bermudez gick framåt och träffade med flera slag. En skräll såg ut att komma smygande när Brandao, som mest visat förödande slagkraft, fångade Bermudez arm och låste den så hårt att något gick sönder. En ny seger i första ronden.

Jahapp, tänkte jag, då lägger vi till det till Diegos lista och undrar hur många matcher han kommer behöva innan han ses som en toppkandidat till en titelmatch mot José Aldo.

Vi säger grattis också till den ständigt leende John Dodson som slog ut T.J. Dillashaw. Igen visade den lille Dodson att han knock out-kraft i de där små nävarna. Imponerande explosivitet i den mannen.

Och så huvudmatchen då. Jag hade ju varnat för Jason ”Mayhem” Miller inför. Vad kan jag säga, jag hade fel. Mayhems fina jujutsu räckte i ungefär en halv rond mot Michael Bisping, sedan tog krafterna slut. Rond ett vill jag dock ge Miller, ha gick fick ner Bisping på rygg men var aldrig nära att avsluta matchen. I rond två och tre handlade det egetligen bara om hur länge Miller skulle orka stå på fötterna. Han orkade till mitten av den tredje. En intressant händelse är dock sparken som Bisping måttade mot huvudet på Miller när denne inte var på fötter, hade den träffat hade Bisping mycket väl kunnat bli diskad. Bisping hoppas nu ha klämt sig en bit upp i kön för att få möta Anderson Silva om titeln.

——–

Få slänga iväg ett grattis till Miguel Cotto som fick sin hämnd. Lite tack vare Manny Pacquiao. Den ”nästan” omöjlige filippinaren slog ju som bekant Antonio Margaritos öga sönder och samman förra året. Cotto behövde inte så värst många rena träffar innan Margaritos syn var rejält störd. Till slut blev ögat för uppslaget och domaren bröt i den tionde ronden. När Cotto efter matchen fick frågan om Margaritos träffar var lika hårda den här matchen som i förra svarade han bara: ”Jag är vaken eller hur?”. Hämnden är ljuv.

//Syk

Det tog inte många minuter för än Zaromskis ”rolling thunder” hade rullat ut på nätet och blivit den stora snackisen på fightingforum runt om i världen. Och så är det, idrotten lever på underhållningen den producerar.

Kom att tänka på några andra spektakulära sparkar som gett ekon ut i kampsportsvärlden:

Kaoklais skenben. K-1 2005, tungvikt.
Jag menar titta på dem. Kaoklai 79 kg. mot Mighty M0, 103 kg. Den spenslige thailändaren hade spenderat nästan hela första ronden med att akta sig för Mighty Mos fruktade höger. Men rätt som det var dök läget upp och då jäv…
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/TelQntPJUA0″ frameborder=”0″ allowfullscreen]

Badr Haris piruett. K-1 2005, tungvikt.
En tanig Badr Hari snurrsparkar ner Stefan Leko. Träffen är legendarisk. Detta blev uppmärksammat inte minst för att Leko bara några månader tidigare hade knockat Hari med en spinning back kick i mellangärdet i en mycket underhållande match.
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/dKjTNaYPDrc” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Anthony Pettis Showtime kick. WEC 2010, lättvikt.
Ja vad säger man. Kommer nog aldrig att hända igen, åtminstånde inte så klockrent.
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/sb1HyPU_qmc” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Anderson Silvas frontspark. UFC 2011 mellanvikt.
Det roligaste i hela den här historien är ju Steven Seagals påstående att han jobbat på den här sparken i 35 år. Det är ju naturligtvis helt galet men snygg är den ju och Silva själv creddade ju mannen i skinnjackan efter segern.
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/SSq0njFD3TU” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Kom gärna med era favoriter!

//Syk

Frågan om homosexuellas situation inom herridrotten är inte ny. Den är lika gammal som den är full av skam, hat och sorg. Men då och då letar sig någon enstaka ljusstrimma genom de mörka molnen av fördomar och ignorans. En sådan strimma är intervjun som Kimura publicerade igår där ”Niklas” berättade om sin resa som homosexuell och MMA-proffs.

Hela intervjun hittar ni här. http://www.kimura.se/exklusiv-intervju-ett-svenskt-mma-proffs-talar-ut.html

Problemet är givetvis inte unikt för kampsport. Det är inte heller bara ett idrottsligt problem, knappt ens ett samhälleligt. Det är mänskligt. Men det som är ett globalt mänskligt problem är förstås också ett problem för den enskilde. Att inte våga vara den man är på arbetet, i skolan eller på mma-träningen. Att bli misshandlad av sin tränare för att man är någonting man varken valt eller kan ändra på kränker på ett sätt som är svårt att greppa. Det är ett riktat hat inte mot någonting man sagt eller gjort, utan mot det man är och alltid kommer vara. Det händer allt för ofta.

En eloge vill jag ge till George Sallfeldt, ordförande i MMA-Förbundet, som reagerade direkt och öppet visade sitt stöd. Det behövs.

Personligen ser jag fram emot den dagen då ingen behöver ”komma ut ur garderoben”. Dagen då något som faktiskt inte spelar någon roll, inte ges en massa värden det inte har. Just nu kan vi bara hoppas att ”Niklas” och alla andra i hans situation har både mod och stöda att få vara den de är. Då är det viktigt att vi som står runt omkring visar att vi är fler och starkare än de som fortfarande tror att skillnader och olikheter är någonting att vara rädd för.

Att vara homosexuell är inte ett val. Homofobi däremot, det väljer man. För oss som vill se en förändring är det inte speciellt svårt att se var förändringen måste ske.