I samband med helgens gala i Toronto höjde UFC-presidenten Dana White tonläget mot MMA-konkurrenten Bellator. Och i vanlig ordning när White vill uttrycka kritik mot något eller någon svingar han loss som skogstokig femåring och kallar Bellator organisation för allt mellan avskyvärd och gränsande till kriminell. Kontroversen handlar om kontraktsdispyter med Tyson Nam och Roger Hollett som släppts av Bellator men som trots detta stoppats att signa för någon annan organisation på grund av klausulen om ”matching rights” i kontrakten.

Bellators Bjorn Rebney å andra sidan hävdade i sin replik att Zuffa åberopat samma klausul när Bellator försökt signa ”King Mo” Lawal från Strikeforce, men la också till att de inte satt klausulen i effekt och faktiskt släppt ”King Mo” till konkurrenten.

Så 1-0 White kan man ju tycka. MEN.

För det första är Zuffa nummer ett, två och tre i MMA-världen. Med UFC på första och andra plats och Strikeforce som en stark trea. Bellator är nästan en marginalföreteelse i jämförelse. Så för sportens bästa borde UFC va generösare än Bellator i det här avseendet. Det skiter nog White i dock.

Det här för mig till min egentliga poäng. Alla kontrakt om det än gäller UFC eller Bellator är exklusiva. Det innebär att är du kontrakterad till UFC får du inte gå så mycket som en uppvisningsrond någon annan stans. Du är som fighter helt låst till vad som passar UFC bäst för stunden.

Det här kanske är helt naturligt tänker du, men så har det inte fungerat över allt. Inom K-1 och Pride kunde fighters lånas/hyras till galor runt om i världen något som lyfter det lokala intresset på många håll. När de inte matchades eller var heta för sin huvudorganisation kunde fritt ställa upp i galor på hemmaplan. När Kruth var kontrakterad av K-1 men inte inboakd till specifik gala var det fritt fram att sticka hem och headlina gala i Globen. Det gynnar sporten på alla sätt. Så är det inte idag.

Nu har vi en situation där vi är beroende av att UFC kommer tillbaka till Globen för att få se Alex, ”Jycken”, Reza, Akira,  och Besam på hemmaplan. Ett bra exempel är ”Jycken” som inte gått en match sedan förlusten i Globen i april. Han har ingen match på tapeten inom UFC och hade enkelt kunnat ställa upp i en superfight på Superior. Det hade dragit folk, media och Magnus själv hade sluppit sitta och rulla tummarna och nöta ner sig i gymet. Dessutom  hade det varit goodwill för ett företag som UFC på en marknad där man vill etablera sig på allvar.

Detta var också en av huvudorsakerna till varför Fedor aldrig signade med UFC. Det var en av anledningarna till att Jörgen Kruth tvekade så länge trots erbjudanden.

Så före Dana White börjar kasta tegelstenar om att Bellatorkontrakten missgynnar sporten och utövarna borde han se om sitt eget hus. Det är nämligen gjort av glas.

Här är intervjun. Bellatorbråket i all ära, hans sågning av boxningsmogulen Bob Arum är hysterisk.

//Syk

Vitor Belfort kom närmare än någon annan gjort. Han armbar kan ha gett Bones skador för en tid framåt, så tight var den, men det vi fick se efter det var inget annat än en uppvisning. Precis som vi vant oss vid.

Sidosparken Jon Jones skickade rakt i solar plexus på Vitor i tredje ronden kunde ha fällt en oxe. Det var kanske den bästa spark jag sett Jones prestera någonsin. Vitor landade på arslet men lyckades överleva ronden. I fjärde var det över på bara några sekunder. Jones välte ner Belfort i guard och satte en klockren Americana på honom. Klapp klapp klapp, bältet stannar  hos Jones.

Men rond två, tre och fyra var det vi hade beställt. Överraskningen kom direkt i första. Vitor hade gjort läxan och visste att det fanns utrymme att överraska även på marken mot mästaren. Det var ett bakhåll av episka mått och var så nära att lyckas att expertkommentatorn Joe Rogan han skrika HE´S GOT IT! femton gånger (minst) innan Jones lyckades fly. Ett precisions-arbete och ett överraskningsmoment som alltså höll på att ta Vitor Belfort hela vägen till titeln i lätt tungvikt. Jösses.

Men Jones och Belfort var inte de enda som kampade om bälte den här kvällen. Joseph Benavidez och Demitrous Johnson gjorde upp om den nya flugviktstiteln med en riktig holmgång över fem ronder. Herregud vilket tempo. Jag vet att jag i seaste avnittet av MMA-Panelen höjde ett varningsfinger för ”Mighty Mouse” kondis. Jag tar tillbaka allt. Hade man satt en cykeldynamo på honom (nej jag har inte tänkt igenom hur det skulle gå till) hade han kunnat förse hela Oskarshamn med el. Han vann rättvist (och som jag förutsåg i Panelen) på delat domslut. Men i ärlighetens namn tyckte jag det borde varit enhälligt, var den där andra domaren hittade tre rondsegrar till Benavidez fattar jag inte.

Johnson får nu möta vinnaren i mötet mellan TUF-vinnaren från förra året, tillika bumbibjörn, John Dodson och Jussier Formiga (Da Silva). Då får någon sätta stegräknare på de här killarna..

Kvällens fullträff stod dock Cub Swanson för, och då menar jag inte overhanden som fällde Charles Olivieira utan den fruktansvärt brutala och tekniskt fina låga vänsterkroken som öppnade för knocken. Smack!

På det hela taget får galan fyra plus. Känns riktigt skönt efter den senaste tidens kaos. Nu är vi på banan igen. Nästa gång gör Akira debut. Missa inte!

//Syk

BOXNING. Ännu en fantastisk helg med underhållande matcher för alla oss boxningsälskare.

Underbarnet Saul ”Canelo” Alvarez är fortsatt obesegrad (41-0-1) efter att ha dominerat Josesito Lopez (30-5). Amerikanen gick i golvet i såväl rond två, tre och fyra men visade prov på sin tuffhet och kom tillbaka gång på gång. Vid ett tillfälle liknade till och med kommentatorerna Lopez vilja vid filmhjälten Rocky. Visst visade han hjärta, men i slutändan mötte han helt enkelt en boxare som var några klasser bättre. I slutet av den femte ronden bröt Joe ”Fair but firm” Cortez matchen. Det var för övrigt domarlegendarens, invald i Hall of Fame förra året, sista framträdande i karriären. Blott 22-årige ”Canelo” var mycket imponerande och visade vilken fin punch han har. 

Att jag inte nämnde Sergio Martinez (50-2-2) förra veckan bland min topp fem över de bästa boxarna kilo-för-kilo är något som jag får äta upp i dag. Han höll absolut världsklass i sin seger över utmanaren Julio Cesar Chavez Jr (46-1-1). Först dominerade han de första tio ronderna med sin rörlighet, sitt fotarbete och sina snabba in-ut-kombinationer. När Chavez, något blek under matchens första halva, väl skruvade upp tempot så valde Martinez att stå kvar och vilda slagväxlingar utbröt. Chavez lyckades till och med golva argentinaren i den tolfte ronden med en vänsterkrok, men han reste sig och vann via domslut. Den dramatiska sista ronden förde tankarna till när pappan Julio Cesar Chavez Sr (107-6-2), av många ansedd som historiens bäste mexikanske boxare, knockade dåvarande stjärnan Meldrick Taylor med två sekunder kvar år 1990.

/Petter Öhrling

BOXNING. Tillbringade tisdagsmorgonen med att se helgens två stormatcher. Dels en väldigt väntad ukrainsk seger, dels en superfight som överträffade allas förväntningar.

Lite reflektioner såhär efteråt: Att någon som Vitali Klitschko måste in i ringen med någon som Manuel Charr är ett sorgligt underbetyg till tungviktsboxningen 2012. Han var i det närmaste totalt okänd redan innan och gjorde inte mycket med sitt livs stora chans för att förändra den saken. Med det sagt tycker jag att det var ett dåligt ingripande av domaren att stoppa matchen innan hans ringhörna ens fick chansen att jobba på tyskens cut. Klitschkobröderna fortsätter att totaldominera i vad som måste vara historiens svagaste tungviktsera.

Andre Ward mot Chad Dawson var ett slag rakt i mage på dom som säger att de bästa boxarna aldrig ställs mot varandra. Här möttes världens bästa super mellanviktare (Ward) och världens bäste lätt tungviktare (Dawson) i en match som överträffade allas förväntningar. Båda är rätt ospektakulära boxare med sina största tillgångar i defensiven, ändå blev det en match väl värd att se. Dawson gick i golvet tre gånger innan han något överraskande bad domaren Steve Smoger att bryta i den tionde ronden. Obesegrade Ward befäste sin plats som en av världens bästa boxare kilo-för-kilo. Personligen rankar jag bara Mayweather, Pacquiao och 2xKlitschko före den skicklige amerikanen. Jag underskattade Ward en aning i Super Six, men efter att han lekte med Carl Froch i slutet av förra året rankar jag 28-åringen väldigt högt. Det är också värt att nämna att Ward, USA:s senaste guldmedaljör i ett OS (2004), inte har förlorat en enda match sedan 12 års ålder – vilket i sig är helt otroligt.

/Petter Öhrling

Jag ska va ärlig. Jag blev förvånad när jag såg att Besam Yousef var en av svenskarna som skulle få chansen i Globen. En duktig fighter, absolut, men steget från hemmaplan i Göteborg (där alla hans tidigare matcher gått) till den stora UFC-scenen går inte att förneka. Steget visade sig för stort. Väl i Globen tog segertåget (hade sex raka segrar från The Zone) slut mot grapplingspecialisten Simeon Thoresen, Norge, på en rear naked choke i andra ronden.

Nu väntar ny match och en ny chans på den stora scenen. Den här gången mot en duktig karatekille i Stephen ”Wonderboy” Thompson.

På ett sätt känns det som det här är en match som passar Besam. Thompson har kvicka fötter och farliga sparkar men stående ska Besams fina boxning kunna räcka långt och på golvet ser jag Besam som den starkare. Nyckeln ser jag framför allt i klinchen. Thompsons karate/kickboxnings-bakgrund gör att han gärna står och skickar slag och sparkar från långt håll. Besams lägre tyngdpunkt, bra balans och hårda slag från kort distans borde han kunna dominera med och han kan få matchen till buren i klinch.

Helt säkert kommer Besam va kraftig underdog, inte minst hos spelbolagen men styles make fights och det här tror jag kan passa Besam.

Matchen går på UFC 154, 17 november i Montreal.

//Syk

BOXNING. Legendaren Evander Holyfield är 49 år gammal men visar inga tecken på att han vill sakta ner. Nu har amerikanen utmanat jättarna i tungviktsvärlden, bröderna Wladimir och Vitali Klitschko.
Och han tror att många skulle betala för att se en sådan fight.
– Ålder är bara siffror. De har en chans att tjäna mer pengar än någonsin om de möter mig, säger han till Sky Sports.
Statusen för de båda ukrainarna är att Vitali är inbokad för en match mot Manuel Charr i september medan Wladimir knockade Tony Thompson i början av juli.
– Jag har sagt att jag vill möta dem. Det är dem som inte vill möta mig, säger Holyfield.
– De måste bara inse att vi kan tjäna mycket pengar, sen får vi se vem som vinner.
Holyfield har inte gått någon match sedan han stoppade danske Brian Nielsen på TKO i maj förra året.

Personligen tycker jag att det är dags att lägga handskarna på hyllan. Holyfield har ingenting att hämta på den absoluta toppnivån längre och hans motiv verkar snarare vara att tjäna pengar än att utmana på allvar.
Att han har förlorat sex av sina senaste 12 matcher är ett tydligt tecken på det.
Då finns det bättre utmanare i form av David Haye, Robert Helenius eller kanske Chris Arreola.

/Petter Öhrling

Jag har som mest fått näsblod när jag har boxats. Det här känns… lite mer brutalt. Det gör ont i mig när jag ser det här.

Det var på kickboxningsgalan It’s Showtime 57 & 58 den sista juni som albanske Rustemi Kreshnik fick ansiktet sönderslaget av Mourad Bouzidi.

Ja, jag vet inte om man behöver säga så mycket mer. Se själva.

BOXNING. Amir Khans karriär är i fara efter två raka förluster.
Nu har han tröttnat på att stå i skuggan av superstjärnan Manny Pacquiao – och funderar på att lämna gemensamme tränaren Freddie Roach.
– Jag behöver någon som är med mig hela vägen, säger han.

Efter chockförlusten mot Breidis Prescott 2008, när Khan knockades brutalt efter bara 54 sekunder, var det många som sa att brittens karriär var över.
Men OS-silvermedaljören från Aten studsade tillbaka i stor stil med åtta raka vinster. Han var på väg att etablera sig som en av sportens superstjärnor, men nu måste han börja om på nytt.
Först efter det omdiskuterade, och i mina ögon horribla, domslutet mot Lamont Peterson i vintras. Och nu, i lördags, efter att hans glaskäke gjort sig påmind en gång till.
Ingen kan ifrågasätta Khans talang, hans sanslösa slagfrekvens eller hans teknik. De håller alla världsklass.
Men hakan gör det inte.

Nu haglar kritiken över 25-åringen från höger och vänster, och landsmannen Carl Froch sa rätt ut att han borde fundera på att ge upp boxningen.
Khans metod för att väcka nytt liv i karriären verkar vara att separera sig ifrån Freddie Roach, fem gånger utsedd till Årets tränare.
– Det är svårt när man är med Manny och måste vara nummer två, säger han.
– Jag behöver någon som är med mig hela vägen, som min fystränare Ruben Tabares.
Khan är ändå i en sits där han möter toppmotstånd i varje match han går, och jag är inte säker på att det här är rätt väg att gå. Går det att få en bättre tränare? Går det att få bättre sparring?

För övrigt måste väl Khan vara den förste boxare i världshistorien som har blivit av med samma bälten – två matcher i rad.

BOXNING. Wladimir Klitschko försvarade sina VM-bälten natten mot söndag. And in other breaking news: solen gick upp i dag igen.

Ja, vi börjar ju känna igen historien vid det här laget. Till och med de som inte såg matchen vet att den väldige ukrainaren kontrollerade matchen med sin långa jabb och väntade på rätt tillfälle att avlossa den tunga högern.
Den första matchen mot Tony Thompson, för fyra år sedan, var ensidig och slutade med att amerikanen skyllde förlusten på en knäskada. Man kan fråga sig vad ”Tony The Tiger” kunde visa upp den här gången som han inte hade senast. Fotografier från sitt 40-årskalas kanske.

Klitschko får oförtjänt mycket kritik för att han bara möter nollor. Thompson var hans obligatoriska IBF-titelförsvar, så det kan man inte säga mycket om. Tittar man på vilka de ”omöjliga” bröderna har mött så går det inte att klaga. De har slagit alla som har varit mogna för en chans på deras världsmästarbälten. David Haye och Derek Chisora har setts som de största utmanarna, men ingen av dem utgjorde något större hot.

Det finns en del spännande namn på väg upp, till exempel Seth Mitchell och Denis Boytsov, men finns det någon som egentligen kan hota bröderna Klitschko?

Nej, inte just nu.

/Petter Öhrling

’nuff said!

Taggad?

//SYK