Under en tid kändes racet om att vara UFC:s kung pound for pound handlade om endast två fighters; Anderson Silva och George St. Pierre. Förra året sällade sig en ung amerikan vid namn Jon Jones till dessa två och toppduon blev en trio. Vi är bara i januari men redan känns det som denna trio gott och väl kan omnämnas som en kvartett av fighters som på sitt sätt sprungit ifrån konkurrenterna i sin viktklass.

The new kid on the topp block heter förstås José Aldo.

Den tidigare obesegrade Chad Mendes klev in i oktagonen i Rio med gott självförtroende och med vetskapen  att han var den bästa brottaren Aldo någonsin ställts mot. Mot sig hade han inte bara divisionens titelhållare utan också tusen och åter tusen galna brassar på läktarplats. En knapp rond (4,59) var det hela över efter en perfekt kontring på Mendes nedtagningförsök (knä på hakan) och José Aldo fortsätter sin fantastiska vinnarsvit. För Chad Mendes fanns inte mycket att göra än att se den första förlusten läggas till i statistiken och se sig besegrad av en bättre fighter, för det är Aldo.

Scenerna som utspelade sig efter matchen (och för all del under hela kvällen) är redan klassiska. Förbryllade amerikaner fick ta del av en läktarkultur född på de brasilianska fotbollsarenorna med sång, samba, flaggor och vilt firande. Ren magi.

Kan globen leverera en tiondel av de stämningen har vi överträffat allas förväntningar.

//Syk

Ja, då var det dags igen! Efter ett par veckor av reflektion och eftertanke är det nu dags att lägga dylika banaliteter åt sidan för en rejält fullspäckad show från en av MMA-sportens centralorter, Rio de Janeiro. På kortet hittar vi en hel  hög spännande matcher med titelfighten i fjädervik mellan José Aldo och Chad Mendes som naturligt huvudevent. Otroligt svårtippat, Aldo kommer inte få det lätt med Mendes brottning men jag tror han löser det och Mandes åker på karriärens första förlust.

På kortet hittar vi också Vitor Belfort mot Anthony Johnson en match som redan på förhand har ”fight of the night” skrivet över allt. Palhares vs. Massenzio då? Nja, tror Palhares är för bra för Massenzio, gissar att han chokar ut honom redan i den första ronden.

Som inledningsmatch på huvudkortet hittar vi en personlig favorit. Terry Etim är inte bara en grym all-round fighter och en av sportens mest lovande talanger, han är dessutom från Liverpool. Det kommer man ganska långt på i min bok. Etim möter Edson Barboza som måste ses som engelsmannens tuffaste motståndare hittills. Barboza, 25, är även han en up and coming lättviktare med siktet på toppen, vinnaren av den matchen lär klättra en hyffsad bit på rankingen. Ni som såg UFC 138 kanske minns Etims match då;  en krok på hakan, en perfekt spinning back kick och ett avgörande på en perfekt guillotin. Allt inom loppet av 18 sekunder! En anledning att hoppas att han vinner är att få höra Joe Rogen försöka tyda Etims omöjliga scouse-dialekt under vinnarintervjn. Senast gick det väl, sådär kan vi säga.

http://www.youtube.com/watch?v=HeWzsd3Cs8o&feature=related

//Syk

Som MMAnytt rapporterade i veckan har Magnus ”Jycken” Cedenblad signat med UFC. Han kommer göra sin debut mot Francis Carmont i Globen i april. Jycken är en av Sveriges profilstarkaste fighters och var en av förhandsfavoriterna att signa till UFC on Fuel TV 2 som Globeneventet döpts till. Bra där Jycken, välförtjänt enligt mig.

En bra start på det nya året för Jycken minst sagt och januari som månad kickar igång fighteråret 2012 med en massa bra galor. Här är några du inte får missa:

1 Its Showtime 28/1, Leuwaarden, Holland

Badr Haris avskedsmatch mot Gökhan Saki är en av vinterns största händelser. K-1 sportens bad boy no1 byter till boxning i Las Vegas och Tungviktkickboxningen blir ytterligare en profil kortare. Tråkigt men avskedsmatchen mot Saki lär bli någon i hästväg.

2 Yakkao Extreme 21/1, Milano, Italien

Giorgio Petrosyan vs. Abraham Roqueni, Buakaw Por Pramuk vs. Askerov. Världsklass rakt av.

3 UFC in Rio 15/1, Rio de Janeiro, Brasilien

Aldo vs. Mendes kommer bli hur bra som helst och Rio levererar garanterat när UFC kommer till stan.

//Syk

Sådär, nu skakar vi ruset av oss och blickar tillbaks på en nyårshelg med några riktiga fightingraketer! Jag rankar helgen enligt följande:

1 UFC till Stockholm. Nyheten som får det att kittla i magen på alla oss MMA-älskare i Sverige. Globen kommer bjuda på en av de häftigaste fightingshowerna Europa har upplevt och jag är övertygad om att den stora, och inte minst kunniga, MMA-publiken kommer imponera på Dana White med anhang.

2 The Maulers seger. The Janitor sprang rakt in i en av de hårdaste jabbarna den lätta tungvikten har att erbjuda. Alexander ser kanske inte ut som något kraftpaket men när knappt 100 kilo Matyushenko kom farande satte han upp vänstern och då var det tvärstopp. Många hade säkert hoppats få se mer än dryga två minuter av Alexander men segern var det som räknades, den största hittills i karriären.

3 Nils Widlund på Dream. Fick visserligen stryk (TKO i tredje ronden) mot K-1 mästaren Yuta Kabo men att han bara var där är ett jättesteg för svensk kickboxning. Nils imponerade dessutom på japanerna så pass att ett längre kontrakt med Dream kom på tal direkt efter matchen. En nyårsraket som sköt upp Nils till en av Sveriges största fightingstjärnor.

4 Overeems leverspark. Eller kanske smäller Brock Lesnars pensionsplaner högre? Hur som helst visade Alistair precis hur farlig han är stående. Brutala knän och en spark som satt där den skulle var nog för att avsluta en kort men ändå på sitt sätt legendarisk MMA-karriär. Nu väntar titelmatch för ”The Reem” mot Junior Dos Santos, kan bli riktigt riktigt bra.

5 Fedor Emilianenkos seger. För många är kanske judo-killen Satoshi Ishii en doldis. Men är man olympisk tungviktsmästare i judo är man ingen duvunge. Fedor ägnade inte det speciellt många tankar utan gick ut och visade precis hur bra han faktiskt är. Med en stenhård höger sänkte han Ishii efter bara ett par minuter och frågan är nu vem (utanför UFC) som ska kunna matcha den förre Pride-ikonen när nu storformen börjar återvända.

//Syk

Som Dana White exklusivt bekräftar i dagens rosa tidning är det klart med UFC i Sverige den 14 april.

Sådärja! Om ni inte läst storyn så gör ni det här! http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kampsport/mma/article14144032.ab

Gamla nyheter säger kanske någon. Skitsnack säger jag. Visst att rykten florerat länge och visst att en del av detta läckt ut tidigare men nu är det bekräftat och klart. Nu finns något att ta på, något att diskutera och framförallt, nu finns något att på allvar se fram emot.

Det här betyder förstås massor för Sverige som idrottsnation och förstås ännu mer som kampsportsnation. En bekräftelse på kunnande, intresse och förmåga skulle jag vilja kalla det. Och för alla våra duktiga fighters finns nu ett omedelbart mål för som Dana bekräftade när jag pratade med honom vill han ha flera svenska intressen till galan.

Att Globen passar som handen i handsken för ett spektakel av de här proportionerna säger sig själv. Den är rund, stor och bra på show.

Självskrivna på galan (om allt går som det ska på vägen) är ju förstås de redan kontrakterade Alexander Gustafsson och Reza Madadi, frågan är vilka fler som kommer få chansen. Diskussionerna är förstås långt gångna vid det här laget och en gissning är att killar som Akira Corrassani, ”Jycken” Cedenblad, Andreas Ståhl, bröderna Spång och Tor Troeng sitter och bläddrar i tjocka kontraktsförslag. Kanske fler? Vilka tror ni och vilka vill ni se?

Dessutom, skulle Alex gå och vinna ikväll så lär han bli main event mot, låt oss säga, Shogun Rua?

För att citera den gode White. ”All you guys who has seen it on TV, wait until you see it live. Its gonna blow your fucking minds.”

Det ser vi fram emot.

//Syk

Nu hoppas jag att skinkan och sillen satt som ett knä i levern och att vi så sakteliga kan återgå till någon sorts vardag med idrott av högsta kvalité (själv tänker jag ägna mig åt idrott av absolut lägsta kvalité tills julgodisångesten givit vika).

Nog om detta.

På fredag smäller det rejält i oktagonen i Las Vegas när UFC snickrat ihop en monstermöte värdigt en riktigt galen K-1 show från Tokyo. Brock Lesnar mot Alistair Overeem. Två av de bergigaste muskelbergen mma-sporten har att erbjuda ska alltså banka på varandra efter förmåga och det kommer naturligtvis bli en väldigt underhållande tillställning. Däremot blir den inte särskilt jämn, Brock har visat att han lätt blir lite skärrad när han möter skickliga boxare som träffar honom. Overeem kommer träffa och han slår väldigt väldigt hårt. Kanske är det min faiblesse för den gamla K-1 tungviktstiden men jag tror det blir en riktigt jobbig kväll för Brock som dessutom tampats med sjukdom under lång tid. Han ska förstås va helt återställd men under hans konvalescens passade Overeem på att ladda upp så intensivt att han knappt fick vara med över huvud taget. Mitt tips, Overeem vinner på knock i första ronden.

Men det är inte därför vi är här.

På samma maincard finns ju förstås vårt svenska hopp Alexander Gustafsson som ställs mot veteranen Vladimir Matyushenko. Gustafssons viktigaste match i karriären och en seger här borde ge en match mot någon i det absoluta toppskiktet för The Mauler. Men det är inte bara den viktigaste utan förstås också den svåraste matchen hittills. Matyushenko har hur mycket erfarenhet som helst och är kanske den bästa brottare som Alexander någonsin mött. En svår match som jag tror har en svensk segrar i slutändan. Gustafssons långa armar och livsfarliga händer kommer stoppa en visserligen stryktålig men lite till åren kommen vaktmästare (för er som inte vet det så är Matyshenkos smeknamn The Janitor). Mitt tips, Gustafsson vinner på TKO (GNP) i tredje ronden.

Det får räcka med tips för nu. I stället kan ni ta en titt på den här minst sagt spektakulära knocken från helgen som gick. Enjoy!

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/VKu-urmeJl8″ frameborder=”0″ allowfullscreen]

//Syk

195 år. Det är de totala åldern på kvällens tre huvudmatcher. Vore det inte för en detalj hade jag inte varit speciellt peppad alls ska jag erkänna.

Jon ”Bones” Jones. Mma-sportens motsvarighet till Michael Phelps eller Usain Bolt. En naturbegåvning olik någon som sporten tidigare sett och än har vi inte sett riktigt hur bra han kan bli. Riktigt häftigt! Titelhållare i UFCs lätta tungvikt bara tre år efter proffsdebuten, av 15 matcher har endast två (!) gått hela vägen och enda förlusten är en lite kostig diskvalifikation i en match han var överlägsen i. Ingen har varit ens nära att besegra honom, jag tror inte Lyoto Machida kommer vara det heller.

Visst att Machidas karate är på en nivå som Jones inte mött tidigare men jag tror inte det kommer räcka. Med sin enorma räckvidd har ”Bones” kontrollerat matcher stående förut på ett föredömligt sätt för att på sitt eget sätt explodera i prickfria nedtagningar och oväntade tekniker. Det kan låta konstigt med vore jag Machida skulle jag vara försiktig med sparkarna, åtminstånde inledningsvis. För i en golvkamp är Jones flera klasser bättre.

Mitt tips; Jones vinner på TKO i tredje ronden.

Resten av maincardet är ju förstås fullt av stora namn och extremt kompetenta fighters men med undantag av Frank Mir så har de övriga i min mening tappat mycket av sin attraktionskraft. Tito Ortiz är en av de största UFC har i sina rullor men skadorna har börjat ta ut sin rätt och ”Little Nog” Nogueiro har aldrig riktigt imponerat på mig. Bra BJJ förstås men lite oinspirerad och inte så särskilt spektakulär. Tito tar det om hälsan är i ordning.

Frank Mir är trots all sin erfarenhet ”bara” 32 år och kommer finnas med i diskussionen ett tag till, får han ordnig på grejerna tror jag att han har en titelfight kvar i framtiden. Först ska han dock upprepa det han gjorde mot ”Big Nog” Nogueira i UFC 92 för drygt två år sedan dvs vinna på TKO.

Övriga två matcher på maincardet:

Claude Patrick vs. Brian Ebersole: Vinnare Ebersole

Mark Hominick vs. Chan Sung Jung: Vinnare Hominick

Vad tror ni?

//SYK

Igår kom den tragiska nyheten att den ryske boxaren Roman Simakov avled i sviterna efter att ha blivit knockad i en titelmatch (Asiatiska WBA) mot landsmannen Sergei Kovalev. Simakov knockades i den sjunde ronden och bars ut ur ringen, senare på sjukhuset gjordes en akut hjäroperation som ledde till koma och igår dog han alltså. Han blev bara 27 år gammal. Boxningsvärlden sörjer och lider med Simakovs familj och vänner. Det är en tragedi, precis som det alltid är när en ung människa dör

Ur ett mer allmänt, sportsligt perspektiv kan vi bara konstatera att det här antagligen kommer elda på de som redan har en avog inställning till boxning och kampsport. De som letar en färsk incident att luta sig mot i diskussionen om kampsport är farligt eller ej kommer förstås ta upp fallet Simakov. Det är förstås helt galet. Vi vet faktiskt ännu inte vad han dog av. Vi vet inte om han hade medfödda skador eller om alla säkerhetsåtgärder vidtagits på ett korrekt sätt. Men faktum kvarstår, han dog i samband med en boxningsmatch och han är inte den första som gjort det.

Det är ett problem, förstås, men det är ett problem som handlar om boxning snarare än om kampsport. Inom mma finns endast två kända dödsfall i samband med professionell match sedan sporten slog igenom under tidigt 90-tal. Inom UFC är siffran noll. Sett till antalet allvarliga skador finns många sporter som orsakar fler skador och dödsfall än mma (ridsport, motorsport etc.) men det intressanta i diskussionen är förstås att i ingen sport är just säkerhet och hälsa så central som inom mma. Att en hockeyspelare spelar med hjärnskakning är nog ingen ovanlighet och hur ofta får man inte höra om fotbollspelare som ”spelar på sprutor”. Ämnet tog upp under presskonferensen inör UFC 140 som hölls i natt. Dana White, Tito Ortiz mfl. hade en hel del att säga.

//Syk

Diego Brandao har mött fyra olika fighters i realityserien The Ultimate Fighter (TUF). Ingen av dom klarade sig till den andra ronden. Natten till söndagen gick finalen av stapeln, Brandao ställdes mot Dennis Bermudez som i semifinalen strypt ut vår svenske deltagare Hamid ”Akira” Carassani. För första gången i serien såg Brandao skakad ut, Bermudez gick framåt och träffade med flera slag. En skräll såg ut att komma smygande när Brandao, som mest visat förödande slagkraft, fångade Bermudez arm och låste den så hårt att något gick sönder. En ny seger i första ronden.

Jahapp, tänkte jag, då lägger vi till det till Diegos lista och undrar hur många matcher han kommer behöva innan han ses som en toppkandidat till en titelmatch mot José Aldo.

Vi säger grattis också till den ständigt leende John Dodson som slog ut T.J. Dillashaw. Igen visade den lille Dodson att han knock out-kraft i de där små nävarna. Imponerande explosivitet i den mannen.

Och så huvudmatchen då. Jag hade ju varnat för Jason ”Mayhem” Miller inför. Vad kan jag säga, jag hade fel. Mayhems fina jujutsu räckte i ungefär en halv rond mot Michael Bisping, sedan tog krafterna slut. Rond ett vill jag dock ge Miller, ha gick fick ner Bisping på rygg men var aldrig nära att avsluta matchen. I rond två och tre handlade det egetligen bara om hur länge Miller skulle orka stå på fötterna. Han orkade till mitten av den tredje. En intressant händelse är dock sparken som Bisping måttade mot huvudet på Miller när denne inte var på fötter, hade den träffat hade Bisping mycket väl kunnat bli diskad. Bisping hoppas nu ha klämt sig en bit upp i kön för att få möta Anderson Silva om titeln.

——–

Få slänga iväg ett grattis till Miguel Cotto som fick sin hämnd. Lite tack vare Manny Pacquiao. Den ”nästan” omöjlige filippinaren slog ju som bekant Antonio Margaritos öga sönder och samman förra året. Cotto behövde inte så värst många rena träffar innan Margaritos syn var rejält störd. Till slut blev ögat för uppslaget och domaren bröt i den tionde ronden. När Cotto efter matchen fick frågan om Margaritos träffar var lika hårda den här matchen som i förra svarade han bara: ”Jag är vaken eller hur?”. Hämnden är ljuv.

//Syk

Det tog inte många minuter för än Zaromskis ”rolling thunder” hade rullat ut på nätet och blivit den stora snackisen på fightingforum runt om i världen. Och så är det, idrotten lever på underhållningen den producerar.

Kom att tänka på några andra spektakulära sparkar som gett ekon ut i kampsportsvärlden:

Kaoklais skenben. K-1 2005, tungvikt.
Jag menar titta på dem. Kaoklai 79 kg. mot Mighty M0, 103 kg. Den spenslige thailändaren hade spenderat nästan hela första ronden med att akta sig för Mighty Mos fruktade höger. Men rätt som det var dök läget upp och då jäv…
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/TelQntPJUA0″ frameborder=”0″ allowfullscreen]

Badr Haris piruett. K-1 2005, tungvikt.
En tanig Badr Hari snurrsparkar ner Stefan Leko. Träffen är legendarisk. Detta blev uppmärksammat inte minst för att Leko bara några månader tidigare hade knockat Hari med en spinning back kick i mellangärdet i en mycket underhållande match.
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/dKjTNaYPDrc” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Anthony Pettis Showtime kick. WEC 2010, lättvikt.
Ja vad säger man. Kommer nog aldrig att hända igen, åtminstånde inte så klockrent.
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/sb1HyPU_qmc” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Anderson Silvas frontspark. UFC 2011 mellanvikt.
Det roligaste i hela den här historien är ju Steven Seagals påstående att han jobbat på den här sparken i 35 år. Det är ju naturligtvis helt galet men snygg är den ju och Silva själv creddade ju mannen i skinnjackan efter segern.
[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://youtube.com/embed/SSq0njFD3TU” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Kom gärna med era favoriter!

//Syk