Niklas Bäckstöm mot Martin Svensson har kallats årets främsta svenskmöte och skulle sätta punkt för debatten om vem som är Sveriges just nu bäste i 66 kilos-klassen.

Fanns bara ett problem. Martin Svensson väger inte 66 kilo när han ska, inte ens 67 eller 68 utan hela 70 på dagen för invägning. Och där tog det stopp. Kroppen klarade inte mer och Svensson fick föras till sjukhus med kramper. Fyra kilo från vikten. Obegripligt.

Efter hetska förhandlingar har nu matchen som skulle gått av stapeln på Vision 5 i fryshuset lördag kväll ställs nu in och Martin Svensson får ta sig en ordentlig funderare på vilken viktklass han borde tävla i.

Jävligt tråkigt, mist sagt.

Niklas Bäckström säger så här till kimura.se ikväll.
– Jag tror att vi alla har kommit fram till vem som är den bästa fightern i -66 kg klassen. Martin har inget här att göra!

Svårt att argumentera mot det just nu. Och för Svensson skull borde nog en framtid i lättvikten eller weltervikten vara mer än rimlig, inte minst för hälsans skull.

Här är några röster från invägningen. Tack till Norrans Adam Savonen för den!

//Syk

Det är fredag och snön har intagit den kungliga hufvudstaden. Tur då att det finns en riktigt sprakande MMA-gala att värma sig på i helgen!

Vision FC är en framgångssaga med ursprung i det skottska höglandet som tog omvägen via Karlstad och nu alltså letat sig till Stockholm. Och utan att överdriva så är det ett kanonkort som har trummats ihop.

Supertalangen Nicklas Bäckström gör inofficiellt upp med Martin Svensson om titeln ”Sveriges bäste fjäderviktare”. En mycket spännande match, som kan sluta precis hur som helst. Tror ändå på Bäckström här, som trots att han är något mindre än Svensson kommer visa upp en ny nivå av sitt game. Bara det är värt entrépengen.

Men det finns mer att se fram emot. Titelfighten mellan David Häggström och Artemij Sitenkov ser intressant ut och lär sluta med hemmaseger så länge Häggström kan hålla sig på fötterna mot den rutinerade litauiern.

Också Nico Musoke går en intressant match. Mickael Lebout har främst meriter från sitt hemland Frankrike och trots erkänt fin grappling så är Nico antagligen ett nummer för bra för honom.

Intressant ska det också bli att de Jonathan Westin göra Vision-come back efter den lite snöpliga (och omdiskuterade) knocken i Karlstad senast.

VAd tar vi då med oss? Ja det vet vi ju inte såhär i förväg men vi kan ju tydligt se att svensk MMA mår otroligt bra just nu och detta med flera av våra främsta stjärnor på UFC:s avbytarbänk och långt från våra inhemska galor.

Kul!

//Syk

Jag såg nyss hur Ricky Hatton gjorde comeback i boxningen. Framför allt såg jag honom göra comeback i livet.

För tre år och ett halvt år sedan hade över 25 000 britter tagit sig till Las Vegas. De fick se Hatton bli ett offer för sin egen aggressiva stil – brutalt knockad av Manny Pacquiao redan i den andra ronden.

Ricky hade haft ett dåligt träningscamp och pressat sig själv till bristningsgränsen. Tolv dagar innan fajten blev han nedslagen av en lättviktare. Resten av träningen den dagen ställdes in. Med en handduk över sig satt Hatton kvar i lokalen. Slutkörd.

Efter förlusten gjorde Hatton som han brukade. Mat och dryck i mängder gjorde att han snabbt ökade i vikt. Fast den här gången var annorlunda. 30-åringen var trött på boxningen. Visste inte om han ville fortsätta eller inte.

Hatton gjorde sig av med tränaren Floyd Mayweather Senior och tappade kontakten med sin familj. Åt och drack ännu mer. Tog droger.

En av Storbritanniens mest folkkära idrottare var plötsligt ett stort skämt. Han hade gått upp 31 kilo och kallades hånfullt för ”Ricky Fatton”. Antingen satt han kataton i soffan med en kniv i handen och övervägde att ta livet av sig, eller dränkte sorgerna på puben och grät.

Men någonstans kom drivkraften tillbaka. Hungern. Det som ofta kallas ”Eye of the tiger”.

Arbetarklasshjälten ville tillbaka till sina rötter och ringde Bob Shannon, sin brors gamle tränare. Shannon jobbar som målare i Wilmslow, två mil söder om Manchester, och har gjort sig känd som en stenhård tränare som lägger stor vikt vid fysträning. Är du boxare bör du vara i toppform.

Shannon vet också ett och annat om sorg. En dag besökte han kyrkogården tillsammans med sin fru Jean. Precis som vilken vecka som helst. Men ändå inte. Bob satt hukad och tände ett ljus framför sonens gravsten när Jean räckte honom telefonen med orden: ”Jag tror inte att det är sant. Det är Ricky Hatton”.

De träffades hemma hos boxaren, och Shannon började med att fråga varför Ricky ville göra comeback. Var det för pengarnas skull? Berömmelsen? Hatton svarade att det handlade om upprättelse. Om att få en andra chans.

Motståndaren Vyacheslav Senchenko är en respekterad boxare. Ukrainaren var dessutom revanschsugen efter att nyligen ha förlorat sitt mästarbälte. Hatton kunde ha valt en betydligt enklare fajt, men det säger också mycket om vilken slags människa han är.

Ricky Hatton var en vinnare redan innan han klev in i ringen i kväll.

Han må ha förlorat mot en bättre boxare, men det viktigaste var att han vägrade bli besegrad av sig själv.

/Petter Öhrling

Nej, inte igen.

Jag vaknar upp till nyheten om att Hector Camacho vårdas på sjukhus med skottskador och får en klump i magen. Hans tillstånd är kritiskt men som jag förstår det av de första rapporterna är man hoppfulla om att hålla den trefaldige världsmästaren vid liv.

Det har varit ett på många sätt uselt boxningsår.
Listan över storheter som har lämnat oss bara under 2012 kan göras lång. Teofilo Stevenson, Angelo Dundee, Emanuel Steward, Corrie Sanders, Bert Sugar, Carmen Basilio, Don Fullmer, Michael Dokes.

Ja, ni förstår.
Lägg där till att en av sportens i dag största stjärnor, Paul ”The Punisher” Williams, var inblandad i en motorcykelolycka och förlamades från midjan och nedåt.

”Den här killen är en katt med nio liv. Om någon kan överleva det här så är det han”, säger Camachos agent. Jag hoppas verkligen att han har rätt.

Bara den senaste månaden har boxningen blivit av med två stora namn.

Låt oss inte förlora ett till.

/Petter Öhrling

Den skräddarsydda kostymen satt precis så felfritt som den någonsin kunnat. Skjorta och slips av högsta kvalité. Bilden av en gentlemanna-mästare som återigen försvarat sin plats på welterviktstronen. Så brukar det se ut. Den här gången var bilden något ramsned. En ispåse av nästan komiska proportioner, tätt tryckt mot Georges St-Pierres högra tining vittnar om hur nära Carlos Condit faktiskt var. Den där sparken kändes hela vägen till Quebec. Så löst har inte GSPs mästarbälte hängt sedan han återtog det av Matt Serra för drygt fyra år sedan.

När mistluren tjöt för att signalera slutet på femte ronden var det dock ingen tvekan. GSP vann fyra av de fem ronderna i överlägsen stil med sin otroliga fysik och grymma brottning.

Det började precis som man föreställt sig. I högt tempo med GSP vid ratten i konstant framåtrörelse. Letandes efter en möjlighet för en nedtagning och ground n’ pound. Möjligheten kom, Condit åkte i backen och i slutet av ronden träffades han hårt av en armbåge som öppnade upp ett rejält sår i pannan.

Andra ronden liknade den första. GSP styrde och ställde, Condit slingrade sig, skyddade sig, höll sig i guard och blodade ner mattan ordentligt.

Tredje ronden kom, ingen förvntade sig någonting annat än att Condit inom någon minut skulle ligga där igen, i försvar förtvivlat letandes ett halmstrå i en armbar eller kimura som aldrig kändes trolig.

Då. BOOM!

En spretig och hoppig slag-slag-spark-kombination hittar en bortglömd yta. Condits vänstra skenben träffar ljuvligt tvärs över St-Pierres högra tinning och skickar fransk-kanadensaren i mattan. Där trodde jag det var över. Condits uppföljning var det heller inget fel på men tack vare sin otroliga fysiska styrka och fina försvarsarbete rider GSP ut stormen, visserligen något skakad men ändå med i matchen.

De följande två ronderna tar GSP det säkra före det osäkra och ser till att hålla fighten på mattan och nära stängslet. Där är han oöverträffad i den den här viktklassen och så öven i den här matchen.

Till slut står han då där som segrare efter en proffigt och stabilt genomförd match. Men på presskonferensen finns den ändå där. Påminnelsen om hur nära det faktiskt var. Ispåsen.

*****

En annan av helgens stora segrare var vår egen Alex Harris som försvarade sin WMC-titel mot mycket tuffa thailändaren Madsua efter en övertygande TKO i tredjeronden. Han gjorde detta på nya Rumble of the kings-konceptet Friday night fights i Linköping. Otroligt imponerande av Harris som på allvar visar att han är en värdig bälteshållare.

//Syk

Här är det senaste kapitlet i framgångssagan om Adrien Broner, boxningens näste superstjärna.
Natten till söndag så log, dansade och grät han iklädd rosa glitter (för att öka kännedomen om bröstcancer). Där emellan passade han på att knocka tuffe Antonio DeMarco i sin första lättviktsmatch.
Det amerikanska underbarnet (25-0) är ute efter att erövra ännu en viktklass. I och med segern är han nu tvåfaldig världsmästare. Mexikanen DeMarco visade stort hjärta och vägrade ge upp trots att han tog emot mycket stryk. Till slut stoppades fajten i den åttonde ronden.
Efteråt bjöd Broner på en ny klassisk segerintervju som började så här:

HBO-journalisten Larry Merchant: Oscar De La Hoya kom fram till mig och sa ”Vet du en sak om den här killen? Han gillar att fajtas”. Han menade att du är mer än bara en boxare. Att du vill göra dig känd som en riktig fajter. Håller du med om det?
Broner: Om jag fick välja skulle jag vara en playboy, Larry.

Tja, vem skulle inte det?

***

Några tidszoner bort gick Carl Froch sin lättaste match på flera år.
Britten går ofta in som underdog, men var den här gången skyhög favorit. ”Kobran” var heller aldrig i farozonen mot Yusaf Mack och gjorde processen kort. Det hela varade bara tre ronder.
Men vad väntar nu?
Ett returmöte med Lucian Bute vore meningslöst eftersom han utklassade rumänen. Ett returmöte med Andre Ward vore meningslöst eftersom han själv blev utklassad.
Kessler? Dansken vann på ett omdiskuterat domslut, men Froch ser sig själv som segrare, och har sagt att den förlusten inte håller honom vaken om nätterna.
Dessa tre motståndare är de enda jag kan tänka mig som skulle intressera engelsmannen under 2013.
Fast efter Wards tweet i natt är det väl egentligen bara en.
”Jag tror att jag vill fajtas i Storbritannien någon gång. Vad tycker ni om det?”

/Petter Öhrling

Då var det dags igen för en sån där superhelg. GSP gör comeback och Rumble of the Kings har flyttat ut från människobyn och intagit Linköpings ishockey-lada. Och vi tar det väl kronologiskt med fredagkvällen.

Till och börja med måste vi säga att en hel del av galans stjärnglans försvann när Åtvidabergs (runt hörnet från Linköping) stolthet Frida Wallberg annonserade att hon inte kunde gå den tilltänkta titelmatchen mot Diana Prazak (Australien). Frida hade helt klart fått taket att lyfta på Cloetta Center.

Men givetvis finns det godis kvar för publiken. Rumble är nämligen inte så naiva att man hänger upp en hel gala på ett rejält huvudevent. Ehum…

Alex Harris ska försvara sin världsmästartitel mot mycket tuffe thailändaren Pidsanu ”Madsua” Kunchat som jag tagit upp tidigare här på bloggen. Varning för grymma armbågar här, Harris får se upp!

Med är också den ständigt krigande Dzhabar Askerov som möter danske stjärnskottet Muhammed El Mir. Båda två stod för fina insatser på Glorys last 16 på Anexet i våras. Framförallt Askerovs match mot finalisten Robin van Roosmalen var ett förnämligt fyrverkeri. Kan ärligt säga att jag aldrig sett ett så missfärgat lår som det Dzhabar haltade runt med efter den matchen, och då var det otroligt jämnt!

På lördagsnatten är det så dags för en av MMA-sportens mest efterlängtade comebacker när alla favoritkanadensare GSP går den mycket spännande och ganska ovissa matchen mot Carlos Condit i UFC 154.

Givetvis är GSP i egenskap av sig själv favorit, men vart står han efter alla månader av rehab? 19 månader är en lång tid och Carlos Condit är en av de tuffaste killarna GSP någonsin mött. Trots detta tror jag han tar det, på domslut.

Intressant är också matchen mellan dansken Martin Kampmann och Johny Hendricks. Två herrar som kretsar kring titelmatch och som absolut kommer leverera en hyperintressant fight.

//Syk

13 matcher, 13 segrar.
Erik Skoglunds fläckfria facit är intakt efter att han knockat Gyorgi Marosi redan i den första ronden.
Ännu en seger. Men framför allt, ännu en match där Skoglund varit totalt överlägsen sin motståndare. Trodde någon på allvar att en lönnfet 35-årig ungrare med sex förluster (det här blev hans sjunde) skulle ha något att sätta emot det svenske framtidshoppet?
Nej, förstås inte. Skoglunds stall, tyskjätten Team Sauerland, håller på att bygga upp en framtida världsmästare. Med Marosi tog 21-åringen ett litet steg uppåt i svårighetsgrad. Men Nyköpingssonen har bevisat att han är mogen för svårare test än så här.
Inför den här matchen rankades han på 18:e plats på EBU:s lista över Europas bästa boxare i lätt tungvikt. Skoglund har själv sagt att han kan slå flera av dem som ligger högre upp.
Nu är det dags att han får chansen att bevisa det också.

/Petter Öhrling

I natt skrev Ronda Rousey på för UFC. Därmed blir hon den första kvinnan i världens största MMA-organisation. Det är en milstolpe som heter duga.

Hon är förstås alla promoters våta dröm. Snygg, kaxig och tills någon bevisar motsatsen bäst i världen. Hon har med sin fullständigt överlägsna armbar kört över allt motstånd hon ställts inför sedan debuten i mars 2011. Faktum är att av de sex proffsmatcher hon har i sitt record har bara en (!) tagit sig förbi första minuten, det var i titelmatchen mot Miesha Tate, då hade Tate redan fått armbågen uttänjd en gång innan hon fastnade i Rouseys armbar i första rondens slutskede.

Rousey har sedan matchen mot Tate seglat upp som världens största kvinnliga MMA-stjärna, detta förstås i dopningsavstängda Chris ”Cyborg” Santos frånvaro.

Ronda Rousey är dock ingen nykompling i kampsportsvärlden. Hennes mamma blev den första amerikan någonsin att vinna VM-guld i judo och Ronda uppfostrades att gå i hennes fotspår. Hon har i intervjuer berättat hon hennes mamma brukade väcka henne på morgonen med att sätta en tight armbar på henne. Inga konstigheter i familjen Rousey. Hennes egen karriär som judoka kröntes med ett brons i Peking-OS 2008 men var redan före dess en av världens mest dekorerade utövare med bland annat guld i världscupen och VM-silver på meritlistan. Hon har också vunnit Swedish Open i judo 2006, bara en sån sak!

Så att det var en framtida stjärna som lindade sina stenhårda ben runt Ediene Gomes armden 27 mars 2011 rådde inga tvivel om. Att hon skulle plöja genom världstoppen som en slåttermaskin i en balkonglåda kunde ingen förutse.

Givetvis är det en match mot ”Cyborg” som fått UFC att dregla efter lite kvinnlig fägring i oktagonen. Den matchen hade varit en av de största i sportens historia och givetvis ska den regisseras av UFC. Kan dock bli lite problem kring vikten då Santos är betydligt större än Rousey. Den senare har dock sagt att hon inte bryr sig utan kommer köra över den förre fjäderviktsmästarinnan (Rousey är bantam). Och ja det tror jag också.

Men det finns en fara med Rousey. Just nu har hon fansen på sin sida. Hennes fantastiska armbars är en attraktion. Men hon riskerar att bli en ”one trick pony” och jag är inte säker på att publiken kommer vara lika entusiatisk när hon försvarar sitt UFC-bälte för fjärde gången med karriärens tionde raka seger på armbar.

Frågan är vad som händer med Strikeforce nu. Mycket talar väl för att de till viss del spelat ut sin roll inom Zuffa. Personligen hoppas jag någon slantar upp, köper ut bröderna Fertitta och mr. White och gör Strikeforce till en maktfaktor igen. Det skulle alla tjäna på.

//Syk

Sanny Dahlbeck. Det är namnet på svensk fightings nya världsstjärna. Segern mot Yoshihiro Sato var den största framgången en svensk stående fighter haft på mycket länge.

Sanny är en av världens största talanger, vi har ännu inte sett hans fulla potential. Det var det enda argumentet jag såg inför mötet med rutinerade Yoshihiro Sato. Efter att det tilltänkta motståndet Albert Kraus insjuknat och holländaren ersatts med en annan av sportens giganter (Sato) såg det i min mening riktigt mörkt ut för Sanny. Den långa japanen med den hårda hakan och farliga knäna var något helt annat än Sanny någonsin mött tidigare. En ny nivå. En annan liga. Saker som hit men inte längre och kul att få vara med, se och lära osv. var tankar som for genom huvudet.

Jag hade tokfel. Det här är Sannys nivå.

Sato gjorde som väntat och satte press på Sanny direkt i matchen. Gick framåt, vred upp tempot och skickade långa svepande skenben både högt och lågt. Säkert hade han räknat med att det skulle räcka. Men han hade räknat fel. Han hade glömt lägga till en av världens bästa vänsterhänder i ekvationen.

Rak vänster. Vänsterkrok. Vänster uppercut. T. K. O.

Med bländande timing och den där pricksäkertheten vi sett förut var Sanny den klart bättre av de två. Det var ingen lucky punch som avgjorde. Sanny Dahlbeck var helt enkelt för bra för Sato. Det är helt sjukt. Med teknisk fina sparkar hittade han sitt tempo och med sin dödliga vänster avgjorde han. Otroligt imponerande.

Sato har nu gått 67 matcher. De flesta i den absoluta världstoppen. Före helgen hade han knockats två gånger. Senast 2006. Då hette motståndaren Buakaw. Nu har Sato knockats tre gånger, tacka Sannys vänster för det.

Efter triumfen mot Sato ställdes Sanny mot en ny rekordhöjd. Robin van Roosmalen, rankad tvåa i världen och en de hårdast slående killarna i viktklassen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan hur en match mellan dessa två skulle sluta hade jag satt bil, hus och samtliga besparingar på knock i första ronden. Nu dröjde det till den tredje innan Sanny fick se sig besegrad. Men det var aldrig tal om någon överkörning, faktum är att han skakade van Roosmalen (med en stenhård vänster för stås) i den andra ronden innan han lite orutinerat tappade garden i tredje och gick på pumpen efter att ha blivit träffat av ett stenhårt kroppsslag.

Men all heder åt Sanny. Jag är enormt imponerad och vi har utan tvekan en ny svensk världsstjärna.

Vem vann då? Ja vem tror ni…

När uppställningen till galan presenterades skrev jag här på bloggen att Giorgio Petrosyan förmodligen redan satt och bläddrade i Porsche-katalogen och funderade på vad han skulle göra med de 300 000 dollar de givmilda herrarna på Glory ville skänka bort.

Han gjorde heller varken mig eller bilindustrin besviken och boxade hem 2012:s finaste kickboxningstitel och största prischeck efter överlägsna segrar mot i Ky Hollenbeck, Davit Kiria och Robin van Roosmalen. I januari blir det sex år sedan han förlorade en match, vilket ger 38 (!) raka segrar. Och då har han mött precis alla de bästa i världen. I december fyller han 27 och vi kan gissa att han kommer dominera de närmsta sex åren också.

Finns det någon som kan mäta sig med den dominansen i någon sport? Jag kommer inte på någon just nu.

//Syk