BOXNING. Amir Khans karriär är i fara efter två raka förluster.
Nu har han tröttnat på att stå i skuggan av superstjärnan Manny Pacquiao – och funderar på att lämna gemensamme tränaren Freddie Roach.
– Jag behöver någon som är med mig hela vägen, säger han.

Efter chockförlusten mot Breidis Prescott 2008, när Khan knockades brutalt efter bara 54 sekunder, var det många som sa att brittens karriär var över.
Men OS-silvermedaljören från Aten studsade tillbaka i stor stil med åtta raka vinster. Han var på väg att etablera sig som en av sportens superstjärnor, men nu måste han börja om på nytt.
Först efter det omdiskuterade, och i mina ögon horribla, domslutet mot Lamont Peterson i vintras. Och nu, i lördags, efter att hans glaskäke gjort sig påmind en gång till.
Ingen kan ifrågasätta Khans talang, hans sanslösa slagfrekvens eller hans teknik. De håller alla världsklass.
Men hakan gör det inte.

Nu haglar kritiken över 25-åringen från höger och vänster, och landsmannen Carl Froch sa rätt ut att han borde fundera på att ge upp boxningen.
Khans metod för att väcka nytt liv i karriären verkar vara att separera sig ifrån Freddie Roach, fem gånger utsedd till Årets tränare.
– Det är svårt när man är med Manny och måste vara nummer två, säger han.
– Jag behöver någon som är med mig hela vägen, som min fystränare Ruben Tabares.
Khan är ändå i en sits där han möter toppmotstånd i varje match han går, och jag är inte säker på att det här är rätt väg att gå. Går det att få en bättre tränare? Går det att få bättre sparring?

För övrigt måste väl Khan vara den förste boxare i världshistorien som har blivit av med samma bälten – två matcher i rad.

Badr Hari är sannerligen en av fightingvärldens verkliga rubrikmakare. Är det inte för prestationer i ringen så är det skandaler utanför. Nu är den karismatiske holländaren misstänkt för att ha misshandlat en man på en dansfestival på Amsterdam Arena. Misshandels ska ha skett i Haris Vip-loge där han ska ha festat med sin kändis-flickvän Estelle Cruyff.

Den misshandlade mannen, en känd holländsk multimiljonär vid namn Koen Everink, fick ansiktet och ena benet ordentligt sargat och fruktar i sin anmälan att han aldrig kommer kunna gå ordentligt igen.

Så här beskriver ett ögonvittne händelsen på crimesite.nl (obs via google translate och egen översättning)
”Plötsligt kom det en massa oväsen från VIP-logen där Badr satt, glas krossades etc. Dörren öppnades och en man kastades ut. Hela huvudet, näsa och ögon var blodiga. Det var mycket blod men det mest bisarra var att hans fot hängde löst. Benet stack ut genom foten och den hängde bakåt. Mannen visste inte vad som hänt honom och han var chockad. Någon sa att två gäster hade klivit in i logen och att en kille hade dykt upp från ingenstans, gjort det här och sedan stuckit. Badr Hari stod kvar där och såg enligt mig skyldig ut med en min som sa  ’vad har jag gjort’. det var så jag tolkade det i alla fall. Han hade blod på hakan och en handduk virad om armen”

Oklart hur tillförlitlig den vittnessuppgiften är.

Hari själv nekar till all inblandning till det inträffade. Han har inte blivit kontaktad av polisen ännu och ska enligt uppgift vara mycket upprörd över lögnerna som sprids om honom. Enligt Haris advokat kommer K-1 stjärnan komma med ett vittnesmål under dagen.

Men det är inte första gången han varit misstänkt för misshandel. Bland annat missade han 2010 års K-1 WGP på grund av misshandelsmisstankar. Skulle han fällas kan det handla om ett längre fängelsestraff.

”Mas eu gosto de carne de média para mal passada”

Eller – Ska vi grilla nångång?

Anderson Silva är stor i triumfen. Inga konstigheter. Han är den störste, han nöp åt Chael Sonnen när tillfället gavs och han lämnade verkligen inget åt slumpen. Knät i bröstet på den sittande Sonnen är både tekniskt vackert och fysiskt förödande. Då är det lätt att lägga gamla förolämpningar åt sidan och bjuda in rivalen till grillfest. Golfapplåd för det.

Matchen då? På något vis väntad även om avslutet höll lägre nivå än jag trott att det skulle. Varför varför varför slänger sig Chael med spinning backfists mot Anderson Silva? Det känns ju som att jaga ål med lasso. Silva såg den snurren komma före Sonnen ens visste att han skulle göra den. Hade det varit fotboll hade skribenterna gapat juniormisstag. Nu tror jag det handlade om frustration. Efter två misslyckade nedtagningsförsök fick han helt enkelt slut på idéer, det duger inte riktigt på den här nivån.

Bäst analys kommer i alla fall från ärkefilosofen själv – Steven Seagal. ”Planen var att Silva skulle bli dominerad i första ronden”. Jo tjena. Seagal svepte förstås plikttroget kring fötterna på Anderson i bästa mr. Miyagi-stil och hade i vanlig ordning ingenting vettigt att komma med. Vilken legend.

Att (som Seagal menar) Silva skulle ligga på rygg med flit för att ge Chael för bra självförtroende och sedan gå bort sig måste va en av de sämsta efterkonstruktionerna jag hört. För det första blev inte Silva dominerad, han försvarade sig skickligt mot en utmärkt brottare och tog egentligen bara en hård träff under första ronden. För det andra så är jag övertygad att Silva inte är så korkad att han frivilligt låter sig bli mountad av någon, hur bra defensiv han än har. Det är oförskämt mot Sonnen, som gjorde en riktigt bra rond, att säga så.

Men vad spelar det för roll vad en före detta actionhjälte, med sitt eget ego uppkört så långt i ändan att all luft han andas in blir till fis innan den pressas mellan stämbanden och formas till ord, säger?

Men till viss del är det ju spektaklet som vi älskar. Ingen är mer spektakel än sensei Seagal. Något tillför han ju.

//Syk

BOXNING. Wladimir Klitschko försvarade sina VM-bälten natten mot söndag. And in other breaking news: solen gick upp i dag igen.

Ja, vi börjar ju känna igen historien vid det här laget. Till och med de som inte såg matchen vet att den väldige ukrainaren kontrollerade matchen med sin långa jabb och väntade på rätt tillfälle att avlossa den tunga högern.
Den första matchen mot Tony Thompson, för fyra år sedan, var ensidig och slutade med att amerikanen skyllde förlusten på en knäskada. Man kan fråga sig vad ”Tony The Tiger” kunde visa upp den här gången som han inte hade senast. Fotografier från sitt 40-årskalas kanske.

Klitschko får oförtjänt mycket kritik för att han bara möter nollor. Thompson var hans obligatoriska IBF-titelförsvar, så det kan man inte säga mycket om. Tittar man på vilka de ”omöjliga” bröderna har mött så går det inte att klaga. De har slagit alla som har varit mogna för en chans på deras världsmästarbälten. David Haye och Derek Chisora har setts som de största utmanarna, men ingen av dem utgjorde något större hot.

Det finns en del spännande namn på väg upp, till exempel Seth Mitchell och Denis Boytsov, men finns det någon som egentligen kan hota bröderna Klitschko?

Nej, inte just nu.

/Petter Öhrling

’nuff said!

Taggad?

//SYK

Tito Ortiz var en gång tiden MMA-världens största stjärna. Det är han inte längre. På lördag går han karriärens sista match. Det är, i brist på ett mer passande ord, rörande.

The Huntington Beach Bad Boy är en av mina all time hjältar. Det har därför smärtat att se honom vika ner sig fysiskt och psykiskt de senaste åren. Skadorna blev för många och magen för mätt. Vid sidan av ringen rullades den stormiga relationen med porrstjärnan Jenna Jameson upp i skvallerpressen. Det blev början på slutet. Det var 2006. Det var med andra ord ganska länge sedan.

2006 var också året han mötte Forrest Griffin för första gången. Griffin hade året innan vunnit första säsongen av The Ultimate Fighter och ställdes här inför karriärens största match. Efter tre stenhårda ronder vann till sist Ortiz på ett omdiskuterat delat domslut. En match som fick Griffin att, trots förlusten, stiga rejält i anseende hos den kräsna UFC-publiken.

Tre år senare var det dags för Ortiz och Griffin II. Griffin hoppade in för den skadade Mark Coleman och precis som i det först mötet blev det tre spränngladdade ronder. Med en stor skillnad. Den här gången var Griffin den som vann domarnas gunst och förärades en seger via delat domslut.

Sedan dess har Griffin bara gått två matcher. Skadorna börjar ta ut sin rätt även där och frågan är om det här är det sista vi ser även av Forrest, det finns en del som pekar på det om man säger så.

Nu ytterligare tre år senare möts de två alltså igen. I en rubbermatch där både höftkulor och ära står på spel. Vem orkar, vem håller, vem vill det här mest? Oddsen säger Griffin, hjärtat säger Ortiz, trots allt.

Två hyfsat mätta killar med karriären i backspegeln, visst. Men kommer det smälla ordentligt? Det kan ni lita på.

//Syk

Är det den största matchen i UFC:s historia? Ja, jag tror ta mig tusan att det är det. Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur Chael Sonnen verkar lyckas med sin psykologiska krigsföring och fått Anderson Silva ur balans. Den annars så timide Silva har sagt både det ena och det andra om hur han ämnar göra illa Sonnen. ”Som hans föräldrar borde gjort när han var liten” la han dessutom till.

För alla er som inte minns varför Anderson är sådär jättejättearg som han faktiskt verkar så ka ni ta en titt på den här lilla videon. Sonnen passar dessutom på att såga Cro Cop, Fedor, Wanderlei, bröderna Nogueira och en massa andra gentlemän som gjort sporten MMA så populär att herr Sonnen faktiskt tjänat gaska bra på sin hobby.

Han är för rolig den där Chael. Jag hoppas han vinner på lördag. Eller nä det gör jag verkligen inte, eller jo eller… fan också.

//Syk

Många menar att han är den bästa någonsin. Kanske har de rätt. Sett till meriter är det i alla fall svårt att argumentera emot. Även om det är ett par år sedan Fedor Vladimirovitj Emelianenko presterade på topp så lämnar den stenhårde ryssen ett enormt tomrum efter sig när han nu har tagit det definitiva beslutet att lägga handskarna på hyllan.

Med bakgrund inom judo och sambo slog han igenom inom MMA vid millennieskiftet i den japanska organisationen RING. Talangen för MMA var obestridlig. Karriären inleddes med tre raka förstarond- segrar och många förstod nog redan då att brandmannen från Rubhizne var något utöver det vanliga. Den fjärde proffsmatchen skulle dock visa sig innebära någonting annat.

I stället för de betydligt svagare motståndarna han tidigare mött stod nu en ung och hungrig brasilianare på andra sidan ringen. Ricardo Arona var inte bara en framtida stjärna, han var den första svartbältade BJJ-utövaren Fedor någonsin mött. Matchen blev stenhård. Efter två ronder med infernalisk grappling där de båda turades om att ha övertaget dömdes matchen till en tredje skiljerond. I den träffades Fedor och fick ett cut strax över höger öga men lyckades ta sig igenom ronden och vann till sist matchen med enhälligt domslut.

Dagen efter holmgången mot Arona skulle turnering fortsätta. För motståndet den här dagen stod japanen Kohsaka. Av den stenhårda drabbningen från dagen innan fanns inga spår på Fedors kropp, utom ett. Ett litet sår strax över höger öga. Det tog rutinerade Kohsaka 17 sekunder att med en halvträff öppna upp såret och tvinga ringdomaren att bryta matchen. Det var Fedor Emilianenkos första förlust. Det skulle dröja nio år innan det skulle bli en andra.

Från RING var steget inte stort till den nya större organisationen PRIDE. I skuggan av K-1 var MMA fortfarande en lite företeelse men ett maktskifte var stundande, en av de stora anledningarna hette Fedor.

PRIDE-debuten skedde 2002 mot jätten och K-1 legendaren Semmy Schildt. Det blev seger, förstås, efter enhälligt domslut. Med en snabbhet som ingen annan i den då rådande tungvikten kunde matcha gick Fedor från seger till seger mot de bästa MMA-världen hade att uppbringa. Han klättrade snabbt som en av organisationens storstjärnor, men det skulle dröja till 2005 och matchen mot Mirko ”Crocop” Filipovic innan superlativ som ”den bästa någonsin” skulle höras i samband med namnet Fedor Emilianenko. ”Crocop” var en av få som gjort en lyckad övergång från K-1 till PRIDE och matchen handlade om PRIDE-bältet som Emilianenko knyckt åt sig genom att besegra Antonio Nogueira. Senare skulle bland annat Sports Illustrated utse matchen mellan Emilianenko och Filipovic som decenniets bästa.

Åren inom PRIDE får anses som Fedors bästa. 2006 lämnade han den krisande japanska organisationen och hamnade efter en del om och men i amerikanska Affliction där han bland annat utklassade den förre UFC-mästaren Tim Sylvia i en match som fick UFC-presidenten Dana White att slå volter, utbristandes HONOM SKA VI HA!!

Så blev det aldrig.

Trots några av de fetaste erbjudandena White någonsin ritat upp med en omedelbar titelfight så lyckades parterna aldrig enas. Fedors önskan om en inkorporering mellan UFC och ryska M1 var för mycket för Zuffa och Fedor hamnade i stället i Strikeforce.

De många och långa förhandlingarna. Ovissheten och amerikanernas ovilja att skriva kontrakt som gav Fedor möjlighet att gå matcher för flera organisationer satte på flera sätt käppar i hjulet för världens då bästa tyungviktare. I Strikeforce kom så också, förlusten. Fedors record hade till 2009 vuxit sig till en myt. Fightern som inte gick att besegra. Mannen som krossade den myten hette Fabricio Werdum och han gjorde det med en stenhård armbar i triangel. Myten var krossad, bubblan spräckt och förlusten följdes av ytterligare två.

Efter de tre raka förlusterna återvände Fedor till Ryssland. För organisationen M1 besegrade han Jeff Monson och i DREAMs nyårsgala utklassade han föredetta OS-medaljören i judo, Satoshi Ishii. Snacket om att Fedor var tillbaka i gammal form lät inte vänta på sig men efter segern mot Pedro Rizzo den 21 juni 2012 meddelade Fedor Emilianenko att han går i pension. En av de största genom tiderna har alltså gjort sitt, och även om han säkert hade en hel del kvar att ge så var det kanske på tiden.

Fedors storhet går dock inte att ta miste på. 2008 var han en av de som förärades att springa med den olympiska facklan genom st. Petersburg och efter matchen mot Rizzo avtackades han av självaste Vladimir Putin. Men än är han inte färdig med att sprida sporten han haft så stor del i att skapa. Nyligen blev han nämligen invald som ordförande i det nybildade ryska MMA-förbundet.

Här är tre nyckelmatcher i Fedors makalösa karriär.

Matchen mot Crocop
http://www.youtube.com/watch?v=T-5SDeceVX8

Matchen mot Arona

Första mötet med Big Nog
http://www.youtube.com/watch?v=ytdIV19SXrA

Chael Sonnen har en plan. Den planen ska ge honom det han mest av allt önskar sig i hela världen. Den ska ge honom rätt.

Det finns bara ett problem. Planen är långt från vattentät

Anderson Silva har dominerat mellanvikten i UFC sedan mammutarna strosade omkring i ett kylslaget Europa (dvs 14 oktober 2006). Lika ostoppbar som en dagisförkylning har han sparkat, strypt, slagit och krånglat sig förbi hela tretton (13) livsfarliga utmanare och är så jävla undisputed number one man faktiskt kan bli.

Eller undisputed kanske är fel ord för dispyt kring vem som är nummer ett är precis vad som nu gäckar MMA-världen. Och den dispyten är ett frö av citatmaskinen och mediadiregenten Chael Sonnen. Och det fröet har sedan de två möttes senast vuxit sig till ett träd med långa knotiga grenar. Grenar som under snart två års tid sakta men säkert letat sig in under skinnet på den gode Silva. Och nu är frågan, kommer trädet bära frukt?

Chael Sonnens plan att ta sig in i Silvas huvud har till viss del redan lyckats. Så här sa Silva nyligen under en telefonintervju.
”Jag ska spöa honom som han aldrig blivit spöad förut. Jag ska slå ut alla hans tänder och bryta varenda ben i kroppen på honom.” ”Den här matchen kommer förändra hur vi ser på sporten”

Aldrig förut har ”the Spider” använt liknande ord inför en match. Hat är ett starkt ord men här passar det perfekt. Anderson Silva hatar Chael Sonnen och kanske är det Sonnens enda chans. Sedan den där matchen för två år sedan som Sonnen ansåg att han borde vunnit har han jobbat mot precis den här dagen. Fysiskt, mentalt och inte minst medialt. Planen att Silva känslor ska ta över och att ett misstag ska göras i rent vredesmod är inte alls dum.

Men räcker det? Knappast.

//Syk

BOXNING. Domarna har talat – Manny Pacquiao slog Timothy Bradley.

Fem internationella domare har tillsammans med WBO gått igenom matchen grundligt och kommit fram till att ”Pacman” är den rättmätige vinnaren. Resultatet kommer dock att stå kvar.

Pacquiao har själv sagt att han föredrar en returmatch framför att Bradley ger bort titeln. Amerikanens seger blev snabbt ett av de mest kontroversiella domsluten i boxningshistorien. Förlusten var filippinierns första sedan 2005.
En klausul fanns redan inritad i kontraktet om Pacquiao ville ha en uppföljare.
Nu känns det rätt självklart.
”Mina fans behöver inte oroa sig. Jag ska ta tillbaka titeln”, säger han.

Fighten är inplanerad till den 10:e november.

/Petter Öhrling