Bara en heads up. Ni som inte sett Carvalho vs Zaromskis, se det och kom sedan tillbaka hit och berätta vad ni kände. Själv kände jag så här.

På en mörk och väldigt dammig heltäckningsmatta satt jag en gång som 11-åring och stoppade i ett videoband i videobandspelaren. På bandet stod det ”Enter the dragon”. Jag hade många kompisar som sett den och pratat om den, själv hade jag aldrig sett Bruce Lee förut i hela mitt liv.

En timme och 38 minuter senare var jag en annan människa. Att det fanns sån action! Att man kunde slå och sparka så estetiskt, så kraftfullt och så till synes effektivt. Jag hade egentligen bara Karate kid som kampsportsreferans och i ärlighetens namn, Ralph Macchio. Nja.

Det var en känsla av artisteri, teknik och akrobatik som kändes oöverträffad. På något sätt ville man att det skulle va så på riktigt. När man senare började följa riktig kampsport ville man ju att alla matcher skulle sluta med den känslan. Den av något vackert, akrobatiskt och dödligt effektivt. Det fick jag ikväll.

Marius Zaromskis framåtvoltspark. Ojojojojoj. Jag vet inte ens vad den kallas men jag har sett den en gång innan, då handlade det om taekwondo och var inte ens nära att träffa. Den här gången satt den. Och jävlar vad den satt. Efter det var Bruno skakad och Zaromskis kunde knyta ihop säcken med lite ground and pound. Så vackert.

———-

Trist dock för Bruno Carvalho och alla hans fans som var på plats, men vad säger man?

Kul också för Kruth, han var inte förberedd på den här fighten men klev upp, slaktade en riktigt duktig kille och förtjänar alla applåder han kan få.

Och Kyshenko, vilken form han har hittat! Efter den lite snöpliga finalförlusten mot Robin van Roosmalen i finalen av ”Fast and Furious” i september visade han ikväll att han tillhör den absoluta toppen. Vill väldigt gärna se mer matcher av den här kalibern 2012! Tror det blir Kyshenkos år. Kan mycket väl också bli Sanny Dahlbäcks. Såg bra ut, han har många år framför sig att gör till sina dessutom.

//Syk

I dag jobbar vi så här på Sportbladet.se

 http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article13982507.ab

Vi börjar med en för oss Svenskan fantastiskt rolig nyhet. Som MMANYTT kunde avslöja så är Reza ”Mad dog” Madadi nu kontrakterad av UFC och kommer göra sin debut i oktagonen på nya eventet UFC on FX 1 som kommer hållas 20 januari. För motståndet står Rafaello ”Tractor” Oliveira, en rutinerad svartbältare som dock har två raka torsk inför den här matchen. Svårbedömt motstånd tycker jag.

Nu ska vi förstås inte spekulera för mycket inför ett eventuellt svenskkort. Svårt att låta bli dock! Ös gärna på i kommentarerna hur du skulle vilja att ett sånant skulle se ut.

Grattis Reza!

———-

MMA är som bekant olagligt i staten New York, men just nu pågår rättslig tvist efter att UFC lämnat in en något omfattande stämningsansökan mot NY. Ansökan är, och håll i er nu, 123 sidor lång och tar upp allt från Taoism till Bruce Lee och dans. En bisarr, nästan komisk, lunta papper som faktiskt kan ta världens snabbast växande sport till det stora äpplet.

Personligen hoppas jag att det blir så. UFC in Madison square garden vore förjäkla häftigt.

Här är några favoritcitat ur stämningen (tack deadspin som petat russinen ur jättekakan):

Om Bruce Lee
”On the expressive message of martial arts, Bruce Lee was unequivocal, stating: ”But if you don’t have [martial art] styles, how can [I] express myself totally and completely? … To me … ultimately, martial art means honestly expressing yourself….” Lee’s moves bear noticeable resemblance to present-day MMA.”

Om Ishockey
”In ice hockey, players are hit from behind, have their heads and bodies slammed into the boards, are hit by frozen-hard pucks, checked with wooden sticks, slashed by ice skate blades, and, notably, engage in bare knuckle brawls on the ice.”

Om dans
”MMA is an organic process in which fighters are constantly testing new moves and responses to new moves, seeing what the human body can accomplish. In this way, MMA bears a great resemblance to dance.”

——–

Avslutningsvis måste jag ta tillfället i akt och uppmärksamma brottningslandskampen mellan Indien och Pakistan som gick av stapeln i veckannu med ett par sköna bilder. Shahid Khoaiwala från Pakistan möter Satinder Singh, Indien,  på Punjab stadium, Lahore. Vet du mer om landskampen? Tveka inte att upplysa dina medläsare (och din favoritbloggare) i kommentatorsfältet!

//Syk

Kampsport och kvällstidning. Egentligen är det konstigt att handen inte hittat den vadderade handsken på detta sätt förrän nu. Det är idrott på högsta nivå med enorma mått känslor och dramatik. Vi vet sedan tidigare att intresset är enormt i vårt avlånga land. När Bob Sapp struttade runt med bekymrad min mot vår egen Jörgen Kruth så höll sportbladets sida på att formligen tippa över av klick. Det var en av de mest lästa artiklarna på hela siten förra året. Det, mina vänner, är enormt.

Att vi på Sportbladet nu visar Rumble of the Kings live, direkt på siten är inte bara naturligt, det är nödvändigt. I en tid då såväl tidningsbranschen som kampsporten står inför stora förändringar är det bara naturligt att dra nytta av våra respektive styrkor. Kampsporten, och då i första hand den med full kontakt, behöver legitimitet, riktig bevakning i etablerad media. Samtidigt behöver vi i media hitta nya attraktiva områden att belysa. För mig finns inget naturligare än att det området är just det här.

Det är som jag skrev i ett tidigare inlägg. En ny tid för kampsporten står för dörren. Då handlade det om att Sveriges största TV-kanal förhandlar om att sända professionell kickboxning. Nu handlar det om att Sveriges största nyhetskälla visar självaste Rumble of the Kings.

För att fira stoppar vi in en video med den jag tror blir den största behållningen på lördag. Artur Kyshenko.

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/FnPKjcOclIk” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Herrejävlar, vad är Shogun Rua gjord av? Antagligen samma sak som Dan Henderson. Och vilken fantastisk holmgång det blev. Så här med matchen fortfarande i färskt minne så vill jag kalla den årets bästa. Faktiskt. Och ja, Hendo förtjänade segern om man vill vara teknisk, men efter Ruas närmast omänskliga comeback i de avslutande ronderna förtjänar givetvis han också mer än att kliva ut ur arenan med en torsk i protokollet.

Den här matchen är mer än bara statistik, vem som vann eller förlorade kändes som det kvittade efter fem ronders furiös fighting. Därför hade jag gärna sett en draw. Något jag i vanliga fall avskyr i MMA. Men  det här var en sådan fantastisk uppvisning i hjärta, hjärna och styrka att publiken på plats förmodligen flämtade lika mycket som Hendo under segerintervjun. Jag gjorde det i alla fall, och jag satt hemma i soffan. Som tack för detta borde båda egentligen fått en seger, ingen förtjänar i alla fall gå där ifrån som förlorare, it takes two to tango.

För övrigt tycker jag Uriah Faber såg riktigt bra ut. Sättet han exploderade på så fort han fått Brian Bowles ur balans måste ha skickat signaler hela vägen in i Dominick Cruz sparringring.

Här är Hendos funderingar strax efter matchen.

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/DquEngP_c5E” frameborder=”0″ allowfullscreen]

/Syk

En lite teaser inför helgens stora möte i lätt tungvikt mellan Mauricio ”Shogun” Rua och Dan Henderson. Två legender som båda har stått toe to toe med de bästa. På förhand känns det som en av de häftigaste mötena i vinter. För er som missat Dan Hendersons senaste äventyr inom Strikeforce kan du nedan beskåda den före detta olympiske brottarens moderna klassiker från i somras mot Fedor Emilianenko.

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/ypkEKRHGt0I” frameborder=”0″ allowfullscreen]

I objektivitetens namn petar vi upp en video med lite highlights på Rua.

[iframe width=”560″ height=”315″ src=”http://www.youtube.com/embed/BTMedsZ6KcU” frameborder=”0″ allowfullscreen]

Här är hela maincardet för UFC 139

Rua vs. Henderson

Silva vs. Le

Faber vs. Bowles

Kampmann vs. Story

Bonnar vs. Kingsbury

Själv tror jag så här.

Henderson har ett grymt år bakom sig och vinner den här matchen tack vare grym form och att han är den bättre brottaren, men det kommer bli jämnt. Rua är smart och rutinerad och kommer försöka styra matchen stående.

Silva må va lite over the hill men trots det bara SKA HAN SLÅ Chung Le.

Mellan Urijah Faber och Brian Bowles står en titelmatch på spel. Bowles är i min mening en bättre all round fighter och hans revanschhunger gör att han tar hem den här matchen. Kan förstås gå båda håll, Faber har tillräckligt med verktyg men måste jag välja en så blir det Bowles.

Två rutinerade herrar med stor behov av seger i matchen mellan danske Kampmann och Rick ”the Horror” Story. Hoppas på Kampmann men tror egentligen på Story.

Ojämne Bonnar mot formstarke Kyle Kingsbury. Bonnar ses nog av många som favorit men Kingsbury är i fin form och har dessutom hemmapubliken med sig! Seger för Kingsbury.

Vad tror ni?

//Patrik

Att det pågår ett generationsskifte inom UFC går knappast att ta miste på. Gamla hjältar som Tito Ortiz, Mirko Cro Cop, Wanderlei Silva och BJ Penn har antingen aviserat sin pension eller är långt från sina glansdagar.

Vad har då framtiden att erbjuda? Vem är nästa generations Shamrock eller Couture?

För att dra igång något av en diskussion så tänkte jag slänga upp en sammanställning över de, i mitt tycke, bästa utövarna under 26 inom UFC.

Bantamvikt:
Först och främst titelhållaren Dominick Cruz, 26. Har all potential i världen att bli en framtida ”Hall of famer”. Men bakom finns många fantastiska fighters i en av de mest expansiva viktklasserna. Demetrious ”Mighty mouse” Johnson, 25, är en av de främsta utmanarna om titeln. I viktklassen finns också jättatalangen Michael McDonald, 20, som med tre raka segrar ser ut att ha en lång och framgångsrik karriär framför sig.

Fjädervikt:
Även här har vi en titelhållare som egentligen bara är i början av sin karriär. José Aldo är enligt de flesta en av de bästa mma-sporten har över huvud taget. 25 år gammal med svart bälte i bjj men vinner minst lika mycket (om inte mer) på sin stående fighting. Men det finns gott om talang bakom. Erik Koch, 23, har fyra raka segrar och ses som ett jättelöfte. Dustin Poirier, 22, och Chad Mendes, 26, bör också nämnas här.

Lättvikt:
Före detta WEC-mästaren Anthony Pettis, 24, gick visserligen på pumpen mot Clay Guida men har visat att han kommer vara med länge och slåss med de bästa. Har framtiden för sig. Terry Etim, 25, från Liverpool bjöd på en av de mest imponerande comebackerna (19 månader borta med skada) i UFC:s historia när han utklassade Edward Faaloloto på 17 sekunder. Har allt som krävs.

Weltervikt:
Rory McDonald, 22, ses alltmänt som en av de största talangerna inom organisationen. Möter Ebersole i UFC 140 och bidar sin tid inför en framtid i toppen av rankingen (KORRIGERING! Han skulle ha mött Ebersole men missar pga skada). Jake Ellenberger, 26, och John Hathaway, 25, är ytterligare två som finns med i diskussionen.

Mellanvikt:
När vi kommer upp lite i vikt så märks det att här är det svårare för de yngre att slå sig fram. Ingen under 26 bland de tio bästa. Närmast ligger väl Court McGee som efter segern i TUF 11 tagit två hyffsat meriterande segrar. McGee fyller dock 27 om bara ett par veckor och är nära att inte få vara med alls här.

Lätt tungvikt:
Jon Jones, 24, är förstås självskriven etta. En av de största talangerna mma-sporten någonsin sett har titeln och fotsätter utvecklas till varje match. Bakom honom jagar dock vår egen Alexander Gustavsson, 24. I en lista på de åtta bästa pound for pound under 25 år som UFC själva satte ihop tidigare i år hamnade ”the Mauler” på en fin femte plats. Vi är så stolta så. Möter veteranen och snyggingen  Vladimir ”the Janitor” Matyushenko i UFC 141.

Tungvikt:
Ingen undom som direkt sticker ut här. Helt naturligt förstås då det tar sin tid att bygga en tungvikskropp. En intressant fighter är dock holländaren Stefan Struve. Med sin 210 cm hoppas han älga sig fram till en position som UFC:s alldeles egen Semmy Schildt. Bara 108 kilo dock, lite för lite för en så reslig herre.

//Patrik Syk

Frågan om homosexuellas situation inom herridrotten är inte ny. Den är lika gammal som den är full av skam, hat och sorg. Men då och då letar sig någon enstaka ljusstrimma genom de mörka molnen av fördomar och ignorans. En sådan strimma är intervjun som Kimura publicerade igår där ”Niklas” berättade om sin resa som homosexuell och MMA-proffs.

Hela intervjun hittar ni här. http://www.kimura.se/exklusiv-intervju-ett-svenskt-mma-proffs-talar-ut.html

Problemet är givetvis inte unikt för kampsport. Det är inte heller bara ett idrottsligt problem, knappt ens ett samhälleligt. Det är mänskligt. Men det som är ett globalt mänskligt problem är förstås också ett problem för den enskilde. Att inte våga vara den man är på arbetet, i skolan eller på mma-träningen. Att bli misshandlad av sin tränare för att man är någonting man varken valt eller kan ändra på kränker på ett sätt som är svårt att greppa. Det är ett riktat hat inte mot någonting man sagt eller gjort, utan mot det man är och alltid kommer vara. Det händer allt för ofta.

En eloge vill jag ge till George Sallfeldt, ordförande i MMA-Förbundet, som reagerade direkt och öppet visade sitt stöd. Det behövs.

Personligen ser jag fram emot den dagen då ingen behöver ”komma ut ur garderoben”. Dagen då något som faktiskt inte spelar någon roll, inte ges en massa värden det inte har. Just nu kan vi bara hoppas att ”Niklas” och alla andra i hans situation har både mod och stöda att få vara den de är. Då är det viktigt att vi som står runt omkring visar att vi är fler och starkare än de som fortfarande tror att skillnader och olikheter är någonting att vara rädd för.

Att vara homosexuell är inte ett val. Homofobi däremot, det väljer man. För oss som vill se en förändring är det inte speciellt svårt att se var förändringen måste ske.

UFC är på väg att etablera sig på allvar i mainstream-media i USA. Jättekanalen Fox har skrivit ett sexårskontrakt med Zuffa att visa UFC. Det var smygstart redan i helgen. För mer detaljer, se tidigare blogginlägg.

Men det är inte bara i USA som kampsporten är på väg ut ur de dunkla gränderna och in i vardagsrummet hos svenne-banan. Som Sportbladet kan rapportera idag pågår just nu en dialog mellan kickboxningsförbundet och SVT att sända den nya upphottade SM-galan 26 maj. Enligt förbundet handlar det om en ”SM-gala i flott miljö på kvällen som växlas med spännande promatcher”.

Och som om inte det var nog så verkar SVT även intresserade av den första proffsgalan som ska arrangeras. Det är så man får fjärilar i magen.

De fina resultaten på VM förra månaden hjälper förstås. Då visade SVT det här reportaget i Sportnytt med Therese Gunnarsson efter att hon säkrat trippeln. VM-brons Kung Fu, VM-silver Thaiboxning och nu VM-guld K1. Kolla in knocken säger jag bara. Rullgardin.

http://svtplay.se/v/2583782/svenskt_medaljregn_i_kickboxnings-vm

Utvecklingen är förstås hur spännande som helst. Inte minst med tanke på de envisa ryktena om att UFC kommer till Stockholm vår. Kanske är det läge för någon av de stora kanalerna att kliva in nu när UFC-kejsaren Dana White verkar ha fått blodad tand för det här med ”network television”. UFC on TV4? Vad tror herr Pekkari om det?

Öppnas den dörren så skulle möjligheterna för svenska fighters att utvecklas hamna på helt nya nivåer. Synlighet =  sponsorer = deg.

Bara att hålla tummarna.

5,7 miljoner hade samlats framför TV-apparaterna i USA. För första gången var UFC på en gratiskanal, Fox. Helt fokuserade på titelfighten hade resten av galan lämnats utanför ordinarie sändning. Det var ju en titelmatch om 5×5 minuter tänkte nog producenten.

Tittarna fick en minut och fyra sekunder mma. Sändningen pågick i en timme.

Antiklimax för många. Inte minst för titelhållaren.

Junior Dos Santos prickade den regerande tungviktsmästaren Cain Velasquez med en stenhård höger i tinningen och därifrån var det egentligen bara att avsluta för brasilianaren. Velasquez gick i marken och Dos Santos kastade sig som panter (kanske inte riktigt) och vevade in slag tills domaren, ett par sekunder senare, bröt matchen.

Vi har alltså en ny tungviktsmästare i UFC, han heter Junior Dos Santos och har en höger som en jäkla hästspark.

Lite bitter på sig själv måste nog Vealasquez va ändå. Klev rakt i en rallarsving och blev av med bältet, bättre kvällar har han nog haft.

——

Och på tal om tungviktare.

Säga vad man vill. Men Alistair Overeem gillar att säga vad han tycker och gillar att skapa rubriker. Till MMAFighting säger han att han trodde  Brock Lesnar (190 cm och 120 kilo) skulle va större.

”Jag trodde han skulle va större men kanske är det jag som blivit större” säger holländaren.

Det kanske inte låter som något hån egentligen men är man Brock Lesnar så är det nog den här typen av kommentarer som gör ont på riktigt. Killen har ju inte direkt fuskat i gymmet de senaste 15 åren.

Overeem och Lesnar möts i UFC 141, 30 december.

Vinnaren där får äran att ta sig an hästsparken som Cain Velasquez nog fortfarande återhämtar sig från.