Efter några veckor med stiltje i UFC-oktagonen drar cirkusen igång igen om knappt tre veckor med dunder och brak i vår kära huvudstad där Alexander Gustafsson står för huvudnumret med sin match mot Thiago Silva. Men efter denna holmgång så fortsätter UFC bjuda på godbitar.

Nyss blev det klart att allas vår Huntington beach bad boy, Tito Ortiz (han med mössan för er som följt bloggen…hrmm ja..) avslutar sin fantastiska karriär med ett möte med Forrest Griffin. De båda före detta mästarna har mötts i två klassiska fighter där båda har en split decision-vinst var. Tredje gånge gillt den här gången alltså, matchen är Ortiz sista i karriären och går av stapeln 7 juli på UFC 148.

Men dit är det förstås ganska långt och innan dess har vi flera spännande möten. Här är mina tre höjdpunkter som våren har att erbjuda (förutom UFC: Sweden)

1 Jon Jones v Rashad Evans 21 april, UFC 145. Lätt tungvikt
Världens bästa Jones ska äntligen möta den enda top-contendern han ännu inte utklassat. De före detta träningskamraterna ödslar numera inte mycket kärlek på varandra och Evans får nog räknas som den tuffaste matchen hittills i Jones korta men fantastiska karriär. En snackis har varit att flera spelbolag erbjudit sex gånger pengarna på Evans. Det är i min mening alldeles för högt. Favorit ja, men Jones är inte oslagbar och om det är någon som kan plocka ner honom är det Evans. Supermöte.

2 Junior Dos Santos v Alistair Overeem 26 maj, UFC 146. Tungvikt
En titelmatch i tungvikt är förstås alltid bland det största som finns. Overeem krossade fd. mästaren Brock Lesnar i vintras och har siktet inställt på bältet. I vägen står en hårdslående brasse vid namn Dos Santos. Den matchen kommer inte går fem ronder. UFC 146 blir dessutom ett huvudkort med BARA tungvikt. Cain Velasquez v Frank Mir är en annan höjdare på galan. Dynamit!

3 Nate Diaz v Jim Miller 5 maj, UFC on Fox 3. Lättvikt.
Vinnaren lär få en chans på titeln efter att förre mästaren Frankie Edgar fått sitt returmöte (i vänlig ordning..) mot Benson Henderson. Nate Diaz imponerade stort med sin finfina boxning mot Donald Cerrone på UFC 141 30 december 2011 och får här en intressant matchning mot den duktige brottaren Jim Miller. Kan gå åt vilket håll som helst.

//Syk

Nu är jag sist på den här bollen, jag vet. Så blir det ibland när man bollar föräldraledighet med bloggande. Inte desto mindre tänker jag ta upp det som hände i oktagonen i helgen för det finns som bekant en del att diskutera.

Två frågor ekade över MMA-världen efter helgens gala.

Var Carlos Condit den värdiga interimmästaren? Kommer Nick Diaz på allvar lägga handskarna på hyllan?

Nej och kanske.

Jag vet att den första frågan har delat MMA-fantaster över hela världen de senaste dagarna. Argumenten låter så här: Nick gick ju framåt och kontrollerade oktagonen! Carlos träffade ju mest!

Båda sidor har naturligtvis rätt. Diaz dominerade golvet men Condit träffade med fler slag och sparkar. Domslutet är därför snarast en filosofisk bedömning av vad som ska premieras. Själv är jag av uppfattningen att den som går framåt, som kontrollerar mitten är den som dikterar villkoren för matchen och den som borde bedömas som den starkare av domarna. Å andra sidan så är ju träffar det enda som går att matematiskt räkna på och där har vi bedömningen. Själv har jag det 48-47 fördel Diaz. Två av tre domare hade det 49-46 till Condit och en 48-47 Condit. Enhälligt domslut. Carlos Condit fick därför interim-bältet och blir den som får möta GSP i nästa riktiga titelmatch.

För Diaz blev besvikelsen för stor. ”Jag accepterar inte det här som en förlust. Nu lägger jag av med den här skiten” sa Nick till Joe Rogan direkt efter matchen. Nu är frågan om han håller sitt ord. Det kontroversiella domslutet har lett till att UFC öppnat för en returmatch mellan Condit och Diaz, någon Condit omedelbart tackade nej till. Frågan är dock hur länge det dröjer innan GSP är fit for fight, knäproblem är jobbiga saker, och skulle en returmatch bli aktuell så är jag säker på att Diaz inte bara hade antagit utmaningen, hann hade dessutom gått till den matchen med en helt annan gameplan. Mer grinding, dirty boxing och kamp på mattan så hade Condit fått en betydligt jobbigare resa tror jag.

Sista ordet är inte sagt, lita på det.

På förhand hade jag lovat att matchen mellan Diaz och Condit skulle bli ett fyrverkeri och årets match. Jag lovade att jag skulle göra något gräsligt om den blev lika tråkig som Rashad Evans vs. Phil Davis från helgen innan. Jag skulle äta upp Tito Ortiz gigantiska hatt. Nu blev matchen kanske inte någon episk show men var långt ifrån något sömnpiller, så Tito får behålla sin mössa, för den här gången. Med förväntningarna jag hade på matchen på förhand kan jag dock erkänna att jag är en smula besviken.

Till sist måste jag hylla Roy Nelson. Fabricio Werdum (som såg ruskigt stark ut och också bör hyllas) mosade honom. Massiva knän vars tryckvågor förmodligen påverkade landerosionen i Nevada träffade Nelson gång på gång. Även om näsan blev lite skrynklig i processen så visade ”Big Country” upp MMA-sporten just nu hårdaste käke. Herrejävlar.

//Syk

GSP har ont i knät. Det hindrar honom dock inte från att sitta och putsa på sitt stora blanka bälte under tiden han gymnastiserar igång sig igen. Trist tycker UFC som ju har två finfina utmanare att kasta på den tvålfagre kanadicken. Så vad gör man? Givetvis matcher man dessa två mot varandra och svetsar ihop ett interimbälte och vips så har man en av årets häftigaste fighter så här långt. Om Nick Diaz vs. Carlos Condit blir ett sömnpiller (i klass med Rashad Evans vs. Phil Davis från förra helgen) så ska jag äta upp Tito Ortiz hatt (stl XXXL).

Bråkstaken Nick Diaz är lika älskad som han är hatad. Bråk, attityd och bristande respekt har fått honom utkastad, avstängd, portad och degraderad av UFC tidigare. Faktum kvarstår dock, killen är bra. I sin comeback i oktagonen i höstas möblerade han om ansiktet på BJ Penn på ett sätt jag nog aldrig sett någon göra förut. Visst kan man säga att Penns flås i vanlig ordning inte var det bästa, men ändå. Jag blev då så imponerad av Diaz att jag i ren hysteri kastade upp honom på en topp 10 lista över världens bästa fighters. Det fick jag emellertid äta upp och så här med lite distans var det kanske lite överilat, men bra som fan det är han. Och show det kan vi räkna med. I publiken sitter också en kryckhoppande GSP som inte vill annat än spöa snackpåsen Diaz som vid mer än ett tillfälle trampat honom på tårna. Jag tror han kommer få chansen, jag tror nämligen Diaz vinner mot Condit och får sin match om den riktiga titeln när väl GSP är på banan igen.

Övrigt på kortet hittar vi Roy Nelson vs. Fabricio Werdum. Sett till meriter så borde Werdum stå med näven i vädret efter den här matchen. Men med det sagt så ska vi komma ihåg att Roy Nelson är jobbig att möta för vem som helst. Tung, stark och med rejäl slagkraft kan han skaka Werdum men borde inte göra det. Min gissning är att Werdum vinner på enhälligt domslut.

På kortet finns också en av mina favoriter, Josh Koscheck, som möter Mike Pierce. Koschecks explosivitet och egentlig brist på svagheter tror jag blir mer än vad Pierce kan hantera. Det känns som Koscheck är ett nummer större än Pierce för tillfället och vinner på TKO i sista ronden.

Tänker inte tippa fler matcher än så men kortet ser i sin helhet ut som följer:

Huvudkort:

Nick Diaz vs. Carlos Condit – för interimtiteln weltervikt

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum – tungvikt

Josh Koscheck vs. Mike Pierce – weltervikt

Renan Barao vs. Scott jorgensen – bantamvikt

Ed Herman vs. Clifford Starks – mellanvikt

Prelims:

Dustin Poirier vs. Max Holloway – fjädervikt

Alex Ceceres vs. Edwin Figueroa – bantamvikt

Matt Brown vs. Chris Cope – weltervikt

Matthew Riddle vs. Henry Martinez – weltervikt

Facebook:

Rafael Natal vs. Michael Kuiper – mellanvikt

Dan Stittgen vs. Stephen Thompson – weltervikt

Sist men inte minst en liten pepp inför huvudeventet. I give you Nick Diaz.

http://www.youtube.com/watch?v=7Fpzj73u4js