Gick bra. Wilma var mycket tapper men dock förtvivlad. Det här är som att sluta amma ännu en gång. Jag bestämde dock att det var bäst att jag la henne och inte hennes pappa för det är ju vi som har den här grejen. Lika bra att riva av plåstret på en gång. Efter lite hulkande gråt då hon ändå stolt innan berättat för pappa och storasyster att hon nu har slutat totta så blev kompromissen att vi höll hand i stället. Nu väntar bara hur det ska bli under natten. Funderar på att ha polotröja, kan bli varmt men något i den stilen.
Är övertygad om att vi alla kommer sova bättre efter vi har gått igenom det här. Jag är verkligen inte så bra på att vänja mina barn av med grejer. Aja, nu kör vi.
God natt alla fina och tack för era braiga kommentarer det är så skönt att höra att man inte är ensam, få tips, pepp och allt det där ni är så bra på. Tack!
Kan någon slå mig i huvudet med något hårt tack. Jag vill svimma av och vakna upp lite mer hårdhudad och inte så jäkla mjäkig. Om en timma går mitt tåg till Åre. Som ni alla vet ska jag dit på bröllop. En underbar barnfri helg med min man kan man tänka. Jag kan också tänka det snart. Men just nu har jag först vinkat av Rosa med en klump i halsen och sen lämnat en inte så nöjd Wilma på förskolan. Sen grät jag hela vägen till kontoret. Där jag nu har försökt visa mitt glamm-mood med att klä mig i en pajettkreation. Fortfarande med bröstet fyllt av separationsångest, dödsångest, livsångest ja, alla ångestar man kan ha. När jag trycker på publiceraknappen på det här mailet ska jag försöka ruska av mig allt detta trams och i stället njuta av allt härligt jag har framför mig. Önskar att det fanns något piller mot mjäkiga mammakänslor. Aja, tio djupa andetag. Vem som än styr över såna här saker ge mig lite styrka. Nu börjar jag om. Vi ses igen när jag är på tåget!
Kommentar av Micki ”Ja, fast Rosa kommer ju inte att behöva dej mindre för att hon blir äldre, snarare mer. Visst är det en härlig dröm om att kunna förverkliga sej själv med eget företag och drömjobbet men det går sällan ihop med barn. Ibland kanske man får ta en paus och fråga sej själv om en lägenhet i innerstan och semestrar i hus på Gotland är det som pengar ska gå till när man egentligen bara behöver ge tid till ungarna. Människor som du brukar bortförklara allt med att det är kvalitetstid som betyder nåt, det är inte sant, ungar vill ha kvanitet av sina föräldrar, ju mer desto bättre!”
Häromdagen skrev jag om att få i hop livspusslet att vissa dagar känns som ett evigt pusslande. Då fick jag den här kommentaren av Micki. Tänkte länge och väl på bilden jag ger här på bloggen eller snarare vad hon väljer att läsa in. Kände att det här är en superviktig debatt, fråga eller vad man ska kalla det.
Micki påstår ju här att mitt arbetsliv inte går i hop med mitt mammaliv. Hon säger att människor som jag brukar bortförklara allt med att det är kvalitetstid som betyder något…ja, ni kan läsa själva.
Det låter som om jag är en övertidsarbetande mamma som aldrig är med mina barn. Som ni kanske redan har förstått håller jag inte alls med Micki när det gäller att förverkliga sig själv och eget företag inte går ihop med barn. Om man ska tänka så tror jag inte att någon annan form än att vara hemmafru funkar. När jag och Amanda bestämde oss för att starta eget var just en av anledningarna att vi ville skapa en arbetsform där våra barn får plats. Att inte behöva ha dåligt samvete när man behöver vara hemma med sjuka barn. Ingen som tycker att det är jobbigt när barnen hänger med till kontoret, vi bestämde oss helst enkelt för att anpassa våra arbetsliv efter våra barn. Vår andra önskan var att ha roligt på jobbet varje dag, arbeta med människor vi har valt själva samt att försöka göra allt vi någonsin drömt om. Inget nio till fem-jobb i världen hade kunnat fixa den här kombinationen. Så jag förstår inte riktigt vad valet skulle vara, menar Micki att jag ska ta ett mindre krävande jobb? Men vad är då det? Jag har själv skapat ett jobb där både barn och självförverkligande får plats. Jag tror att jag hade pusslat lika mycket som hemmamamma, eller deltidsarbetande mamma. Framför allt är det just såna här kommentarer håller kvinnor tillbaka. I stället för att försöka få bukt på livspusslet tillsammans, skapa arbetssituationer som tillåter kvinnor att vara både och.
Jag tror att alla gör så gott de kan. Det viktigaste är nog att göra det som gör att man är tillfreds och lycklig. Inte går in i någon trist vägg eller tappar bort sig själv. Jag tror att det är livsfarligt att inte försöka göra allt man drömmer om. Jag tror på att skaffa så många barn man hinner se och ta hand om och samma sak när det gäller sig själv. Att hinna se och ta hand om alltså. Jag tror på att stödja varandra i det vi har valt. Inte trycka ner med våra fördomar.
Storasyster och moster. Det är så stort att få en bebis. Att klara av att föda ett barn. Det är också något otroligt att få nummer två. Jag minns när jag fick Wilma. Att jag var helt överlycklig över att ha fått ett barn till var en sak men jag hade aldrig kunnat ana tvåbarnsmammegrejen. Den är så otroligt tillfredsställande. Jag har alltid undrat när man vet att man är klar med att skaffa fler barn. Jag minns hur jag satt i soffan och ammade Wilma med Rosa vid sidan tätt intill och tänkte att blir det av någon anledning inga fler barn nu så är jag helt nöjd.
Jag har haft fyra nätter av dålig sömn (lite olika anledningar dock), har någon form av låsning i ryggen, Wilma har magsjuka och jag är helt yr av att snart ha sett en hel box Mad Men säsong 5. Men jag är helt kärleksfullt bebisrusig av att Frances äntligen är här.
Välkommen till världen Frances. Vad vi ska ha kul!
Godmorgon säger vi från sjukstugan. Wilma har som sagt vattkoppor så vi är hemma och stökar denna måndagmorgon. I natt hade Wilma sjuk feber. Efter vatten och supp kunde jag inte somna om. Så jag började googla vattkoppor. Efter att ha doktorerat i sjukdomens alla fakta gick jag ännu djupare och började läsa om verkliga fall. Det skulle jag aldrig ha gjort. Barn har ju dött av denna extremt vanliga sjukdom.
Sen spenderade jag timmar med att lyssna på varje andetag. Lät de inte lite ansträngda. Hög feber lika med hjärnhinneinflammation… Kalla mig galen för jag kände mig så. Jag kan googla ihjäl mig. Och mina barn när mina hemskaste diagnoser ställs via internet på nattkröken. Aja, Wilma är som en prickig korv men piggelin i dag. Jag mer trött än vad jag borde på grund av djupt researcharbete.
Jag tänker så här i vårt nya informationssamhälle. Hur ska vi som inte kan hålla oss från att ta reda på allt inte gå bananas över diagnoserna. En kompis till mig var härom dagen på vårdcentralen med sitt barn och läkaren började googla symtom och förklaringar. Då kände jag att jag lika bra kan hoppa i läkarrocken och sätta i gång. Vem och vad ska man lita på? Eller ska jag bara låta livet på gå och inte vara så hysterisk.
I dag var det mitt beräknade förlossningsdatum. Varje år går jag igenom samma tankar om hur det gick till när Rosa föddes den sjuttonde september. I dag slår det mig att det är samma väder som då för snart nio år sen. Jag minns så väl hur det var den femtonde. Hur jag gick på Rörstrandsgatan i solen, vankade fram. Kände hur hennes lilla huvud satt långt ner och hur hon liksom rörde på det fram och tillbaka. Jag var tjugoåtta år och visste inget om hur det skulle bli att vara mamma. På kvällen den sextonde satt jag i soffan. Rosas pappa och storebror hade just somnat. Jag tittade på något program och hade inte än någon sömn i kroppen. Som om jag visste att det snart skulle hända. Helt plötsligt knäckte det till i ryggen. Jag gick in i badrummen och det kom vatten. Min första tanke var att jag kissade på mig. Min nästa tanke famlade vid att kunde det vara vattnen som gick. Jag blev helt pirrig och skrattig. Väckte Rosas pappa och sa, jag tror att vi ska få barn i natt. Han störtade upp och ringde sin mamma som är barnmorska. Hon skyndade till oss. Inom en timme hade jag fullt värkarbete och efter två klädde jag på mig och gick. Jag skulle till BB. Framme på BB Stockholm blev vi inskrivna direkt. Efter det började ett par timmar av hårt värkarbete. Klockan sju bytte barnmorskorna pass och jag minns att jag grät när min barnmorska sa, nu går jag och när jag kommer tillbaka kommer du ha fått världens finaste bebis. Klockan kvart över nio började krystvärkarna. Gudrun Abascal som är chef på BB Sthlm tittade in för att hälsa oss välkomna. Hon fattade direkt läget och i dräkt och allt annat än sjukhuskläder bad hon mig krysta och på tre var Rosa ute. Solen sken utanför, höstlöven började ändra färg och världen stod stilla för en stund. Jag hade blivit mamma till världens finaste Rosa. På måndag fyller hon nio. Nu ska jag åka och köpa födelsedagspresenter.
Jag är verkligen skitdålig att vara borta från mina barn. Jag är avundsjuk på de som verkligen kan uppskatta att barnen är borta mer än ett dygn. Självklart kan jag tycka att ett dygn för mig själv är toppen men sen vill jag ha dem tillbaka. Nära mig, i min säng. Jag vet att det är supernyttigt för Wilma och Gustav att klara sig själva. Utan en mamma som är där och petar och gojsar. Jag vet också att jag gör ett så mycket bättre jobb när jag kan koncentrera mig på mitt jobb och är helt befriad från tankar på middagshandlingar, förskolehämt och annat livspusselpraktiskt. Men jag tappar liksom livet lite. Mina rutiner är som bortblåsta och jag har lite svårt att lokalisera mig själv. Behöver verkligen öva på detta.
Jag är ledsen för mitt dåliga bloggande. Jag var tvungen att göra klart sommaren med mina nära och kära. Vi har de senaste dagarna ätit middagar, hängt på stränderna och bara varit. Så himla skönt.
I dag har Gustav och Wilma åkt till stan och jag är löjligt skör av att vara utan min bebis som nu ju är ganska så stor. I morgon åker Rosa och sen börjar allvaret. Vi smygstartar med att spela in nya avsnitt av ”På middag av Hannah & Amanda” här hos oss på Gotland. Det ska bli riktigt roligt. Men en helomvändning när vårt team dundrar in här måndag morgon. Nu ska jag laga pasta pesto, ta en powerwalk med vår bästa Mikaela (vår produktionschef) som redan har anlänt. Ett kvällsdopp i kalkstensbrott.
Hela huset är fullt med släkt och i morgon är det dags för Wilmas dop. Det som från början var en familjegrej har nu vuxit och blivit kalas för alla som råkar ha vägarna förbi. Det blev en hel del. Jag tror att det kommer bli en bra blandning mellan hur man gör saker i min familj och Gustavs familj. Jag älskar ju ceremonier av alla dess slag. Det storstilade och högtidliga. När allt blir koncentrerat och känslorna får plats. Klänningen är inköpt, dopvattnet hämtat från havet vid vår vackraste strand, en gudmor och en gudfar som kommer ta det bästa ansvaret livet ut, ja allt är på sin plats. Det blir bra.
