Jag är verkligen skitdålig att vara borta från mina barn. Jag är avundsjuk på de som verkligen kan uppskatta att barnen är borta mer än ett dygn. Självklart kan jag tycka att ett dygn för mig själv är toppen men sen vill jag ha dem tillbaka. Nära mig, i min säng. Jag vet att det är supernyttigt för Wilma och Gustav att klara sig själva. Utan en mamma som är där och petar och gojsar. Jag vet också att jag gör ett så mycket bättre jobb när jag kan koncentrera mig på mitt jobb och är helt befriad från tankar på middagshandlingar, förskolehämt och annat livspusselpraktiskt. Men jag tappar liksom livet lite. Mina rutiner är som bortblåsta och jag har lite svårt att lokalisera mig själv. Behöver verkligen öva på detta.

Har just skickat i väg Rosa till hennes pappa. Så nu är jag barnfri och ska jobba järnet. Startar lite snällt med datorn i sängen. Känns superknasigt att inte ha en massa barn som ska ha frukost…

Började morgonen med att försöka shoppa en finklänning på nätet denna morgon som ska bäras på ett bröllop (inte mitt) inom kort. Kan man ha svart på bröllop nu för tiden? Ska kolla med Amanda som ändå är något av en bröllopsexpert.

Det känns härligt det här. Nu ska allt bli i sin ordning igen. Podd varje vecka, dagens kläder, nya program och vårt magasin som är under bakning.

Det finns ju något fantastiskt att få återgå till vardagen!

I morgon börjar jag om. Jag ska nu sluta tjata om denna sommar och omfamna hösten (eller sensommaren), framför allt ska jag ta emot denna hösttermin som står inför mig. Nytt läsår, nytt bänkpapper eller som jag jobbar nystarten så här i vuxen ålder ny frissa, ny kalender… Det är lite knasigt eftersom vi startar jobbveckan här på Gotland. Funderar starkt på att lämna alla tramsiga kläder här på ön så att jag är tvungen att skaffa den där välkombinerade garderoben. Att äntligen gå efter mitt egna tips att köpa färre, lite dyrare kläder i bättre kvalité. Den nya frissen kommer att komma på plats nästa vecka. Ytligheterna är mitt sätt att sätta en ram för hösten. Ge den konturer för mig att verka inom. Känna mig trygg och kunna sväva ut. Sån är jag. Nu kör vi. Älskar att det börjar om nu!

Jag är ledsen för mitt dåliga bloggande. Jag var tvungen att göra klart sommaren med mina nära och kära. Vi har de senaste dagarna ätit middagar, hängt på stränderna och bara varit. Så himla skönt.

I dag har Gustav och Wilma åkt till stan och jag är löjligt skör av att vara utan min bebis som nu ju är ganska så stor. I morgon åker Rosa och sen börjar allvaret. Vi smygstartar med att spela in nya avsnitt av ”På middag av Hannah & Amanda” här hos oss på Gotland. Det ska bli riktigt roligt. Men en helomvändning när vårt team dundrar in här måndag morgon. Nu ska jag laga pasta pesto, ta en powerwalk med vår bästa Mikaela (vår produktionschef) som redan har anlänt. Ett kvällsdopp i kalkstensbrott.

Vad gör ni?

Färgerna är så intensiva, blommorna står och vajar längs vägen, ljuset står lägre och när vinden tar i är det en annan luft. Augusti är snart här. Det är som att sommaren rundas av. Som att den där roliga festen snart är slut och alla måste gå hem. Jag är dålig på transportsträckor. Jag är bra på att vara där jag är men inte när jag vet att det snart är dags för förflyttning. Det är därför jag aldrig har tyckt om att resa. Det kostar så mycket att bryta upp, åka i väg, färdas över land och hav. Det finns ju de som älskar det. Att vara på väg. Jag vill bara stå still. Inte i tanken. Inte i mitt liv. Jag vill att allt ska hända där jag känner mig trygg, på min arena, då är jag som bäst.

I dag var det som om sommaren tog slut en smula. Höstens verklighet slog emot mig med en otrolig kraft. Jag kunde knappt andas.

Jag liksom sörjde att sommaren snart är över. Den har varit evighetslång och samtidigt ett ögonblick. Jag sörjde att blommorna ska försvinna. Att snart ska vårt hus stå tomt igen. I väntan på oss. Jag vill klamra mig fast vid allt det här. Inte sakta förflytta mig.

Jag vet att när jag vaknar i morgon bitti är allt bättre. Jag har förlikat mig med att det är så det är. Gjort om det här till något bra. Hittar sättet som gör att varje timme och minut som är kvar blir värdefulla, att de inte slarvas bort. Jag kommer baka den sista jordgubbspajen, grilla vid havet, plocka blommor med Wimsan, pyssla klart Rosas loppisinköpta dockskåp, älska min bankis så mycket jag kan, fylla hela bilen med barn och bada efter middagen, äta bullar på bageriet, andas, vara min alldeles egna Gotlandssommar. Så måste det bli.

Sitter i köket och beställer flygbiljetter. Önskar att det var till Amalfikusten eller något grekiskt paradis men det är till mig och Amanda som ska till storstan över ett dygn och jobba. Jag har på mig lika mycket kläder som en höstkväll. Kommer på mig själv att undra om jag packade ner några strumpor. Det är inte det att det inte är fint väder. Solen skiner men det blir aldrig varmt i luften. Så fort solen går i moln eller det blir kväll så är det så kallt. Det slår mig att det var kyligt förra sommaren också. Jag undrar om den nya svenska sommaren kanske är så här. Pappa säger att jag pratar strunt och att värmen kommer. Jag hoppas det.

I vilket fall som helst har vi härliga dagar här på ön. I dag har jag inte lämnat gården. Folk har kommit och gått. Fikat. Pratat. Lekt. Jag älskar de där dagarna som bara pågår. Ingen stress. Jag älskar dem för att jag vet att någon gång i november när det är som mest och mörkret tränger in genom dörrspringorna är det just de här dagarna som man knappt minns som gör att man orkar hela vägen till nästa sommar.

Läste en bok om tid en gång av en tidproffesor. Hon skrev ett helt kapitel om det hon kallade för ”ställtid”, den där tiden när man vattnar blommor, har tid att tänka tankar på om en vas ska stå där eller kanske där… Då är hjärnan i riktigt viloläge. Det är då man fyller på.

Jag fyller på som tusan just nu. Alla mina finaste är här. Min familj. De tar aldrig något av mig. De ger bara. Fyller mig till bredden av braigheter. Jag älskar dem för det.

Så här vid köksbordet nu när solen gått ner och jag har kalla fötter är det här jag är. I mina tankar. Det var bara det.

Man kan inte lita på vädret ett skvatt. Så när min bästis Saga med kompisar kom på lunch i dag blev det inomhus. Så mysigt och som ni ser som vanligt en drös med barn. Här kusiner och Sagas son Ramses som vi kallar för brassekusinen.

På menyn stod Supersmaskig kyckling-spenat-västebottenost-paj (inte med på bild), chevrésallad och kladdkaka med grädde till eftis.

Ledsen för dåligt bloggande men i bland ligger nätet nere här på vår avkrok. Vet inte varför men lite regn eller ett felplacerat moln kan ge total radioskugga. Jag ska inte klaga på molnen eller regnet. Vi har faktiskt sol mest hela tiden. Sommaren har på något sätt landat här.

Jag brukade som tonåring alltid säga att jag vill att mitt liv ska vara som på film. Det slår mig att jag ofta tänker tanken att nu är det som på film. I bland komedi, buskis eller ett helt fantastiskt olyckligt drama. Det är på något sätt som om situationerna hopar sig här hos oss.

De senaste två dygnen har bjudit kärleksdrama. Vår pappas hund Gangster blev jättesjuk (han var jättegammal) och var tvungen att avlivas, så sorgligt men samtidigt på ett fint sätt. Omslagfotografering. Underbar middag med allsång med proffessionell musikproducent som gjorde finaste godnattsångerna till barnen på Alex el-piano. Vi kanske har hittat en ny medarbetare till Perfect Day. Bad i kalkstensbrott. Jag har klippt lugg. Sol och regn. Min kille har kommit. Det är härligt.

Här har ni mina senaste dagar i min mobil.

Denna morgon tokregnar det här på ön. Ganska mysigt om man får tycka det så här på sommaren. Vi har tända ljus och äter frukost. Det blev så mörkt helt plötsligt. Snart kommer mina svärföräldrar. Ska nog baka något.

Ja, herre gud vad härligt med bara en regnig, långsam dag.

Glad fortsättning på midsommaren!

Alla duktiga flickor, jag vill tala om det här med att sakta ner. Det är livsviktigt och ingen kommer tacka er för att ni jobbade järnet och stressade livet ur er. De senaste dagarna har vi haft en kollega här som när hon kom hit var så stressad att hon talade på inandning. Jag fattar att hon vill jobba som tusan då hon har världens roligaste jobb men hon har också ett jobb där alla behöver henne. Det gör att hon har svårt att tacka nej.

Nåväl när hon kom hit saktade hon in för första gången på riktigt länge. Det resulterade så klart i alla möjliga olika symtom. Så där som det ofta blir när man slappnar av. Det slutade med ett besök på akuten.

Nu mår hon bättre igen.

Jag brukar klaga på min migrän men trots att det känns som åkomman från helvetet borde jag kanske tacka den eftersom den fungerar som en bromskloss. Jag kan aldrig köra på för mycket för då kommer den krypande. Den tvingar mig att sakta ner. De flesta har inte någon sån och de flesta tjejer jag känner är världsbäst på att vara duktiga, aldrig svika och jobba på som om det inte finns någon morgondag.

Så om det kan vara till någon hjälp ber jag alla så här innan semestern att sakta ner. Så att sommaren blir lång och härlig vila i ställer för nödrehabilitering. Alla är värda det. För att ni är så duktiga.