Sitter i köket och beställer flygbiljetter. Önskar att det var till Amalfikusten eller något grekiskt paradis men det är till mig och Amanda som ska till storstan över ett dygn och jobba. Jag har på mig lika mycket kläder som en höstkväll. Kommer på mig själv att undra om jag packade ner några strumpor. Det är inte det att det inte är fint väder. Solen skiner men det blir aldrig varmt i luften. Så fort solen går i moln eller det blir kväll så är det så kallt. Det slår mig att det var kyligt förra sommaren också. Jag undrar om den nya svenska sommaren kanske är så här. Pappa säger att jag pratar strunt och att värmen kommer. Jag hoppas det.

I vilket fall som helst har vi härliga dagar här på ön. I dag har jag inte lämnat gården. Folk har kommit och gått. Fikat. Pratat. Lekt. Jag älskar de där dagarna som bara pågår. Ingen stress. Jag älskar dem för att jag vet att någon gång i november när det är som mest och mörkret tränger in genom dörrspringorna är det just de här dagarna som man knappt minns som gör att man orkar hela vägen till nästa sommar.

Läste en bok om tid en gång av en tidproffesor. Hon skrev ett helt kapitel om det hon kallade för ”ställtid”, den där tiden när man vattnar blommor, har tid att tänka tankar på om en vas ska stå där eller kanske där… Då är hjärnan i riktigt viloläge. Det är då man fyller på.

Jag fyller på som tusan just nu. Alla mina finaste är här. Min familj. De tar aldrig något av mig. De ger bara. Fyller mig till bredden av braigheter. Jag älskar dem för det.

Så här vid köksbordet nu när solen gått ner och jag har kalla fötter är det här jag är. I mina tankar. Det var bara det.

Jag har noga läst alla kommentarer eller råd kanske man ska kalla dem. Genom dem börjar nu det här ta form för mig. På onsdag ska vi träffa prästen, jag tror att vi har bestämt plats och maten blir bra. Massor av barn och människor som tycker om Wilma. Det svåraste blir nog att få min vilda bebis att sitta still, bli buren av präst… Eller så blir hon tagen av stunden. Det svåraste för mig är att inte bli överkänslopinsam då jag gråter bara jag lyssnar på alla fina låtar ni tipsar om. Besvärjelsen av Hanna Hedlund går bara inte då jag gråter så mycket. Det ska bli intressant det här. Dopet går av stapeln nästa vecka. Halleluja!

Vi planerar dop här på ön. Jag är inte döpt, ingen av mina systrar heller, Rosa är inte döpt. Dop är inget som har stått på min agenda över saker som är viktiga i livet. Men för min kille och hans familj är det en sån sak. Som man gör. De flesta dop jag har varit på upprör mig. Inte för att cermonin som sådan är något annat än fin utan för det som sägs. Att barnet tillhör gud, att gud är viktigare än föräldrarna och att nu får barnet tillgång till gud. Är inte gud till för alla? Finns inte gud överallt? I min religion så är gud kärlek. Det goda i livet. Inte sträng och bara till för de som gör ”rätt”. Jag är inte emot dopet men jag känner att jag måste hitta min väg i det här. Wilmas ändå otvungna väg för att hon är ett barn som måste få bestämma själv senare vad hon tror på.

Nu fattar jag att ni tycker att jag kanske borde hoppa över det här. Men jag är med på dopet, jag tycker att det är viktigt att Wilma får en fest, gudföräldrar, det är på något sätt att manifestera att hon finns och är viktig. Men hjälp mig här. Hur gör man en bra mellanvägscermoni? Mellan gud och hippieandlighet? Vilka fina låtar kan man spela? Något annat man ska tänka på? Hur gjorde ni?

Man kan inte lita på vädret ett skvatt. Så när min bästis Saga med kompisar kom på lunch i dag blev det inomhus. Så mysigt och som ni ser som vanligt en drös med barn. Här kusiner och Sagas son Ramses som vi kallar för brassekusinen.

På menyn stod Supersmaskig kyckling-spenat-västebottenost-paj (inte med på bild), chevrésallad och kladdkaka med grädde till eftis.

Ledsen för dåligt bloggande men i bland ligger nätet nere här på vår avkrok. Vet inte varför men lite regn eller ett felplacerat moln kan ge total radioskugga. Jag ska inte klaga på molnen eller regnet. Vi har faktiskt sol mest hela tiden. Sommaren har på något sätt landat här.

Jag brukade som tonåring alltid säga att jag vill att mitt liv ska vara som på film. Det slår mig att jag ofta tänker tanken att nu är det som på film. I bland komedi, buskis eller ett helt fantastiskt olyckligt drama. Det är på något sätt som om situationerna hopar sig här hos oss.

De senaste två dygnen har bjudit kärleksdrama. Vår pappas hund Gangster blev jättesjuk (han var jättegammal) och var tvungen att avlivas, så sorgligt men samtidigt på ett fint sätt. Omslagfotografering. Underbar middag med allsång med proffessionell musikproducent som gjorde finaste godnattsångerna till barnen på Alex el-piano. Vi kanske har hittat en ny medarbetare till Perfect Day. Bad i kalkstensbrott. Jag har klippt lugg. Sol och regn. Min kille har kommit. Det är härligt.

Här har ni mina senaste dagar i min mobil.

Jag sprang inte lika långt men cirkus tre kilometer. Sakta, sakta men hela vägen! Appen jag använder heter Runkeeper och är fantastisk. Den kan räkna ut allt och man blir coachad under vägen. Peppad liksom.

I lurarna hade jag Klara Zimmergrens sommarprat. Så om du ska göra en sak i dag. Lyssna på det! Jag och Amanda får ofta frågan om vi inte kan prata om barnlöshet. Vi kan inte det. När man har barn och inte har behövt kämpa så mycket för att få dem är det omöjligt att prata om det. Klaras sommarprat handlar just om barnlöshet. Jag grät så att det skvalade, förstod, kände mig dum och skrattade lite mellan tårarna. Alla borde lyssna för att förstå och sluta klampa runt i folks innersta utan att tänka efter. Viktigt för alla och Klara berättar så himlans bra.

Nu ska jag hämta Anna Kokotos på flyget för vi ska plåta omslag till vår tidning i dag!

Har fått dille på att baka småkakor, eller vad heter det? Torra kakor? Hårda kakor? Det började med att jag gav mig på syltgrottor, sen kolakakor, nu bondkakor med mandel. Här är receptet på dessa godingar.

Stora bonnakakor med mandel

(cirka femton kakor)

200 gram smör

2 dl rårörssocker eller vanligt strösocker

2 msk ljus sirap

4 dl vetemjöl

1 tsk bikarbonat

en näve mandlar som du hackar i lagoma stora bitar

Rör i hop smör, socker och sirap så mycket du kan. Häll i resten av ingredienserna och jobba i hop degen med händerna. Skär den i tre bitar som du plattar ut på en plåt. Grädda i 15-20 minuter i 200 grader. Håll koll så att de inte bränns i kanterna. Skär dem och låt svalna.

Bästa kakan att ha med på stranden.

Som ni säkert har förstått vid det här laget är jag en riktig periodare när det gället det mesta. Men jag är glad för mina perioder. De är bättre än ingenting. Sen jag kom hit till Gotland har allt som har med träning att göra stått totalt still. Som tillfälligt ensamstående till två barn finns det inte mycket utrymme för egentid. Visst har jag Amanda, Alex och min mamma som hjälper mig massor men prioriteringen blir oftast någon jobbgrej som behöver göras, en mindre storstädning eller något annat som liksom ligger precis framför mig som blir gjort när jag har lite hjälp med barnen.

Men denna morgon kände jag mig så träningssugen. Jag älskar när det liksom kommer ett sug. Så mamma tog Wimsan till stranden med bilen och jag sprang. Jag tror att peppet föddes i går när jag läste om Martina Haags nya bok ”Heja Heja” om hur hon började jogga. Först sakta, sakta och sen mer och mer. Så inspirerad av det tänkte jag att jag springer så sakta, sakta så länge jag orkar och sen går jag resten. Men The Run-träningen i vintras måste ha gett nåt då jag sprang sakta, sakta hela vägen.

Måste ju säga att de ett under av bra sällskap de här poddarna. Man är så upptagen att man knappt hinner fatta att man springer.

Från och med nu ska jag resten av sommaren göra något sportigt varje dag. Från att springa till att rida, spela tennis, köra kettlebell med min lillasyster Amelia när hon anländer med sin nyinköpta järnklump. Det blir bra. Vi får se hur länge perioden håller. Häng på!

Ett dygn, alla transportmedel man kan tänka sig (flyg, bil, tåg, buss, båt…) festival, Schulman Show inspelning…

Ja herre gud vilket dygn. Ett alldeles ljuvligt dygn med massor av braigheter. Jag är sjukt dålig på att göra saker själv. Utanför familjen alltså. Jag väljer alltid mina barn först. Jag åker aldrig bort med tjejerna en weekend, är väldigt sällan ute och kalasar om det inte är något speciellt eller någon annan egotid-grej. Varje gång jag gör det så måste jag putta mig själv över kanten. Hårt och bestämt annars stannar jag hellre hemma. När det är jobb är det annorlunda för då måste jag. Det är inte det att jag inte vill men det sitter starkt präglat i mig att aldrig lämna mina barn.

Vår mamma var alltid hemma. Kanske inte självvalt men det fanns inte riktigt någon plats för henne då vår pappa hade 250 resdagar per år och snurrade runt på världens alla tuffaste platser och gjorde rockvideos. Sen blev det alltid lite kaosigt när hon väl borta så jag tror att det blev för ångestladdat. Men jag är inte min mamma och har inte en man som reser jorden runt ett par gånger varje år. Jag har alla möjligheter att sväva ut i bland. Ett dygn då och då är det bästa som finns. För alla tror jag.

Mina barn var i tryggt förvar hos mormor på Gotland och har haft det supermysigt. Jag fick umgås med min kompis Jonna som jag inte har haft chansen att spendera så här mycket tid med på år och dar, när jag sen mellanlandade på vägen hem i Stockholm hann jag med att äta en långlunch med min man. Vi var båda helt euforiska att få sitta i två timmar på restaurang och tala klart. Det var verkligen inte i går. Vi han säga en massa fina saker, se varandra och inte bara vara Wilmas föräldrar utan oss själva.

När jag har laddat min telefon ska jag visa bilder från festivalspektaklet!

Alltså tro det eller ej men jag ska på rockfestival eller heter det musikfestival? Strunt samma men jag ska på Peace and Love i Borlänge.

Schulman Show ska sändas live därifrån och då som vanligt Alex med sina panelmedlemmar.

Nu kanske ni undrar varför jag är så förvånad över detta faktum. Men det är som om jag ska få åka i en tidsmaskin tillbaka till tidigt tjugohundratal. Då jag var självskriven på festivalerna. Jag har aldrig varit så speciellt musikintresserad men mitt umgänge gjorde att jag hängde med alla de där tuffa banden. Så förutom att jag ska göra Schulman Show ska jag hänga med min gamla vapendragare Jonna Bergh som fortfarande är självskriven på alla tuffa musikfestivaler. För att förbereda mig för denna händelse har jag pressat Jonna på all info. Vad har man på sig, hög eller låg klack och hur går det hela till? Som om jag aldrig har varit utanför hemmet.

Denna förmiddag har spenderats i Visby för att inhandla den ultimata festivaloutfiten. I dessa påsar vilar några kombinationer som jag nu ska testa inför min stenhårda jury Amanda, Rosa, Charlie och Wilma.

Självklart har jag redan ångrat mig tusen gånger och tänkt att det är bättre att jag stannar här på ön i mina träskor med barnen. Tills Amanda röt till och sa nu åker du! Det är ju som om jag skulle få ett dygn i St Tropé! Det är där vi är olika. Jag älskar oss för det!

Fortsättning följer…