Erika: Om du inte vill att folk ska kommentera ditt utseende kanske du ska sluta lägga upp bilder på dig själv? Lägger man upp nåt som bara handlar om sitt utseende så är det väl självklart att man får räkna med kommentarer om det? Och om du berättar allt om din träning så är det också självklart att folk kommenterar det. Bara ett tips.

Modesty: Ja, vad för kommentarer önskar du på ett inlägg som ”Dagens kläder” om du nu inte vill bli bedömd och ens få positiva, peppande kommentarer? Du efterlyste mer insida än utsida i podden Hannah men fundera ett slag på hur mycket insida dina inlägg handlar om? Det mesta är ytligt i form av dagens outfit, senaste nagellacket du har fått hos ”Bästa Rossana” och din komma i form-utmaning. Intet ont om dessa ämnen, vi som läser din blogg och lyssnar på podden vet ju att det handlar mest om sådant men jag reagerade på att du är trött på att bli bedömd hela tiden (vilket jag förstår) efter ytan jämt. Men lägg för sjuttsingen inte ut den typen av bilder på dig själv då! 😉

Jag har fått lite kommentarer på min och Amandas senaste podd där jag pratade om kommentarerna runt mitt utseende. Jag fattar att det kan bli helt förvirrande hur jag vill ha det så jag tänkte skriva lite om det.

Jag älskar att få fina komplimanger. Så klart. Jag älskar när ni gillar hur jag ser ut, vad jag har på mig och nästan ännu mer när ni inspireras av hur jag ser ut, klär mig, mitt nagellacksfärg och så. Det var bara det att det blir lite mycket när det handlar om min figur. Jag fattar att det också har kommit upp eftersom jag har tränat som en dåre, snackat mat och hälsa men jag är alltid nervös för att det ska bli för mycket. För allas skull. Jag älskar om jag kan bidra till hälso och träningspepp men skulle aldrig förlåta mig själv om det blir som ett jobbigt hets. För det hatar jag. Så förstår ni balansen där. Att peppa och ge komplimanger är bra grejer för alla men när det blir för mycket tyck och tänk runt ens utseende kan det bli lite snett. Jag hoppas så att ni är med mig. Att ni förstår hur jag tänker. Jag försöker tänka så runt alla jag möter. Att boosta på rätt sätt.

Jag ska också bli lite mer insida här. Ni har helt rätt. Det kanske har varit för mycket utsida här ett tag. Jag tror att det blev så för att jag tog i så himla mycket för att klara av den där utmaningen. Nu är jag tillbaka. Kände till och med i dag när jag var hos PT-Cai och vi körde ett stenhårt pass och han förberedde mig på en mätning i morgon att jag vill fortsätta träna och vara hälsosam men kanske just nu måste vila lite från alla mått. Sån är jag.

Jag tänkte på en sak, om jag hade fått plastikoperera allt jag inte gillade hos mig själv som tonåring så hade jag varit omopererad till oigenkännlighet. Vid osjälvsäkra fjorton hade jag lätt låtit vem som helst sätta kniven i min stora, fula näsa. Den där som jag i dag älskar och inte skulle låta någon röra för alla biljoner i hela världen. Mage, lår och lovehandels hade fått sig ett redigt blowjob vid retliga sjutton. Mina bröst hade fått taffliga 90-tals silikoninlägg, inte för att de skulle bli större, utan för att jag vid den åldern inte alls kunde förstå vilken nytta jag i framtiden skulle få för mina mjuka, naturliga tuttar (läs amning och framförallt är det ju ingen hemlighet att killar är ju helt tokiga i hela tuttprylen). Det jag vet nu som jag inte visste då är att jag inte hade varit ett dugg nöjd med mig själv och i dag bittert ångrat alla ingrepp.

För ett par år sedan läste jag en artikel i ett amerikanskt mycket glossigt magasin. Den handlade om du vet hon som spelade den där lockhåriga Baby i favvofilmen ”Dirty Dancing” . När den filmen kom ville jag vara Baby och jag hoppades innerligt att jag skulle få träffa en alldeles egen dansande, farlig Patric Swazye. Det härliga med Baby som i verkligheten heter Jennifer Gray var ju att hon var så naturlig. Hon var inte som hennes storasyrra i filmen. För att fräscha upp ditt minne så var grejen mellan dem att Baby var den naturliga och helt bara vanliga men som ändå fann den stora kärleken och hennes syrra var svårt tjejtjejig, brydde sig bara om hennes utseende och vad hände med henne, jo, hon träffade svinet och blev dumpad. Sensmoralen var kort och gott att det är bättre att vara som man är och bli älskad för den man är och att det är bra nog. Nåväl, hon gjorde ”Dirty Dancing” som blev en succé och skaffade sig därmed en agent som sig en Hollywoodstjärna sig bör.

Denna agent spådde Jennifer en lysande framtid om hon bara blev lite mer filmstjärneaktig. Några små och några större ingrepp skulle göra henne perfekt. Jennifer lade sig gladeligen under kniven och vaknade upp ur narkosen som en ny människa.

Men resultatet blev välordnat trist och efter det blev det inga fler filmroller.

På mitt förra jobb hade jag en yngre kollega som förbryllar mig dagligen. Hon är en sån där tjej som jag känner igen mig i när jag var yngre. Hon pratar alldeles för högt, tycker för mycket och är lite för mycket hela tiden. Hon kommer att snida fram en fantastisk personlighet med åren. Men hon är inte nöjd med sig själv. Hon vill operera sin näsa och haka.

Jag försöker få henne att förstå hela grejen, allt jag har lärt mig av åren som har gått. Men för att vara riktigt tydlig drar jag det en gång till. När man är tonåring och en bra bit över tjugofem så är varenda detalj på kroppen värsta stora grejen. Man är så taskig och kritisk mot sig själv så att det är ett under att man inte tar livet av sig på stört. Men jag lovar att några dagar över säg tjugosex så omvärderar alla sitt utseende och vi ska inte snacka om vad som händer när man har fått barn. På något magiskt sätt börjar man se helheten, bra sidor och acceptera sig själv. Så kära lilla kollega och alla ni som går i såna här tankar lär av mig och Baby och vänta med hakan och näsan. Vill du sen operera dig runt trettio så ska jag inte hindra dig.

Tre lagar som regeringen borde lägga till i lagboken pronto:

1. Inga skönhetsoperationer för än efter trettio.
2. Tio statligt betalda terapitimmar mellan 15 och 20. Det borde vara lika viktigt och självklart som att man har fri tandvård till 19.
3. Tio timmar terapi måste ingå för varje kirugiskt ingrepp. Plastikkirurgen tar notan.

Alla älskade läsare. Ni skriver så vansinnigt härliga grejer om hur snygg jag är och min nya slankhet. Jag får kommentarer som jag läser mellan raderna vill ha min mirakeldiet. Hur mycket har jag gått ner? Kommer jag i favvojeansen? Det är ju kul men om sanningen ska fram har jag inte tänkt en sekund på någon diet sen typ i början av juli. Mitt favvojeansmål var att vara superdupernyttig fram till 1 juli och sen vara glad och nöjd. Jag höll det och där efter har jag haft världens härligaste sommar. Varje kväll har varit ett ljuvligt matevent (som det blir när det är lite dåligt väder), jag har ätit oändliga frukostar på vårt grannbageri, surdegsmackorna har legat mycket i fokus i sommar för att inte tala om det godaste brödet jag vet Gotlandslimpa. Jag har bakat massor. Jag har helt enkelt koncentrerat mig på allt som är härligt. Jag tror att det i bland är den bästa hälsokuren. Att vara med dem man älskar, på ett ställe man har kärt och gjort allt man har lust med. Jag har inte provat jeansen ännu, men jag ska göra det så fort det blir lite kallare.

Jag tror på att man ska ha ett eget sunt ideal. Ett snällt som gör en gott. Ett som är utstakat efter vad som är möjligt. I bland är jag trött på min degiga mage men när jag tänker på att den har varit ett bebisbo fylls jag med kärlek. Tänker att jag låter den vara tills jag är klar med bebisar. Men trots degig mage, stora fötter och lite häng här och där älskar jag min kropp. Den är stark och har tusen möjligheter. Den fungerar finfint och är inte till besvär. Den gör sig ursnygg i en kalasig klänning och älskar när jag klär den i mjukisbyxor.

Jag tror på att man verkligen ska ta hand om sig själv. Inga överdrifter åt något håll. Fylla på med braiga grejer och inte glömma bort att det som gör bäst nytta är att man tycker om sig själv och är så lycklig som möjligt. I bland är en smarrig efterrätt lycka och då ska man unna sig det. Det är livsviktigt att röra på sig. Det är min utmaning. Att ta mig tid till det.

Nåväl, ni hajjar vad jag vill komma. Det finns bara en mirakelkur. Att vara snäll mot sig själv. Det är mitt mål den här hösten. Att hitta bra balans mellan havregynsgröt och créme brulée. Så tänker jag.

Hur länge har jag hållt på nu? Måste vara en herrans massa veckor helt enkelt. Jag har dock haft en vecka i total synd. Under den här första veckan sen vi kom till ön har jag helt spårat ur. Eller inte helt men jag har unnat mig surdegsbröd från grannbageriet, bakat kakor så det står härliga till och levt det glada matlivet helt enkelt. Denna måndag går jag tillbaka till GI-livet. Mitt mål var ju att köra till 1juli och jag tänker att jag fortsätter strängt ett tag till. Mina favvojeans är kvar i stan men jag ska be Gustav ta med dem nästa gång han kommer hit så får vi se hur det har gått. Som ovan ser jag ut denna regniga måndag. Jag är nöjd och tror faktiskt att jeansen inom kort kommer sitta som en smäck!

Det svåraste som finns är att börja med något. Ett knep är att se till att man bara har nyttigheter hemma så att man inte kan spåra ur. Därför har jag tillsammans med mathem.se gjort en liten tävling för att kunna klicka hem mina bästa GI recept eller fylla på en bra grund för detta ändamål.

Skriv här i kommentarsfältet vilket recept från ”På middag hos Hannah & Amanda” du gillar bäst och varför. Jag kommer att utse två vinnare som får handla för 600 kr var!

Så här gör du:

1. Kontrollera så att du kan få leverans av MatHem här!
2. Kommentera detta inlägg med vilket av recepten från På middag med Hannah och Amanda som är ditt favoritrecept. Du hittar alla recept från respektive program här: Hannah och Amanda på MatHem.
3. Du som har en egen blogg: Lägg in texten ”Jag tävlar om Hannahs GI-Meny med hemleverans av MatHem hos C/O Hannah och Amanda!”

Mina GI-recept hittar ni här!

Alla duktiga flickor, jag vill tala om det här med att sakta ner. Det är livsviktigt och ingen kommer tacka er för att ni jobbade järnet och stressade livet ur er. De senaste dagarna har vi haft en kollega här som när hon kom hit var så stressad att hon talade på inandning. Jag fattar att hon vill jobba som tusan då hon har världens roligaste jobb men hon har också ett jobb där alla behöver henne. Det gör att hon har svårt att tacka nej.

Nåväl när hon kom hit saktade hon in för första gången på riktigt länge. Det resulterade så klart i alla möjliga olika symtom. Så där som det ofta blir när man slappnar av. Det slutade med ett besök på akuten.

Nu mår hon bättre igen.

Jag brukar klaga på min migrän men trots att det känns som åkomman från helvetet borde jag kanske tacka den eftersom den fungerar som en bromskloss. Jag kan aldrig köra på för mycket för då kommer den krypande. Den tvingar mig att sakta ner. De flesta har inte någon sån och de flesta tjejer jag känner är världsbäst på att vara duktiga, aldrig svika och jobba på som om det inte finns någon morgondag.

Så om det kan vara till någon hjälp ber jag alla så här innan semestern att sakta ner. Så att sommaren blir lång och härlig vila i ställer för nödrehabilitering. Alla är värda det. För att ni är så duktiga.

Jag började min karriär som 16-åring på Vecko Revyn. Min titel var modeassistent men redan första veckan kom Amelia Adamo förbi mitt skrivbord och undrade om jag hade lust att vara med i ett modereportage. Hon skulle göra det första svenska modejobbet med mulliga modeller. Bilderna från det är de när jag är med olika hundar. Det blev så lyckat så efter det rullade allt bara på. I varje intervju jag gör får jag alltid frågor om det här. Jag brukar säga att det är det viktigaste jobbet jag har haft i mitt liv då jag fick möjligheten att vara ett annat ideal för tjejer. Jag brukar också berätta att jag kanske som sextonåring inte riktigt kunde ta vara på det jag gjorde. Jag har fått en hel del kommentarer om att visa bilder från den tiden.  Här kommer ett litet axplock från min modellbok. Observera att en väldigt ung Amanda och vår lillasyster Amelia också är med på några av bilderna.

Nu är det dags. Jag brukar tala om nio månader upp och nio månader ner när det kommer till graviditetskilon. Det brukar funka ganska så bra men denna gång sitter mina kilon hårt. Nio månader ner har blivit till sexton månader precis samma som två månader efter bebisnedkomst. Jag brukar bara köra lite snäll GI så ordnar det sig men denna gång är allt för mysigt, stressigt, härligt på en och samma gång så det blir varken hackat eller malet. Först tänkte jag mörka och bara göra det här i hemlighet. Det är konstigt hur man alltid har någon form av hemlighetsmakeri runt allt som har med kropp och utseende att göra. Men så kände jag att det är viktigt att jag delar med mig av det här. Jag är ingen bantare. Jag är en nöjd person som tycker att jag är snygg och sexig. Men jag är jäkligt trött på att jag inte kommer i mina favvojeans som satt som en smäck innan Wilma. Som ni ser här på bilden, för er prånglade jag just på mig dem i nattlinne och som ni ser är de varken välsittande eller snygga just nu. Det är inget att blunda för det sitter en mage i vägen.

Så nu kör jag min diet och träning här och nu i all öppenhet. Jag är ingen vågperson så jeansen är min måttstock och mitt mål. De ska helt enkelt sitta snyggt igen. Jag skulle älska om ni som har samma utmaning som jag ville hänga på, dela erfarenheter, bikta sig, stötta och allt som rör en sån här liten hälso-jag-vill-komma-i-mina-jeans-resa.

Det här är min metod. Jag fick ett hett tips om Dukan Dieten. Om ni är intresserade han ni läsa om den här och här! Kort går den ut på att man proteinchockar kroppen i en attackfas för att sen gå över i varannan dag bara proteiner och varannan dag proteiner och kolhydrater. Sen är det en stabiliseringsfas som gör att om man äter som vanligt men alltid har en proteindag i veckan därefter ska resultatet bli det samma för resten av livet. Det är en fransk gubbe som har kommit på detta och revolutionerat hela Frankrike. Så den kör jag sen två dagar tillbaka. Man ska promenera minst 20 minuter om dagen och jag kommer lägga till ett pilatespass i veckan för att ta hand om mina stackars uttänjda magmuskler som inte har en chans att repa sig själva efter min fyraochetthalvtkilosbebis. Så! Jag hoppas att det funkar.

Jag döper projektet till:

Vägen till favvojeansen

Året var 1991 och jag hade precis börjat som assistent åt modeassistenterna på tidningen Vecko Revyn. Amelia Adamo hade just blivit chefredaktör och ett av hennes första drag var att göra mig till Sveriges första mulliga modell. Jag var sexton år och hade ingen aning om jag tyckte att jag var fin eller ful, hurvida jag skulle uppskatta mina mjuka kurvor eller om det var sexigt att ha stora bröst. Men jag älskade att stå framför kameran och jag älskade att bli sedd. Jag blev ett med mitt mulliga modellande. Jag satt i TV-debatter, Silikon-soffor och allt som fanns just då att tala ut i. Som tur var hade jag hjärtat på rätta stället och kunde tala för mig så det som kom ur min tonåriga mun blev ändå ett hopp för alla tjejer som inte var lika tunna som det vi kallade för idealet. Jag blev ett nytt ideal.

Jag klarade det här i två år. Sen backade jag och ville absolut inte synas alls. Det var lite mycket att ta på sig innan ens fyllda tjugo. Jag var tvungen att hämta hem mig själv först innan jag kunde bjuda på mig själv så mycket för andras skull. Så här cirka tjugo år senare tycker jag att det är bland det viktigaste jag har gjort. Jag fick chansen att hjälpa så många osäkra tjejer, bättra på lite självförtroende och skapa debatt.

Det här var innan det fanns bloggar, kommentarsfält, twitter och allt som gör vårt mediaklimat mycket hårdare. Hade jag-sjutton-år-mullig-modell funnits nu hade jag kanske klarat en kvart.

Amanda har skrivit en rad inlägg om det här med kroppsideal den senaste veckan. Ni läsare går bananas. I stället för att vräka ur er saker om Amanda, tjejen på bilderna, tycka till om Blondinbella eller vad ni nu rasar för eller mot. Ta i stället tillfället i akt. Tiden är mogen för en kroppsdebatt! Prata om viktiga saker som att vi ska vara snälla mot varandra, att alla är fina och snygga, att ett gott självförtroende är bättre än en perfekt kropp och framför allt att vi måste kämpa för att sudda bort gamla tradiga kroppsideal. Att idealet i stället är att tycka om sig själv, våga vara den man är och inte stressa i hjäl sig själv över att se ut på ett visst sätt eller att vara livrädd för att folk ska vara elaka runt ens figur och person. Det är viktigt tycker jag. Låt oss tala om det!