Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002.
Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.
Lars Ohly, Vänsterpartiet (Foto: Robin Lorentz-Allard)
I avdelningen totalt omotiverad självhävdelse kan jag i dag sortera in dessa bilder. Alltså, att Aftonbladets duktiga fotografer har lyckats fånga några av partiledarna då de läser artiklarna om Sakineh, som jag har redigerat och gjort ut under några nätter förra veckan.
För er som inte känner till historien så återberättas den i korthet här. Passa även på att protestera mot att den stackars kvinnan ska stenas till döds – med den enda motiveringen att hon eventuellt har varit otrogen.
Det system som tillåter något sådant kan inte kallas något annat än barbariskt. Och även om jag brukar hålla mig ifrån politiska inlägg eller annat som inte i alla fall löst går att koppla till min verksamhet som hårdrockstyckare så är kravet motiverat:
Erik Grönwall (till höger) tillsammans med Wolfs Niklas Stålvind på Getaway Rock i Gävle. (Foto: Mattias Kling)
De snärtiga AOR-ungdomarna från Upplands Väsby hälsar via sin hemsida att de nu har anställt en ersättare till avhoppade sångaren Kenny Leckremo.
Och denne är – kanske lite otippat, kanske inte – ”Idol”-vinnaren Erik Grönwall.
Helt spontant känns det kanske inte som ett klockrent val. Men, vad vet jag? Klart är ändå att 22-åringen har stora skor att fylla, då hans föregångare har en röst som är som klippt och skuren för gruppens Europe/Journey-minnande musik.
Vem var det som sa att samarbete med pressen inte kan löna sig?
Beslutet att släppa singeln ”Reaping death” tillsammans med Sweden Rock Magazine blev i alla fall en pangsuccé för de svenska black metal-hjältarna. Fler än 10 000 exemplar skeppades ut – och i veckan belönades gruppen med en guldskiva vid en så kallad ”ceremoni” hos Sound Pollution i Gamla stan i Stockholm.
– Den här utmärkelsen är ett bevis på att genren som sådan är att räkna med, kommenterade ensemblens sångare Erik ”E” Danielsson (bilden ovan) priset.
”Reaping death” är hämtad från Watains senaste album, ”Lawless darkness”. Plattan släpptes i början av juni och belönades då med fyra svavelosande plus i Aftonbladet av undertecknad.
METAL Udo Dierkschneider ratade en comeback i gruppen med motivationen att det nya materialet inte påminner tillräckligt mycket om ”Breaker” eller ”Restless and wild”. Vilket må vara en såväl krystad som konstig invändning, då ”Blood of the nations” verkligen låter som Accept ska göra med tiotalsbulligt ljudfläsk och nutidstyngd. Ersättaren Mark Tornillo gör ett gott vikariejobb i exempelvis ”Beat the bastards”, titelspåret visar vart Hammerfall borde skicka några royaltycheckar och rakt igenom bjuds det metal som både vill och kan. Även om speltiden på över en timme borde kunna ha begränsats en smula.
Bästa spår: ”Teutonic terror”.
++
Black Label Society
Order of the black
Roadrunner/Warner/ADA
HÅRDROCK På ett sätt är det sött att vare sig blodproppar, ett avsked från långvariga arbetsgivaren Ozzy Osbourne eller en påtvingad nykter vardag kan ta knäcken på Zakk Wylde. Det väl beprövade svarta är alltjämt riff- och solosäker rumlarrock med mycket hår på bröstet, några finkänsliga balladstunder och en hel del ölskum i skägget – tufft, manligt och festligt liksom. Som vanligt är det instrumentala framförandet klanderfritt, men som så många gånger tidigare brister det på att låtarna ofta är grådaskiga upprepningar av sådant Black Label Society redan har gjort med större säkerhet och känsla.
Enligt BBC News vill Nile Plumb, student vid Staffordshire-universitetet, vill hedra sina rockhjältar lite extra.
Och hur då? Jo, han önskar resa statyer över legendarerna i Stoke-On-Trent.
Plumb uppger att intresset för hans förslag har väckt mycket gillande och att en Facebookgrupp i ämnet har lockat drygt 400 medlemmar.
Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister är född i Stoke-On-Trent och nyligen Sverigeaktuelle Slash, mest känd för att ha producerat ett och annat klassiskt gitarrsolo i Guns N’ Roses, växte delvis upp i staden.
Förslaget får mig att tänka till en smula. Skulle det gå att göra något liknande med svenska rockrävar – och vilka skulle de då vara? Ska det resas en staty föreställande Europes Joey Tempest i Upplands Väsby? Yngwie Malmsteen utanför Systembolaget vid Hornstull i Stockholm? Vill du kika på en metallversion av Backyard Babies-Dregen i Nässjö? Dennis Lyxzén i Umeå?
På grund av komplikationer efter en magoperation tvingas Jack Russell ställa in sitt framträdande med Great White på Stockholm Rock Out den 11 september.
Ersättare på giget på Gamla Tryckeriet i Alvik blir i stället Paul Shortino (Quiet Riot, King Kobra och Rough Cutt), vilket ger spelningen en än mer exklusiv prägel.
Övriga band som uppträder på tvådagarsfestivalen är bland andra UDO, Lizzy Borden och Pretty Boy Floyd. Mer info om biljetter och övrigt hittar ni här.
Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.
Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.
För femtielfte gången, lite ordkunskap:
Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.
Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.
Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.
Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.
++++
Iron Maiden
The final frontier
EMI
METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”
Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.
Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.
Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas?
Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.
Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken.
Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest.
Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.
BONUS
BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.
VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.
LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.
Lika säkert som att klockan nyss slog åtta och att Gröna Lund är fullt av barnfamiljer med sockervadden i högsta hugg så står Peter Tägtgren och hans Pain nu på lilla scenen.
En musikaliskt stark öppning med bland annat ”I’m going in” och ”Walking on glass”, men den mycket låga scenen gör det svårt för oss under girafflängd att se något mer än en glimt av bandet.
Ja, rubriken här ovan anger ju ganska tydligt vad det handlar om.
Det nyrenoverade Aftonbladetpriset, för året med mer livefokus än en belöning för prestationer på skiva, har fått fram de som kan knipa en nalle vid prisutdelningen på Djurgården i Stockholm den 1 september.
Som vanligt är det Aftonbladets läsare som har fått rösta och nominera finalisterna, vilka har fördelat sig på åtta kategorier. Flertalet av dessa torde vara ganska ointressanta för läsarna av just den här bloggen, men det finns ändå metalrelaterat godis som går att rösta på med start i morgon den 17 augusti på Nöjesbladets fina nätsida.
Det handlar om In Flames, som är nominerade i kategorin ”Årets livegrupp”, samt ”Årets festival” där alla de potentiella pristagarna har mer eller mindre metalstämpel. Självklart är Sweden Rock med i matchen, liksom etablerade Metaltown i Göteborg, men även uppstickaren Getaway Rock i Gävle kan sälla sig till finalisterna tillsammans med Arvikafestivalen samt Peace & Love i Borlänge.
Den 1 september presenteras alla vinnarna på en stor gala i ett tält på Biskopsudden på Djurgården. Enligt inbjudan är den rekommenderade klädseln ”festival”, vilket i mitt fall skulle innebära långkalsonger, vantar, regnställ och mössa.
För er som missade den stora biosända begivenheten den 22 juni i år – eller vill uppleva den igen – gäller det att hålla ögon och plånbok öppna i början av oktober.
Enligt Universals brittiska nätbutik så släpps då nämligen ”The big four” (upptagningen av Anthrax, Megadeths, Slayers och Metallicas gemensamma konsert i Bulgariens huvudstad Sofia) på formaten dvd och bluray. Något officiellt svenskt releasedatum tycks inte vara satt, men det troligaste är att den görs tillgänglig för köp även här runt den 11 i nämnda månad.
Konserten, som kablades ut till biografer världen över, var historisk på många sätt. Dels för att det var premiär för ”direktsänd” metal i detta format, dels för att medlemmar från alla fyra banden gjorde gemensam sak på scenen under Metallicas extranummer med en version av Diamond Heads ”Am I evil?”.
Enligt Scott Ian i Anthrax finns det även möjlighet för en repris på svensk mark nästa år, då han avslutade Anthrax set på Sonisphere i Stora skuggan för lite mer än en vecka sedan med att lite kryptiskt hälsa att ”The big four återkommer nästa år”.
