Arkiv för tagg bruce dickinson

- Sida 1 av 1

Videobevis: Bruce Dickinson är lite mänsklig, trots allt

av Mattias Kling
”Jaha. Är du så jävla bra själv då, murveljävel?”
”Jaha. Är du så jävla bra själv då, murveljävel?”

Så här på måndagmorgonen är det ju lätt att känna sig aningen i ofas. Lite vid sidan om tillvaron, aningen opeppad. Speciellt då säsongens första förkylning tycks ha lämnat en bäver i halsen och segt slajm i näsan.

Då kan det ju vara skönt att påminnas om att inte ens den mest ofelbara av ofelbara har rakt igenom strålande dagar på jobbet. Det är ju annars en ganska så vedertagen föreställning om Iron Maidens gällröstade frontman. Vissa kanske hade nöjt sig med att vara sångare i en av världens största heavy metal-grupper och finna nog med utmaningar därigenom. Men icke så, 55-åringen från Notinghamshire har väl aldrig legat på latsidan utan kan i dag titulera sig företagsledare, radioprofil, pilot och föreläsare. För att nämna några punkter på sångarens brokiga cv.

Man får ju lätt uppfattningen att Dickinson är en übermench, liksom. Ofelbar, lyckad, fantastisk och gjord av annat virke än vi vanliga dödliga. Därför känns det väl aningen trösterikt att även detta praktexemplar kan göra misstag. Väldigt offentliga sådana, dessutom.

Videon nedan har förvisso några år på nacken. Men den får visa att ingen är  för stor för att strula till det mellan varven. En påminnelse om att även våra största stjärnor är människor av kött och blod, precis som du och jag. Som andas, skrattar, gråter – och som kan halka på scen inför tiotusentals granskande blickar.

Väl värt att minnas när mycket känns tungt. Så som det ofta gör en måndag i november.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Die with your blogg on (Veckans viktigaste, pt 5)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

I Am War ”Outlive you all” (Razor & Tie/Border)

Jag har tidigare uppmärksammat detta sidoprojekt på denna plats, vilket gör själva påpekandet att vi här hittar Brendan Schieppati (Bleeding Through) samt Alex Varkatzas (Atreyu) en smula onödigt. Nu är det emellertid dags för Sverigelansering av bicepsduons förstlingsverk, varför en påminnelse är på sin plats. Inte för att ”Outlive you all” egentligen är en oumbärlig utgåva, det som här erbjuds är thrashbiffig metalcore med mer kraft än egentlig finess. Snarare är det musik som gör sig bättre vid en rejäl mjölksyreuttömning på gymmet än en testund i favoritfåtöljen. Svettigt!

Iron Maiden ”The number of the beast”/”Piece of mind” (EMI)

Jag tror att det finns få berömmande adjektiv som inte har använts för att beskriva dessa klassiska album. Och äger du dem inte redan, i en eller annan version, har du troligtvis gjort en stor felnavigation på den elektroniska motorvägen. Lik förbannat, att Bruce Dickinsons två första skivor med metalgiganterna nu nysläpps i 180 grams bildvinylutgåvor är ytterst notervärt. Speciellt då dessa skivor alltjämt hör till Iron Maidens absoluta toppskikt – med för evigt klassiska spår som ”Hallowed be thy name”, ”The trooper”, ”Flight of Icarus”, ”The prisoner” och ”Where eagles dare” som absoluta toppnummer.

Led Zeppelin: Celebration day (Rhino/Atlantic/Warner)

Återigen en påminnelse om storverk som tidigare har haussats i detta forum. Nära nog fem år efter firandet i sig, som hölls den 10 december 2007 i London, släpper legendarerna sin förträffliga dokumentation av denna exklusiva engångsföreteelse. Särskild begärlig är utgåvan med såväl ljudspåret i cd-format samt själva monsterkonserten på lyxig bluray. Är den bara en tiondel så välljudande som den bioaktuella versionen kommer ditt hemmabiosystem att få glädjefnatt över de välkallibrerade tonbyggena.

Bad Brains: ”Into the future” (Megaforce/Border)

Även i en så pass spräcklig scen som den tidiga hardcorerörelsen i den amerikanska huvudstaden i början av 1980-talet var kvartetten ett väldigt udda inslag. Inte bara för att medlemmarna var svarta, utan även för att dess musikaliska yttring hämtade influenser lika mycket från reggae som punkrock. ”Into the future” är gruppens första skiva sedan 30-årsfirandet ”Build a nation” (2007) och självklart grupptypiskt udda, från lightmetallisk hardcore i exempelvis ”Popcorn” till rökig dub i ”Jah love”. Summan är inte oäven, men Bad Brains-novisen hänvisas hellre till samlingen ”Banned in DC: Bad Brains greatest riffs” från 2003 för att begripa dess revolutionerande rötter.

Motionless In White: ”Infamous” (Fearless/Pias/Border)

Dags för album nummer två från den dystopiskt imagedrivna metalcoregruppen från Scanton, Pennsylvania. Och denna gång har man sökt svenskt stöd för att sticka ut i en genre där profilering är livsnödvändig. Inte nog med att Tim Skold (ex-Marilyn Manson) har kranat ljud och styrt upp produktion på fem av låtarna, i ”Puppets 2 (The rain)” lånar även Soilworks Björn ”Speed” Strid ut sin strupe. En grupp att hålla ögon och öron på, även om ”Infamous” inte är någon större sensation.

VECKANS KONSERTER

Thin Lizzy (Sala Folkets Park, 20/11)

Grundförutsättningarna har ältats både fram och tillbaka här av mig, varför de i komprimerad form ser ut ungefär så här: Legendarisk grupp spelar på sista versen inför ett aviserat namnbyte nästa år. Den spelar, av väldigt naturliga skäl, utan sin mest kände och bidragande medlem Phil Lynott och sången handhas i stället av Rick Warwick från The Almighty. Och det här ska i och med den nära förestående nylanseringen också bli dess sista Sverigeframträdanden under nämnd flagg, vilket gör framträdandet i Sala och det i Linköping på lördag till på förhand klassiska. I alla fall i bred bemärkelse.

Parkway Drive (Debaser Medis, Stockholm 21/11)

Den välartade kvintetten från New South Wales är ett exempel på scenens internationalisering under 2000-talet – och tillika fanbärare för den australiska metalcorescenen. På de tio år som har gått sedan formationen i Byron Bay har den sakta men säkert jobbat sig uppåt i takt med att skivorna har blivit mer dynamiskt utmanande och – inte minst – bättre. Tidigare i höst släpptes fjärdegiven ”Atlas”, en skiva som är väl värd de :+++: undertecknad gav den i Aftonbladets diverse kanaler. Därför ska det bli extra spännande att undersöka hur väl de nya styckena ”Wild eyes” och ”Dark days” fungerar bredvid inövade fanfavoriter likt ”Sleepwalker” och ”Idols and anchors”, vilket även kan göras på Trädgårn i Göteborg på torsdag.

Aura Noir (Nalen, Stockholm 23/11)

Gruppens sida på Wikipedia lägger stor vikt vid att norrmännen är influerade av Slayer, Sodom och Kreator – samt att deras texter fokuserar på ilska, hädelse och död. Inte den mest orginella påverkandekombon, med andra ord. Men låt inte detta hindra dig från att ta notis om dess existens, för det som brister när det gäller pionjärskap vägs upp av en rasande svärtad illviljeattack – och rullstolsburne Carl-Michael ”Aggressor” Eide som stenhård gitarrist. Senaste skivan heter ”Out to die” och släpptes tidigare i år.

Bruce Dickinson talar i Stockholm (video)

av Mattias Kling

Pilot, fäktare, författare till såväl filmmanus som böcker, radiopratare, programledare i tv – och sångare i ett av världens största metalband.

Bruce Dickinson torde vara själva sinnebilden av kompetensbredd. En snubbe som tycks sysselsätta sig med det mesta och lyckas med vad han än vill ta sig till.

I går var det Sverigepremiär för ännu en sidokarriär för Iron Maiden-sångaren. Som föredragshållare om parallellerna mellan rockscenen och finansvärlden på ett IBM-event på Stockholm Waterfront Congress Centre.

Under mina snart 20 år som löneberättigad har jag deltagit i många liknande happenings. Hört Renata Chlumska berätta om hur det egentligen är att cykla USA runt, lyssnat på utläggningar om kravallapor och fått inspirationslektioner i kreativt tänkande av Henrik Schyffert på en Ålandsbåt – men aldrig (aldrig!) har jag deltagit i något seminarium där föreläsaren förklarar hur ”Run to the hills” hänger ihop med ”My way”. Eller heter Bruce Dickinson, för den delen.

Fan. Dags att byta bransch, tycks det som.

http://www.youtube.com/watch?v=CCCm4nktBjQ

Janick Gers var törstig, han fick öl

av Mattias Kling
En metalgigant och en skribent möts i göteborgsnatten. Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Mycket Maiden i dag. Kanske ganska så naturligt då dagens stora nyhet i den svenska rockvärlden är beskedet att gruppen den 13 juni nästa år ämnar besöka huvudstadsregionen för ett gig på nybyggda Friends arena i Solna.

Just därför tänkte jag ta tillfället i akt att blicka bakåt, till gruppens förra Sverigebesök. Och vad som egentligen hände där i västkustpärlan natten mellan den sista juni och första juli 2011.

Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.

Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.

– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.

– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.

Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”.

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.

– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.

Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.

Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.

Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.

Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.

Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på rutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.

Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.

Not quite.

Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian förvirrat stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.

Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radison Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast punkt att hänga upp lokalsinneskroken på.

Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:

– Vad ska du göra nu?

– Jag ska på puben, väste han.

Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.

– Stampuben?

– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?

– Jajamensan. Det är bara att haka på.

Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).

Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.

Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.

Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.

Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Nöjesbladet den 1 juni 2011.

Veckans recensioner: Green Day + Steve Harris

av Mattias Kling

:+++:

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:++:

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Min Iron Maiden-recension

av Mattias Kling

Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.

Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.

För femtielfte gången, lite ordkunskap:

Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.

Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.

Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.

Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.

Iron Maiden

++++

Iron Maiden

The final frontier

EMI

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas? 

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken. 

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest. 

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

BONUS

BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB