Arkiv för tagg janick gers

- Sida 1 av 1

Janick Gers var törstig, han fick öl

av Mattias Kling
En metalgigant och en skribent möts i göteborgsnatten. Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Mycket Maiden i dag. Kanske ganska så naturligt då dagens stora nyhet i den svenska rockvärlden är beskedet att gruppen den 13 juni nästa år ämnar besöka huvudstadsregionen för ett gig på nybyggda Friends arena i Solna.

Just därför tänkte jag ta tillfället i akt att blicka bakåt, till gruppens förra Sverigebesök. Och vad som egentligen hände där i västkustpärlan natten mellan den sista juni och första juli 2011.

Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.

Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.

– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.

– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.

Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”.

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.

– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.

Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.

Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.

Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.

Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.

Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på rutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.

Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.

Not quite.

Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian förvirrat stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.

Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radison Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast punkt att hänga upp lokalsinneskroken på.

Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:

– Vad ska du göra nu?

– Jag ska på puben, väste han.

Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.

– Stampuben?

– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?

– Jajamensan. Det är bara att haka på.

Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).

Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.

Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.

Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.

Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Nöjesbladet den 1 juni 2011.

Min Iron Maiden-recension

av Mattias Kling

Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.

Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.

För femtielfte gången, lite ordkunskap:

Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.

Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.

Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.

Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.

Iron Maiden

++++

Iron Maiden

The final frontier

EMI

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas? 

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken. 

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest. 

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

BONUS

BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB