Arkiv för tagg lemmy

- Sida 1 av 1

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

Motörmunnen säljer Motörprylar Motörsnabbt

av Mattias Kling
Mikkey Dee berättar att han gillar gruppens egna bira. Även om han föredrar att dricka ur burk. Foto: Thomas Johansson
Mikkey Dee berättar att han gillar gruppens egna bira. Även om han föredrar att dricka ur burk. Foto: Thomas Johansson

Ni vet vad som gäller. Efter frontmannen Lemmys hälsoproblem har torsdagens tänkta dragplåster, en grupp kallad Motörhead som några kanske känner till, tvingats ställa in sin närvaro på Metaltown – och därmed också det aviserade vip-hänget med gitarrist och trummis.

Eller, i alla fall nästan. För nära nog en och en halv timme efter utsatt tid finns i alla fall hemmasonen Mikkey Dee på plats och kan ta till den lilla scenen i bandets egna lounge.

Vad som kommer ut av detta? Ja, inte så mycket egentligen. Batteristen berättar lite om hälsoläget i truppen, men avslöjar egentligen inget nytt, men lägger desto mer kraft vid att saluföra gruppens produkter med lovord och superlativ.

Och, visst. Klart man som märkesbärare ska vara stolt över det man vill att fansen ska lägga pengar på. Det är en förutsättning för marknadsföring och en rimlighet i sig. Vi får därför höra exakt hur bra trions hörlurar är (tydligen prisvinnande jättebra). Hur mycket han gillar dess flasköl och att Lemmy minsann gärna låter en och annan vödkashot passera strupen.

Det senaste inslaget i Motörheads produktlinje: ett par sneakers i samarbete med Vans. Dock kommer dessa att säljas i svart då de når butik senare i höst. Foto: Thomas Johansson
Det senaste inslaget i Motörheads produktlinje: ett par sneakers i samarbete med Vans. Dock kommer dessa att säljas i svart då de når butik senare i höst. Foto: Thomas Johansson

Det nyaste inslaget i ensemblens merchologi är emellertid något att nöta in. Nämligen ett par sneakers i samarbete med hippa skoföretaget Vans. De som finns till allmän beskådan här i VIP-tältet är ett par beiga dojor (vilket avfärdas av trummisen som något värdigt Depeche Mode) men när fotprydnaderna i november når butikerna ska det vara i mer klädsam svart modell.

Så, se där. Det går ju bra att sko sig på uppmärksamheten. Även då den planerade huvudsaken – en spelning på största scenen – dessvärre inte blir av.

Lyssna på Den Stora Metaltown-listan 2013

av Mattias Kling
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Lemmy sjuk – Motörheads gig på Metaltown i farozonen

av Mattias Kling
”Vad jag tycker om blod som inte håller sig där det ska vara? Just det.”
”Vad jag tycker om blod som inte håller sig där det ska vara? Just det.”

Länge har Lemmy tyckts vara en evighetsmaskin. En människa som trotsar alla fysikens lagar genom att röka som en borstbindare och dricka bourbon som ett hel charterresa – och ändå verka någorlunda opåverkad av sitt ohälsosamma leverne.

Men nu tycks livets orubbliga gång även ha hunnit ifatt Motörheads 67-årige basistiske frontman. Ett bevis på att inte ens en av hårdrockens största konstanter är för evigt eller att även ett liv ständigt i omkörningsfilen också kan ta slut då vägen gör det.

I helgen tvingades trion nämligen ställa in sitt framträdande på den österrikiska festivalen See-Rock sedan herr Kilmister drabbats av blödningar under huden. Exakt hur allvarliga dessa så kallade hematom är eller hur de har uppkommit förtäljer inte historien, men trion har därefter även tvingats hoppa av morgondagens planerade gig i Milano.

Med lite mer än en vecka till Metaltown i Göteborg – där bandet är bokat som ett av dragplåstren den 4 juli – väcker detta så klart oro. Inte minst då Lemmy nyligen avslöjade att han tvingats operera in en liten mackapär i bröstet efter att ha dragits med hjärtproblem.

Huruvida sångarens nuvarande hälsoproblem har med denna operation att göra är oklart i dagsläget. Liksom hur lång huvudpersonens nuvarande sjukskrivning egentligen kommer att bli.

Bara att hålla tummarna för ett snabbt tillfrisknande, med andra ord.

We’re blogg bound (Veckans viktigaste, pt 7)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ’Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina :++++: undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Lemmy och Slash blir statyer?

av Mattias Kling
Lemmy och Slash. (Foto: AP)

Enligt BBC News vill Nile Plumb, student vid Staffordshire-universitetet, vill hedra sina rockhjältar lite extra.

Och hur då? Jo, han önskar resa statyer över legendarerna i Stoke-On-Trent. 

Plumb uppger att intresset för hans förslag har väckt mycket gillande och att en Facebookgrupp i ämnet har lockat drygt 400 medlemmar.

Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister är född i Stoke-On-Trent och nyligen Sverigeaktuelle Slash, mest känd för att ha producerat ett och annat klassiskt gitarrsolo i Guns N’ Roses, växte delvis upp i staden.

Förslaget får mig att tänka till en smula. Skulle det gå att göra något liknande med svenska rockrävar – och vilka skulle de då vara? Ska det resas en staty föreställande Europes Joey Tempest i Upplands Väsby? Yngwie Malmsteen utanför Systembolaget vid Hornstull i Stockholm? Vill du kika på en metallversion av Backyard Babies-Dregen i Nässjö? Dennis Lyxzén i Umeå?

Varsågoda att komma med egna förslag.

Veckans recension

av Mattias Kling
Slash

***

Slash

Slash

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK Högst motsägelsefullt är att ett album som fästs på analoga rullband så tydligt anammar Itunes-förfarandet att konsumera musik. För det gamla Guns N’ Roses-trollets första riktiga sologiv är som gjord för att plockas ner i bitar, snarare än att upplevas som en helhet.

Sådan blir den naturliga konsekvensen då kapellmästaren och hans musikerkollegor är den enda konstanten i en sångsamling som tar det stora famntaget om rockhistorien. Och för att vara en produkt av samme man som har klätt den skrevsprungna musikens absolut styvaste stunder i ett par Ray Ban Aviator-glasögon och en svart tophat så är huvudpersonens roll oväntat tillbakadragen. Slash spelar robust och säkert i grunden utan att sätta sig själv på piedestal, och överlåter i stället åt gästerna att sätta sin personliga prägel på materialet. 

Och med medverkande som Matt Shadows (Avenged Sevenfold), Fergie (The Black Eyed Peas), Adam Levine (Maroon 5) och Kid Rock blir uttrycksvidden så stor att den nästan är oöverskådlig.

Därför blir de stunder då gitarren och rösten talar samma språk också de mest minnesvärda. Chris Cornell gör i ”Promise” en nervig insats, Iggy Pops ”We’re all gonna die” har rätt stök medan Alter Bridges Myles Kennedy säkert förvaltar kollektionens balladclou ”Starlight”.

Men kulmen nås i och med Lemmys ”Doctor Alibi”, där två bourbonmarinerade levrar fungerar som ett och samma organ. Här har vi ett recept som borde föreskrivas varje Ipod i världen.

Bästa spår: ”Doctor Alibi”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB