The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

Linkin Park

Living things

Warner

ELECTRONICA/ROCK/HIPHOP Vi ska kanske inte hävda att sextetten, då det nya millenniet fortfarande krälade runt i blöjor och sög på napp, på något bestående sätt revolutionerade musikvärlden.

Snarare handlade dess massiva genombrott med ”Hybrid theory”, släppt senhösten 2000, om att tillvarata den då dominerande nu metal-trenden och med rätt popskruvning se till att fånga upp den publik som skrämdes av de mörkare tongångarna från exempelvis Korn och Deftones. En väldigt lukrativ marknadsplan, kom det att visa sig. Linkin Parks förstlingsverk sålde inte enbart som närodlade gurkor på Södermalm; det lyckades även bli decenniets mest avyttrade debut-cd i hemlandet. Och har dessutom på sitt sätt definierat ett sound som över de följande skivorna blivit alltmer ersatt av politiskt forskande mognad och U2-hämningar större än ett grekiskt nödlån.

”Living things” ska därför ses som något av en reaktion mot denna utveckling. I intervjuer har rimsmeden Mike Shinoda pratat sig varm om en reträtt till det primära och ett återupptäckande av ungdomliga rötter. Om att tidigare experimenterande togs så långt det var möjligt och därmed får anses avklarat och gjort.

Ett med facit för hand besynnerligt resonemang. Speciellt som platta nummer fem, i alla fall musikaliskt, knappast är den rungande revolt mot sina föregångare som det har hävdats.

Speciellt tydligt blir det under albumets avrundningskvintett, där exempelvis ”Roads untraveled”, ”Until it breaks” och ”Powerless” förefaller som direkta uppföljare till kompositionerna på ”A thousand suns”, medan ”Skin to bone” påminner om något Korn skulle ha kunnat ha rattat fram på dubstepexperimentet ”The path of totality”.

Rapmetal it’s not, liksom. Eller ens rock heller, för den delen.

För det krävs gitarrer, något som här ofta prioriteras bort under Joe Hahns syntetiska reglageskruvande och dundrande loopar. Under klämtande klockor, plinkande pianon och bombastiska samplingar.

Det finns detta till trots ett par stunder som bekräftar Shinodas ovan nämnda tankegångar. ”I’ll be gone” släpper lös det där välbekanta och effektiva popmetallsnickrandet och ”Victimized” ger Chester Bennington tillfälle att lufta strupen med en emfas som i alla fall känns uppriktigt upprörd.

För att hitta tillbaka till rötterna måste Linkin Park gräva djupare än så här.

BÄSTA SPÅR ”Lies greed misery” är en strökig raprumlare, som påminner en del om M.I.A.:s ”Paper planes”. Det får räcka på en skiva där det mesta passerar, men där mycket lite sticker ut på allvar.

VISSTE DU ATT Gruppens namn enligt den officiella historieberättelsen är hämtat från Santa Monicas Lincoln Park? En annan, mer besk teori, är att det togs för att gruppen skulle hamna väldigt nära då ytterst populära Limp Bizkit i skivaffärernas försäljningsställ.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Julien-K:s ”Death to analog” (2009), där de båda forna Orgy-medlemmarna Ryan Shuck och Amir Derakh gör fluffig elektrorock med tydliga EBM-blinkningar. Koppling till Linkin Park? Chester Bennington står som rådgivande producent på detta debutalbum.

Manowar

The lord of steel

Magic Circle

METAL Lyssna på Joey DeMaios bas. Den är övermixad och demobullrig. Surrar som ett morgonvresigt bi bakom trumhinnan – och låter rent ut sagt för jävligt. Och på så sätt är detta soundhaveri extra beklagligt, speciellt när Manowar efter sagostunden ”Gods of war” (2007) ämnar spela hårdrock igen, befriad från oändliga berättarsjok och klapprande hästhovar. En lovvärd strävan, som ändå blir så fel på grund av ett väldigt ojämnt låtmaterial. Det pendlar från rent nonsens som ”Manowarriors” och ”Expendables” till riktigt habila stycken likt ”Born in a grave”. Ett acceptabelt utfall ändå. Om det inte hade varit för den där stimmande basen.

Bästa spår: ”El gringo”.

Gojira

L’enfant sauvage

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst.

Bästa spår: ”The gift of guilt”.

Säg hej till oss. Det är vi som sköter bevakingen för Aftonbladet här ifrån Metaltown i år.

Från vänster: Joacim Persson (recensent), Magnus Sandberg (fotograf) och Mattias Kling (recensent).

Turbonegro

Sexual harassment

Scandinavian Leather/Svenska Inspelningar/Universal

PUNKROCK En kollega som nyligen intervjuade Thomas ”Happy-Tom” Seltzer sammanfattade samtalet med att basisten fortfarande försöker leverera fräcka oneliners – men att de inte riktigt är lika skarpa som förr.

Konstaterandet är på sitt sätt ganska så beskrivande för exakt vad deathpunk-ensemblen tvingas tampas med på första fullängdaren sedan 1994 utan den numer scientologfrälste Hank von Helvete vid mikrofonen. 

För samtidigt som ”Sexual harassment” låter onekligen som Turbonegro, och dessutom är en rejäl uppryckning jämfört med den svala föregångaren ”Retox”, så känns slutresultatet aningen ordinärt. Lite för sansat. Som om dess attitydrock inte har stake nog att nå upp till tidigare prakt.

Detta till trots – det finns alltjämt en älskvärdhet i leveransen som är svår att distansera sig ifrån. Till stora delar inspelat live i studion är musiken oborstad och kantig, nye frontmannen Tony ”Caesar Proud” Sylvester har ett skönt hardcoredriv i rösten medan titlar likt ”Shake your shit machine” och ”Mister sister” klargör att det fortfarande i alla fall finns en ambition att provocera och irritera.

Det är liksom bra skit i 33 punkstökiga minuter. Och i sig ett bevis för att allt inte behöver gå åt Helvete bara för att den där sångaren inte vill vara med och leka jeanshomo längre.

Bästa spår: ”Hello darkness”.

 

Rush

Clockwork angels

Roadrunner/ADA/Warner

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det.

Bästa spår: ”The wreckers”.

Jodå. Det här är vårt team här på Sweden Rock 2012. Vi som ser till att det blir texter och annat i diverse kanaler. Att ni har något att läsa och titta på, lite förströelse att gilla eller avsky.

Från vänster: Richard Nilsson (foto), Robin Lorentz-Allard (foto), Joacim Persson (recensioner), Mattias Kling (recensioner), Markus Larsson (recensioner) samt Christoffer Nilsson (reporter).

147 recensioner. Ja, sug på den.

Etthundrafyrtio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland runt lunchtid. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinbars och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, labilt väder – och inte minst en massa fräck musik.

I år peppar jag mig nästan rödvit över King Diamonds scencomeback (bara det gör nästan en hel festival), men ser även fram emot Sacred Reich, In Solitude, The Crown, Mastodon, Soundgarden, Gotthard, Motörhead, Twisted Sister, Hell, Symphony X och Mötley Crüe. För att nämna några.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2011.

Varsågoda.

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Ghost (2011, JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts (2011, JP)

Judas Priest (2011, MK)

Megadeth, 2005 (MG)

Mr Big (2011, ML)

Nicke Borg Homeland (2011, ML)

Scorpions, 2004 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy (2011, MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron (2011, ML)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche 2011, ML)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake (2011, ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

Vi kan kalla det ett efterlängtat återseende. Eller en uppföljare som faktiskt knäcker originalet.

Från och med i dag och veckan ut kan du i alla fall köpa det färska numret av Aftonbladet Hårdrock! i butik. 100 tunga sidor. Intervjuer med Chris Cornell, Slash, Sabaton, Lamb Of God, Gojira, Dee Snider med flera. Ett fett turnéreportage med In Flames. Ett rockvintest signerat Raubtiers Jonas Kjellgren och Pains/Hypocrisys Peter Tägtgren. Listor över hårdrocksvärdens 250 tyngsta personligheter samt de 50 bästa gitarristerna. Krönikor. Kul. Bus. Decibel. Svett. Och lite allvar.

Så – köp. Se till att tidningsfan säljer multum så att vi kan göra fler nummer. För utan er läsare är vi ingenting.

Kreator

Phantom antichrist

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Med närmare 30 års mangelerfarenhet i kroppen är det som att Essengruppen kan skjuta fram rappa thrashmissiler medelst en avstressad axelryckning, vilket den också gör i de inslag som så kräver för att hålla slentrianlyssnarna trygga och belåtna. Och visst – ”United in hate” och ”Death to the world” är träffsäkra pjäser med lagom nackknyckarprecision, men det är främst i de mer behärskade inslagen som gillandenerven masseras extra handgripligt. Skivans höjdpunkt ”Your heaven my hell” är en utmärkt nästanballad som trevligt vinkar till In Flames ”Square nothing” och klargör att Kreator inte behöver luta sig mot rutinstyrka för att pricka rätt.

Bästa spår: ”Your heaven my hell”.

I den allmäna Loreeneuforin som präglade den gångna helgen står sig till och med Mörkrets furste slätt.

Kan det tyckas.

Sant är i alla fall att recensionen av Ozzy och hans kamraters gig på Stadion i Stockholm för snart en vecka sedan ännu inte nått Aftonbladets digitala upplaga (annat i en väldigt panikförfattad sammanfattningsform, som du kan läsa här).

Den mer genomtänkta anmälningen som publicerades i lördagstidningen (faksimil ovan) är emellertid fortfarande inte offentliggjord. Det har flera av er mejlat mig och påpekat. Med all rätt.

Därför – här nedan kan ni läsa vad jag tyckte om konserten. Och dessutom gotta ner er i repertoaren, låt för låt.

Väl bekomme.

Ozzy Osbourne & Friends

Stadion, Stockholm. Längd: Strax under en timme och femtio minuter. Publik: 26 442. Bäst: Sabbath-stöddiga ”N.I.B.” och ”Into the void”. Sämst: Den så kallade versionen av ”Rat salad” är ett fall för Anticimex – utrota genast!

Det finns ju en konstant hygglighet som gör kompensationen till ett halvtäckande plåster på såren.

I stället för Black Sabbath – en Ozzy Osbourne som lyckas bota invändningar bara genom att vara så som han är.  

Någonstans runt ”Killer of giants” och ”Shot in the dark” blir en lös tanke ett konstaterande:

Att uppleva en dagsfärsk Ozzy Osbourne-konsert handlar mer om tolerans än om reservationslös uppskattning. Om att värdesätta det blotta faktum att huvudpersonen, trots ett liv som skulle kunna ha utplånat ett helt fotbollslag inklusive tränare och materialförvaltare, likafullt står där på scenen och gör det han ska. 

63-åringen är på så sätt lite som Metallicas Lars Ulrich; helt fel person på helt rätt plats. Han bär sina brister lika uppenbara som skorna på fötterna, offentliga för alla att se och granska. Och genom detta också förlåta att han inte försöker dölja dem bakom annat än misstänkt fusksång och ett namn som är större än personen.

Jag erkänner och slokar en smula – på förhand har jag utnämnt det här evenemanget till sommarens stora antiklimax. Det blir liksom så när beskedet om att en helafton med Black Sabbath snabbt förvandlas till en kompromiss som inte på långa vägar andas utlovad exklusivitet. 

Ändå känns de protesterna ganska förhastade då en karriärssammanfattande introfilm går över i ”Bark at the moon”.

Jo, Ozzy sjunger skarpare än på Sweden Rock förra året. Den självmordsbenägna ljudbehandlingen till trots är ”Suicide solution” en snabb whiskeypinne ner i vänsterbenet, ”Mr Crowley” är lika dramatisk som önskvärd medan den inledningsvis nämnda ”The ultimate sin”-duon snarare bygger upp än river förväntningar.

För det är i Sabbath-sektionen konserten faller på plats. Det är då det bra höjs till det förträffliga. Det är då Geezer Butler hamrar sig in på baspositionen, fläskar till ”War pigs” och får hjälp av Zakk Wylde att ge ”Into the void” det rätta djupet.

Det är just där och då toleransen övergår till äkta uppskattning.

Och det där plåstret blir ett helande bandage som räcker ända fram till en förträfflig ”Mama, I’m coming home” och ”Paranoid”.

SÅ VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT:

1. Bark at the moon

Aerobicsviftande armar, en låt som ligger anpassat mittenplacerad i ton-registret – och dessvärre ingen omedelbar ståpäls.

2. Mr Crowley

Dovt orkestral och mysrysligt krypande. Svenskkopplade Gus G gör ingen Randy Rhoads, utan introducerar sig ändå vackert medan Ozzy kopplar på brandslangen.

3. Suicide solution

Det tjockaste Deep Purple-riff den gruppen aldrig har skrivit slarvas bort i en ljudvägg som är -lika tillmötesgående som Joan Collins och Zeke Varg. Tillsammans. Synd på en sån fin pjäs.

4. I don’t know

”Jag är fortfarande galen efter alla dessa år”, säger Ozzy i inledningen av detta repertoarobligatorium. Som levereras som ett sådant, några hemskt gnissliga sångtoner till trots.

5. Killer of giants

En tempodödare när en acceleration snarare hade varit önskvärd. ”The ultimate sin”-spåret får också ett ganska svalt mottagande.

6. Shot in the dark

Det poppiga 80-talsskottet missar till stora delar målet. Att publiken knappt lyckas fixa till hörbar fyllnadssång i refrängen säger ganska mycket om hur vått krutet är i den här patronen. 

7. Rat salad

Skulle kunna Wikipiediapresenteras -under rubriken ”irriterande solojam”. Gus G strängfladdrar fritt i introt, Black Sabbath-låten dras ut till oigenkännlighet – och sen bankar Tommy Clufetos loss på alla skinn och cymbaler samtidigt i alldeles för många minuter. Jösses…

8. Iron man

Geezer Butler gör entré – och publiken vaknar på allvar ur den föregående -instrumentalkoman. Ett av historiens mest lättsjungna riff låter bra, så där plåtigt och rultigt. Liksom låten i sig.

9. War pigs

Tordönpresentationen får mig att vilja bomba ljudteknikern. Detta till trots – nu börjar konserten lyfta till den fashionabla nivå som en placering på Öfre kräver.

10. N.I.B.

Det här är en av Sabbaths finaste stunder. Och även om tempot är lite för uppskruvat och Iommis avgrundston är smärtsamt saknad är det omöjligt att undvika Lucifers invit då den presenteras så här lockande.

11. Fairies wear boots

Zakk Wylde roterar in på gitarrplats och gör det han brukar. Överstyr och spelar väldigt bredbent. Gott så.

12. Into the void

Så tung. Så fin. Så värdig. Så djup.

13. I don’t want to change the world

Det ganska så ljumma ”No more tears”-spåret lever upp tillsammans med de röda gnistkvastarna som så förtjusande slår upp i presentationen.

14. Crazy train

All aboard… den här huvudsetsfinalen går ju som på räls. Utan vare sig banbrott eller utbrända ställverk. Lyssna och lär, SJ.

Extranummer:

15. Mama, I’m coming home

Extrasaltat balladsmör och en och -annan cigarettändare gör publikens mobilskärmar sällskap i det tilltagande mörkret. 

16. Paranoid

Alla ”vännerna” sida vid sida. Ozzy luftjoggar, leker ännu en gång brandman och drar upp händerna i luften. En värdig avrundning som utmynnar i kramkalas och fyrverkerier.

Marduk

Serpent sermon

Century Media/EMI

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. 

Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet.

Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”.

Bästa spår: ”Serpent sermon”.

ÅTERBLICKEN: BLACK SABBATH FÅR GLOBEN I RULLNING

Konstaterande: Inget Sabbath på Stadion i kväll.

Annat var det för sju år sedan, i en stor golfboll strax söder om stan.

Iommi var där. Butler likaså. Osbourne, så klart – och även Ward.

Det kan också ha varit det sista vi såg av originalsättningen i Sverige.

NÄR? Den 3 juli 2005.

VAR? Globen, Stockholm.

VARFÖR? Det som var tänkt att ge hårdrocksommaren 2012 en dunderspark i aktern känns redan på förhand som årets stora antiklimax. Oavsett grundläggande skäl – Tony Iommis cancerkamp eller det infekterade bråket med trummisen Bill Ward – det som i kväll dundrar ut på Öfre Östermalm är en dålig kompensation för en utlovad Black Sabbath-bonanza.

Spola därför tillbaka till 2005 – och ett helt annat upplägg.

Då gjorde gruppens originalsättning sitt bästa för att få det där sfäriska klotet de kallar arena att rulla i väg längs Nynäsvägen.

Minnet kan försköna upplevelser och begrava ens de uppenbara brister i glömskans vrår. Därför väljer jag att ett kort citera min recension, författad strax efter att ”Children of the grave” avrundat setet:

”I sin signaturmelodi naglar Black Sabbath fast allting som är det fenomen vi kallar heavy metal. Tonerna är stöddiga nog att möblera om vilken plåtmage som helst och den kraft som bjuds är egentligen för potent för att komma från fyra herrar som med stormsteg närmar sig pensionsåldern.”

Betyget: Fyra doomdansande plus till det som mycket väl kan vara ursprungsgruppens sista Sverigebesök.

Vissa minnen är med andra ord extra värdefulla. Speciellt en dag som denna.