Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

Det har säkert inte undgått någon att Backyard Babies-kajalen är dubbelt aktuell i höst (eller trippelt, om man även räknar hans bidrag till Michael Monroes senaste skiva).

Redan nu finns boken ”Dregen – självbiografin” – skriven i samarbete med min exkollega Tore S Börjesson – i handeln och i nästa vecka släpps självbetitlade solodebuten (:+++: av Håkan Steen i Nöjesbladet i dag).

Ni har säkert redan hunnit bekanta er med första singelsläppet från ovan nämnda platta, en frän liten sak kallad ”Just like that”. En komposition så läcker att den så klart förtjänar en video. Fattas bara annat.

En sådan filmades nyligen nio våningar över Regeringsgatan i Stockholm, på it- och managementkonsultbolaget HiQ:s tak. Själva storyn är inspirerad av franske lindansaren Philippe Petits trick (kallat ”le coup”) där han den 7 augusti 1974 spatserade mellan World Trade Centers tvillingtorn på en höjd av 417 meter.

En höjdarvideo? Det återstår att se. Men här går det i alla fall att ta en exklusiv titt bakom kulisserna hur det gick till under inspelningen.

Jag låter Queens Of The Stone Ages resliga frontmansberg Josh Homme stå för introcitatet:

– Det här är det bästa bandet som någonsin har funnits.

Svettiga superlativ, om något. Och säkert ett omdöme avkunnat med viss ironi i botten, men faktum är att den fuzziga Örebrogruppen är ett begåvat gäng. Det har den visat genom några ep-släpp, fullängdarna ”Gravity X” (2005), ”Phi” (2007) och ”Mania” (2009) samt som uppvärmare åt bland andra Kvelertak på bandets turné i våras.

Ett schyst cv om något. Och en bakgrund som har fått Sony music att göra vågen – och erbjuda gruppen ett kontrakt. Det innebär att trions nästa album ”Universe”, som släpps i februari nästa år, kommer att segla ut i butikerna under storbolagsflagg. Och att jag i dag kan premiärvisa videon till ep-låten ”The chairman” som släpps som trevlig tiotumsvinyl och digital nedladdning den 4 oktober.

Trevligt värre, så att säga.

Och därmed är det väl att lämna över mikrofonen till ordföranden.

Betänk följande, helt orimliga men ändå fullt sanna, scenario:

Ett av Sveriges mest uppburna och stilbildande death metal-grupper står redo att släppa sitt tionde studioalbum inom kort. Inget konstigt med detta, trots att det har tagit hela sex år sedan föregångaren så har märkligare scenarion utspelat sig i hårdrocksvärlden.

Men här snurrar det till sig en smula. När promomaterialet för nämnda platta, kallad ”Back to the front” och med tänkt release den 30 oktober via Century Media, visar det sig där att grundarmedlemmen Alex Hellid inte finns med i medlemsuppräkningen. En smärre sensation, speciellt då nämnde gitarrist tillsammans med sångaren LG Petrov är den ende i gruppen som har ingått sedan formationen i Stockholm 1989.

(Här får jag flika in att jag redan dessförinnan visste att så var fallet genom djungeltelegrafen här i huvudstaden, men då ingen av de berörda parterna har valt att kommentera saken offentligt har jag avstått från att sprida rykten innan korten ligger på bordet och de inblandade väljer att prata om saken.)

Det visar sig nämligen att gruppen – förutom nämnde frontman även basisten Victor Brandt, gitarristen Nico Elgstrand och trummisen Olle Dahlstedt – valt att fästa den aktuella skivan utan Hellids medverkan eller kunskap. Plus att de åkt och spelat i Sydamerika utan att han varit med på tåget.

Rörigt, kanske? Håll i er – det blir värre.

Tidigare i dag meddelades det nämligen att Entombed ska göra en spelning i Gävle den 1 februari nästa år. Tillsammans med stadens symfoniorkester ämnar bandet framföra klassiska andraskivan ”Clandestine” (1991) i sin helhet i ett specialarrangemang signerat Thomas Von Wachenfeldt. En sensationell händelse i sig – som görs ännu exklusivare genom att de som då står för distade gitarrer och dundrande trummor är bandets originalmedlemmar Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid som här spelar tillsammans i offentligheten sedan 1997. Alltså, inte den sättning av gruppen som ligger bakom ”Back to the front”. Och detta bara ett par dagar efter att Century Media meddelat att man ämnar skjuta på releasen att just den skivan till nästa år, på grund av ”oförutsedda tekniska problem”.

Och därmed är röran nära nog komplett. Det tycks alltså som att det i dagsläget existerar två parallella upplagor av Entombed, i alla fall på pappret. Varför det är så här ligger förstås öppet för spekulation och vi på Aftonbladet/Nöjesbladet jobbar just nu med att bringa klarhet i denna härva.

Klart är i alla fall att deathensemblen så sent som i mars 2012 och efter två års förhandlingar tecknade ett skivkontrakt med Sundsvallsbaserade Ninetone (läs det då aktuella inlägget där jag avslöjade detta här), som alltså skulle se till att Entombeds nästa skiva skulle nå offentlighetens ljus. Det pratades även om att bandet skulle göra nyinspelningar på låtarna på förragiven ”Serpent saints – The ten amendments” då man inte var nöjda med produktionen på skivan, men av detta blev det bara en omgjord version av ”Amok” som släpptes förra året.

Ni ser, ju mer man börjar veckla upp den här röran, desto mer förvirrande blir den.

Det som följer här är mina spekulationer om vad som egentligen har skett. Om dessa stämmer visar sig förhoppningsvis medelst god och hederlig journalistik i tidningen i morgon. Men det går ändå att dra vissa slutsatser av det som så här långt är allmängods:

1. Att Alex Hellid har manövrerats bort råder det inget tvivel om. Annars väljer man inte som grupp att spela in en ny skiva, teckna skivbolagskontrakt och åka och spela i Colombia – utan att ens meddela en av sina mest viktiga medlemmar och organisatörer. (Det är liksom ingen hemlighet att Hellid svarat för mycket av affärsbiten runt bandet de senaste åren).

2. Att nämnda kupp i truppen inte har fallit i god jord hos gitarristen. Genom att boka in en spelning under namnet Entombed nästa år går det att ana att det råder delade meningar om vem som egentligen har rätt att använda namnet. Något som egentligen är en juridisk fråga, men som man också kan lägga moraliska aspekter i.

3. Att det inte råder någon tvekan om vilken ”falang” som ex-medlemmarna Andersson och Cederlund stödjer. Genom att sluta upp vid Hellids sida visar de tydligt var deras sympatier ligger, tydligare än så kan inte en gest bli. Söker man extra konspirationer kan man ana att valet att framföra just ”Clandestine” är ytterligare markering mot Petrov, då det är den enda fullängdare där sångaren inte medverkar.

Ytterligare spekulationer: Vad som nu troligtvis väntar är en strid om vem som egentligen har rätten att kalla sig Entombed. Detta går inte att säga innan styrkande dokument ligger på bordet, men skulle det visa sig att den skivaktuella falangen inte har det så kan Century Media ha gått på en rejäl blåsning. Och därmed tvingas släppa ”Back to the front” med en debutantgrupp i stället för en väl etablerad ensemble.

Fram till dess att röken skingras är förvirringen total. Något vi jobbar hårt på att bringa ordning i just i detta nu.

Läs mer om turerna runt Entombed i Aftonbladet/Nöjesbladet i morgon.

Fotnot och uppdatering: I dag är det i morgon, och det här blev resultatet av kollegornas skottande. Tyvärr vägrar de inblandade parterna att prata om saken, något jag hoppas inte är ett konstant läge. Fansen kräver svar, och är också värda sådana.

Vi drar en liten snabbis här. Mest beroende på att andra skeenden i hårdrocksvärlden (mer om detta i Nöjesbladet i morgon) kräver min uppmärksamhet och deltagande.

Men, det vore ju dumt att inte sprida ”Sirens”. Som alltså är den nya videon, och tillika andra singeln, från Seattlegruppens kommande skiva ”Lightning bolt”. För det är ju en trevlig liten ballad. Lite countryfärgad, med snygg slidegitarr och tjusig stegring mot en refräng som smeker öronen.

Kolla in det Danny Clinch-regisserade klippet nedan. Mysigt murrig mumma en regnvåt torsdag som denna.

Som det avkunnades i sociala medier i går kväll så skjuter Century Media på releasen av Entombeds nya skiva ”Back to the front” – uppföljaren till 2007 års ”Serpent saints – The ten amendments” – till nästa år beroende på ”oförutsedda tekniska problem”. Jag har mina gissningar vad detta egentligen kan handla om, men det kommer att visa sig inom kort och tills det presenteras något officiellt angående turerna runt gruppen väljer jag att hålla dessa spekulationer för mig själv.

Den som hungrar efter huvudstadsdöds i den gamla skolan behöver emellertid inte känna sig otillfredsställd så länge. Redan i veckan släpper nämligen Demonical sitt fjärde album, en skapelse kallad ”Darkness unbound”, via Cyclone Empire.

En tilldragelse väl värd att uppmärksamma och fira. Speciellt då det på den här mackan rymms en försvarlig laddning 08-death med vissa melodiska inslag och ett satans driv i baken. Ungefär ganska nära det Desultory gjorde på underskattade comebackskivan ”Counting our scars” och hur det lät under Dismembers sista (?) verksamhetsår.

Nedan går det att inspektera resultatet, som fästes i pålitliga Necromorbus-studion i våras, via streamingspåret ”The order”. Faller detta i smaken (så klart det gör) är det bara att rensa kalendern på åtaganden nu på fredag. Då högtidlighåller kvintetten nämligen releasen genom att ställa till kalas på Bryggarsalen i Stockholm.  Med på kalaset är även Venom-ruffiga Die Hard och doomdundrande October Tide vilket lär innebära en spretig afton i dödens tecken.

Vi ses där, va?

Fotnot: För de som går igång på spåret ovan går det att streama hela albumet via brittiska mangelmagasinet Terrorizers hemsida. Bussigt om något.

I sammanhanget får en titel som ”Dark roots of thrash” ses som väldigt rimlig. Vi talar ju trots allt om en grupp som ständigt befunnit sig strax under genrens fantasiska fyra – Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – och som har överlevt såväl cancer som musikvärldens nycker.

I år har det dessutom gått hela 30 år sedan formationen – då under benämningen Legacy, som byttes tre år senare till det därefter aktuella Testament – vilket så klart ska firas. Ganska så stort också.

Den 9 oktober ämnar Bay Area-gruppen nämligen skruva upp festiviteterna genom att släppa ett konsertdokument med ovan nämnda titel omfattande en dvd och två cd-skivor.

Huvudföreställningen består av en liveshow filmad med en herrans massa kameror på The Paramount i Huntington, New York, tidigare i år och är regisserad av Tommy Jones (Death Angel, Soilwork med flera) medan Juan Urteaga (Exodus, Machine Head) ansvarar för den biffiga och väldigt studioperfekta ljudmixningen.

Jubileumspaketet når handeln via Nuclear Blast och släpps även i separata cd- och lp-utgåvor.

Den som följer Black Label Society-skägget på Twitter vet vid det här laget att det är ett fasligt tjat om Valhalla Java. Gärna med tillägget ”ALMIGHTY” i skrikiga versaler.

Det må väl vara på sin plats. Speciellt då den 46-årige gitarristen och sångaren (född som Jeffrey Philip Weilandt) nu sällar sig till den alltmer svällande gruppen musiker som lanserar sidoprodukter i takt med att intäkterna från skivförsäljningen sjunker.

I Wylde Zakks fall handlar det om kaffe. Som av någon outgrundlig anledning lanseras under vikingaflagg och referenser till fornnordisk mytologi. Huruvida den nu lanserade Odinforce blend smakar mjöd och Birkasvett är så klart något man i nuläget bara kan spekulera om. Men klart är i alla fall att bönjuicen nu går att beställa för håriga 15 dollar plus frakt från amerikanska Deathwish Coffe.

Och att produkten i sig lanseras med en reklamfilm som i alla fall vare sig orsakar magsår, rövbränna eller koffeinskakningar.

Som om denna lansering inte skulle vara nog planerar Black Label Society att inom ett par veckor presentera konsertdokumentet ”Unblackened” på cd, dvd och bluray.

VALHALLA JAVA ALMIGHTY!!!

Liksom.

Vanligtvis brukar en självbetitlad skiva mitt i karriären markera någonslags omstart. Ett sätt att relansera sig själva, med antingen nytt sound eller ny bemanning. Eller både och.

Vilket i så fall innebär att Dream Theater, Long Islands stoltaste fanbärare för progressiv komplikationsmetal, torde ha gjort det redan då förra albumet ”A dramatic turn of events” släpptes för snart två år sedan. Elftegiven var nämligen en nystart om något, efter skilsmässan med grundartrummisen Mike Portnoy 2010.

Denna dopstrategi slår dock först igenom nu, i och med lanseringen av ”Dream Theater” om två veckor. Som brukligt är i dessa streamingdagar så trissas intresset upp därinför med spridda låtsläpp lite här och där. Tidigare under sommaren var det ”The enemy inside” som fick agera smakprov, nu har turen kommit till semiballaden ”Along for the ride”.

I mitt tycke är det här en ganska ordinär komposition, där det mest imponerande är Mike Manginis melodiska slagverkshantering. Faktiskt en av de tristare stunderna på plattan (jag har haft den på streaming någon månad vid det här laget) och därmed ganska konstig som lanseringsverktyg. I alla fall, för den nyfikne går det att lyssna på låten i fråga precis här söderöver.

Mer egentlig underhållning finner man då, som rubriken redan har skvallrat om, i det klipp där munvige Roboyette käfttrummar sig igenom gruppens ”The dance of eternity” från skivan ”Metropolis part 2: Scenes from a memory”. Det är ett utmanande stycke i sig för en trummis, enligt uppgift innehållande 108 taktbyten, och totalt sinnesknullande överstyv då det framförs med rösten som enda instrument.

Det vill säga, precis det som ”Along for the ride” inte lyckas vara.

På ett sätt är det tur för den holländska dunderklubben att de inte kommer från Sverige. Med tanke på att de har baserat sin diskografi på krig i synnerhet och andra världskriget i synnerhet skulle de snabbt bli ett stort diskussionsämne och polarisera scenen mellan dem som kan erkänna beskrivare och de som blott där ser sympatisörer.

Två album – ”…Of frost and war” (2008) och ”On divine winds” (2010) – samt en ep kallad ”Warsaw rising” (2009) har det blivit så här långt för den här Asphyx/Thanatos/Houwitser-kopplade kvintetten. Så här långt, alltså. För trots att vissa medlemmar har lekt av sig i Grand Supreme Blood Court förra året har man hunnit fylla på ammunitionsförråden med tillräckligt mycket sprängstoff för att inleda ännu en offensiv.

Kampanjens egen d-dag inträffar den 25 oktober, då Hail Of Bullets avlossar ”III – The Rommel chronicles” (Metal Blade/Border). Som titeln skvallrar om är det en koncepthistoria som inte helt okontroversiellt skildrar den tyske generalfältmarskalken Erwin ”Ökenräven” Rommels gärning via tio kapitel.

Ett av dessa, andraspåret ”Pour le Mérite”, har släppts redan nu för att trissa upp intresset inför albumreleasen. Ett väldigt offensivt sätt att kicka igång tisdagen på, med andra ord.