Det kan bli en riktigt cool bioupplevelse av mest påkostade slag – eller årets luftslott.

Det är liksom svårt att bestämma sig utan att ha fått hela paketet. Vilket är sägs vara en blandning mellan en konventionell spelfilm och ett konsertdokument med ett av världens största metalband, tydligt inspirerat av såväl Led Zeppelins ”The songs remains the same” (1976) som ”The warriors” (1979) och säkert några andra verk som har släppts därefter och dessförinnan.

Säkert är i alla fall att Metallica när de nu väljer att presentera sig på allvar i IMAX-format inte har valt den rakaste vägen och gjort en konventionell livepresentation. Själva storyn i sig (läs mer om denna och grundläggande basfakta här) tycks förvisso inte vara av det mer artistiska slaget, men själva inramningen är ändå så svårtippad att det kan bli lite vad som helst av det hela.

Vilket också de två nedan släppta klippen ur ”Metallica: Through the never” skvallrar om. Huruvida dessa är representativa för helheten som sådan går såklart bara att spekulera i. Och den enda slutsatsen som egentligen går att dra av dessa är väl att liveljudet och -prestationen tycks väldigt tillfixad i efterhand. Jag menar, när spelade Lars Ulrich senast dubbelstamp med sådan exakthet som i ”Cyanide” här nedan? 1987? 1985? Någonsin?

I vilket fall som helst – jag kommer att se den här rullen. Om inte annat för att själv få avgöra dess eventuella värde eller värdelöshet.

När det nu kan tänkas bli. Enligt SF har man i nuläget ingen information om när eller ens om filmen får biopremiär i Sverige.

Uppdatering den 12 september: Nu har det även släppts ett par bakom scenerna-klipp som går att syna här nedan.

Ofta blir det väl lite sisådär. Ett gäng mer eller mindre upphöjda musiker söker sidospår och vänstrar med varandra på ett eller annat sätt – och så blir det bara ”jaha” av det stora hela.

Du minns kanske The Damned Things. Om inte – det är förlåtet. För samarbetet som skulle viga ihop Anthrax med Fall Out Boy och Everytime I Die tycktes försvinna snabbare än någon hann säga ”We’ve got a situation here” och någon uppföljare till trots allt hyggliga albumet ”Ironiclast” (2001) tycks det inte bli. Vilket nog få sörjer.

Fler exempel på hur illa det kan gå: Rock Star Supernova (vinnaren i en dokutävling på tv uppbackad av Jason Newsted, Tommy Lee och Dave Navarro och Gilby Clarke), Hellyeah och Linkin Park-Chester Benningtons Dead By Sunrise.

Nu finns det emellertid undantag från den regel jag försökte bevisa här ovan. Ganska så nyss bevisade Chino Moreno och medlemmar från nedlagda Isis hur bra det gick att gifta deras talanger, på hemmaplan hittar vi exempelvis Bloodbath och Khoma. För att nämna några få och mindre uppenbara.

Ytterligare rotande i arkiven gräver upp ett kortlivat projekt kallat Nailbomb, som också leder oss fram till det som detta orerande egentligen ska handla om. I detta kortlivade projekt (endast aktivt 1993–1995 och vars diskografi blott består av fullängdaren ”Point blank” och en liveplatta) mullrade nämligen Fudge Tunnels Alex Newport industriell thrash metal tillsammans med en viss Max Cavalera (då fortfarande frontman i Sepultura).

Nu är just nämnde brasse på banan igen. I ett projekt som ännu inte tycks ha ett namn, men ändå en besättning som kan få även den mest sansade att jumpdafuckup av ren upphetsning.

Förra veckan inledde Cavalera (snart albumaktuell med Soulfly) inspelningarna av en platta tillsammans med Troy Sanders (Mastodon), Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Dave Elitch (The Mars Volta). Hur detta kan tänkas låta går det bara att drömma om, men troligtvis inte som en blandning av medlemmarnas ordinarie grupper.

Enligt brittiska Terrorizer, som har hälsat på i studion, kommer resultatet av nämnda studiobesök i Los Angeles att släppas nästa år och är tänkt som en engångsgrej. Och soundet? I en intervju med Noisecreep tidigare i år har Puciato avslöjat att själva utgångspunkten tycks vara medlemmarnas gemensamma kärlek till gammal punk, hardcore och thrash vilket säkert kan skvallra om vartåt det barkar.

Den ännu odöpta skivan sätts ihop tillsammans med Josh Wilbur (Lamb Of God, Gojira med flera). Vilket bolag som slutligen ser till att den når handeln är även det i dagsläget Max-imalt oklart.

Spännande att höra lär det bli, i vilket fall som helst.

”The paradigm shift” – release i kommande månadsskifte – innebär inte bara ett nytt album från nu metal-arkitekterna från Bakersfield, Kalifornien. Desto viktigare är kanske att det här är första studiosamarbetet med återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch sedan tio år gamla ”Take a look in the mirror”.

Många har också gett Jesusskallen – som under sin paus från bandet har hunnit skiva två självbiografier samt släppt skivor med Love And Death – något av en frälsarroll i den relanserade sättningen. Som att hans vitt erkända refrängsinne skulle kunna göra vin av vatten och därmed berusa massorna som om det vore 2002 ännu en gång.

En sak är säker: Förstasingeln från ovannämnda comebackskiva, om jag får använda benämningen aningen löst, gjorde det inte. Snarare känns ”Never never” snarare likt speltidsfyllnad med irriterande blek vers och anonym refräng än något riktigt toppspår att skryta över, vilket gör att nu läckta ”Love and meth” känns desto hetare.

Okej, det är ingen ny ”Did my time”, ”Falling away from me” eller ”Blind”. Men likväl ett spår som visar att ”Head” fortfarande kan slå huvudet på spiken då det gäller att slöjda till smittsamma melodikrokar.

Mer om detta i slutet av månaden, då ”The paradigm shift” recenseras enligt konstens alla regler.

Är det en grungedag i dag? Är det inte alltid en grungedag?

Nja, kanske inte riktigt så. Men sant är likväl att en av Seattlescenens stora drakar, närmare känd som Soundgarden, i kväll besöker Hovet i Stockholm för att följa upp senaste skivan ”King animal” och framträdandet på Sweden Rock förra året med sin första innomhuskonsert i Sverige sedan den 18 oktober 1996. En tilldragelse om något. Som jag emellertid tänkte hoppa över (Jocke Persson ror hem recension till Aftonbladet i morgon) för att i stället ta farväl av snart avvecklande Vomitory och fira 25-årskalas med Grave på Debaser Medis.

Detta är så klart självvalt. Även om jag naturligtvis hade sett att jag kunde vara på alla ställen samtidigt för att inte missa något historiskt skeende som man får höra om tills öronen trillar av. Jag kalkylerar nämligen iskallt med att Chris Cornell och de andra återkommer till stan på ett eller annat sätt, förr eller senare, vilket gör att ond bråd död får gå före nedstämt psychodelicbuller.

Lite plåster på såren kommer emellertid från postnummerkollegorna i Alice In Chains, som firar septemberstart genom att simultansläppa inte mindre än två videor från årsgiven ”The devil put dinosaurs here” (läs recension via denna länk). En dubbeldos grungegung, alltså. Personligen gillar jag ”The devil…” mörka sjuttiotalsfeeling – med en alkad clown och en snubbe i kanin-onepiece– bättre än ”Voices” ganska ordinära framträdandescenografi.

Men för bästa totalupplevelse kollar man så klart in båda två.

De senaste månaderna har handlat mycket om frontmanlegendaren Lemmys hälsoproblem.

Fullkomligt naturligt, då en aviserad Europasväng med utlyst besök på Metaltown i Göteborg avblåstes i sista stund. Och då scencomebacken (se ett videosammandrag nedan) på Wacken blev rejält vingklippt och egentligen reste fler frågetecken än det gav svar på den centrala frågan:

Hur fan mår karl’n egentligen?

Delsvar: Bra nog för att släppa ett nytt album, tydligen. Och dessutom ge de blågula fansen plåster på såren genom att besöka Linköping och Cloetta center den 12 december (ett gig som emellertid inte finns med på turnéplanen på gruppens hemsida men som säkerligen blir av i alla fall).

Men innan nämnda turnésväng är det som sagt för release av evighetsmaskinens 21:a studioalbum, som beräknas finnas i butikerna den 21 oktober via UDR/EMI. Det är en skiva innehållande 14 låtar med titlar som ”Lost woman blues”, ”Going to Mexico” och ”Keep your powder dry” och som har sammanställts i NRG Studios i Hollywood, Los Angeles.

Hur det låter krävs det inte direkt någon siare för att gissa. Även om gitarristen Phil Campbell i ett pressmeddelande hävdar att trion har ”grävt djupt” och slår sig för bröstet över albumets ”variation” kan jag sätta några grå skäggstrån på att det låter som Motörhead. Som det ska vara, med andra ord. Gediget och pålitligt, men sannolikt föga äventyrligt när det gäller något annat än detaljer.

Efterskalvet kan som sagt kännas den 21 oktober. Vi får hoppas att det får marken att gunga.

Av förklarliga skäl – ett visst statsbesök i huvudstaden som tycks få även den mest sansade att gå upp i brygga – kommer det i dag att handla mycket om USA i medierna.

Just därför finns det anledning att vidga vyerna – och i stället vända blickarna norrut från det som kallas världens största demokrati. På andra sidan gränsen till Kanada, nämligen i Montreal och Quebec, hittar vi nämligen några riktiga slitvargar i dödsmetallens tjänst.

Med 22 år i branschen kan man väl nämligen kalla Kataklysm just för det. En slags tansatlantisk motsvarighet till svenska Grave som har stått stolt genom genredöden och som snart gör sig redo att dundra loss sitt elfte studioalbum sedan debuten med ”Sorcery” (1995).

”Waiting for the end” heter plattan i fråga som får följa upp 2010 års ”Heaven’s venom” och knogmackan är aviserad till release via Nuclear Blast sista veckan i oktober.

Fram till dess går det att stilla hungern efter kanadeniskt dödsbacon med låten ”Kill the elite”, som du hittar nedan. Ett ganska så fint hyperblastande stycke som likväl inte räds melodier i riffen och hetsig dubbelsång.

Precis det en behöver en dag som denna.

Hela elva avsnitt av en musikserie kan tyckas nog. Men då det som ska dokumenteras är så mångfacetterat och spretande som det vi kan kalla hårdrock, med alla dess glidningar som en så pass lös genrebeteckning ger, är inte ens det nog.

Därför blev det ett berättigat ramaskri – ”folkstorm” på klassisk kvällstidningslingo – när den SVT-sända serien ”Hårdrockens historia” helt sonika hoppade över metalträdets mest extrema grenar. Orsaken sägs vara att kunderna, de finansierande tv-bolagen, fann en närmare granskning av en musikyttring som ofta befinner sig på fel sida av den goda smakens mittlinje brutalt upprörande. Och därmed inte värd att slanta upp för.

Gissa? Det är just här du kan göra en insats.

I videoklippet nedan kan du se regissören Sam Dunn artigt sträcka fram mössan och be om cash för att färdigställa det så kallade förlorade avsnittet av ”Metal evolution”, som serien heter i original. Via en kampanj på IndieGoGo försöker Banger Films få ihop de 135 000 dollar man anser sig behöva för att ro projektet i hamn, vilket än så länge tycks gå sådär då man ännu är runt 95 000 dollar från målet.

Som bidragsgivare kan man i alla fall välja på hur mycket man vill investera – och få tillbaka utifrån insatsen. Den som exempelvis skjuter in fem dollar får en nedladdningslänk till filmen när den är klar, medan den som går all in och hostar upp nätta 50 000 dollar får se sig upphöjd till producentstatus och därmed en massa lyxiga vip-förmåner.

Mer info om detta hittar du här. Så se till att tömma spargrisen om du tycker att ”Hårdrockens historia” behöver en extra brutal slutsats.

Avenged Sevenfold har fått ta en hel del skit för de uppenbara stölderna på nya skivan ”Hail to the king”. Och det med rätta. Även om man, väldigt välvilligt, kan kalla det för hyllningar/inspiration så hindrar inte detta exempelvis ”Sheperd of fire”, ”This means war” och ”Crimson day” från att bitvis befinna sig väldigt nära det som Metallica gjorde på sin självbetitlade 1991-giv.

Nog om detta nu. För här ska det i stället handla lite om ännu ett band som har byggt mycket av sitt sound och sin karriär på ett visst band ifrån The Bay Area.

Senare i höst släpper Trivium sitt sjätte album ”Vengeance falls”, en skiva som fick mången beundrare att trilla av stolen då det tidigare i år avslöjades att den skulle produceras av en viss David Draiman (Disturbed/Device). En väldigt blygsam snubbe, som ni vet, och som har uttryckt sig så här om plattans förträfflighet:

– ”Vengeance falls” är ett mästerverk. Plattan är Triviums bästa någonsin och kommer att explodera världen över.

Nåja. Det må vara hur det vill med detta. Och ska man ta de släppta smakproven – kallade ”Brave the storm” och ”Strife” – som indikationer så känns uttalandet ovan som något överilat.

Dock – även om Orlandokvartetten inte på något sätt har släppt sin beundran för det där bandet där Lars Ulrich (något ostadigt) står för takthållningen är det presenterade ingen direkt kopia på vare sig ”Ride the lightning”, ”Master of puppets” eller ”…And justice for all” så märks det varifrån det hämtas inspiration. Emellertid med större fingerkänslighet än sina Orange County-kollegor, vilket ju känns trevligt i sammanhanget.

Vad jag vill ha sagt med detta? Inte så mycket egentligen. Önskade bara passa vidare ett par låtar som måhända kan intressera så här när arbetsveckan börjar gå mot upploppet.

Och på samma gång också meddela att ”Vengeance falls” släpps i mitten av oktober av Roadrunner. Och att ni då säkert kommer få läsa mer om såväl denna platta som om Trivium. Och kanske lite om Metallica också.

Deras skivtitlar brukar vara riktiga tungstukningfester.

Jag menar, vad sägs om ”Into the infernal regions of the ancient cult”, ”Nefarious dismal orations” eller – min personliga favorit – ”Ominous doctrines of the perpetual mystical macrocosm”?

Bara där har ni ju ett extrembrutalistiskt alternativ till ”Sex laxar i en laxask”, så att säga.

I sammanhanget därför kanske stundande oktobersläppet ”Obscure verses for the multiverse” rena begriplighetstingesten, men av det promoklipp som nyss offentliggjordes på nätet tycks skivan inte bli mindre Immortal/Gorgoroth-smiskande för det.

Den 25:e ovan nämnda månad når den Colombiagrundade gruppens sjätte album i alla fall butikerna, denna gång via Season Of Mist. Och den kommer du ju tjacka. Snabbare än du hinner säga ”Summoning the bacl dimensions in the Farallones”, det är då säkert.

Förvisso har det inte varit någon större hemlighet. Skivan som sådan och dess förträfflighet har det pratats om i branschen sedan i våras och också om dess radikala avsteg från det sound som har präglat gitarristens tidigare karriär i At The Gates och The Haunted.

Men nu står det klart att även vi dödliga snart får ta del av resultatet. Eller, ja. Snart och snart – närmare bestämt den 6 november.

Då släpper Anders Fridén-ledda Razzia Notes Anders Björlers solodebut, en skiva som kryptiskt nog har döpts till ”Antikythera” (enligt Wikipedia en grekisk ö där man 1901 hittade en uråldrig mackapär som beräknar astronomiska positioner). Det låter ju skruvat i sig. Och desto snurrigare blir det då man inspekterar de musiker som har bidragit till skivans uppkomst.

Okej, håll i er. Trummorna hanteras av Morgan Ågren (Mats & Morgan Band/Kaipa och har även spelat med Frank Zappa och Tony Iommi), basen trakteras av Dick Lövgren (Meshuggah) medan The Spotnicks (!) gamle pianist Peter Wiberg står för klaviatur. Dessutom medverkar även gitarristen Carl Svensson och saxofonisten Anders Gabrielsson.

Något säger mig att det inte kommer att låta som ”Slaugter of the soul”, direkt. En tanke som bekräftas av den korta trailer som har publicerats och som går att syna närmare nedan.

Skivan är i alla fall mixad av The Haunteds gamle reglageansvarige Tue Madsen och beskrivs som ”cineastisk”, med influenser från såväl italienska skräckfilmssoundtrack som progrock, jazz och folkmusik.

– Även om det inte handlar om någon metalplatta ville jag ha en levande produktion med stor dynamik. Det finns också en trygghet i att jobba med någon som jag har samarbetat med tidigare. Jag kan lita på honom, säger Björler om sin danske kollega.

– Det här är skivan jag har velat göra hela tiden. Också i At The Gates och The Haunted fanns de melankoliska och progressiva inslag som jag har valt att utveckla vidare på ”Antikythera”.

Som sagt. Den 6 november får vi facit i hand.