Arkiv för tagg trivium

- Sida 1 av 1

Att trivas med Trivium i eftermiddagssolen

av Mattias Kling
IMG_4683

– Tjanna Braavallah! You are amazing today.

Matt Heafy är uppenbart glad över uppslutningen så här då premiärdagen fortfarande står i uppskjutsläge.

Vilket så klart är helt i sin ordning.

Det är tjockt med folk trots den tidiga timmen. De tycks genuint glada över att få gå bananas till ”Watch the world burn”, ”We are the fire” och de andra låtarna.

Själv har jag svårt att förhålla mig till Floridabandet med något annat än ett avmätt pysande. Visst, deras lightthrash har sina poänger när det kommer till Heafys och Corey Beauliueus riffattack, precis och traditionstrogen, men lika svårt är det att bli berörd på allvar.

Nog har vi trevligt ihop. Jag, bandet och kanske 15 000 andra. Men för min del stannar det där.

Veckans tyckande: Trivium och Monster Magnet

av Mattias Kling
Har tagit hjälp av Disturbed-David. En inte helt lyckad idé.
Den här gången har gruppen tagit hjälp av Disturbed-David. En inte helt lyckad idé.

:++:

Trivium

Vengeance falls

Roadrunner/Warner

Trivium ”Vengeance falls”METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.

Det finns emellertid en tydlig önskan att bryta mot detta från sidan-perspektiv. Till sjätte skivan har combon rekryterat David Draiman (Disturbed/Device) som producent, ett coachval som blir löjligt uppenbart i Matt Heafys frasering i de mer melodidrivna spåren. Här blottar Trivium dock ett bekymmer som tycks följa dem karriären igenom. Vilket uttryck de än tar sig an – metalcore, light-thrash eller reklamradioriffande – tycks de alltid utgå ifrån en redan beprövad mall. Ett större självförtroende hade knappast skadat.

Bästa spår: ”Villainy thrives”.

VECKANS TWEET

Tweet 11/10 2013

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

The battle of the Metallica-clones are on!

av Mattias Kling
Trivium fick precis syn på James Hetfield. Blev stumma av beundran.
Trivium fick precis syn på James Hetfield. Blev stumma av beundran.

Avenged Sevenfold har fått ta en hel del skit för de uppenbara stölderna på nya skivan ”Hail to the king”. Och det med rätta. Även om man, väldigt välvilligt, kan kalla det för hyllningar/inspiration så hindrar inte detta exempelvis ”Sheperd of fire”, ”This means war” och ”Crimson day” från att bitvis befinna sig väldigt nära det som Metallica gjorde på sin självbetitlade 1991-giv.

Nog om detta nu. För här ska det i stället handla lite om ännu ett band som har byggt mycket av sitt sound och sin karriär på ett visst band ifrån The Bay Area.

Senare i höst släpper Trivium sitt sjätte album ”Vengeance falls”, en skiva som fick mången beundrare att trilla av stolen då det tidigare i år avslöjades att den skulle produceras av en viss David Draiman (Disturbed/Device). En väldigt blygsam snubbe, som ni vet, och som har uttryckt sig så här om plattans förträfflighet:

– ”Vengeance falls” är ett mästerverk. Plattan är Triviums bästa någonsin och kommer att explodera världen över.

Nåja. Det må vara hur det vill med detta. Och ska man ta de släppta smakproven – kallade ”Brave the storm” och ”Strife” – som indikationer så känns uttalandet ovan som något överilat.

Dock – även om Orlandokvartetten inte på något sätt har släppt sin beundran för det där bandet där Lars Ulrich (något ostadigt) står för takthållningen är det presenterade ingen direkt kopia på vare sig ”Ride the lightning”, ”Master of puppets” eller ”…And justice for all” så märks det varifrån det hämtas inspiration. Emellertid med större fingerkänslighet än sina Orange County-kollegor, vilket ju känns trevligt i sammanhanget.

Vad jag vill ha sagt med detta? Inte så mycket egentligen. Önskade bara passa vidare ett par låtar som måhända kan intressera så här när arbetsveckan börjar gå mot upploppet.

Och på samma gång också meddela att ”Vengeance falls” släpps i mitten av oktober av Roadrunner. Och att ni då säkert kommer få läsa mer om såväl denna platta som om Trivium. Och kanske lite om Metallica också.

From the running of blogg (Veckans viktigaste, pt 2)

av Mattias Kling

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de :+++: jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB