Det skulle ju vara enkelt att säga att humöret är en smula bräkligt just i dag. Svårt att svälja regn, gråma och blåst med ull och hår. I kid you not.
Svårt att få mungiporna att lämna ett hängande butterhetsläge. En får ju liksom ingenting gratis.
Eller, jo. Den här videon. The best you can get, just i dag.
Metallisk progrock brukar väl sällan vara den musikstil som framkallar mest rumpskak. Sånt lämnas naturligtvis bäst åt artister likt Miley Cyrus och Iggy Azalea, som ofta tycks äntra scenen med sittpaketet först. Att dansstilen, som har sina rötter i den västafrikanska traditionen och introducerades i USA via DJ Jubliees ”Do the Jubilee all” och Cheeky Blakks ”Twerk something” under den första hälften av 1990-talet, känns ungefär lika genrehemtam som Kalles kaviar med kalops gör därför det hela extra roligt. Och, hey. Det är ju några skakande skinkor. I slowmotion. Det räcker så – även om vi här inte får se Troy Sanders dra en rumpvals.
Ända sedan science fiction-serien ”V” visades på SVT i början av 80-talet har jag varit lite rädd för ödlor. Jag menar, det är ju elaka varelser som äter marsvin hela, vill ta över världen och som lanserade Robert Englund i en roll som egentligen är väldigt mycket ruskigare än Freddy Krueger. Exakt vad dessa kräldjurspersoner passar in i den här handlingen – eller vad den ens må vara – är aningen diffust. Men det tycks likna någon hednisk fruktbarhetsrit gone bananas, komplett med trädmänniskor och elaka män i kåpor. Scary.
Det känns som att ytterligare en motivering eller beskrivning av kvartettens mästerlighet är rätt onödig. Jag tror att jag de senaste tio åren har skrivit tiotusentals bokstäver som försöker beskriva just detta för den som måhända fortfarande känner sig skeptisk. Därför känns övriga, antagligen väldigt högtravande, försök tämligen lönlösa. Du vet att du måste älska Mastodon. Du vet varför. Gör du det inte redan är det ditt eget fel.
Fotnot: ”The motherload” är hämtad från kvartettens senaste album ”Once more ’round the sun” som släpptes i somras. Jag gillar det väldigt mycket. Vilket går att läsa i den fyrplusrecension jag bidrog med till Nöjesbladet den 20 juni. Pluskunder läser den här.
Precis som rubriken här ovan antyder – här blir det bootlegvideo av privatskakig bootlegkvalitet. På något sätt en tradition vid det här laget, då jag tycks ha filmat spökklubben vid en rad tillfällen de senaste åren.
För några sådana har det ju blivit. Funderade över saken i går, exakt vid hur många tillfällen jag sett Ghost sedan de släppte andraplattan ”Infestissumam” förra året. Kom fram till sex gånger, på två olika världsdelar. För nog finns det tillfällen som känns aningen mer minnesvärda än andra. Som bevisar exakt hur viktigt det här med omgivning är för Östgötagänget.
Eftermiddagsmässorna på Bråvalla förra året eller Sthlm Fields i år – jag kan väl inte påstå att jag gäspade mig igenom gigen, men mysryssatanism och dagsljus är ett par som ligger dålig sked. Så att säga.
Hellre då inför ett råtaggat tusental – och circlepitmoshande! – diehards på Music Hall Of Williamsburg i Brooklyn i juli 2013. Det är ett minne jag kommer bära mig mig resten av livet. En kväll där det mesta tycktes klaffa, utbytet mellan gengångare och publik perfekt och dess eleganta uttryck konstigt skräddarsydd för den något ruffiga konsertsalen. Och den påföljande eftersläckningen, då gastar kastade sina masker och drack med oss vanliga dödliga, är ett kapitel för sig.
Gårdagens ritual, troligtvis den sista i huvudstaden innan gruppen börjar jobba på sitt tredje album, är måhända inte riktigt lika minnesvärd på grund av det omgärdande, men samtidigt ett bevis för hur mycket ensemblen växt som liveakt sen jag såg dem första gången strax efter releasen av debutalstret. Speciellt slående är gastarnas utveckling från stela statister till rörliga scenmonster. Båda gitarristspökerna äger sina för tillfället valda positioner, vare sig det handlar om i bakgrundsformation eller längs fram vid scenkanten, basistvålnaden tycks ha sitt livs kväll och att påven håller sitt mellansnack tämligen kort är bara en fördel.
Det känns som ett vänligt och värdigt farväl för den här turnévändan. Ett år och ett par månader av ständig expansion och evolution som skickar upp framtidsförväntningarna ännu mer. För nog håller det här konceptet ännu en vända till. Det är jag övertygad om.
Och ni som har möjlighet att se finalen på Liseberg i Göteborg i kväll – gör det. En vet aldrig när chansen uppstår igen.
Okej. Låt oss stanna upp ett slag vid det här med drakar.
Puff? Smaug från ”Hobbit”-rullarna? Katla? Självaste motherfucking jävla Bolibompadraken?
Just i dag blir jag, aningen oväntat, påmind om ett visst indieband från USA som kallar sig Imagine Dragons. Inte för att deras namn på något sätt har gått mig förbi. Kan väl till och med sträcka mig till att låten ”Demons” känns småbekant när jag lyssnar på den på Spottan.
Anledningen till att detta sker just nu, en glåmig onsdageftermiddag i slutet av september 2014, är att jag mitt under en kurs i hur jag ska tänkas maxa sociala medier-genomslaget får ett tips om att svenska bandet Solence har tagit sig an gruppens årsfärska singel ”Warriors” i en något lightmetallisk version.
Och jo. Det smaugar väl helt okej, skulle jag säga.
Nog finns det all anledning att känna uppförsbacke just i dag.
Inte nog med att kontot fullkomligt hungrar efter den påfyllning som bör komma inom sisådär 18 timmar – höstens chockattack mot landet känns extra omtumlande för hen som bara för några dagar sedan gick runt i shorts och njöt av vänligt solsken.
Nåväl. Det är ju liksom bara att gilla läget. Och ta de orsaker till muntration som trots allt erbjuds.
Typ att Decrepit Births trummis Samus Paulicelli precis har presenterat sitt nya mangelprojekt – en konstform där det så kallade vokala inslaget består av huvudpersonens pruttar.
Jo, precis. Flatulens i stället för dödsrens. Som det så vackert kan heta.
En skitnyhet, måhända. Kanske en sedvanligt sansad vän av ordning kan tycka.
Pruttsan, heller.
Snarare precis den fart-fyllda spark i oboyrännan som just denna tisdag behöver.
Även i en så pass omtumlande karriär som Motörheads framstår det senaste året som extra strapatsrikt.
Det har mest handlat om Lemmy Kilmisters hälsoproblem – som tvingade trion att ställa in såväl ett framträdande på Metaltown för ungefär ett år sedan som ett headlinegig i Linköping den 12 december – och inte så jättemycket om senaste albumet ”Aftershock”.
Fullkomligt naturligt, så klart. Med tanke på den ledande motörskallens livsstil de senaste 45 åren torde det inte krävas något snille att räkna ut att han skulle stöta på patrull förr eller senare. Inte ens den tuffaste av maskiner tuffar på för evigt utan att servas och vid en ålder som snart uppnår 70 känns det som att Lemmy har festat på lånad tid i flera decennier vid det här laget.
Emellertid. Nu tyder det mesta på att frontmannen har repat sig från de värsta krämporna. Sedan april i år har powertrion bland annat spelat på den haussade Coachellafestivalen i USA och så sent som i går inleddes bandets Europasväng i Milano i Italien.
För att fira denna avspark har Motörhead dessutom sammanställt en video till ”Aftershock”-spåret ”Lost woman blues” – ett promotionklipp jag i dag exklusivt kan premiärvisa här i Sverige. Eventuella detaljer är därför ganska så underordnade, men jag kan ändå upplysa om att filmsnutten är förevigad på klassiska The Warfield i San Francisco den 18 april i år och fångar bandet där det trivs väldigt bra – på scenen.
Slutsvamlat från min sida nu, alltså. För nu är det filmtajm, mina damer och herrar.
Jaha. Redan festivaldags igen, alltså?
Tydligen. Enligt konstens alla rimliga regler och föreskrifter. Några dagar och nätter nere i Östergötland står närmast på programmet och även om uppsnacket så här dagarna före själva avsparken mest har handlat om kukfäktning med försäljningssiffrorna samt att arrangörerna i FKP Scorpio har fått Norrköpings kommun att skjuta in nästan två miljoner kronor för att lersäkra området framför största scenen så handlar ju de kommande dagarna om något annat. Nämligen musiken. Tro det eller ej.
Med en uppställning som är spretigare än Johnny Rottens frisyr 1977 är det naturligtvis ogörligt för undertecknad att dra någon helhetsanalys av det stundande. Det passar sig inte. För även om jag även med mitt mest infantila förstånd begriper att det är ”stort” med bokningarna av exempelvis Kings Of Leon, Kanye West, Alesso, Adrian Lux och Veronica Maggio – för att nämna några – är det väl just dessa som gör att min arbetsgivare skickar i väg mig mot riktnummerområde 011.
Jag lär i stället få chans att bekanta mig lite närmare med exempelvis Iron Maiden, Bombus, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Bad Religion samt granska In Flames/Hardcore Superstar/Mustasch-sidoskottet Drömriket lite närmare.
Samt givetvis även Marylands svängigaste skägg, även kända som Clutch.
Läsare med plåtminne erinrar sig säkert att jag utnämnde deras fjolårsgiv ”Earth rocker” till årets skarpaste platta, samt att jag trotsade en hastig influensaattack för att recensera gruppens framträdande på Tyrol i huvudstaden i februari. Samt att jag vid jämna tillfällen tjatat mig halvhes om dess briljans och relevans.
Därför är just Neil Fallon och karlarna något av det som jag ser fram emot mest i helgen. Inte bara för att de är så supersäkert jättebra, utan minst lika mycket eftersom man som åhörare aldrig vet riktigt vad man har att vänta sig. Kvartettens inställning till sin repertoar är nämligen väldigt spontan och spänstig och kan innehålla lite vad som helst ifrån deras brokiga karriär.
Vilket publiken i Edinburgh fick uppleva för lite mer än en och en halv månad sedan. Då premiärspelade Clutch nämligen det nya spåret ”Sidewinder” inför en förbluffad skara åhörare på klubben Liquid Room, ett uruppförande som i sann direkthetsanda dessutom nådde internet så snart de sista tonerna var tagna.
Det här ägde som sagt rum den 6 maj. En så kallad nyhet som i en snabbt forsande informationskaskad måhända framstår lika överspelad och arkivfärdig som Ny Demokratis uppgång och fall – speciellt då en därefter lanserad nyupplaga av just ”Earth rocker” även bjöd på de osläppta styckena ”Night hags” och ”Scavengers” – men tilldragelsen i sig duger ändå att påminnas om.
Huruvida gruppen spelar några av dessa strax utanför Norrköping på fredag – vem vet? Det är sådant som återstår att se, som en extra surpris fram till skarpt läge. Men en sak är säker, vad den än packar repertoaren med kommer det bli en av veckoslutets höjdpunkter.
En Clutchigare timme än så är svår att tänka sig.
Det torde väl knappast ha gått någon förbi att det i helgen hölls ett val. Ett val som förvisso hälften av de röstberättigade gav själva tusan i, men som ändå visade på en tydlig polarisering inom svensk politik.
Ja, det här är en blogg som till största delen avhandlar musik och därtill relaterat, varför jag inte ska ge mig på någon amatöranalys över sakernas tillstånd i nationen, men en tydlig tendens gick knappast ens ett pucko som yours truly förbi. Nämligen framgången för Feministiskt Initiativ.
Det stöd partiet fick, främst i storstäderna, räckte i sluträkningen till ett mandat i EU-parlamentet, vilket innebär att församlingen därmed får sin första romska ledamot, Soraya Post. Knappast illa jobbat av ett parti som i riksdagsvalet för fyra år sedan bara fick 0,40 procent av rösterna.
Orsakerna till detta uppsving är naturligtvis många. Dels är det uppenbart att det, även om de flesta andra etablerade politikerna säger sig dela partiets feministiska och antirasistiska grundvärderingar, krävs några som sätter just detta främst. Likt en extra tydlig motpol till den kukkramande järnrörshögern, om så önskas, men det är imponerande att se vilken effektiv kampanj Fi har gjort under året. Sedan oktober förra året har initiativet ökat sitt medlemsantal från 1 500 till 14 000, ett svindlande uppsving som eldades på extra efter att SVT visade Belinda Olssons utskällda dokumentärserie ”Fittstim – min kamp” i vintras.
En viktig del av denna framgångsrika kampanj, och det är väl först nu vi börjar närma oss bloggrelevanta territorier, är valskiva som släpptes i slutet av april – där bland andra Linda Pira, Robyn, Linnea Henriksson och Marit Bergman lånade ut sin musik till partiet. Samt även Crucified Barbara, som ställde upp med osläppta och nyinspelade låten ”To kill a man” till detta musikaliska vallokomotiv.
Och det är just videon till denna låt som jag har den stora äran att premiärspela just i dag – exklusivt och unikt. En ljud- och bildsättning som gruppen kommenterar så här:
”En femtedel av alla världens kvinnor har utsatts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid. Den mörka statistiken blev grunden till låten ’To kill a man’ och vår hittills viktigaste video. Produktionsbolaget 11frames har fångat vår vision perfekt och vi är stolta över att vi tar chansen att lyfta tunga ämnen som våld och sexism med en riktigt tung hårdrocksvideo.”
Kompositionen kommer att finnas med på kvartettens fjärde album ”In the red”, som har spelats in från och till under vintern och våren tillsammans med producenten Chips Kiesbye i Göteborg och som släpps den 20 augusti.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Fi fan, vad bra.
Ja, jag är på något sätt part i målet. Delaktig i periferin, varför det kan tyckas att jag pratar i egen sak.
Så är det emellertid inte. För även om jag faktiskt medverkar som statist i videon torde just detta vara ett ganska dåligt haussningsargument.
För sådana överlämnar jag i stället till musiken. Som jag inte ska fördjupa mig alltför mycket i, utan i stället frankt konstatera att det är en glammigt punkig rawkfralla som torde falla många i smaken. Lite sånt som lämnas i stora lass på fjärdealbumet ”Hadal zone express”.
Det är själva argumenten till att ni ska kolla in ”Danish rush”, som premiärvisas här och nu – först i Sverige. Och kanske underhållas av storyn – där Kongh/Dead Lord/Sordid Flesh-kände Olle Hedenström jagas genom Stockholm av ett gäng danska elakingar – samt statistroller från bland andra Dregen, Sound Pollution-Calle von Schewen, burleskartisten Pepper Potemkin och Teddybears Patrik Arve för att nämna några.
Det är kul. Och mycket mer lockande än att jag får visa baksidan sisådär 2,40 in i handlingen.
Snacka om dansk skalle på den.
Så som de som har följt mig i andra kanaler knappast kan ha undgått så har jag tillbringat helgen i holländska Tilburg och förkovrat mig i brutalt mangel på Neurotic Deathfest. En väldigt trevlig tillställning, må jag säga. Ytterst behagligt att under tre väldigt intensiva dygn bli musikaliskt uppläxad av alla ifrån Massacre, God Macabre och Suffocation till Dehumanized, Aborted, Lock Up, Misery Index och Grave. För att nämna några få.
Faktiskt var veckoslutet så gemytligt att jag sedan i tisdags eftermiddag tvingats köra porslinsbuss utan säkerhetsbälte, en åkomma som också drabbade en viss rumsgranne under resan. Ett smärre helvete att rida ut, vare sig en befinner sig på bekväma hotellet Mercure i södra Nederländerna eller i sin egna lägenhet på hemmaplan.
Men tro nu inte att allt nere i tulpanernas och snurrcigaretternas förlovade hemland handlade om rast och ro. I bagaget med mig hem till Sverige lyckades jag även få en rykande färsk intervju med återförenade Dark Angels trumslagare Gene Hoglan. En väldigt sympatisk och lättkonverserad herre som generöst bjöd på sinna åsikter om Jeff Hannemans bortgång, sitt eget nya hälsosamma liv – och om den där nyss nämnda thrashcombons comeback, så klart.
Mer om detta går att läsa i ett mullrande mäktigt nummer av Aftonbladet Hårdrock, som når butikerna den 30 maj. Fram till dess går det att smyga upp förhandspeppen i brygga genom att inspektera mitt alldeles egenhändigt filmade klipp från koffeinmaskinens headlinegig i söndags kväll. Mer av denna vara lär de som besöker Sweden Rock få sig till bjuds, var så säkra.
Och nu hoppas jag bara att resten av de där magbakterierna ska perish in flames, så att kvällens planerade intervju med en viss hårdslående exildansk från ett visst ganska så stort metallband inte ska sluta i kräkskalabalik. ”Barfers eve” är ju trots allt roligare i teorin än i praktiken.