Arkiv för tagg bråvalla festival

- Sida 1 av 1

Tagga upp Bråvallapeppen med en (ganska) ny Clutch-låt

av Mattias Kling
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.

Jaha. Redan festivaldags igen, alltså?

Tydligen. Enligt konstens alla rimliga regler och föreskrifter. Några dagar och nätter nere i Östergötland står närmast på programmet och även om uppsnacket så här dagarna före själva avsparken mest har handlat om kukfäktning med försäljningssiffrorna samt att arrangörerna i FKP Scorpio har fått Norrköpings kommun att skjuta in nästan två miljoner kronor för att lersäkra området framför största scenen så handlar ju de kommande dagarna om något annat. Nämligen musiken. Tro det eller ej.

Med en uppställning som är spretigare än Johnny Rottens frisyr 1977 är det naturligtvis ogörligt för undertecknad att dra någon helhetsanalys av det stundande. Det passar sig inte. För även om jag även med mitt mest infantila förstånd begriper att det är ”stort” med bokningarna av exempelvis Kings Of Leon, Kanye West, Alesso, Adrian Lux och Veronica Maggio – för att nämna några – är det väl just dessa som gör att min arbetsgivare skickar i väg mig mot riktnummerområde 011.

Jag lär i stället få chans att bekanta mig lite närmare med exempelvis Iron Maiden, Bombus, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Bad Religion samt granska In Flames/Hardcore Superstar/Mustasch-sidoskottet Drömriket lite närmare.

Samt givetvis även Marylands svängigaste skägg, även kända som Clutch.

Läsare med plåtminne erinrar sig säkert att jag utnämnde deras fjolårsgiv ”Earth rocker” till årets skarpaste platta, samt att jag trotsade en hastig influensaattack för att recensera gruppens framträdande på Tyrol i huvudstaden i februari. Samt att jag vid jämna tillfällen tjatat mig halvhes om dess briljans och relevans.

Därför är just Neil Fallon och karlarna något av det som jag ser fram emot mest i helgen. Inte bara för att de är så supersäkert jättebra, utan minst lika mycket eftersom man som åhörare aldrig vet riktigt vad man har att vänta sig. Kvartettens inställning till sin repertoar är nämligen väldigt spontan och spänstig och kan innehålla lite vad som helst ifrån deras brokiga karriär.

Vilket publiken i Edinburgh fick uppleva för lite mer än en och en halv månad sedan. Då premiärspelade Clutch nämligen det nya spåret ”Sidewinder” inför en förbluffad skara åhörare på klubben Liquid Room, ett uruppförande som i sann direkthetsanda dessutom nådde internet så snart de sista tonerna var tagna.

Det här ägde som sagt rum den 6 maj. En så kallad nyhet som i en snabbt forsande informationskaskad måhända framstår lika överspelad och arkivfärdig som Ny Demokratis uppgång och fall – speciellt då en därefter lanserad nyupplaga av just ”Earth rocker” även bjöd på de osläppta styckena ”Night hags” och ”Scavengers” – men tilldragelsen i sig duger ändå att påminnas om.

Huruvida gruppen spelar några av dessa strax utanför Norrköping på fredag – vem vet? Det är sådant som återstår att se, som en extra surpris fram till skarpt läge. Men en sak är säker, vad den än packar repertoaren med kommer det bli en av veckoslutets höjdpunkter.

En Clutchigare timme än så är svår att tänka sig.

Här tycker jag egentligen inte så mycket om Bullet For My Valentine

av Mattias Kling
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto:
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

Tidigare i eftermiddags spelade walesarna på den största scenen. En grupp jag har skrivit om vid en rad tillfällen, senast i mars i år då gruppen gjorde en konsert på Tyrol i Stockholm och vars anmälning ni kan läsa här, och som därför behöver nya ögon för att granskas på rätt sätt.

Därför tar Marcus Grahn i dag hand om Bullet For My Valentine. Säkert på ett alldeles föredömligt sätt, stilistiskt perfekt och genomtänkt.

Därför tog jag bara en snabb lov förbi bandets spelning på Blue Stage. Och kunde där på avstånd konstatera att ganska lite tycks ha hänt de senaste månaderna. Repertoaren är som den är och kavlas ut från ”Breaking point” till ”Tears don’t fall”.

Därom tänkte jag för en gångs skull inte tycka något bestämt. I stället har jag under den här tidiga kvällen synat Stone Sour på samma blå scen (läs rec i valfri Aftonbladetkanal i morgon), medan närmast på tur för betyg och omdömen är Danko Jones och Neurosis som får sina omskrivningar här på bloggen i stället för i pappret.

Se där, något att se fram emot de kommande timmarna. Hoppas ni finner lycka och intresse i detta.

Om inte allt går som på räls lär det bli kaos på Bråvallapremiären

av Mattias Kling
Funkar inte kollektivtrafiken kan hela festivalfesten spåra ur.
Funkar inte kollektivtrafiken kan hela festivalfesten spåra ur.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

www.eroglamour.com-2-rammstein

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green-Day1

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB