Arkiv för tagg ghost

- Sida 1 av 2

Inga konstigheter – bara Ghosts avslutningslåt från Gröna Lund i går

av Mattias Kling

Precis som rubriken här ovan antyder – här blir det bootlegvideo av privatskakig bootlegkvalitet. På något sätt en tradition vid det här laget, då jag tycks ha filmat spökklubben vid en rad tillfällen de senaste åren.

För några sådana har det ju blivit. Funderade över saken i går, exakt vid hur många tillfällen jag sett Ghost sedan de släppte andraplattan ”Infestissumam” förra året. Kom fram till sex gånger, på två olika världsdelar. För nog finns det tillfällen som känns aningen mer minnesvärda än andra. Som bevisar exakt hur viktigt det här med omgivning är för Östgötagänget.

Eftermiddagsmässorna på Bråvalla förra året eller Sthlm Fields i år – jag kan väl inte påstå att jag gäspade mig igenom gigen, men mysryssatanism och dagsljus är ett par som ligger dålig sked. Så att säga.

Hellre då inför ett råtaggat tusental – och circlepitmoshande! – diehards på Music Hall Of Williamsburg i Brooklyn i juli 2013. Det är ett minne jag kommer bära mig mig resten av livet. En kväll där det mesta tycktes klaffa, utbytet mellan gengångare och publik perfekt och dess eleganta uttryck konstigt skräddarsydd för den något ruffiga konsertsalen. Och den påföljande eftersläckningen, då gastar kastade sina masker och drack med oss vanliga dödliga, är ett kapitel för sig.

Gårdagens ritual, troligtvis den sista i huvudstaden innan gruppen börjar jobba på sitt tredje album, är måhända inte riktigt lika minnesvärd på grund av det omgärdande, men samtidigt ett bevis för hur mycket ensemblen växt som liveakt sen jag såg dem första gången strax efter releasen av debutalstret. Speciellt slående är gastarnas utveckling från stela statister till rörliga scenmonster. Båda gitarristspökerna äger sina för tillfället valda positioner, vare sig det handlar om i bakgrundsformation eller längs fram vid scenkanten, basistvålnaden tycks ha sitt livs kväll och att påven håller sitt mellansnack tämligen kort är bara en fördel.

Det känns som ett vänligt och värdigt farväl för den här turnévändan. Ett år och ett par månader av ständig expansion och evolution som skickar upp framtidsförväntningarna ännu mer. För nog håller det här konceptet ännu en vända till. Det är jag övertygad om.

Och ni som har möjlighet att se finalen på Liseberg i Göteborg i kväll – gör det. En vet aldrig när chansen uppstår igen.

Ghost-Papa drar av sig masken! Well, inte riktigt, kanske.

av Mattias Kling
Påvepappan visar masken under masken.
Påvepappan visar masken under masken.

Något som efter förra årets mediehype finns kvar att säga om det hemliga gänget från Linköping? Nja, kanske inte så mycket. Det känns som att såväl ”Infestissumam” som epilog-ep:n ”If you have Ghost” har ältats både på bredden och tvären under 2013, liksom dess iögonfallande spektakelimage och mysrysliga satanismförpackning.

Det intressanta i sammanhanget är väl därför inte att Ghost väljer att saluföra sig med en anonymitetspresentation, utan exakt hur denna tar sig ut. Personligen kan jag tycka att det är ett snilledrag att redan i den dekadensladdade videon till ”Year zero” klä av Papa Emeritus II – och att under masken avslöja ännu en uppdiktad figur. Ett underhållande matrjosjkatänk som leker med publikens sätt att förhålla sig till artister och det som gömmer sig bakom myten.

Nyligen tog spektakelsamligen detta ett steg längre, då man i australiska Music Feeds studio slängde upp en ”demaskerad” Papa i fronten framför bland andra ”Ritual”, ”Year zero” och Roky Erickson-covern ”If you have ghosts”. Och hur detta tog sig ut går det förträffligt att inspektera här nedan.

No tolerance for intolerance (Årets tuffaste låtar 2013)

av Mattias Kling
tumblr_mvdqklJDQr1qi14h9o1_1280

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Så lät november 2013: Listor på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
homer-sleeping-funny-nike

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Bedömt i veckan: Five Finger Death Punch och Ghost

av Mattias Kling
Ungefär så här tycker väl Ivan Moody om den nedanstående recensionen. Fair enough.
Ungefär så här tycker väl Ivan Moody om den nedanstående recensionen. Fair enough. 

:++:

Five Finger Death Punch

The wrong side of heaven and the righteous side of hell, volume 2

Eleven Seven/Warner

METAL På åttiotalet var Arnold Schwarzenegger själva symbolen för amerikansk immigrantsuccé, en gymsvullen kassako som pumpade ut tämligen osofistikerad köttbulleaction. Dess moderna motsvarighet hittas i Ungernfödde gitarristen Zoltan Bathory, som även han har kämpat sig från ett kargt Centraleuropa till lyxiga Los Angeles. Låt oss inte hymla för mycket – Five Finger Death Punch är 2010-talets metalsvar på Arnies skjutglada rullar, då det på på årets andra fullängdssläpp finns såväl bufflighet och mosa allt-filosofi som en inställsamt sentimental slutkläm. Kvintetten slänger sig gärna med tuffa attribut – MMA-biceps, kamouflagebyxor och titlar likt ”Battle born” och ”Wrecking ball” – men lyckas ändå inte skyla vad den är: en grupp refrängrockare med mer styrka än smidighet.

Bästa spår: ”Here to die”.

VECKANS TWEET:

Tweet 15/11

Förra veckans tyckande var återigen inte riktigt som det brukar vara

av Mattias Kling
computing_stress

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.
Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Tweet 25/10 2013

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

FGIF! Släpp allt och lyssna på nya Ghost-låten med Dave Grohl

av Mattias Kling
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)

Inför släppet av ”Infesstisumam” tidigare år glunkades det en hel del om att den maskerade församlingen hade spelat in några låtar med anhängaren Dave Grohl som producent och trummis.

Av denna (o)heliga allians har vi tidigare fått höra den klämmiga ABBA-tolkningen ”I am a marionette” (b-sida på ”Secular haze”-singeln) medan övriga åstadkommanden har legat till sig i arkiven. Fram till snart, det vill säga.

Till synes från ingenstans kommer nu nämligen beskedet att Papa Emeritus II och hans huckleklädda gastar den 20 november släpper ”If you have ghost”-ep:n, likväl som en utökad version av årsaktuella studioalbumet där vi också får ta del av osläppta stycket ”La mantra mori”.

På ep-släppet (limiterat till 1500 exemplar) hittar vi förutom titelspårets Roky Erickson-tolkning även covers på valda stycken av Depeche Mode (rimligt), Army Of Lovers (helt fucking jävla orimligt) samt ovan nämnda Björn och Bennys-spår och en liveversion av just ”Secular haze”.

Detta ligger emellertid ännu i framtiden. Men redan nu går det att lyssna på huvudlåten via denna fräsiga Spotifylänk.

Den här konserttrippeln blev ju rätt så 3-vlig

av Mattias Kling
Det är lätt att leva livet på MetLife Stadium i New Jersey.
Det är ju lätt att leva livet på MetLife Stadium i New Jersey.

Syftet och ansatsen har varit följande: att på tre dagar uppleva lika många konserter med väldigt olika förutsättningar och inriktningar. Att breda ut vingarna och ägna helgen åt att hovra över det mångfacetterade utbud som New York och dess omgivningar har att erbjuda.

För så mycket är sant. Som musikälskare är man sällan understimulerad här borta. Även om juli är lite av lågsäsong för tuffa gig inne i stan (och många amerikanska band de facto också befinner sig i Europa) så finns det underhållning att ägna sig åt om energin räcker till efter dagar med provocerande luftfuktighet och stundtals tryckande hetta.

Den gånga helgen har också varit ett försök att uppleva bredden av detta utbud. Att pendla mellan överdrivet stort och ganska så litet. Att gå från punkgrundad gatupoesi till löjligt uppblåst medelklassrock och gå i mål med ett gäng maskerade svenska satanister.

En trippel som, även om den inte är helt unik, ändå är en semesterupplevelse så god som någon. Här följer en rapport som tar oss från en pir på Manhattans västra sida via en löjligt stor sportarena i New Jersey till själva hjärtat av Hipster-Brooklyn.

***

Det stora samtalsämnet i New York har sedan jag anlände för snart två veckor sedan varit vädret. I sig knappast så överdrivet eller onödigt, då jag vid ankomst dök huvudstupa rakt in i en värmebölja som förvandlade den här staden till en kvav, klibbig och sopluktande bastu med temperaturer som stadigt låg runt 40-strecket men som kändes likt en kolmila.

Därför kändes fredagens torra hetta närmast behaglig. Som att ett litet tryck över bröstet slutligen hade släppt och det gick att fylla lungorna till dess fulla kapacitet med de brokiga dofter som kvarteren i Lower East Side och Chinatown frikostigt bjuder på. Perfekt läge att svänga över till Manhattans västra sida, med andra ord.

En del av utsikten, med Freedom Tower i bakgrunden.
En del av utsikten, med Freedom Tower i bakgrunden.

Totalt mäter Hudson River Park 550 hektar och sträcker sig från Battery Park i söder till 59:e gatan i norr. Till stora delar är dess yta ägnade åt friluftsaktiviteter av olika slag (förslagsvis löpning, cykling, basket eller fiske) – men med jämna mellanrum anordnas det även konserter på Pier 26, belägen i stadsdelen Tribeca. Rent ytligt sätt är det en asfaltsyta som sträcker sig ut i Hudsonfloden, utan att göra alltför mycket väsen av sig, men som konsertarena är det en väldigt visuellt tilltalande inramning.

Med Hoboken, New Jersey, rakt framför sig och de svindlande husen i Financial District på vänsterhand känns det måhända inte så rockigt. Eller punkigt heller, för den delen, vilket New Brunswicks The Bouncing Souls tycks ta som en intressant utmaning.

Jag ska inte påstå att jag har följt gruppen med något närmare intresse de senaste åren. Handen på hjärtat är nog ”Hopeless romantic”, släppt för 14 år sedan, den senaste fullängdare med kvartetten som har lämnat något slags bestående intryck, likväl är deras timme på scen lagom underhållande – speciellt i en snabb ”East coast! Fuck you!”.

Scenen, med Hoboken i bakgrunden.
Scenen, med Hoboken som extra fond.

Från samma stad i New Jersey, belägen cirka fyra mil från Manhattan, kommer kvällens huvudakt. En grupp som jag har sett en rad gånger i Sverige, nu senast på Bråvalla Festival för ungefär en månad sedan, och som har legat nära mitt hjärta sedan jag upptäckte den via ”The ’59 sound” för fem år sedan. Med tanke på det snara återseendet är repertoaren i sig ingen större överraskning. Bara lite längre, aningen mer omfångsrik och presenterad med den extra lokalpatriotiska spänning som ett gig nära formationsstaden ger.

Samtidigt som mörkret sakta lägger sig över staden tar Brian Fallon och hans kamrater sig an en 20-låtars resa som tar oss från ”Handwritten” till ”The backseat”. Som bjuder på en inte så jätteöverraskande cover på The Ramones ”Bonzo goes to Bitburg”, några strofer på The Cures ”Just like heaven” i avrundningsnumret och en gästinsats av singer-songwritern Dave Hause i ”45”. En väldigt trevlig stund, som ni kan se i det filmklipp som skildrar ”The patient ferris wheel” här nedan.

***

MetLife Stadium, tidigare kallad New Meadowlands Stadium, är en groteskt stor tingest. Belägen i East Rutherford i New Jersey, behändiga 15 minuter med buss från Manhattan, är det här egentligen hemmaarena för footballklubbarna New York Giants och New York Jets, men den här lördagen handlar det om en annan gigant som lockar runt 65 000 till jätteshabraket.

Vi kan säga att vi åkte hit för upplevelsen. Möjligheten att se Bon Jovi, eller i alla fall den trio och dess vikarier som återstår efter Richie Samboras tillfälliga (?) tillnyktringspaus som inleddes tidigare i år, i hemstaten är något unikt som måste upplevas. Ett extra allt-erbjudande av vad USA egentligen är i sin mest uppblåsta form, med en publik som är väldigt långt från CBGB’s. Om vi säger så.

Jo, ganska så litet ställe det här.
Jo, ganska så litet ställe det här.

Vi kom för upplevelsen. Och vi fick också något liknande. En påminnelse om att i det här landet är det ändå relativt hälsofixerade New York undantaget, inte regeln. En erinran om hur det kan se ut då Average Joe och Ordinary Sue lägger några hundra dollar på att placera sig på en läktare strax under stratosfären för att ta del av en helkväll med arenarockgigantism. Och med allt som därtill tillkommer, i form av grillfester på parkeringen innan arenan har slagit upp portarna, gigantiska hot dogs i underarmsstorlek och ostkladdiga nachotallrikar.

Handen på hjärtat: jag hade nog väntat mig en publik annorlunda än sådan jag är van vid. Men inte detta. För det första är medelåldern väldigt hög, närmare 50 än 30, och några rockers i traditionell bemärkelse tycks giget inte ha lockat. Vilket också säkert säger mycket om var Bon Jovi befinner sig i dag i hemlandet. För även om det är låtarna från dess mest pudelfluffiga karriär (och då självklart speciellt ”Slippery when wet”) som drar ner högst gensvar är jänkarna nästan lika förtjusta i ensemblens vuxnare uttryck i låtar likt ”Lost highway”, ”Because we can” och ”Who says you can’t go home” – kompositioner som väldigt bekvämt rullar fram i sidofil utan att ens försöka trampa gasen i botten. Sambon kallar våra bänkgrannar Robert Wells-publik, själv tänker jag snarare på de åskådare som frekventerar MetLife på dess sportevenemang. Med illasittande jeans, hälsovådlig övervikt och välansade tjänstemannafrisyrer.

Märk väl. Det handlar inte om elitism, utan snarare en påminnelse om att det USA vi hemma ofta får se via filmer och tv-serier bara är en drömspegel av verkligheten. Att Manhattans hippa utbud av veganrestauranger, designerbutiker och lyxiga överflöd bara är blott en skärva av helheten. Att det jag upplever i tre veckor inte är landet utan detaljen. Ett påpekande nog så viktigt.

Ungefär det man ser på tredje etage: en väldigt stor motorhuv och några myror som spelar musik.
Ungefär det man ser på tredje etage: en väldigt stor motorhuv och några myror som spelar musik.

Samtidigt är det troligtvis precis så här man ska se Bon Jovi. Inför 65 000 väldigt entusiastiska fans som får huvudpersonen att le brett och se väldigt berörd ut mellan varven. En publik som verkligen älskar det som görs på scenen, och som tycks bry sig föga om Samboras frånvaro och som i stället går loss vare sig det spelas egna hits från då och nu eller poänglösa covers på The Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash” och ”Start me up” (likt i ”I’ll sleep when I’m dead”) eller Bob Segers ”Old time rock and roll” (som sprängs in i ”Bad medicine”).

En succé är det, så klart. En uppvisning i stadiumrock som verkligen inte kan göras på något annat sätt, som kräver sådana här omgivningar för att visa sig från sin bästa sida. Två timmar och fyrtiofem minuter som fortgår och fortgår – till och med så länge att Jon Bon Jovi och de andra (ja, de är ju precis sådana) bjuder på ett extra extranummer i form av ”I love this town” efter ”Always”.

Vi kom för upplevelsen – och vi fick den. Med extra allt och lite därtill.

***

Söndag kan tyckas vara veckans vilodag. Ett dygn gjort för lugn och stillhet.
Oh, well. Så blir det ju kanske inte alltid. Så att säga.
I stället blev det så att en förväntat avslappnad afton, gudbevars, snarare slutade i en källare tillsammans med hemliga rockstjärnor och dödsmetallkändisar. Men mer om det senare.

Att hippa svenskar i stuprörsjeans, sotarmössa och ironiska tatueringar gillar Brooklynstadsdelen Williamsburg är ingen hemlighet. Ingen konstighet heller, för den delen, då det här i alla fall på ytan finns någon slags alternativitet som dessvärre inte ryms på det alltmer gentrifierade Manhattan längre. Därför är det ingen slump att det blågula fiket Konditori (som konstigt nog presenteras som en espressobar och som har ett sötebrödsutbud som inte direkt är sju sorters kakor, om vi säger så) har etablerat sig på en sidogata till Bedford Avenue – eller att Stockholms Debaser i sin tur har öppnat en bar helt tillägad skummande maltdrycker från Brooklyn Brewery.

När hemlandets hippaste hipstersatanister anordnar mörkermässa i just dessa kvarter hade jag med andra ord väntat mig en och annan nordbo i publiken – vilket det ju också är. Av de mest oväntade slag.

Ghost på scen i Brooklyn – rakt igenom awesome.
Ghost på scen i Brooklyn – rakt igenom awesome.

Då sällskapet efter giget beslutar sig för att varva ner i Music Hall of Williamsburgs eleganta källarbar känns det nämligen som att vara tillbaka i hemlandet igen. Nä men, se där. Där borta står visst Daniel ”Dellamorte” Ekeroth (författare, doku-tv-kändis och mangelbasist) och hänger. Och, hoppsan. Där var visst Johan Liiva (ex-Furbowl/Carnage/Hearse/Arch Enemy) för att nämna några, som beklagar sig högljutt över att han redan dagen efter måste åka hem. Och, visst. Nog minsann vimlar även några gastar och en viss påve, helt inkognito, bland de konsertbesökare som har orkat dröja sig kvar då söndag har blivit måndag. De namnlösa och bandledaren tycks nöjda med giget, som har varit utsålt långt i förtid. Vilket är fullt naturligt, då det här är en omgivning som passar Ghost väldigt bra; flankerade av ruffiga tegelväggar och inför en galet hängiven publik.

Här får gruppens ockulta rock den visuella skjuts som krävs. Den tillåts spraka och bjuda in – utan att störas av dagsljus och föga elegant festivalpresentation. Den får explodera via ”Per aspera ad inferi”, ”Con clavi con dio” och ”Prime mover” och nå sitt klimax i ett snyggt extranummerset som låter ”Ghuleh/Zombie queen” ticka rakt in i ”Monstrance clock”. En liveritual som är här och nu, och som inte kan vara något annat.

Precis den målgång den här väldigt brokiga konserthelgen behövde. Och en upplevelse jag kommer vårda ömt i minnet länge framöver.

Body and blogg (Veckans viktigaste, pt 20)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Ghost ”Infestissumam”

Ghost ”Infestissumam” (Sonet/Rise Above/Universal)

POPHÅRDROCK Ett av djävulens bästa trick brukar sägas vara att övertyga mänskligheten om sin absoluta ickeexistens.

På så sätt kan man säga att den otroligt hypande Linköpingsrotade okultismsextetten gör sin läromästare en stor otjänst – genom att i stort sett varje textrad på uppföljaren till succédebuten ”Opus eponymous” lovsjunga Hin Håle och hans verksamhet.

Det här är troligtvis för de flesta av er ingen nyhet. Inte heller att bandet som sådant leds av en påve som sägs ha bytts ut inför lanseringen av nu aktuella albumet och som omger sig av namnlösa gastar till musikanter.

Det är sådant här du kommer få läsa om nu. Om bandets image och dess diaboliska agenda. Om hemliga identiteter och intervjuer där journalisten är osäker på vem det är han egentligen pratar med.

En uppmärksamhetsmässig jackpot med andra ord. Men som hade skramlat väldigt tomt om Ghost inte hade något att backa upp all hype med. Vilket ensemblen de facto har, oavsett hur man ställer sig till dess visuella lansering och ideologiska grund.

Att spektakeltruppen efter bara ett album nu kan se sig lanserad av nye managern Rick Sales (Bullet For My Valentine, Slayer med flera) och kan räkna in alla från James Hetfield till Phil Anselmo och Dave Grohl i beundrarskaran har gjort att deras andraalbum på många sätt tänder eld på debuten. Soundet – rattat av Foo Fighters/Rush-meriterade Nick Rasculinecz – är lyxigt och påkostat, låtarna skarpare och hittigare än på ”Opus eponymous” och rakt igenom förhåller sig slutprodukten till sin föregångare som en svindyr Hollywoodproduktion gör till en lågbudgetrulle filmad med glappande videokamera.

Det är P4-satanism för massorna i flådigaste möjliga technicolor, besvärjelser som är mer Beatles än Burzum, snarare ABBA än Abruptum och rakt igenom så imponerande som sig bör då musikredaktör Jocke Persson (under den briljanta genresignaturen ”bockfotsboogie”) fyrade av :++++:-kanonen i Nöjesbladet i fredags.

Så här gick det bland annat att läsa där:

”I spåren av succén hörs att det funnits helt andra ekonomiska förutsättningar den här gången och debutens råa ljudbild är uppstädad. Samtidigt har ännu mer svängigt 60-tal och ABBA letat sig in i ockultrocken. Med belsebugg som ’Jigolo har megiddo’ är det bara den förvridna satanistimagen som står emellan Ghost och P4.  Ryggplattekonnässörerna kommer förstås avfärda ’Infestissumam’ som en sellout. Själv hör jag ett band som breddat låtskrivandet lika mycket som produktionen och är redo att frälsa fler än bara hårdrockarna.”

Annat hörvärt i veckan: Anciients ”Heart of oak”, Deez Nuts ”Bout it”, Dark Sermon ”In tongues”, Dead Lord ”Goodbye repentance”, Device ”S/t”, Kadavar ”Abra kadavar”, The Levitation Hex ”S/t”, Memory Garden ”Doomain”, Motorpsycho ”Still life with eggplant”, Skogen Brinner ”1st”, Smash Into Pieces ”Unbreakable”, Warbeast ”Destroy”, Whitechapel ”Somatic defilement”.

VECKANS KONSERTER

Bleeding Through

Bleeding Through (Arena 29, Göteborg, 9/4)

För inte så länge sedan (i den mån man nu kan räkna ett decennium som en fluglort i sammanhanget) kändes det som att Orange County-gruppen var på väg.

Efter att den hade släppt albumet ”This is love, this is murderous” 2003 och dessutom fått ovationer som uppvärmare till veterantruppen Sick Of It All kändes tiden helt rätt för dess högenergiska fusion av energisk metalcore och misantropisk black metal alldeles rätt – ett omdöme som knappast förändrades då uppföljaren ”The truth” anlände tre år senare.

Men därefter har det inte riktigt velat lossna på allvar för sextetten, trots riktigt hyggliga skivutspel via bland andra 2010 års självbetitlade utgåva och förra årets ”The great fire”, varför man nu har aviserat nedläggning under 2013.

Bakom detta finns inget större drama, om man får tro frontmannen Brendan Schieppati. I stället tycks det handla om att verkligheten till slut även tycks hinna i fatt ett gäng vältrimmade metalatleter från Kalifornien.

– Vi har inte längre möjlighet att ägna Bleeding Through den uppmärksamhet som gruppen kräver för att existera. Personligen funkar det inte för mig att göra det halvhjärtat och det känns som att vi alltid har varit ett allt eller inget-band, har han tidigare berättat för Blabbermouth.net.

Giget i Göteborg tycks det enda på svensk mark under denna farvälrunda – vilket firas med att sättningen kompletteras av originalgitarristen Scott Danough. Befinner du dig i rätt riktnummerområde finns det med andra ord få skäl för frånvaro.

Kvelertak-2013

Kvelertak (Pustervik, Göteborg, 9/4)

Deltagare brukar beskriva det hela som svettigt. En kroppsvätskeskummande tillställning där det är helt okej att spela punkgitarr utan plektrum och stå stolt för sina trivselkilon med bar bringa och skvalpande mage.

I likhet med landsmännen i Turbonegro (såväl ideologiskt som soundmässigt bidragande) spelar den norska sextetten på ett sätt som ska skapa grundförutsättningar där allt ska vara tillåtet. En väldigt framgångsrik strategi, kan tilläggas.

För under de tre år som har gått har sedan den självbetitlade debutskivan släpptes har Kvelertak inte bara plockat hem inte mindre än två Spilleman-priser (den norska motsvarigheten till Grammis) och fått höra låten ”Mjød” skumma fritt i halvknäppa filmen ”Trolljägaren” – de har även blivit innebandet nummer ett bland alla urbana hipsters som tydligen tycks vara väldigt intresserade av försiktigt black metal-anstruken kravallpunk.

En uppmärksamhet som knappast kommer bli mindre nu när andraalbumet ”Meir” (recension här) föreligger och repertoaren därmed har fått elva färska stycken att utökas med. Exakt hur väl det tar sig ut går även att inspektera på KB i Malmö på onsdag eller på Debaser Medis i huvudstaden kvällen efter, aftnar då man likt i Göteborg även kan spana in förbanden Purified In Blood och Truckfighters.

Sweden Rock-kryssningen

Sweden Rock-kryssningen (Silja Galaxy 11–12/4)

Bautabaluns på böljan den blå – att det blir gungigt är nästan en garanti. Så som det brukar bli då en vanligtvis fastlandsförlagd festival för några timmar kastar loss och går till sjöss.

Mycket går att säga om liknande tillställningar. Det händer liksom saker. En strid ström av galenskaper som brukar kännas i kroppen långt in på nästföljande vecka.

Å andra sidan – med en god lineup av mer eller mindre spännande band behöver man ju inte ägna sjötiden åt att gå i däck med magsäcken full av taxfree-Minttu. Och där har vanligtvis Blekingeförtöjda hårdrocksfestivalen kammat guld när de har satt ihop repertoaren på uppvärmningsseglatsen inför huvudeventet om två månader.

Dagplåster på kryssningen är nämligen en av de två nu parallellt existerande upplagorna av Queensrÿche. På Östersjön får vi därmed se den version av Seattles progingenjörstrupp som frontas av Todd La Torre och i övrigt även består av Michael Wilton, Eddie Jackson, Scott Rockenfield och Parker Lundgren. Och detta med en repertoar som sägs bestå enbart av material från de fem första plattorna.

Därtill får de på Östersjön sällskap av återförenade 220 Volt, Bullet, Thyrfing, Bonafide, Seventh Wonder samt västkustgrooviga Plantera. Att det då blir bautabaluns får därmed ses som en självklarhet.

Övrigt sevärt i veckan: Dead Reprise (Örebro 12/4), Despite/Always War (Stockholm 10/4), Entombed + Nordiska kammarorkestern/Corroded (Sundsvall 12/4), First Blood (Gävle 12/4), Hardcore Superstar (Västra Frölunda 12/4), Killswitch Engage (Malmö 13/4), No Omega/This Gift Is A Curse (Örebro 12/4), Sister Sin (Karlstad 12/4), Skumdum (Stockholm 10/4), Smash Into Pieces/Misconduct (Örebro 13/4), Zonaria/Inevitable End (Luleå 13/4).

Månadens spellistor: Mars 2013

av Mattias Kling
meh.ro993

Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB