Nog för att det har fufflats och puttrats om deras tre tidigare fullängdare – släppta i en ganska så strid ström mellan 2o1o och 2013 – men den där sista karriärskjutsen har inte riktigt infunnit sig.

Det där inträffar ju för många expansivstörstande grupper förr eller senare. Det växer så det knakar i jacksömmarna under några år, men det där slutliga genombrottet, steget mellan Arenan och Globen om man ska använda konkreta svenskmått, tycks inte vilja komma.

Ungefär där har vi en trupp välsminkade gossar, som slog sig samman i Cincinnati 2006 men som numera ser Los Angeles som sitt hemmaläger. Vi kan kalla dem Black Veil Brides. Mest för att det också är så de har valt att marknadsföra sin trupp till massorna. Denna iögonfallande samling, som inledde karriären med att se ut som om ”Shout at the devil”-erans Mötley Crüe hade stajlats om av Sigue Sigue Sputnik, har envetet jobbat sig uppåt sedan releasen av debutalbumet ”We stitch these wounds” för fyra år sedan och fick se sig åtnjuta en topp tio-placering i och med förra albumet ”Wretched and divine: The story of the wild ones”, en utgåva som skeppades i 47 000 exemplar första veckan i hemlandet.

Nu har kvintetten på allvar sällat sig till den grupp amerikanska band som gärna vill bli 2010-talets motsvarighet till Metallica – och inte minst upprepa den crossoverframgång som Hetfield och kompani lyckades framkalla i och med sin så kallade svarta platta.

Strategin har emellertid skiftat en smula. När Trivium mest har valt att ”inspireras” av läromästarnas mer thrashiga stunder gick Avenged Sevenfold steget längre, när man på ”Hail to the king” slängde ”Enter sandman” och ”Sad but true” i kopiatorn och presenterade dem som de egna kompositionerna ”Sheperd of fire” och ”This means war”.

Black Veil Brides stannar inte där. Nej då. På snart aktuella och tillika självbetilade fjärdealbumet har de valt att överlåta produktionsansvaret på en viss Bob Rock, mannen som i mångt och mycket kan ses som huvudarkitekten bakom det uppstädade men ändå kraftfulla soundet på ”Metallica”. (Att han även får stå som ansvarig för Skid Rows ”Subhuman race”, Simple Plans ”Still not getting any…”, Lostprophets ”Liberation transmission”, St Anger” och Bushs ”The sea of memories”, för att nämna några, brukar det inte talas lika högt om…) Naturligtvis är det emellertid snarare just nämnda multimiljonsäljare som hägrar framför de svartslöjade gossarnas ögon vilket leder fram till den rimliga frågan – hur funkar det då?

Nu ska jag väl inte dra i några bautastora växlar av blott en låt (sådant både kan och brukar straffa sig) men om nya videosingeln ”Heart of fire” får vara vägledande – inte så jättebra. Förvisso tycks den uppstädade imagen gå hem hos en annars tämligen halsstarrig grupp tangentbordsbödlar på Youtube, men ändå.

Det här är föga klassiskt material. Snarare väldigt tryggt placerad i den moderna arenametalskola där vi hittar just nämnda Avenged Sevenfold, Bullet For My Valentine och till viss del även Five Finger Death Punch. Det där lite ospännande gänget som egentligen inte består av obegåvat folk, men som ofta har svårt att massera upp mina gillandenerver i brygga.

Vi får väl se om det blir ändring på det då ”Black Veil Brides” – ännu en Metallica-koppling i och med ett självbetitlat album – släpps i slutet av oktober.

Det skulle ju vara enkelt att säga att humöret är en smula bräkligt just i dag. Svårt att svälja regn, gråma och blåst med ull och hår. I kid you not.

Svårt att få mungiporna att lämna ett hängande butterhetsläge. En får ju liksom ingenting gratis.

Eller, jo. Den här videon. The best you can get, just i dag.

Sixx:AM
Modern vintage
Eleven Seven/Warner

ROCK Inledande ”Stars” låter likt ett Papa Roach frontat av Adam Lambert, ”Before it’s over” som ett Broadwayjäst Jim Steinman-nummer och ”Gotta get it right” tangerar The Darkness kabaretglam – innan en cover på The Cars ”Drive” kör hela schabraket rakt in i väggen. Mötley-Nikki och hans morgonpigga kompanjoner sixxsakkar sig på tredjegiven hejvilt mellan uttrycken, men lyckas sällan kittla intressenerven på något mer engagerat sätt. ”Modern vintage” skvalar och skvalpar på ett slags identitetslöst mellanmjölkshav där det slätstrukna och ickeupprörande står för den största konsekvensen. Förvisso hittar Sixx:AM på denna genreseglats några gillansvärda stycken – likt My Chemical Romance-minnande ”Hyperventilate” och ”Let’s go” – att kasta ankar vid en stund, men inte längre nog att orka färden ut.

Bästa spår: ”Relief”.

VECKANS TWEET:

1. Alla pratar som Arnold

Det är underbart – och det smittar av sig. Man småflinar lite åt dialekten första dagen, men redan nästa dag har den smittat av sig, och plötsligt ubrister man ett hårt, mörkt “säänk joo” till tack när någon hjälper en att bära. Man börjar till och med se sig själv som en karaktär i terminator, då även miljön är ganska lik. Mörkt, rökigt, järngaller. Sedan övertar denna idé hjärnan och helt plöstligt är man bandet som pratar som Schwarzenegger.

2. Det där med att sova blir en utmaning

Man vet aldrig om man får övernatta på ett hotell eller på en soffa bredvid ett rökrum. Nu bodde vi faktiskt väldigt fint på de flesta ställena, men ibland hamnar man där – där man inte riktigt vill sätta ner foten. Där man helst inte vill nudda väggarna i badrummet, där det fimpas i soffan där man ska krypa ner i sin fuktiga sovsäck. Kissdoften sticker i näsan, man försöker sova med hårt intryckta gula öronproppar medan tyskarnas galna fest bara börjat fast klockan är fem. Och spindlarna på väggarna är muterade, och man hoppas att det röda stänket man skådar lite varstans på väggarna bara är rödvinsfläckar. Det är trots lite charmigt och hör till, men den bästa känslan är då när man får checka in på ett tyst hotell.

3. Ett måste – vara yteffektiv

Man får muskler och utvecklade Tetris-skills av allt bärande och packande.
Då allt går in i bussen exakt på millimetern och måstes packas likadant, gäller det att minnas rätt. Först in till höger – merchen, sen baslådan – vänster hörn, sen gitarrpedallådorna – vänsterhörn upptill, sen gitarrtopparna och bastrumman till vänster och så vidare, exakt precision och ingen centimeter till spillo. Den enda tröst när man lyfter en tung otymplig gitarrlåda och ryggen värker och benen viker sig, är att en dag kanske vi kan få ha med oss råddare som gör detta, eller eventuellt en turnékamel. Men stoltheten är stor när man fått in allt. En lagkänsla, vi vann, vi klarade det – igen! Sedan ska man göra om allt två eller tre gånger till, samma dag, och med vanlig otur så ligger spelklubben i källaren eller tre trappor upp utan hiss. Det är bara att bära, och försöka att inte känna efter så mycket.

4. Man vänjer sig. Man måste vänja sig.

Att turnera ihop blir ett tillfälle att få reda på hur alla bandmedlemmar luktar. Egentligen. Man öppnar bussen på morgonen. En stark doft av jäst slår emot en. Ingen aning var den kommer ifrån? Kanske någon av oss som gillar att baka helt enkelt och skurit ner ett par bitar jäst i bakfickan?  Efter ett par dagar till kommer det, dessa dofter … kattpiss? Avföring? Ko-skit utifrån eller? Någon som klivit i hundskit? Svett och unket. Eller bara människa? Ingen parfym i hela världen kan dölja så många lager av intorkat svett, rövsvett från 100 mils sittande i bussen och alla dessa luncher av chips och bananer och öl som ligger på turnébussgolvet. En unken lukt som sprider sig i bussen och alla utbrister “vem var det!?”, lång utlägging om hur dåligt det är att släppa sig utan att erkänna. Sen sjunger alla med till Kjell Höglunds dänga “Man vänjer sig”. För det gör man ju faktiskt, man vänjer sig faktiskt vid skitlukten också.

5. Flytande tröst är väldigt lätt att få tag på

Man kan köpa hur mycket Jägermeister man vill på bensinmackar. Dom ligger där bredvid kinderäggen och strålar. Perfekt eftermums efter en god eller dålig spelning.

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

1. Du får en massa twerkande

Metallisk progrock brukar väl sällan vara den musikstil som framkallar mest rumpskak. Sånt lämnas naturligtvis bäst åt artister likt Miley Cyrus och Iggy Azalea, som ofta tycks äntra scenen med sittpaketet först. Att dansstilen, som har sina rötter i den västafrikanska traditionen och introducerades i USA via DJ Jubliees ”Do the Jubilee all” och Cheeky Blakks ”Twerk something” under den första hälften av 1990-talet, känns ungefär lika genrehemtam som Kalles kaviar med kalops gör därför det hela extra roligt. Och, hey. Det är ju några skakande skinkor. I slowmotion. Det räcker så – även om vi här inte får se Troy Sanders dra en rumpvals.

2. Reptilfigurerna är ganska så läskiga

Ända sedan science fiction-serien ”V” visades på SVT i början av 80-talet har jag varit lite rädd för ödlor. Jag menar, det är ju elaka varelser som äter marsvin hela, vill ta över världen och som lanserade Robert Englund i en roll som egentligen är väldigt mycket ruskigare än Freddy Krueger. Exakt vad dessa kräldjurspersoner passar in i den här handlingen – eller vad den ens må vara – är aningen diffust. Men det tycks likna någon hednisk fruktbarhetsrit gone bananas, komplett med trädmänniskor och elaka män i kåpor. Scary.

3. Det är Mastodon, för tusans hakar

Det känns som att ytterligare en motivering eller beskrivning av kvartettens mästerlighet är rätt onödig. Jag tror att jag de senaste tio åren har skrivit tiotusentals bokstäver som försöker beskriva just detta för den som måhända fortfarande känner sig skeptisk. Därför känns övriga, antagligen väldigt högtravande, försök tämligen lönlösa. Du vet att du måste älska Mastodon. Du vet varför. Gör du det inte redan är det ditt eget fel.

Fotnot: ”The motherload” är hämtad från kvartettens senaste album ”Once more ’round the sun” som släpptes i somras. Jag gillar det väldigt mycket. Vilket går att läsa i den fyrplusrecension jag bidrog med till Nöjesbladet den 20 juni. Pluskunder läser den här.

Precis som rubriken här ovan antyder – här blir det bootlegvideo av privatskakig bootlegkvalitet. På något sätt en tradition vid det här laget, då jag tycks ha filmat spökklubben vid en rad tillfällen de senaste åren.

För några sådana har det ju blivit. Funderade över saken i går, exakt vid hur många tillfällen jag sett Ghost sedan de släppte andraplattan ”Infestissumam” förra året. Kom fram till sex gånger, på två olika världsdelar. För nog finns det tillfällen som känns aningen mer minnesvärda än andra. Som bevisar exakt hur viktigt det här med omgivning är för Östgötagänget.

Eftermiddagsmässorna på Bråvalla förra året eller Sthlm Fields i år – jag kan väl inte påstå att jag gäspade mig igenom gigen, men mysryssatanism och dagsljus är ett par som ligger dålig sked. Så att säga.

Hellre då inför ett råtaggat tusental – och circlepitmoshande! – diehards på Music Hall Of Williamsburg i Brooklyn i juli 2013. Det är ett minne jag kommer bära mig mig resten av livet. En kväll där det mesta tycktes klaffa, utbytet mellan gengångare och publik perfekt och dess eleganta uttryck konstigt skräddarsydd för den något ruffiga konsertsalen. Och den påföljande eftersläckningen, då gastar kastade sina masker och drack med oss vanliga dödliga, är ett kapitel för sig.

Gårdagens ritual, troligtvis den sista i huvudstaden innan gruppen börjar jobba på sitt tredje album, är måhända inte riktigt lika minnesvärd på grund av det omgärdande, men samtidigt ett bevis för hur mycket ensemblen växt som liveakt sen jag såg dem första gången strax efter releasen av debutalstret. Speciellt slående är gastarnas utveckling från stela statister till rörliga scenmonster. Båda gitarristspökerna äger sina för tillfället valda positioner, vare sig det handlar om i bakgrundsformation eller längs fram vid scenkanten, basistvålnaden tycks ha sitt livs kväll och att påven håller sitt mellansnack tämligen kort är bara en fördel.

Det känns som ett vänligt och värdigt farväl för den här turnévändan. Ett år och ett par månader av ständig expansion och evolution som skickar upp framtidsförväntningarna ännu mer. För nog håller det här konceptet ännu en vända till. Det är jag övertygad om.

Och ni som har möjlighet att se finalen på Liseberg i Göteborg i kväll – gör det. En vet aldrig när chansen uppstår igen.

Evergrey
Hymns for the broken
AFM/Sound Pollution

METAL Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är niondegiven ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns ”Hymns for the broken” därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Bästa spår: ”Black undertow”.

VECKANS TWEET:

För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.

Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.

Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.

På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.

Så här skriver han:

Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.

Så jag gör väl det då. Allt för Rock ’n’ Robb, liksom. Väl bekomme.

Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.

Okej. Låt oss stanna upp ett slag vid det här med drakar.

Puff? Smaug från ”Hobbit”-rullarna? Katla? Självaste motherfucking jävla Bolibompadraken?

Just i dag blir jag, aningen oväntat, påmind om ett visst indieband från USA som kallar sig Imagine Dragons. Inte för att deras namn på något sätt har gått mig förbi. Kan väl till och med sträcka mig till att låten ”Demons” känns småbekant när jag lyssnar på den på Spottan.

Anledningen till att detta sker just nu, en glåmig onsdageftermiddag i slutet av september 2014, är att jag mitt under en kurs i hur jag ska tänkas maxa sociala medier-genomslaget får ett tips om att svenska bandet Solence har tagit sig an gruppens årsfärska singel ”Warriors” i en något lightmetallisk version.

Och jo. Det smaugar väl helt okej, skulle jag säga.