Arkiv för kategori Deathcore

- Sida 1 av 2

Du kommer inte tro vilka tuffa låtar som släpptes i oktober

av Mattias Kling
eating-hands

Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.


Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

50 skäl till att det går ganska så bra att lyssna på september…

av Mattias Kling
yousuck

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Publicerat i dag: Tyckande om Killer Be Killed och Black Stone Cherry. Samt en extra mustig spellista.

av Mattias Kling
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.

:+++:
Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET
Tweet 2/5

 

VECKANS SPELLISTA

Bedömt i veckan: Ganska så genrespritt amerikanskt mangel och groovemalet svenskt swang

av Mattias Kling
Autopsy ”Tourniquets, hacksaws and graves”

:+++:
Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know ”The beauty of destruction”

:++:
Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel ”Our endless war”

:+++:
Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET
Tweet 25/4

Hurra – nya Whitechapel-låten är en ny Whitechapel-låt

av Mattias Kling
Ganska nyss firade Whitechapel åtta år som band. Bara en sån sak.
Ganska nyss firade Whitechapel åtta år som band. Bara en sån sak.

Ett tydligt sätt att visa att du är ett modernt och fräscht band på den här sidan millennieskifet: förse din tänkta tonyttring med ett fräsigt core-suffix. Eventuell förlaga – må så vara Suffocation, Soilwork eller At The Gates – får inspirationen bestämma konkret lanseringtyp, så länge presentationen innehåller tillräckligt många breakdowns och halstatueringar är det gott nog för circlepitpubliken.

Sådan indelning är måhända ett behagligt sätt att fösa ihop spridda känsloyttringar under samma paraply. En slapp tanke som ger slappt agerande, bara för att fästa en snabb etikett på något och därmed leda tankebanorna i rätt riktning.

Emellertid – deathcore är deathcore. Som signaturen anger en förlängning av 1990-talets så kallade edge metal (svinstort i Belgien när det begav sig) och en transatlantisk ihopfösning av tekniskt dödsmuller och rytmiskt sXe-malande som brölande har mutat in ett eget hörn i scenen.

Likt i fallet med många andra subgenrer finns det såklart även här bra och dåligt. En handfull elitakter som de facto har något att erbjuda, medan den stora majoriteten tycks ha glömt att det faktiskt går att lägga lika mycket vikt på att skriva riktiga låtar som på att töja örsnibbarna och mala Cannibal Corpse-riff på halvfart.

Så här ser det ut då sextetten om sisådär två månader hissar sin svarta fana.
Så här ser det ut då sextetten om sisådär två månader hissar sin svarta fana på skivmarknaden.

Till de förstnämnda går det att räkna exempelvis Job For A Cowboy, Suicide Silence och The Acacia Strain – samt Knoxville, Tennesses, egna brutalister Whitechapel, som inom kort står redo att släppa fullängdare nummer fem via Metal Blade. Sextetten, som hämtar sitt namn från det område i London där Jack The Ripper härjade 1888, är faktiskt ett extra talangfullt genreinslag som inte riktigt har fått den uppmärksamhet den förtjänar här i Sverige.

Bot och bättring på den fronten börjar här och nu. Till exempel genom att anmäla gruppens nya spår ”The saw is the law” (inte att förväxla med Sodom-spåret med samma namn) som är först ut i marknadsföringskampanjen som föregår albumet ”Our endless war”, som släpps sista veckan i april. För nytillkomna lyssnare känns det ganska representativt för vad Whitechapel handlar om; lite Meshuggah, en smula Nile och en stadig dos nedstämt kadaverkross som bäst lämpar sig för vilda aktiviteter på ett golv nära en scenkant.

Det är aldrig för sent att upptäcka något ganska så nytt och väldigt hörvärt. Du kan lika väl göra det nu.

No tolerance for intolerance (Årets tuffaste låtar 2013)

av Mattias Kling
tumblr_mvdqklJDQr1qi14h9o1_1280

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB