Som en vän uttryckte det en gång:

”Det går ju inte att ladda ner sprit”.

En insikt som alltfler hårdrocksgrupper tycks dela, och därför också satsar på att kladda sin logotype på spratteldryck av skiftande slag.

Och efter att tidigare ha salufört inte mindre än fem olika vinbuteljer (två röda, tre vita) med varierande druvgrund gör nu australiens mest pålitliga riffabrik som exempelvis Motörhead, Graveyard och Kiss – och lanserar en egen bira.

Nästa helg premiärtappar nämligen AC/DC upp sin alldeles egna öl på Stockholm Beer & Whisky Festival med tänkt release i Systembolagets beställningssortiment.

Huruvida det blir en delikat smaksensation i stil med ”Back in black” eller en avslagen strupkittlare à la ”Fly on the wall” återstår därmed att se.

Bullet

Full pull

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK Två ofta dryftade ”sanningar”:

Att kronobergarna tillför få egna idéer som förebilderna inte redan har ältat in absurdum (halvriktigt) och att dess största tillgång är den bohemiska charmen (småkorrekt).

Även om dessa åsikter framstår aningen förminskande ligger det ändå något i dem. Fjärdealbumet handlar nämligen likt tidigare om en sorglös salut referenshårdrock for those about to knäcka tredje fredagsölen. Om fullt tryck på samtliga pedaler. Om Accept-skrik och AC/DC-driv.

På så sätt är ”Full pull” också en varm och sjuttiotalistisk uppföljare till sin mer polerade föregångare. Föga nytt tas till bordet, men energin och envisheten övertygar. Och det är sant.

Bästa spår: ”Warriors”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Danko Jones

Rock and roll is black and blue

Bad Taste/Border

ROCK När det börjar bli dags för avrundning sliter huvudpersonen i frustration sönder en prästkrage, brister ut i en antigospel och anklagar herren sin skapare för all smärta:

”Cause when you’re broken hearted, you know where evil started”, lyder det i ”I believed in God”, en oväntat sargad stund på ett album där mycket annars handlar om ståliga spiror (”Legs”) och det saltaste kexet på krogen (”Get up”).

Det föreligger således ingen risk för att den vandrande Y-kromosomen från Toronto har blivit religiös så här sex fullängdare in i karriären – och inte heller att gruppen som bär hans namn avviker från sitt väl invanda uttryck. ”Rock and roll is black and blue” svänger så att säga mestadels på med hårdrockssoulig pregnans, dekorerad av enstaka punkruffighet och sporadisk arenasötma, likt i Foo Fighters-besläktade ”Always away”.

Rakt igenom är skivan således väldigt mycket Danko Jonessom vi känner dem. Okonstlad musik av anspråkslösa människor med uppriktiga intentioner, skrevplutande rock ’n’ roll som sällan toppar men som också endast undantagsvis bottenstöter.

Och därmed är det också väldigt svåra att inte tycka om det presenterade.

Bästa spår: ”Get up”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Tycker du att ett extra läckert framfört Angus Young-stick är skönare än samlag? Att samspelet mellan Cliff Williams och Phil Rudd är lika värdigt en akademisk uppsats som Eurokrisens mekanismer?

Jo, vi är allt några sådana här i Sverige. Vilket om något tyder på såväl snille som smak.

Och just därför är den 3 november ett datum som kan te sig likt en alldeles nyöppnad ”highway to hell” – med fri hastighet, gratis bensin och ”whole lotta Rosie”.

Då anordnar nämligen den snart 40-årsfirande gruppens svenska intresseförening ACDCmachine.com (länk) ett hyllningsevent på H62 på Hornsgatan, nära Mariatorget i Stockholm.

Arrangörerna lovar en kåtriffande utställning där Sveriges främsta samlare ställer ut sina prylar – samt liveunderhållning via högst lyssningsvärda spanska bandet ’77 samt Sundsvalls Jetbone.

Mer info via hemsidan som det länkas till ovan eller på Facebook.

Biljetterna släpps den 10 september via Eventim.

http://www.youtube.com/watch?v=0Sq7VfI5X90

The Darkness

Hot cakes

Pias/Canary Dwarf/Border

HÅRDROCK Med tanke på den turbulenta tid som följde på förra albumet ”One way ticket to hell … and back” (2005) torde det vara en ganska så vingklippt trupp som nu återvänder till skivmarknaden.

Så som det blir när grundformationen spricker mitt under pågående succéuppskjutning, då sångaren går ner sig i alkohol- och kokainmissbruk och en relansering – minus nedsupen frontman – under namnet Stone Gods blir mindre lyckad.

Men nu är The Darkness här igen – och de vill festa.

Ja, jävlar vad de vill festa.

Det märks bestämt när Justin Hawkins bara några strofer in i ”Every inch of you” hävdar att varje man, kvinna och unge vill snaska på hans skinnmikrofon. Liksom via det snygga cowbellsticket i förstasingeln ”Everybody have a good time” eller på konvolutet, där tre yppiga kex ålar runt på vad som tycks vara gigantiska amerikanska pannkakor. Självfallet generöst insmorda i sirap.

”Hot cakes” är med andra ord lagom infantil. Lagom underhållande på ett charmkorkat sätt och enligt samma konsekvens lagom genomhyggligt glamrocksglad, Queen-yvig och AC/DC-rytmisk. Och med en överraskande lyckad Radiohead-cover i och med ”Street spirit (fade out)” som största egentliga avstickare från det väntade.

Invändningen blir därför inte ny, men ack så bidragande till helhetsbetyget:
Det är den där rösten. Vissa må acceptera att Hawkins har samma magstöd som en bukväggsbråckpatient när han wailar loss i de höga partierna, jag blir mest irriterad.

Och det är ju i sammanhanget inte så festligt.

Bästa spår: ”Living each day blind”.