Arkiv för tagg queen

- Sida 1 av 1

Starkt som Van, Eddie

av Mattias Kling

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Veckans texter: Muse + Återblicken

av Mattias Kling

:++:

Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

Veckans recension: The Darkness

av Mattias Kling

:++:

The Darkness

Hot cakes

Pias/Canary Dwarf/Border

HÅRDROCK Med tanke på den turbulenta tid som följde på förra albumet ”One way ticket to hell … and back” (2005) torde det vara en ganska så vingklippt trupp som nu återvänder till skivmarknaden.

Så som det blir när grundformationen spricker mitt under pågående succéuppskjutning, då sångaren går ner sig i alkohol- och kokainmissbruk och en relansering – minus nedsupen frontman – under namnet Stone Gods blir mindre lyckad.

Men nu är The Darkness här igen – och de vill festa.

Ja, jävlar vad de vill festa.

Det märks bestämt när Justin Hawkins bara några strofer in i ”Every inch of you” hävdar att varje man, kvinna och unge vill snaska på hans skinnmikrofon. Liksom via det snygga cowbellsticket i förstasingeln ”Everybody have a good time” eller på konvolutet, där tre yppiga kex ålar runt på vad som tycks vara gigantiska amerikanska pannkakor. Självfallet generöst insmorda i sirap.

”Hot cakes” är med andra ord lagom infantil. Lagom underhållande på ett charmkorkat sätt och enligt samma konsekvens lagom genomhyggligt glamrocksglad, Queen-yvig och AC/DC-rytmisk. Och med en överraskande lyckad Radiohead-cover i och med ”Street spirit (fade out)” som största egentliga avstickare från det väntade.

Invändningen blir därför inte ny, men ack så bidragande till helhetsbetyget:
Det är den där rösten. Vissa må acceptera att Hawkins har samma magstöd som en bukväggsbråckpatient när han wailar loss i de höga partierna, jag blir mest irriterad.

Och det är ju i sammanhanget inte så festligt.

Bästa spår: ”Living each day blind”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
My Chemical Romance

:+++:

My Chemical Romance

Danger days: The true lives of the fabulous killjoys

Reprise/Warner

ROCK Skrivkramp, avhopp och kreativ ångest har gett en slutsats som enklast beskrivs genom vad den inte är. Och det är en Queen-ambitiös uppföljare till omåttligt framgångsrika ”The black parade”. I stället rymmer skivan en relativt oborstad låtkollektion, med en spännvidd från muskelpop, via voluminös kaloriemo till energiskt The Hives-stök i ”Party poison”. En konceptuell transport åtta år in i framtiden till trots känns ”Danger days…” knappast som ljudet av en tankeväckande ”Mad Max”-dystopi. Utan mer som en betryggande förvissning om att My Chemical Romance står starka när snåla vindar blåser.

Bästa spår: ”Sing”.

Hardcore Superstar

:+++:

Hardcore Superstar

Split your lip

Gain/Sony

HÅRDROCK Trummisen och bandmotorn Magnus ”Adde” Andreasson beskriver ambitionen med ett ord: partyröj. Det blir liksom så när spelningar med Mötley Crüe tillåts inspirera en grupp sponsrad av en (ö)känd bakfylleleverantör till sprittillverkare. Och visst. Det går bra att svampa i sig hälsovådliga mängder snurrdricka till tonerna av bland andra ”Guestlist”, ”Moonshine” eller ”Bully”. Men en halv återgång till den tidiga karriärens sleazegrund gör också att slutbrygden inte är fullt lika berusande som på de mer kärva ”Dreamin’ in a casket” och ”Beg for it”. Jag väljer lätt thrashdricka före Piña Colada vilken dag som helst.

Bästa spår: ”Last call for alcohol”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB