Arkiv för tagg ac/dc

- Sida 1 av 2

Dagens NSFW-blogg: Skivomslag som får dig att bryta ihop av skratt

av Mattias Kling
Gris

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

tumblr_n336r9SFba1sstmkdo1_1280 tumblr_n334q7RhDk1sstmkdo1_500 tumblr_n3341p8LsT1sstmkdo1_1280 tumblr_n333u1E5gp1sstmkdo1_1280 tumblr_n332tmN45M1sstmkdo1_250 tumblr_n31xtwEQjN1sstmkdo1_1280 tumblr_n31lxiQzLw1sstmkdo1_500 tumblr_n2ztsg5u8A1sstmkdo1_400 tumblr_n2zhgoiYqv1sstmkdo3_400

Källa: Alternate Metal Album Covers.

Det är något lurt med AC/DC – och hör sen

av Mattias Kling

Efter att såväl kreti som pleti inom hårdrocksvärlden har skaffat sig en egen vinettikett (bland de senare tillskotten hör Blind Guardian, The 69 Eyes och Nightwish) tycker jag mig spåra ännu ett lukrativt sidoknäck för scenens dignitärer.

Nämligen hörlurar.

Slutsatsen kan tyckas aningen haltande, men det finns någon slags verklighetsförankring där bakom. Om vi sätter Motörhead som trendbärare – och i fallet när det gäller alkoholhaltig druvjuice så kan man faktiskt det – kommer inom kort var och varannan professionell metallskalle leka Dr Dre och kränga sina egna ljudbärande öronmuffar.

En grupp som, trendkänsligt nog, nu hakar på den brittisksvenska krafttrion i jakten om marknadsandelar är världens kanske mest konsekventa boogietrupp, även känd som AC/DC.

Kvintetten har nämligen precis lanserat sin alldeles egna modell i samarbete med tyska tillverkaren On.Earz. 99 euro kostar lurarna, strax över 850 svenska kronor. Och som en liten amusant detalj – med tanke på gruppens långvariga motstånd mot att sälja sin musik digitalt, en väldigt styvnackad linje som bröts först i november förra året – är att de nitklädda skönheterna såklart är fullt kompatibla med såväl Iphone som andra smarta mobiltelefoner.

Okej. Vi säger så här: upplägget låter inte så tokigt och produkten är i alla fall snyggare än Motörheads variant. Men jag sparar nog kulorna fram till det att Slayer prånglar ut sin egen variant.

För det är väl bara en tidsfråga, förutsätter jag.

”Framträdandet var väl lite stelt, kanske…”

av Mattias Kling

Upplägget kan ses som rena vinstlotten för varje burgen skivbolagschef och manager.

Inget gnäll, krav på högre royalties eller ens någon bortskämd frontman som checkar in sig på rehab strax före en turné. Bara att plugga in väggkontakten – sen blir det åka av.

Det är i alla fall ett (mar)drömsscenario som nu tycks ha lämnat fabriksgolvet och tagit sig in i replokalen. Industrimetal i sin mest grundläggande form, där robotar faktiskt står för själva framförandet av musiken. På riktigt, alltså.

Säg hej till ”bandet” Compressorhead. Förvisso inte den mest kreativa och fantasifulla combon här i världen (repertoaren består än så länge bara på covers på Motörheads ”Ace of spades”, Panteras ”Becoming” och AC/DC:s ”TNT”) men ändå en garanterat stenhård trio vars ”gitarrist” Fingers faktiskt orkar headbanga. Ett gäng vars medlemmar troligtvis aldrig behöver ta time out i ett år för att jaga björn i Ryssland, söka medlande terapeuter över knakande relationer eller ligga på is samtidigt som frontskallen satsar på solokarriär. Helt enkelt, en dröm för de mer administrativa och finansiella aktörerna inom musikbranschen som helt enkelt kan ha överseende med att det låter ganska uselt och dessutom är pisstråkigt att titta på efter fem minuter.

Detta till trots – Compressorhead är bokade för ett framträdande på årets upplaga av australiska jättefestivalen Big Day Out.

Det är en ding, ding värld där ute.

Man kanske skulle ha några King Diamond-kulor i granen?

av Mattias Kling

Det är ju på något sätt den där tiden på året igen. En månad då ransonerna ska tömmas, klappar inhandlas och önskelistor spikas och förmedlas.

Man kan kanske säga att jag är en smula skeptisk till julen som sådan. Och då speciellt till den infarktliknande köphets som skruvas upp för varje dag som går av årets sista månad.

Men – nu är ju inte alla lika tomteallergiska som jag. Och, dessutom, ska man nu nödvändigtvis önska sig några tvångsmässiga klappar av farmor och faster Ester så går det ju att göra det på ett sätt som fortfarande är headbangande metalkreddigt. Eller inte. Måhända bara en smula kul, för att möjlighet ges.

Här är tio klappar som gör din jul lite rockigare.

AC/DC-monopol. En bräda att få spelet över, eller så säg? Vill du skinna släkten på kåtriffande boogiestålar före gröten går denna pjäs att inhandla från Amazon för 29,55 dollar.

Vinglas à la Slayer. Tre bägare att halsa blodröd dryck ur går loss på 750 kronor hos Brands for fans.

Iron Maiden-sejdel. En bira smakar troligtvis 666 gånger bättre när den serveras ur en handgjord läderbägare med en ingraverad Eddie på. 50 pund kostar prylen, som köps via gruppens hemsida.

Slayer-kofta. Förvisso är denna hiskliga tingest redan slutsåld, men för den som önskar sig värmande helgmys med stickade pentagram på bröstet går det alltid att kolla på Ebay om det är någon som är villig att dryga ut julkassan genom att kränga sitt exemplar.

Julpynt från King Diamond. Okej, ska man ha en granfan så ska den vara grann. Något som Danmarks ondaste falsettstrupe fixar, å det grövsta. Strax under 18 dollar går kulorna på via hemsidan.

Klappstrumpa från Kiss. Förvisso är den knappast stor nog att rymma bandets gigantiska fotobok (tung som en bisonoxe och i sanningsvindyr). Men mer hanterliga klappar, likt senaste skivan ”Monster”, får nog plats i denna lilla spiselhällsprydnad. Kostar 17.95 dollar och tjackas här.

Venom-hyllande prydnad. Återigen – ska det nödvändigtvis satsas på en gran så ska fanskapet vara grant. Och ett gott komplement till King Diamond-bollarna ovan är denna lilla kula, som säljs av Century Media för 7,99 euro.

Inslagspapper från Metallica. Till och med de torftigaste kallingar från Dressmann blir en gudagåva när de levereras i ett så tjusigt paket. En rulle går loss på 18,99 dollar på gruppens hemsida.

Julkort för brutaldansaren. Nog för att tomtefar och hans nissar gärna tar sig en svängom runt granen när glöggen börjar ta. Den som emellertid tycker att släkt och vänner ska förbereda sig på en aningen mer yster balett kan ju med fördel förvarna berörda parter med dessa kort. Ett 15-pack kostar endast 3 dollar hos MerchNow.

Holy Grail-singel. Utgåvan är strikt begränsad, så till vida att blott 500 exemplar finns tillgängliga världen över. En framtida dyrgrip, måhända. Speciellt då Kaliforniengruppen tidigt år står redo att lösgöra album nummer två, döpt till ”Ride the void”, via Nuclear Blast. Fram till den 18 januari, då nämnda alster släpps går det alltid att stilla heavy metal-hungern med vinylkakan ”Seasons bleedings”, där kvintetten tar sig an King Diamonds ”No presents for christmas” samt Rainbows ”Kill the king”. 7,99 euro kostar skivan via ovan nämnda skivbolags webbshop.

Tassar så mycket, det här var ju mjausigt värre

av Mattias Kling

Okej. Det går att hitta precis vad som helst på nätet. Därför kanske det inte är fullt så förvånande att det har startats en sida på Tumblr – vars huvudsyfte är att morfa in coola kissar på kända skivomslag.

Vasst eller kasst?

Jag tycker nog ändå att det är aningen humoristiskt. Precis lagom fnissigt för att yours truly ska få kattfnatt så här efter fem skrala timmar i bingen efter nattens skrivarstund med Kreator.

Källa: The Kitten Covers

Bow down before the blogg court (Veckans viktigaste, pt 4)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Grand Supreme Blood Court: Bow down before the blood court (Century Media/EMI)

Med en uppställning som nästan solidariskt delas av folk med tidigare eller nuvarande koppling till Asphyx och Hail Of Bullets är det inte så chockerande att det låter ganska mycket som Asphyx. Och Hail Of Bullets. Aningen oundvikligt då det är just sandpappersstrupen Martin Van Drunen som står för den vokala insatsen. Debutresan är ändå en väldigt hörvärd upplevelse för den som uppskattar death metal i sin mest grundläggande form.

A Life Once Lost: Ecstatic trance (Season Of Mist/Sound Pollution)

En gång i tiden spelade Philadelphiacombon (inga ostiga skämt här, tack) metalcore enligt ganska så nittiotalistiskt snitt. Nu är det emellertid annat ljud i skällan, och färska utgåvan låter lika mycket Meshuggah som den spårar upp såväl Kraftwerk som King Crimson på ett sätt som får alla djentladdade Youtubefenomen att framstå som de polyrytmiskt låsta nykomlingar de faktiskt är. ”Ecstatic trance” känns som en hagelsvärm av intryck som avlossas rakt i ditt ansikte.

AC/DC: Live at River Plate (Sony)

Skivbolaget slår sig för bröstet över att det här är ramalamacombons första liveplatta på 20 år – en något överentusiastisk ställning, med tanke på att det här egentligen är ljudfilen till den sedan i maj förra året tillgängliga konsertdokumentationen med samma namn. I alla fall, är du endast så avlägset bekant med bröderna Young och deras rifftastiska boogiekompisar vet du vad som vankas här. Något som jag beskrev likt följande, i min :++++:-recension av dvd-utgåvan den 13 maj förra året:

”Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången.

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ’Black ice’ har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ’Let there be rock’-spåret ’Dog eat dog’. Annars är det samma stringenta innehåll från ’Rock ’n’ roll train’ till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.”

Strife: Witness a rebirth (Holy Roar/6131/Border)

Elva år i studioträda förpliktigar. Det finns liksom en förväntan som oundvikligen fästs vid brytandet av en lång paus, eller en comeback om du så tycker. Inför återfödelsen har hardcoretruppen tagit fasta på detta och spänner musklerna med orubbligt självförtroende. Produktionen svarar Terror-meriterade Nick Jett för, bakom trummorna återfinns ingen mindre än Iggor Cavalera (ex-Sepultura, Cavalera Conspiracy), medan såväl Billy Gaziadei (Biohazard) som Scott Vogel (Terror) och Mark Rizzo (Soulfly) alla bidrar med sina kunskaper på gästpositioner. En pigg återfödelse – som du får läsa mer om i Close-Up #147, där jag vecklar ut mina intryck till en hel recension.

Aeon: Aeon’s black (Metal Blade/Border)

Östersundstruppen har sedan 1990-talets sista år manglat Floridaminnande death metal med ett resultat som tillfredsställer. Vilket även kan sägas om fjärdegiven, som på ett väldigt kompetent manér blandar tidiga Morbid Angel med Deicide och väldigt antikristna texter. Ett måste för dig som saknar de dagar då David Vincent ännu inte hade börjat klä sig i tajta PVC-tröjor och Glen Benton hävdade att han skulle ta sig själv av daga när han fyllde 33 (som en parantes kan här nämnas att han i juni i år kunde blåsa ut 45 ljus på tårtan).

VECKANS KONSERTER

Cradle Of Filth + God Seed + Rotting Christ (Klubben, Stockholm, 13/11)

Det lär vankas en afton med grandios black-anstruken skräckmetal med skarpa hörntänder. Och en vokal insats som skär igenom märg och ben. Så som det blir när Danne Smuts (även känd som Dani Filth) och hans gossar står på scen, något som brukar vara en ganska så plågsam erfarenhet för öronen. Desto mer intressant är då tidigare blogguppmärksammade God Seed, där forna Gorgoroth-duon Gaahl och King Ov Hell fortsätter på det diaboliska spår som kunde följas på nyss avtäckta debutskivan ”I begin”. Extra mörker åt aftonen skänker även grekiska Rotting Christ samt Darkend. Det här blir också enda möjligheten att se paketet i Sverige, då framträdandet i Göteborg som var aviserat till i kväll ställdes in på grund av bristande intresse.

Lacuna Coil (Göta Källare, Stockholm, 13/11)

Om ovan nämnda mörkerpaket är aningen för skrämmande för din smak är det bara att hoppa av gröna linjen söderut några hållplatser före Gullmarsplan i morgon kväll. Där håller nämligen det italienska FM-goth-bandet en desto mer lättlyssnad föreställning, anförd av sångarduon Cristina Scabbia och Andrea Ferro. Själv ställer jag mig tämligen likgiltig till dess yttring, men efter att ha haft mage att ge senaste albumet ”Dark adrenaline” godkända :++: i detta forum och därmed också bemött en sedvanligt inflammerad invektivvals via mejl så finns det tydligen folk där ute som anser att just det här är Milanos främsta bidrag till mänskligheten sedan AC Milan och Alfa Romero.

Electric Boys (Bryggarsalen, Stockholm, 16/11)

Länge var den västra delen av Vasastan, området jag kallar ”hemmavid” i den kungliga huvudstaden, en vit fläck på hårdrockskartan. Så som det blev när mytomspunna konsertlokalen Studion (där jag strax efter uppflytt till Stockholm såg alla från Misfits till Social Distortion, Sick Of It All och Moonspell) tvingades packa ih0p i enlighet med den marknadsekonomiska principen att rensa innerstan på allt som är kul medelst chockhöjda hyror. I höst har det dock blivit ändring på den fronten, i och med Ludde Lindströms återuppväckande av legendariska Kool Kat som under 1980- och 1990-talet. Efter en premiärkväll med Metal Allstars (The Poodles-Kicken, Europe-Jompa med flera) är det på fredag dags för groovus maximus med Sveriges mest funkadeliska band, som värmer upp på hemmaplan inför en Englandsturné som drar igång den 29 november.

Witchcraft (Debaser Slussen, Stockholm, 17/11)

Det är tydligen inte bara jag som har lagt mig platt inför ”Legend”, Örebrogruppens första fullängdare på fem år. Sedan releasen i slutet av september har plattan inte bara kunnat hysta in betyget fem av sex möjliga i Gaffa, åtta av tio hos Metalcentral och en halv pinne högre resultat i respekterade Metal Forces. Det är en konsekvent hyllningstsunami som är väldigt befogad och rättvis – och som gör att gruppen nu har förväntningar på sig när den nu ämnar framföra det färska materialet live. Upp till bevis blir det på Debasers mindre Södermalmsanläggning nu på lördag. Förbandet kallar sig Blues Pills och går att provlyssna på bland annat här.

Vinnare i AC/DC-tävlingen

av Mattias Kling

Självklart var frågan ingen match för er skarpa läsare där ute.

Runt 130 AC/DC-sugna deltagare prickade utan svårigheter in att det är Stephen King som har regisserat filmen ”Maximum overdrive”, som en viss rummelkvintett från Down Under bland annat har bidragit med låten ”Who made who” till.

Men, bara två kan vinna.

Och efter ett slumpurval kan det nu presenteras att dessa heter Zannah Göransson och Christian Nilsson.

Grattis! Era namn är nu vidarebefordrade till arrangörerna, allt så att ni får ett toppenevent nu på lördag.

Och, till er andra. Det kommer snart fler tävlingar. Gällande fler band med begynnelsebokstaven A.

Stay tuned.

Fotnot: Ett stort tack till Johan Kreku på arrangerande ACDCmachine.com för en fin tävling med lyxiga priser.

Tävling: Vinn vip-pass till AC/DC-event i Stockholm

av Mattias Kling


Sugen på whole lotta rock ’n’ roll nästa helg? Redo att skaka rumpan hela kvällen och natten lång tillsammans med Australiens främsta bidrag till mänskligheten vid sidan av bumeranger, wombats och Crocodile Dundee?

Hell aint a bad place to be, brukar det ju heta, exempelvis i låten på ”Let there be rock”. Men just i detta fallet är snarare H62 på Södermalm i Stockholm en önskvärd destination.

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen satsar nämligen den svenska supportersammanslutningen ACDCmachine.com på en hyllningsdag till ramalamatruppen från Down Under. Nästa lördag, den 3 november, är det dags för intresseklubbens egna version av riffjulafton – ett evenemang som just du kan vinna ett exklusivt vip-pass till.

Japp. Dagens sanning. Arrangörerna är hyggliga nog att bjucka två stycken bloggläsare på gratis entré till eventet, där spanska ’77 samt svenska Jetbone står för liveunderhållning medan svängkonessören Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-The Hellacopters/Entombed) skjuter ut låtar från dj-båset. Dessutom får de lyckliga varsin goodiebag innehållande massor av passande boogiegodis.

Allt du behöver göra är att:

1. Svara på följande fråga: 1986 bidrog gruppen med soundtracket till den kalkonkluckande filmen ”Maximum overdrive”, vilken även var regidebut för en väldigt känd författare. Vad heter han?

2. Mejla in namn och mobilnummer i ett brev döpt till AC/DC-tävling till mig på mattias.kling@aftonbladet.se.

3. Och detta senast tisdag nästa vecka. Det vill säga den 30 oktober. Eventuella bidrag som inkommer när klockan har slagit onsdag åker direkt i papperskorgen. Vilket även gäller eventuella bidrag som brister på någon annan punkt.

Rock ’n’ roll!

Då kör vi, eller vad sägs?

http://www.youtube.com/watch?v=3ipMQzjYv7U&t=1m13s

Amon Amarth styr mot Vinland

av Mattias Kling

Ett konstaterande som knappast behöver påpekas: skivförsäljningen har gått ner ganska rejält (enligt branschorganisationen GLF ligger siffrorna för första halvåret 2012 40 procent under motsvarande period år 2000). En förskjutning av konsumtionsmönster mellan att pynta för musik till att spara kulorna till upplevelser (konserter och festivaler) och kringprodukter (tröjor, dörrmattor med mera).

Fullkomligt naturligt då att utbudet i den sistnämnda kategorin fullkomligt har exploderat under 2010-talets första år. Och det på ett sätt som får det att klucka i glasen av hojtarolja som levereras i snyggt förpackade artistbuteljer.

Motörhead får ses som en slags pionjärer i branschen i Sverige (även om fenomenet med rockstjärnedricka har varit en känd företeelse längre i USA) med sin shiraz, rosévin, öl och vödka. AC/DC har en rad buteljer till konsumtion, Kiss likaså medan extremskallen kanske hellre skruvar av korken på Slayers pava Reign In Blood Red när det vankas fredagsmys.

Nu sluter även Tumbas manligaste vikingacombo upp i vingeldrickeloppet.

Amon Amarth shiraz finns emellertid än så länge bara till försäljning i Tyskland, exklusivt via näthandelsföretaget EMP. Några konkreta planer på en lansering på hemmaplan saknas det än så länge uppgifter om.

– Tyvärr inget Amon Amarth-vin hos oss, men om man söker distributör i
Sverige kan vi fundera på saken. Dock har vi andra coola produkter på gång, hälsar Sari H Wilholm på Brands For Fans, som är ansvariga för lanseringen av Motörheads och Slayers drycker.

Hur vinet smakar då?

Inte den blekaste. Men troligtvis manligt och svettigt med en klar underton av mjöd och korngryn, måhända.

 

Rolling Stones läsare: Metallica rulz!

av Mattias Kling

I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB