Arkiv för tagg the darkness

- Sida 1 av 1

It was written in blogg (FGIF, pt 11)

av Mattias Kling
Homer-woo-hoo

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.

Meat blogg sodomy (Veckans viktigaste, pt 12)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga :+++: som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka :+++: vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända :++: blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

In och finn – låtar som sätter tomten i spinn

av Mattias Kling

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!

Veckans recension: The Darkness

av Mattias Kling

:++:

The Darkness

Hot cakes

Pias/Canary Dwarf/Border

HÅRDROCK Med tanke på den turbulenta tid som följde på förra albumet ”One way ticket to hell … and back” (2005) torde det vara en ganska så vingklippt trupp som nu återvänder till skivmarknaden.

Så som det blir när grundformationen spricker mitt under pågående succéuppskjutning, då sångaren går ner sig i alkohol- och kokainmissbruk och en relansering – minus nedsupen frontman – under namnet Stone Gods blir mindre lyckad.

Men nu är The Darkness här igen – och de vill festa.

Ja, jävlar vad de vill festa.

Det märks bestämt när Justin Hawkins bara några strofer in i ”Every inch of you” hävdar att varje man, kvinna och unge vill snaska på hans skinnmikrofon. Liksom via det snygga cowbellsticket i förstasingeln ”Everybody have a good time” eller på konvolutet, där tre yppiga kex ålar runt på vad som tycks vara gigantiska amerikanska pannkakor. Självfallet generöst insmorda i sirap.

”Hot cakes” är med andra ord lagom infantil. Lagom underhållande på ett charmkorkat sätt och enligt samma konsekvens lagom genomhyggligt glamrocksglad, Queen-yvig och AC/DC-rytmisk. Och med en överraskande lyckad Radiohead-cover i och med ”Street spirit (fade out)” som största egentliga avstickare från det väntade.

Invändningen blir därför inte ny, men ack så bidragande till helhetsbetyget:
Det är den där rösten. Vissa må acceptera att Hawkins har samma magstöd som en bukväggsbråckpatient när han wailar loss i de höga partierna, jag blir mest irriterad.

Och det är ju i sammanhanget inte så festligt.

Bästa spår: ”Living each day blind”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB