Arkiv för tagg återblick

- Sida 1 av 1

Återblicken: Peter Steele

av Mattias Kling

2005 skämtade han om det.

I april i år var det på allvar.

Då hjärtat svek den väldiga kroppen förlorade metalvärlden en av sina mest säregna profiler, med en humor svartare än harmageddon och med en oefterhärmlig baryton från havsdjupen.

Peter Steele

VAR? Brooklyn, New York.

NÄR? 4 januari 1962 till 15 april 2010.

VARFÖR? Tänk dig att du inleder en skiva med att du kaskadkräks i en toalett. Att du undertecknar ett skivkontrakt med blod och sperma eller att du, med det stora genombrottet inom räckhåll, väljer att stolt visa upp … eh… stålet i utvikningstidningen Playgirl.

Du måste då antagligen vara helt bananas. 

Eller så heter du Petrus J Ratajczyk, men kallar dig för Peter Steele

Då är du också en så kallad hårdrocksikon. Lika mycket känd för ditt eget turbulenta privatliv som musiker i Carnivore och Type O Negative. Du brottas med droger och alkohol, skriver stundtals in dig på hispan och tvingas för en tid kalla det ökända fängelset Riker’s island för ditt hem efter att ha råkat i handgemäng med en rival.

Men du gör också fantastisk gothmetal. Som märks inte minst på utgåvorna ”Bloody kisses” (1993), ”October rust” (1996) och på ”Life is killing me” (2003), där du tillsammans med dina bandkamrater blandar Black Sabbath med Beatles och kolsvart depprock. 

Du uppnår därigenom någon slags stjärnstatus. Får ordning på missbruksproblemen och kommer ut som troende katolik. Då säger hjärtat stopp och du lämnar denna värld, bara 48 år gammal.

Och en hel metalvärld kommer att sakna dig – just för att du var helt bananas.

Återblicken: Thin Lizzy (extended)

av Mattias Kling

Varför en närmare syn på ”Live and dangerous” just den 9 april 2010?

Kanske just för att det denna fredag är exakt 12 064 dagar sedan ett av världens bästa rockband spelade in ett av världens bästa livedokument.

Skivan har du så klart. 

Här kollar vi därför närmare på dvd-utgåvan.

Thin Lizzy

NÄR? 29 mars 1977.

VAR? Rainbow theatre, London.

VARFÖR? Efter den fantastiska albumsviten ”Fighting” (1975), ”Johnny the Fox” och ”Jailbreak” (1976), samt ”Bad reputation” (1977) var Phil Lynott och hans manskap inne i ett så kallat stim. Och bandet som intar scenen på den mytomspunna lokalen i Finsbury park i den brittiska huvudstaden tar väl till vara på de förutsättningarna.

Inledande ”The boys are back in town” får tala för sig själv med extra fint tvillingarbete av gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson, ”Dancing in the moonlight” är själva definitionen på coolt sväng, medan inte ens de vältidigt tidstypiska videoeffekterna gör ”Are you ready” mindre läcker eller kåtfrustande.

Det här är helt enkelt Thin Lizzy. Levande och farliga. Och definitivt mer ärligt framställda än på det studiobearbetade albumet med samma namn.

Efter att bandet upplösts följande en konsert i Nürnberg den 4 september 1983 bildade Lynott bandet Grand Slam, som emellertid aldrig ens fick ett skivkontrakt, och ägnade sig därefter åt en solokarriär vars mest framgångsrika stund kom att bli låten ”Out in the fields”, som spelades in tillsammans med Gary Moore till dennes album ”Run for cover”.

Därefter tog det, som så många gånger tidigare i rockhistorien, slut i förtid. Den 4 januari 1986 avled frontmannen på ett sjukhus i Salisbury i sviterna av ett långvarigt drogmissbruk, blott 36 år gammal.

(Det här är en längre version än den som publicerades i Aftonbladet i fredags, den 9 april. Så det är ju lite exklusivt, om något)

Återblicken: Alice In Chains

av Mattias Kling

Smärta. Krig. Knark. Och Borlänge.
I sommar förenar en viss Seattlegrupp allt detta i ett exklusivt Sverigebesök på Peace & Love-festivalen.
Dags att dyka djupt i lort du faktiskt inte vill tvätta bort.

Alice In Chains
När: September 1992.
Var: Seattle, USA.
Varför: Det finns ett mörker som är svartare än natten. Som känns så förtvivlat, bottenlöst och samtidigt så vackert att hjärtat går i bitar.
”Dirt” är till stora delar ett desperat ångestskrik från Layne Staleys drogdimmiga inre, och därför fullkomligt omöjligt att värja sig mot. Sällan har så mycket självhat och resignation förpackats i ett och samma masskonsumtionspaket, vilket gör skivan till en fysisk upplevelse som gränsar till det outhärdliga.
Men, melodierna… Gosse, melodierna.
I skarven mellan Jerry Cantrells mollstrukna harmonier och frontmannens nerviga leverans uppstår en magisk laddning som bara kan förklaras med titlar som ”Them bones”, ”Rooster”, ”Junkhead” och ”Would?”.
Vi vet alla hur det sedan gick. Den 20 april 2002 slog polisen sig in i Staleys lägenhet och hittade honom då död omgiven av diverse drogattiraljer. Sångaren hade tagit sin sista sil två veckor tidigare, bara 34 år gammal.

Spåret ”Would?” är tillägnat Mother Love Bones sångare Andrew Wood, som dog av en heroinöverdos i mars 1990.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB