Det finns många sätt att dra sitt strå till stacken. Vissa av oss försöker uppmärksamma förhållanden som är mindre behagliga genom det skriva ordet, andra försöker sig på mer handgripliga insatser.
Till den senare kategorin sällar sig Sveriges metalkungar i In Flames.
Under sin just nu pågående USA-turné (finalen äger rum den 16 december i Seattle) har kvintetten nämligen ett något annorlunda turnésällskap – nämligen en björn. Ja, en riktig jävla björn. Dock i uppstoppad form.
Nallen, som inhandlades i San Antonio och som enligt uppgift härstammar från Sibirien, är döpt till GlennAntonio och nöter inte vägbanor tillsammans med göteborgarna av någon dekorativ anledning, utan planen är i stället att jätten ska auktioneras bort bland fansen till förmån för Barncancerfonden.
Intresserade spekulanter kan lägga ett bud på gruppens Facebooksida, även om det emellertid kan bli en kostsam historia. Speciellt då personen som just i detta nu leder har aviserat vilja att pytsa in 1 000 dollar (strax under 7 000 kronor) i välgörenhetsauktionen.
Huruvida bandets egen Björn (med efternamnet Gelotte) ingår i potten är emellertid osäkert.
ROCK Efter en rad bleka liveshower och ett svagt föregångaralbum befinner sig förväntningarna någonstans runt grundvattennivå. Men Dave Wyndorf – den sexige rockguden som slutade punda och kom ut som en obekväm barbapappafigur – visar nu att formsvackan kan ha varit tillfällig. Bevis för detta kan hittas i de ystra trumrullningarna i ”Perish in fire”, i en Black Sabbath-sävlig ”Hallucination bomb” eller i en högst larmande ”Bored with sorcery”. Monsterbra är det ändå kanske inte. Och inte heller är ”Mastermind” – som det har påståtts – gruppens starkaste album sedan magnifika ”Powertrip”. Men det ger ändå en fingervisning om att karriären kan orka ta ny fart framöver.
METAL Kvalitetsinkonsekvensen – hälsa på dina nya vänner. Även utan låtskrivarstöttning från In Flames Björn Gelotte och en ny sångerska i form av Jonna Sailon chockstartar Göteborgsgruppen med en trio låtar som fullkomligt örfilar upp det mesta på den tre år gamla debuten. ”Obvious”, ”Generation disgrace” och ”I know who I am” ekiperas alla i en något ruffigare och rockiga skrud som passar kvintettens sötsalta framtoning perfekt. Tråkigt nog håller inte sömmarna hela vägen. Mittenpartiet tyngs ner av ett par riktigt såsiga ballader och det är först i avrundningens Depeche Mode-elektroniska ”Wretch” och titelspår som gruppen får upp farten på allvar igen. För en rakt igenom angenäm färd finns det med andra ord en del att jobba på för framtiden.
ÅTERBLICKEN: OPETH FIRAR SYSTEMBOLAG I FINKULTURENS FINRUM
Det finns ju sämre ställen att hålla ett födelsekalas på än i just Royal Albert Hall.
Det finns det ju sannerligen.
VAR? Royal Albert Hall, London.
NÄR? Den 5 april 2010.
VARFÖR? Att de två gångna decennierna har varit en halsbrytande musikalisk tripp är ett odiskutabelt faktum. Det gäller mycket – och det gäller inte minst huvudstadsensemlens evolution från det tidiga 1990-talets melodiösa dödsmetall till dagens genrebestridande eklekticism.
Rent instinktivt är det svårt att se logiska tanketrådar mellan den tidiga kärvheten i ”Forest of october” eller ”April ethereal” och en tillbakalutad progvisa som ”Hope leaves”, men i den kronologiska rekapitualtion av valda delar ur diskografin som utgör andra akt på nu aktuella dvd:n ”In live concert at The Royal Albert Hall” är alla inslag lika naturliga och välkomna. Bara en knapp vecka tidigare, den 30 mars på Cirkus i Stockholm, var framträdandet en aning nervigt och det kompletta framförandet av ”Blackwater park”-albumet darrade lätt på manschetterna.
I det anrika konserthuset i South Kensington är det emellertid säkerhet och fingertoppskänsla som gäller – från inledande ”The leper affinity” till finalen med ”The lotus eater” nära tre timmar senare.
Senaste veckan har det dykt upp en rad publikfilmade videoklipp från den unika hyllningskonserten till den bortgångne metallegendaren som ägde rum på Östersjön 7–8 oktober.
Några av Sveriges största hårdrocksprofiler gjorde då gemensam sak för att stämma upp i tribut till Ronnie James Dio, som gick bort den 16 maj i år. Showen inleddes med att Lion’s Share framförde några stycken tillsammans med gästsångare som Johan Edlund (Tiamat), Johan Hegg (Amon Amarth) samt Charles Rytkönen (Morgana Lefay). Mittenpartiet såg Gothenburg Allstars (med bland andra Björn Gelotte och Peter Iwers från In Flames samt Adde Andréasson och Jocke Berg från Hardcore Superstar) tolka ”Only in the night”, ”Stargazer” och ”Rock ’n’ roll children”, innan Lion’s Share återvände med gästhjälp av Messiah Marcolin (ex-Candlemass), Mike Wead (Bibleblack, King Diamond), Mats Levén (Krux) och Jens Johansson (Stratovarius).
Konserten avslutades sedan med att alla musikerna gemensamt framförde ”Stars”, välgörenhetslåten som gavs ut av projektet Hear N’ Aid.
Den kompletta setlistan var som följer:;
1. ”E5150” 2. ”Mob rules” (Lion’s Share) 3. ”Stand up and shout” (Lion’s Share) 4. ”Holy diver” (Lion’s Share) 5. ”Egypt (The chains are on)” (Lion’s Share med Johan Edlund) 6. ”Man on the silver mountain” (Lion’s Share med Johan Hegg) 7. ”Don’t talk to strangers” (Lion’s Share med Charlie Rytkönen) 8. ”One night in the city” (Gothenburg Allstars) 9. ”Rock ’n’ roll children” (Gothenburg Allstars) 10. ”Stargazer” (Gothenburg Allstars) 11. ”Children of the sea” (Lion’s Share med Messiah Marcolin och Mike Wead) 12. ”Sign of the southern cross” (Lion’s Share med Messiah Marcolin och Mike Wead) 13. ”Tarot Woman” (Lion’s Share med Mats Levén och Jens Johansson) 14. ”Rainbow in the dark” (Lion’s Share med Jens Johansson) 15. ”Heaven And Hell” (Lion’s Share) 16. ”Stars” (alla)
