Arkiv för tagg depeche mode

- Sida 1 av 1

FGIF! Släpp allt och lyssna på nya Ghost-låten med Dave Grohl

av Mattias Kling
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)

Inför släppet av ”Infesstisumam” tidigare år glunkades det en hel del om att den maskerade församlingen hade spelat in några låtar med anhängaren Dave Grohl som producent och trummis.

Av denna (o)heliga allians har vi tidigare fått höra den klämmiga ABBA-tolkningen ”I am a marionette” (b-sida på ”Secular haze”-singeln) medan övriga åstadkommanden har legat till sig i arkiven. Fram till snart, det vill säga.

Till synes från ingenstans kommer nu nämligen beskedet att Papa Emeritus II och hans huckleklädda gastar den 20 november släpper ”If you have ghost”-ep:n, likväl som en utökad version av årsaktuella studioalbumet där vi också får ta del av osläppta stycket ”La mantra mori”.

På ep-släppet (limiterat till 1500 exemplar) hittar vi förutom titelspårets Roky Erickson-tolkning även covers på valda stycken av Depeche Mode (rimligt), Army Of Lovers (helt fucking jävla orimligt) samt ovan nämnda Björn och Bennys-spår och en liveversion av just ”Secular haze”.

Detta ligger emellertid ännu i framtiden. Men redan nu går det att lyssna på huvudlåten via denna fräsiga Spotifylänk.

Veckans texter: Muse + Återblicken

av Mattias Kling

:++:

Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

In Flames hjärta Century Media

av Mattias Kling
In Flames

Efter att på ett eller annat sätt ha varit lierade med tyska metaljätten Nuclear Blast sedan mitten av 1990-talet väljer Göteborgs metalstoltheter att utforska nya samarbetspartner.

Det innebär att det kommande albumet ”Sounds of a playground fading”, det tionde i ordningen och i butik den 15 juni, i stället kommer att släppas lös av anrika bolaget Century Media (The Haunted, Deicide, Arch Enemy, Dark Tranquillity, Paradise Lost och sisådär tiotusen andra grupper).

Att bli en stor fisk i ett rejält stim andra oroar emellertid inte frontmannen Anders Fridén.

– Vi är riktigt glada över att gå till sängs med Century Media. De kan affärer, vi kan musik. Vad skulle då egentligen kunna gå fel? hälsar han.

Dealen med bolaget gäller dock bara den internationella marknaden. I Sverige kommer utgivningen att handhas av Razzia, som även jobbar intimt med Fridéns egna skivettikett Selective Notes.

”Sounds of a playground fading” är In Flames första skiva med nye gitarristen Niclas Engelin fast i sättningen. Tillika är det första gången i karriären som gruppen gjort ett album utan grundaren Jesper Strömblad.

Och hur låter det då?

Tidigare i dag valde Anders Fridén att berätta om materialet på plattan i en exklusiv intervju med Nöjesbladets Jon Forsling. Depeche Mode? Tramporgel? Låtar som tänjer på hårdrocksnormen? Vad är detta egentligen? Läs mer om ”Sounds of a playground fading” här.

Veckans texter

av Mattias Kling
Monster Magnet

+++

Monster Magnet

Mastermind

Napalm/Border

ROCK Efter en rad bleka liveshower och ett svagt föregångaralbum befinner sig förväntningarna någonstans runt grundvattennivå. Men Dave Wyndorf – den sexige rockguden som slutade punda och kom ut som en obekväm barbapappafigur – visar nu att formsvackan kan ha varit tillfällig. Bevis för detta kan hittas i de ystra trumrullningarna i ”Perish in fire”, i en Black Sabbath-sävlig ”Hallucination bomb” eller i en högst larmande ”Bored with sorcery”. Monsterbra är det ändå kanske inte. Och inte heller är ”Mastermind” – som det har påståtts – gruppens starkaste album sedan magnifika ”Powertrip”. Men det ger ändå en fingervisning om att karriären kan orka ta ny fart framöver.

Bästa spår: ”Gods and punks”.

All Ends

+++

All Ends

A road to depression

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Kvalitetsinkonsekvensen – hälsa på dina nya vänner. Även utan låtskrivarstöttning från In Flames Björn Gelotte och en ny sångerska i form av Jonna Sailon chockstartar Göteborgsgruppen med en trio låtar som fullkomligt örfilar upp det mesta på den tre år gamla debuten. ”Obvious”, ”Generation disgrace” och ”I know who I am” ekiperas alla i en något ruffigare och rockiga skrud som passar kvintettens sötsalta framtoning perfekt. Tråkigt nog håller inte sömmarna hela vägen. Mittenpartiet tyngs ner av ett par riktigt såsiga ballader och det är först i avrundningens Depeche Mode-elektroniska ”Wretch” och titelspår som gruppen får upp farten på allvar igen. För en rakt igenom angenäm färd finns det med andra ord en del att jobba på för framtiden.

Bästa spår: ”I know who I am”.

Opeth

ÅTERBLICKEN: OPETH FIRAR SYSTEMBOLAG I FINKULTURENS FINRUM

Det finns ju sämre ställen att hålla ett födelsekalas på än i just Royal Albert Hall.

Det finns det ju sannerligen.

VAR? Royal Albert Hall, London.

NÄR? Den 5 april 2010.

VARFÖR? Att de två gångna decennierna har varit en halsbrytande musikalisk tripp är ett odiskutabelt faktum. Det gäller mycket – och det gäller inte minst huvudstadsensemlens evolution från det tidiga 1990-talets melodiösa dödsmetall till dagens genrebestridande eklekticism. 

Rent instinktivt är det svårt att se logiska tanketrådar mellan den tidiga kärvheten i ”Forest of october” eller ”April ethereal” och en tillbakalutad progvisa som ”Hope leaves”, men i den kronologiska rekapitualtion av valda delar ur diskografin som utgör andra akt på nu aktuella dvd:n ”In live concert at The Royal Albert Hall” är alla inslag lika naturliga och välkomna. Bara en knapp vecka tidigare, den 30 mars på Cirkus i Stockholm, var framträdandet en aning nervigt och det kompletta framförandet av ”Blackwater park”-albumet darrade lätt på manschetterna.

I det anrika konserthuset i South Kensington är det emellertid säkerhet och fingertoppskänsla som gäller – från inledande ”The leper affinity” till finalen med ”The lotus eater” nära tre timmar senare.

Snacka om kungligt jubileum.

Bonusrecension: Dommin

av Mattias Kling

Hittade den här lilla rackaren i en av mapparna på skrivbordet och insåg att jag aldrig slängde upp den när skivan var aktuell för ett par månader sedan. 

Och det är ju dumt. Om jag nu ska ”jobba” utan ersättning så får jag ju i alla fall se till att skiten publiceras på ett eller annat sätt.

Så, under devisen ”bättre sent än aldrig”, här följer min högst subjektiva redogörelse över Dommins debutalbum (släppt den 3 februari).

Dommin

**

Dommin

Love is gone

Roadrunner/Warner/ADA

GOTHMETAL Att namngivande Kristofer Dommin kan sin topplistesneglande mörkermetal är mer ett konstaterande än kritik som sådan. 

Med en ganska trygg position mellan Type O Negatives blodiga läppar, Danzigs diaboliska polisonger och Depeche Modes arenaskrev är debutmässan också ett album som plockar många russin till kaksmeten.

Resultatet är därmed långt ifrån oävet, men då dramatiken också hålls på en relativt tillbakahållen nivå är det få inslag som får nackhåren att resa sig på allvar.

Och dessutom är det ledsamt att gruppens ovanligt lyckade tolkning av Cutting Crews ”(I just) died in your arms tonight” bara finns med på lyxutgåvan.

Bästa spår: ”My heart, your hands”.



Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB