Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

För många av er yngre läsare är själva företeelsen troligtvis rena Hedenhös, men för en annan en charmig detalj från förr. Jag pratar om flexiskivor, en slags lågbudgetvariant av vinylplattor av extra sladdrig plast, som under främst 1980-talet användes som promotionverktyg i en tid då ingen ens kunde tänka Youtube.

Okej, formatet är inte optimalt. Det krävs en väldigt stadig matta på skivtallriken – eller ännu hellre, lägga en vanlig lp-skiva som bottenstöd – för att kunna lyssna på grunkan. Men fördelen är att det som släpps ofta är väldigt exklusivt. Och därmed extra åtråvärt för anala fysiskt format-anhängare som yours truly.

Några som emellertid står upp för flexiskivans relevans i den digitala världen är entusiasterna bakom amerikanska mangelpublikationen Decibel Magazine. I varje nummer av den tryckta varianten av tidningen – jo, det görs fortfarande sådana – bjuder man nämligen sina prenumeranter på just en platta av detta slag. Och dessutom mestadels något exklusivt stycke, vikt enbart för denna utgivning.

Svenskvänner kan säkert känna sig stolta över att tidigare kapitel i denna serie har bjudit på raritetsgodis från exempelvis Dark Tranquillity, Watain och skivaktuella In Solitude, men faktum är att det inte slutar där. Genom åren har prenumreranterna fått svårfunnet godis signerat alla från Paradise Lost och Municipal Waste till Agoraphobic Nosebleed och Royal Thunder. För att nämna några få.

I oktobernumret är det emellertid brittiskt stål som gäller. Via exklusiva låten ”Zochrot” från Carcass. Det är ett spår som tydligen inte platsade på nyligen släppta comebackskivan ”Surgical steel” – läs undertecknads :++++:-recension här – och i rimlighetens namn förstårman väl varför. Inte på grund av att låtuslingen på något sätt är något hafsverk, utan snarare för att de kompositioner som slutligen överlevde gallringen är mycket bättre.

Likväl. Värd ett öra eller två så här på fredagen är den likafullt.

Även i modernt streamingformat. Klicka bara på länken och blasta loss.

Det finns ett talesätt som slår fast att det som en gång är begravt bör stanna i jorden.

Å andra sidan har en viss grupp också komponerat en fin liten kärlekslåt vid namn ”Exhume to consume”, som förklarar det nödvändiga vid att öppna gravar för att … äh … vi låter exakt vad vara osagt.

Klart är emellertid att just ovan nämnda grupp, även känd som Carcass, nästa år återvänder till skivutgivarindustrin – med sin första platta sedan 1996 års ”Swansong”.

Detta står klart efter att kärnduon Jeff Walker (bas/sång) och Bill Steer (gitarr/sång) slutligen slagit hål på alla närburna spekulationstromber som har virvlat loss angående goregrindinnovatörernas comeback.

I en intervju med Decibel Magazine har Walker nu bekräftat att ett nytt album ligger inspelat och att gruppen – som nu även består av Trigger The Bloodsheds Daniel Wilding på trummor – som bäst håller på och fiskar efter ett nytt skivkontrakt med de färska inspelningarna som bete. Helt nyskrivet material, som dessutom ska låta som en brokig blandning av gruppens samtliga fem skivor (vilket kan innebära rasande patologigrind med melodiösa gitarrslingor och rockiga grundstrukturer, eller inte).

– Jag tycker att det låter som en saknade länken mellan tredje och fjärde plattan, fast med mer groove. Skämtsamt har jag kallat vissa partier ”trad blast” och andra ”death sleaze”. Tro inte för en sekund att det handlar om någon återvinning av idéer; nu släpper vi lös ytterligare 17 år av infall som andra band kan koperia och gå vidare med, säger basisten i ovan nämnda intervju.

Studiocomebacken innebär därmed 25 år efter avtäckandet av den banbrytande debutskivan ”Reek of putrefaction” – och snart fem år efter att gruppen sommaren 2008 återuppstod för en rad liveuppträdanden (recension från Sweden Rock går att läsa här). Exakt när skivan släpps, via vilket bolag och vem som ska inha sologitarristrollen, vilken nyss hanterades av ex-medlemmen och Arch Enemy-kände Michael Amott, är därmed fortfarande oklart.

Ska jag vara ärlig känns det här aningen oroande. Lite som att träffa en gammal vän från en avlägsen dåtid – och förutsätta att allt ska klicka. Det finns emellertid något lugnande i att Walker hävdar att det nya matieralet positionerar sig i gränslandet mellan ”Necrotism – Descanting the insalubrious” och ”Heartwork”, i mitt tycke deras skarpaste attacker, men likt många återvändartrupper har Carcass sitt förflutna – och tiden – emot sig.

Musik är en känslomedium, vad mer analytiska tyckare än må hävda, och det som en gång i tiden gjorde Liverpoolgruppen så banbrytande och fräsch går per automatik inte att återuppliva mer än två decennier senare. Inte bara för att de rådande omgivningarna är annorlunda, utan också för att konkurrensen i dag är benhård.

Tro därmed inte att jag rakt av avvisar tanken på ett Carcass årsmodell 2013. Liksom alla tidigare beundrare önskar jag mig verkligen en ny skiva som reser sig över den inte helt salta farvälutgåvan ”Swansong”.

Jag hoppas, håller tummar och tår – och förutsätter något på alla sätt kaxigare än den ovan anmälda livecomebacken.

Annars kanske det hade varit bäst att låta det begravda ligga där det ligger.