Arkiv för tagg eyehategod

- Sida 1 av 1

The Klings of 2014 – den kompletta och långa albumlistan

av Mattias Kling

Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.

Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.

Behemoth ”The satanist”

1. Behemoth ”The satanist”

I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.

Pallbearer ”Foundations of burden”

2. Pallbearer ”Foundations of burden”

Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.

Solstafir ”Ótta”

3. Sólstafir ”Ótta”

På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.

Agalloch

4. Agalloch ”The serpent and the sphere”

Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.

Opeth ”Pale communion”

5. Opeth ”Pale communion”

Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.

At The Gates

6. At The Gates ”At war with reality”

Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.

Mastodon ”Once more 'round the sun”

7. Mastodon ”Once more ’round the sun”

Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.

Evergrey ”Hymns for the broken”

8. Evergrey ”Hymns for the broken”

Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Triptykon ”Melana chasmata”

9. Triptykon ”Melana chasmata”

Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.

In Flames ”Siren charms”

10. In Flames ”Siren charms”

Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.

Vallenfyre ”Splinters”

11. Vallenfyre ”Splinters”

Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.

Accept ”Blind rage”

12. Accept ”Blind rage”

Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.

Eyehategod

13. Eyehategod ”S/t”

Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.

Electric Wizard ”Time to die”

14. Electric Wizard ”Time do die”

Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.

Nux Vomica

15. Nux Vomica ”S/t”

Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.

Misery Index ”The killing gods”

16. Misery Index ”The killing gods”

Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.

Morbus Chron ”Sweven”

17. Morbus Chron ”Sweven”

Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.

Machine Head ”Bloodstone and diamonds”

18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”

”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.

Heat ”Tearing down the walls”

19. Heat ”Tearing down the walls”

På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.

Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.

Crucifyre ”Black magic fire”

21. Crucifyre ”Black magic fire”

Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.

Tombs ”Savage gold”

22. Tombs ”Savage gold”

Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.

Teitanblood ”Death”

23. Teitanblood ”Death”

Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.

Madball ”Hardcore lives”

24. Madball ”Hardcore lives”

Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.

Varsågoda, ytterligare en chans att bekanta sig med Eyehategod

av Mattias Kling
10312856_10153178021995961_7360276576614725932_n

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Spill the blogg (TGIF, pt 9)

av Mattias Kling

Det finns förvisso ingen uppenbar anledning att bli överpolitisk i just detta forum. Analyser av makt och samhällsutveckling har sin plats, en musikblogg är måhända inte ett av dem.

Ändå känner jag det motiverat att framhålla lättnaden över utgången i USA-valet natten till onsdag. Det är ju liksom svårt att inte känna sig nöjd med att hyfsat progressiva Barack Obama i januari kan svära presidenteden för andra gången – och inte den stockkonservative Mitt Romney. En föga kontroversiell ståndpunkt. Lite mellanmjölkigt svensklagom, liksom. Och något som karlakarlen (sic) Ted Nugent antagligen skulle bedöma som humanitär kommunistpropaganda.

Den Detroit-bördige 63-åringen var nämligen inte speciellt tillfreds med utfallet i valet. Man kan kanske säga att han var en smula besviken. Kanske till och med fullkomligt rosenrasande.

Så här skrev han på sin Twitter när det började stå klart vartåt resultatet skulle barka:

Otroligt genomtänkta ord av en klok man, eller vad säger ni?

Men det är mina åsikter om politik. Något ni säkert skiter ganska högaktningsfullt, med tanke på denna digitala hållplats profil.

Desto mer motiverat är väl då att avrunda veckan enligt känd mall och gå igenom lite färska videoklipp som på ett eller annat sätt har presenterats på nätet de gångna dagarna.

Just i dag innebär det nya snuttar med väsenskilda Whitechapel, Ruinside, veckans :++:-kungar Green Day, Soundgarden, Strife och Isis.

Dessutom en så kallad lyricvideo från Holy Grail, ett klipp från U.D.O.:s nysläppta dvd ”Live in Sofia”, provlyssning på en låt från kommande VoiVod-albumet ”Target Earth”, ett liveklipp där Joey Belladonna (Anthrax) gästar Steel Panther, en scen från HBO-serien ”Treme” där Eyehategod medverkar samt en försmak på vad ni har att vänta när Morbid Angel besöker Sverige i december.

Det får räcka för nu.

Och, kom ihåg: snart är det jul.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Nathalie Mark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB