Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

Sugen på lite specialvald musik av exempelvis Tim Armstrong eller David Draiman?

Det kanske blir ett ja på den frågan – och då är det ju väldigt passande att Spotify just i dag lanserar en knippe färska appar där en brokig fyrklöver artister får sina egna installationer. Quincy Jones och Tiësto lämnar jag villigt över till andra att tycka till om. Och konstaterar i stället att även West Coast Riot-aktuella Rancid och obegripligt populära Disturbed får varsinn egen liten hörna hos streamingtjänsten.

Och så här står de om dem i pressreleasen (ja, jag känner mig lite kvällsloj så jag klipper och klistrar):

Ja, det är ju så. Konserten på Hovet, som avrundades strax efter midnatt med ”Down with the sickness”, var ju ingen höjdare. För att uttrycka det milt och väldigt diplomatiskt.

Recensionen är i alla fall lämnad till Aftonbladets säkra nöjesredigerare. Har en känsla av att rubriken de valde kommer att röra upp en del känslor, som knappast kommer svalna av själva utfallet av recensionen.

Men, så är det. Det var inte bra. Faktiskt sämre än de andra gånger jag har sett gruppen på svensk mark (med denna inräknad fyra konserter). Min tes känns väl underbygd, men jag tror ändå att jag bör dricka minst två rejäla koppar kaffe innan jag öppnar mitt mejlprogram om några timmar. Väntar mig en invektivattack som kräver mycket koffein för att stå rakryggad i.

Ni som ändå hyser något slags intresse av denna grupps musik kanske vill ha repertoaren som framfördes för några timmar sedan i alla fall. Och den har vi här.

1. Remnants

2. Asylum

3. The game

4. Prayer

5. Liberate

6. Land of confusion

7. The animal

8. Inside the fire

9. Stricken

10. Another way to die

11. Stupify

12. Ten thousand fists

13. Indestructible

Extranummer:

14. Down with the sickness

Och därmed lägger vi denna skräckupplevelse till handlingarna. Nu blir det en bulle till hemmet och veckans avsnitt av ”Sons of anarchy” innan det är dags för bingen. I morgon är en helt ledig dag. Det firas med tvättstuga. Och jämfört med Disturbed på Hovet känns det väldigt festligt.

Söta drömmar, vänner och fiender.

Och i detta nu är en styck recension lämnad till de tre musketörerna nere på nöjesredigeringen.

Något mästerverk blev det inte, som vanligt. Men ändå en tes så korrekt underbygd som den kan bli på 1300 tecken.

Och med det snålt tilltagna omfånget är det ju så klart en del ris och ros som inte får plats. Och det kan jag ju lika väl ta en del av här.

Kul att se var i alla fall att strax över 2500 betalande hade masat sig ut till det ocharmiga Globenannexet. Speciellt denna extremt metalpackade vecka, där vi redan i morgon får Taste Of Chaos-paketet med bland andra Disturbed, Papa Roach och As I Lay Dying på Hovet, Stone Sour/Hellyeah på Arenan på torsdag samt Avenged Sevenfold i samma Fryshusetlokal på lördag. Med en sådan anstormning av utländska dignitärer en och samma vecka vore det naturligt om något evenemang biljettfloppar. Min gissning är att det inte kommer bli supertrångt på Hovet om några timmar. Men det får vi se då.

Att Bullet For My Valentine är ett gäng som har nött in sin beundrarskara här på svensk mark är dock tydligt. Bara några månader efter framträdandet på Metaltown återvänder gruppen – och bjuder på en repertoar som med få avsteg skiljer sig från den uppställning som den bjöd på i Göteborg i juni. Få utrymmen för överraskningar, alltså. 

Vad detta mynnar ut i för betyg? Ja, det får ni läsa om några timmar i tidningen.

Setlisten var i alla fall som följer:

1. Your betrayal

2. Fever 

3. Waking the demon

4. All these things I hate (revolve around me)

5. Tears don’t fall

6. Pleasure and pain

7. 4 words (to choke upon)

8. Suffocating under words of sorrow (What can I do)

9. Alone

10. Gitarrsolo från ”Padge”

11. The last fight

12. Say goodnight

13. Scream aim fire

Extranummer:

14. Hand of blood

15. Begging for mercy

Nu är det snart dags att lämna redaktionen och åka hem och ladda batterierna. I morgon är det nya uppdrag som gäller.

Hörs då, monsterdiggare.

Förra året kröntes evenemanget av bland andra In Flames och Killswitch Engage. I år blir upplagan av kringresande minifestivalen Taste Of Chaos en riktig fest för er som gillar er metal amerikansk, lättlyssnad och föga krävande.

Den 17 november når turnépaketet – där vi kan se fram emot bland andra Disturbed, Papa Roach, Buckcherry, As I Lay Dying och Halestorm – huvudstaden och Hovet.

Känns som en rätt blek uppställning, om jag ska vara ärlig. Men jag får väl ändå ta och kolla in spektaklet. Speciellt för att se om Disturbeds frontman Dave Draiman lyckas pricka in några rena toner den här gången.

Nämnda band är förövrigt i slutet av denna månad aktuellt med sitt nya album ”Asylum”. Första smakprovet därifrån heter ”Another way to die”, och videon till denna lilla melodi hittar du nedan.