Arkiv för tagg killswitch engage

- Sida 1 av 2

KsE-Howard står på scen igen. Och det låter ju rätt trist.

av Mattias Kling
Den där jäveln vi känner, i full kvintettsättning.
Den där jäveln vi känner, i full kvintettsättning.

Den där skilsmässan var troligtvis det bästa som kunde hända Killswitch Engage. Önskas en modernt riffande definition på ordet stagnation är ”As daylight dies” en stark kandidat och visst kändes det som att metalcoretruppen från Massachussetts mest trampade vatten när tiotalet stod inför dörren.

Det blev som det blev, ett avhopp 2012 sedan Jones oförmåga att handskas med sin typ 2-diabetes blivit akut och via återinstallationen av sångaren Jesse Leach och senaste plattan ”Disarm the dissent” förra året känns det som att mycket är frid och fröjd igen.

Nu har förvisso inte bandets exsångare, ursprungligen fostrad i Blood Has Been Shed, varit helt inaktiv efter avhoppet. För knappt ett år sedan börjades det glunkas i scenen om att den armstarke vokalisten hade börjat jobba på ett nytt projekt tillsammans med Francesco Artusato från All Shall Perish och Devolveds John Sankey, en trupp som sedermera döptes till Devil You Know.

I helgen var det livepremiär för gruppen, på klubben Chain Reaction i Anaheim, Kalifornien.

Och det låter? Ja … låter gör det ju i alla fall. Och ärligt nog ska väl inte några första stapplande comebacksteg vara för evigt bindande, lika lite som ett par muggiga liveklipp via Youtube kan ge en rättvis bild av ett bands totala potential.

Men, jo. Nja. Det går liksom inte att dra alltför djupt grundade analytiska slutsatser av det presenterade, mer än att Jones och gossarna då rakt inte tänker casha in på frontmannens tidigare grupp. Det låter som helhet ganska långt ifrån tänkt Göteborgsfärgad breakdownmetal med sentimentala krämrefränger, och närmare sekelskiftestypiskt groovestomp som stundtals för tankarna mot ett Mushroomhead på halvfart eller ett mer utvecklat Soulfly.

Som sagt, det var ett spontanintryck. Dra mig inte i skägget om detta inte visar sig stämma då gruppens debutskiva släpps i slutet av april via Nuclear Blast. Den som lever då får se.

Släpp allt och lyssna på Death Ray Vision

av Mattias Kling
Death Ray Vision fångade på en promobild från 2011. Foto: Jason Zucco
Death Ray Vision fångade på en promobild från 2011. Foto: Jason Zucco

Redan 2011 släpptes en ep från detta kändisprojekt. Ja, vi kan väl kalla konstellationen för en sådan utan att skarva på sanningen alltför mycket.

Death Ray Vision ”We ain't leavin' till you're bleedin'”Death Ray Vision kopplar nämligen tillbaka till ganska så bortglömda Bostonbandet Overcast, obskyrt för de flesta, men vinner desto mer nutidsglans genom att sättningen bland annat består av Brian Fair från Shadows Fall och Mike D’Antonio från Killswitch Engage. Plus några andra snubbar som troligtvis ingen utanför den mest anala metalcorekretsen egentligen bryr sig om.

Nu behöver å andra sidan debutfullängdaren, släppt i veckan av Bullet Tooth och tillgänglig för streaming via Spotify och Wimp, egentligen inte sådana simpla intresseväckarargument som att peka på medlemmarnas huvudsysselsättningar.

Det räcker bra med att lyssna på ”We ain’t leavin’ till you’re bleedin’” för att ta en stärkande moshpaus så här strax före lunch. Gillar du Sick Of It All? Bra, det borde du göra. Cro-Mags? Fantastiskt, då är det här en platta för dig. Speciellt om du värdesätter en extra thrashig metaledge i slutleveransen.

Bra skit, helt enkelt.

Spotify/Wimp-lyssna på april 2013

av Mattias Kling
Favim.com-3599

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Tävling: Träffa Killswitch Engage i Göteborg – och vinn plåtar till konserten

av Mattias Kling
Killswitch Engage

Okej – jag inleder med det tråkiga. Med en önskan som mer kan ses som en order.

Med tanke på att det tycks finnas alltför många där ute som bara slentriansvarar på tävlingar utan att vare sig vara intresserad av bandet i fråga eller har någon som helst önskan att gå på konserten vill jag poängtera följande:

Är det så att du INTE har möjlighet att befinna dig i Göteborg på fredag eftermiddag klockan fem och INTE vare sig önskar träffa Massachusetts tuffaste metalcorecombo eller se dem live senare på kvällen på Brew House – skit i att delta i tävlingen.

Dylikt trollande gör att de fans som de facto ser fram emot ett högtidsstund med gruppen i fråga riskerar att gå miste om priset ett coolt pris och dessutom tar det tid och resurser från såväl mig som det skivbolag som har råddat fram tävlingen, vilket också snart riskerar att få den konsekvensen att jag de facto skiter i sådant här.

Vilket i sin tur i förlängningen även kan drabba dig, kära tangentbordstarzan, då det inte då heller blir några utlottningar som du är intresserad av. På riktigt.

Nåväl. Alla med på detta? Känns det som orimliga förhållningsönskningar är ni välkomna att in och hata på valfritt foliehattsforum. Ni andra är hjärtligt välkomna att delta i det som följer nedan.

Som framgår i rubriken ovan handlar det alltså om möjligheten att såväl träffa bandet före gig, som att se deras spelning på Brew House i Göteborg. Ett generöst erbjudande, som har råddats fram av ständigt tjänstvillige Darren Edwards på skivbolaget Roadrunners svenska kontor.

Själva upplägget innebär egentligen inga konstigheter. Jag ställer en fråga, du svarar till mig i ett mejl döpt till ”Killswitch Engage” på adressen mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag den 18 april klockan 16.00. Därefter stänger utlottningen, utan undantag. Glöm inte att uppge namn, mobilnummer och adress!

Och frågan då. Inget större krångel där heller, utan den lyder som följer:

Nyligen släpptes gruppens senaste skiva, kallad ”Disarm the descent”. Den har fått ett officiellt Aftonbladet-betyg i plusform, levererat av yours truly. Därför önskar jag helt enkelt veta vad betyget blev. Vilket den vinnare som får ta med sig en vän på tilldragelsen säkert kan luska reda på.

Återigen: Låt samvetet vara vägledande. Stå inte i vägen för de som vill kamma hem en exklusiv mysstund med sina favoritmusiker.

Svårare än så behöver det inte vara.

Miles Davis & The Blogg (Veckans viktigaste, pt 19)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal”

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent”

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de :+++: som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

Bedömt förra veckan: Yohio och Killswitch Engage

av Mattias Kling
Yohio ”Break the border”

:++:

Yohio

BREAK the BORDER

Ninetone/Universal

VISUAL KEI I en artikel i DN i söndags förklarar nioåriga Anna Garefelt varför hon har fastnat för en androgyn kille från Sundsvall, en definition som troligtvis säger lika mycket som någon egentlig recension av den musikaliska avyttringen:

– Han sjunger jättebra och dessutom är han självlärd i japanska. Och jag gillar att han har rosa hårtoppar.

Det är en talande beskrivning som illustrerar attraktionskraften. För samtidigt som det är omöjligt att inte bli kär i fenomenet Yohio är det desto svårare att reservationslöst älska artisten med samma namn.

Debutalbumet från den multibegåvade tonåringen som hoppade in som en rivig wasabiärta i den svenska schlagerpyttipannan är nämligen snarare en look än ett sound. En pråligt färgglad visuell paketering av en musikalisk produkt som snällt uttryckt kan kallas spretig.

I en slags antigenre där allt tycks vara tillåtet är ”BREAK the BORDER” en så oförenlig utgåva att den enda sammanhållande faktorn tycks vara bristen på just en sådan. Yohio uttrycker sig gärna med självsäkra versaler i låttitlarna (”MY MURDEROUS URGE”, ”REVOLUTION”, ”INNOCENCE”, ”ON THE VERGE”) men velar i dess själva utförande mellan allt ifrån dubstep till deathcore till lightgothisism till poppunk till sentimental hämtsushimuzak.

Mycket kan passera som ändamålsenligt på ett föga elegant sätt, medan annat (exempelvis bedrövliga ”Sakura morning”) snarare är Pokémon än Budokan.

Därför är det också svårt att veta exakt vad artisten Yohio egentligen önskar uträtta. Och om hans fans kommer att få ut något mer av den Jeff Loomis-ljudande gitarrhjälteuppvisningen ”Aggressive beauty” än att upphovsmannen har rosa hårtoppar.

Bästa spår: ”Aggressive beauty”.

(Lyssna på ”BREAK the BORDER” på Spotify eller på Wimp.)

VECKANS TWEET:

Tweet 29:3

(Lyssna på ”Disarm the descent” på Spotify eller på Wimp.)

Seventh blogg of a seventh blogg (Veckans viktigaste, pt 18)

av Mattias Kling

VECKANS PLATTOR

Iron-Maiden-Maiden-England-88-Double-CD

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantastia ”The mystery of time”

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade :+++: i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

jfac1

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Bloggtørst (FGIF, pt 13)

av Mattias Kling
tumblr_m642w3QAuN1rvcjd7o1_500

Formen är satt sedan några veckor tillbaka, men bör ändå poängteras fram till dess att det har fastnat i läsekretsens ryggrad att det här är det traditionsenliga videosvepet som har fått en lite uppsnofsad kostym.

Vilket innebär att några aktuella promotionklipp presenteras med lite längre presentationer – och resten av färskingarna återfinns i en extern spellista på Youtube. Allt klart, inget krångel.

Eller hur?

Port Noir ”Index”

Här kan vi snacka om en efterlängtad premiär. Ända sedan Södertäljegruppen – till synes från ingenstans – släppte låten och videon ”Sun dè man” under namnet A.I. Act har vi varit många som har krävt mer material.

En av dessa är Anders Fridén, ganska känd som sångare i hyfsat erkända In Flames, som tidigt fick upp ögonen för detta Youtubefenomen och inledde ett samarbete. Historien om detta och en närmare presentation av Port Noir går att läsa i det här inlägget, där trummisen Andreas Wiberg berättar om dess uppkomst och framtidsplaner.

Bland dessa märks fullängdaren ”Puls”, som släpps i höst, och singeln ”Index” som beräknas nå valda försäljningsställen i maj. Fram till dess går det ypperligt att trissa upp förväntningarna med ovan anmälda video.

Iron Maiden ”Wasted years”

Det här kan tyckas som ett konstigt drag, att plocka upp en livevideo från 1988 och presentera den som en av veckans fräckaste färskingar.

Emellertid – det är motiverat. Englands stoltaste metalsextett står nämligen i färd med att återsläppa konsertdokumentet ”Maiden England live” för att trissa upp intresset inför sommarens nostalgiskt färgade Europaturné, en vända som når Sverige och Malmö den 10 juli och huvudstaden tre dagar senare.

Ytterligare motivation behövs väl knappast? Du älskar Maiden, jag älskar Maiden – och ingen ens mikroskopiska anledning att nämna dem känns för liten.

Ovan presenterade klipp är som sagt hämtat från den dubbelmacka till dvd som släpps på onsdag. Lejonparten av nämnda utgåva är en konsert – inspelad över två kvällar i Birminghams NEC Arena i november 1988. Mer om nämnda release i storvulen presentationsform går att läsa på bandets hemsida. Om det inte räcker med att lyssna på Ardian Smiths hemlängtanshymn, det vill säga.

Kvelertak ”Månelyst”

Jag har redan haussat den här videon i just det här forumet. Vilket så klart är helt i sin ordning. Inte bara för att den är blodigt tuff, på ett sleazigt och smutsigt skräckfilmssätt, utan också för att låten är den skarpaste på nya skivan ”Meir”, en skiva som sångaren Erlend Hjelvik har beskrivit så här i en nyligen publicerad Aftonbladetintervju:

– Den är väldigt skamlös. Vi har tagit ett steg vidare. Men de som gillade den första plattan, kommer gilla den här lika mycket. Det är nordisk mytologi och domedag i en god blandning.

Och därmed behöver jag ju inte svamla mer härom. En recension av nämna album hittar ni längre ner i bloggen. En liten anmälning som redogör varför jag inte riktigt tycker att skivan är det bästa som har kommit från vårt västra grannland sedan ”Flåklypa grand prix” 1975.

***

Och därmed kan vi sluta pärmarna runt vecka tolv 2013. Några snurriga dagar då vintern återigen pungslog Sverige, Hultsfred flyttade till Sigtuna och då Tommy Nilsson blev Black. Eller hur det nu egentligen var.

Klicka er nu vidare in på Youtube för att ta del av övrigt rörligt godis som har offentliggjorts de senaste dagarna. Vilket exempelvis innebär nyredigerade promotionsnuttar från Avantasia, Gama Bomb, Lost Society och W.E.T. samt smakprov från kommande plattor signerade bland andra Uncle Acid & The Deadbeats, Killswitch Engage och Rob Zombie.

Det får således anses vara alldeles nog och lite till.

Dags att vakna upp nu – Killswitch Engage har släppt en ny låt

av Mattias Kling
Killswitch Engage

Ibland behövs det inte mycket för att ett band ska gå från acceptabelt till intressant.

Några knep som kan vara värda att notera och lägga på minnet: när karriären går lite i stå går det alltid att hitta rimliga utvägar – som att skiljas från en trist sångare och frontman, kalla in nämnde mikrofonsvingares föregångare på posten. Och, inte minst, börja skriva tuffa låtar igen.

Allt detta har Killswitch Engage gjort. Genom en inte allför uppslitande skilsmässa från Howard Jones (bitig sportsnubbe) och en återförening med originalvokalisten Jesse Leach (skäggig skogshuggarhipster) har Massachusettscombon blivit ett namn att räkna med igen. Det poängterade nyss avtäckta comebackspåret ”In due time” – och det konstateras med extra tydlighet i och med alldeles purfärska ”The new awakening”.

Låten, som ni med fördel lyssnar på här nedan, är hämtad från gruppens snart aktuella fullängdare ”Disarm the dissent” som släpps första veckan i april via Roadrunner. Den plattan är värd att vänta på. Det lovar jag.

Bräking the law (FGIF, pt 10)

av Mattias Kling
goat-wallpaper-funny-1

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB