Arkiv för tagg stone sour

- Sida 1 av 2

Under superkrabban – Five Finger Death Punch

av Mattias Kling
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg.
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg som väntar på Kiss.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

One with the underblogs (FGIF, pt 14)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Bedömt i veckan: Volbeat & Stone Sour

av Mattias Kling
Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”

:+++:

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

Tweet 5:4

Bräking the law (FGIF, pt 10)

av Mattias Kling
goat-wallpaper-funny-1

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Spotifylistan: Oktober 2012

av Mattias Kling

Det är väldigt tydligt att året börjar göra sig redo för upploppet – i alla fall när det gäller skivsläpp.

Liksom svårt att se de gångna 31 dagarnas utgivningsfacit på något annat sätt. Inom i stort sett varje lingongenre har toppnamnen prestenterat nya alster och synar vi världseliten lite närmare går det knappt att bli större än exempelvis Kiss eller Muse.

Därför blir oktober månads låtkollektion också spretande god. 66 låtar som såväl försmakar på kommande album med Deftones och Soundgarden som den väljer det gôttaste av det gôtta med alltifrån The Acacia Strain till Green Day och Stone Sour. För att nämna några få.

Nytt för denna gång är jag tar och bäddar in skiten i inlägget. Enligt våra tekniska genier här på tidningen (de übermänniskor som ser till att en måttligt tekniskt kompetent murvel som jag kan uppvisa digital mognad i offentlighetens ljus) har försäkrat mig om att det ska funka.

Så jag tror på dem. En förhandsgranskning visar att det inte ser så snyggt ut. Men det är funktionellt och enkelt. Precis som det ska vara.

Mycket nöje – nu kör vi in i kaklet under årets återstående 61 dagar.

Release from agony (Veckans viktigaste, pt 1)

av Mattias Kling

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka :+++: i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Veckans recensioner: Graveyard + Stone Sour

av Mattias Kling

:++++:

Graveyard

Lights out

Stranded/Universal

HÅRDROCK I enlighet med tidens inflammerade tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. En ickeexistens i sitt själva motsatsförhållande till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.

Man kan klassa ambitionen som äkta. En autentisk inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden.

Lyssna bara på andranumret ”Slow motion countdown”. Det låter som en vacker Pink Floyd-ballad spelad av Opeth runt ”Damnation”, stegrar sig koncentrerat mot en storslagen upplösning där Joakim Nilsson slutligen går sönder. Faller i bitar. Blöder i takt med att något som låter likt sångarens sista suck lämnar strupen.

Sådana känslor går inte att ladda ner. De kräver full respekt inför skapandet, där inlevelsen är viktigare än det klickljudsperfekta. Säg så här: vad svänger mest – en stolt vimpel i full höststorm eller en ethernetkabel? Just det.

På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar.

”I aint gonna bow” förklaras det sturskt i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”.

Nej, precis. Det är i stället vi som ska buga – och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en utsökt inkonsekvens i sig.

Bästa spår: ”Slow motion countdown”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:+++:

Stone Sour

House of gold & bones, part 1

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL I ”Taciturn” är gruppen nära att skapa sin egen ”Stairway to heaven”. Försiktigt gitarrplockande klättrar sakta upp längs en bönstjälk mot skyarna, men huggs snöpligt ner innan låten tillåts nå dit. På sitt sätt är det typiskt för nya Stone Sour. Det är en grupp som har ambitioner, som styckar upp en traditionell dubbelgiv i två separata delar och som lyckas lika bra med rumlande metalgalopp (”Gone sovereign”) som nutida Anthrax-rytmik (”Absolute zero”). Dock känns det inte riktigt som att kvartetten knyter ihop påsen med samma entusiasm som den initialt skrider till verket. Viljan finns ju, nu tryter bara den slutliga finishkompetensen.

Bästa spår: ”Gone sovereign”. (Lyssna på skivan på Spotify)

All we blogg we leave behind (TGIF, pt 5)

av Mattias Kling

Enligt en uträkning mellan tummen och pekfingret jobbar en svensk heltidsanställd 226 arbetsdagar per år. Det varierar så klart med tanke på exakt hur röda dagar fördelar sig över året, men vi tar just det här (2009) som exempel. Och då ingår en normalsemester (25 dagar) i uträkningen.

I runda slängar innebär det att man som löneträl tillbringar mer än 1 800 timmar med att rådda ihop till hushållskassan. Och om vi säger att arbetslivet pågår i cirka 45 år blir det en svindlande summa på 81 000 timmar.

Inte konstigt att man blir trött mellan varven.

Nu var denna sifferexercis emellertid inte gjord för att ta musten ur dig, utan snarare som en illustration över att du just denna vecka har kommit ytterligare 40 timmar närmare yrkeslivets avvecklande. Kanske inte så mycket på det stora hela, men varje centimeter räknas som en framåtrörelse, oavsett hur liten den må vara i sammanhanget.

Just den här veckan bjuder jag traditionsenligt på några nya videoklipp som har presenterats de gångna fem dagarna. Just i dag innebär det snuttar med bland andra Stone Sour, Tiamat, And You Will Know Us By The Trail Of Dead, Tremonti, Adrian Smiths nu metal-mullrande Primal Rock Rebellion, System Divide, Hooded Menace, Obey The Brave, Revocation och Madball.

Och som bonus slevar vi väl upp trailer för remasterversionen av Deaths ”Spiritual healing” samt så kallade lyric videos med nya Roadrunnergunstlingarna i Heartist samt ett spår från kommande Destruction-plattan.

Bara för att fira att lugn och ro (enligt mina föräldrar är pensionen det bästa som någonsin har hänt dem – oss två söner troligen inräknade) har kommit ännu ett myrsteg närmare.

Och, kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=-XQD8faKGaA

Deftones lättar på lädret

av Mattias Kling

Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.

Redan?

Ja, faktiskt.

Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.

Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.

Så här ser låtlistan ut för den kommande plattan:

1. Poltergeist

2. Romantic dreams

3. Leathers

4. Swerve city

5. Entombed

6. Graphic nature

7. Tempest

8. Gauze

9. Rosemary

10. Goon squad

11. What happened to you

Veckans text: Ladda ner

av Mattias Kling

Fem fräcka låtar från kommande skivor

THOUGHTS LIKE HAMMERS (Enslaved)
En åra, ett bredsvärd – och en förkrossande träffsäker postblacksnyting som vare sig skyr sludge eller prog.

http://www.youtube.com/watch?v=fJ1TAuPHH7A

MISFORTUNE TELLER (Down)
Den så kallade violetta ep:n, först ut i en tänkt kvartett, är skramligt lo-fi. Oborstad likt en potatis direkt ur jorden, bombastiskt som en gryningsräd och lika åbäkig som en gaffeltruck.

BETWEEN BELIAL AND SATAN (Satan’s Wrath)
Metal Blades senaste fynd bjuder på arkeologmangel som förenar death, black och thrash på ett sätt som smakar Possessed. Satans gott, det.

LOVELESS (Vision Of Disorder)
En påminnelse om att antika moshmetalcoredogmer à la ”Imprint” låter minst lika studsvärdigt i återförenad prakt. Comebackalbumet släpps den 21/9. Väl värt att vänta på.

GONE SOVEREIGN (Stone Sour)
Noll postgrunge och i stället desto mer dubbelkaggesmatter. Corey Taylors/Jim Roots vänsterprassel tydliggör att en uppåtgående kvalitetskurva då rakt inte tycks brytas å det närmaste.

Bonusspår för bloggen:

VIKING DEATH MARCH (Billy Talent)
Så som det skulle te sig om Green Day fick för sig att tolka ett tidigt Manowar-stycke. Fast med en text som önskar förmedla något tankeväckande.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB